Att erkänna

Jag fastade för min man. För att han skulle få komma hit. Ingen visste varför jag fastade. Jag sa att jag kan berätta efter att jag fastat klart, om det är någon som fortfarande frågar.

Det var en vän, som frågade, som jag lovade ska vara den första som får veta efter att jag bruit fastan. För vännen ville veta, men jag stod fast vid mitt besut.

När fastan var slut, var det jag som tog upp det. Vännen hade bestämt att det är okej, om jag inte vill berätta så ska jag inte behöva det. Men jag stod fast vid mitt löfte.

Jag öppnade munnen. Jag sa: *Jag fastade för att.....* sedan släppte all spänning, all hopplöshet, allt jag hade burit på ensam, *jag saknar honom* fick jag till slut fram. Jag vet att vännen har svårt med när jag gråter, det är inte lätt att se någon annan gråta. Så jag försökte att lugna mej så mycket att jag kunde återfå kontrollen, när vännen helt oförväntat sätter armen runt mej.

Jag visste då, jag kan inte säga orsaken till varför jag fastar till någon annan. Det kommer att stanna mellan oss. Hur fel hade inte jag. Att säga det en gång hade hjälpt, det var lättare att säga nästa gång. För såklart, var det de som frågade. Och såklart kände jag att jag behövde säga, i alla fall en del av sanningen.

På ett sät kändes det skönt att bryta ihop, för det var en hopplöshet som lämnade mej.

Nu är det längesen jag har gråtit. Jag har inte något behov av att gråta just i denna stund. Visst är jag i en situation som är hopplös i sig. Men att gråta för varje munut vi är ifrån varandra är inte lösningen.

Lösningen är att hitta glädjeämnena i vardagen.

Svaret lyder...

Under en tid som är så längt borta från min verklighet, att jag har glömt bort dess existens och förträngt dess ångest, skrev jag en rad med blogginlägg. För ångestladdade, för färska, för sköra för att dela med mej. Istället valde jag att schemalägga dem. Jag schemala dem till en tid då jag trodde att allt detta skulle vara över. När jag visste att allt detta var över, var såren ännu för djupa, jag senarelade min schemaläggning.

Tiden går. Nytt kommer in i mitt liv. Gamla slag faller i glömska för nya stider som kämpas med.

Plötsligt får jag ett meddelande av en vän. Ett meddelande om att hon har läst vad som står på min blogg. Jag känner mej förvirrad. Jag har inte skrivit något alls på så länge! Jag har inte varit inne på min blogg på så länge! Plötsligt slår det mej! Som en blixt från en klar himmel! Mina schemalagda blogginlägg! Vad har jag skrivit? Är jag redo att få dom publiserade?

Jag klickar in på min blogg. Ser att jag har redan publiserat 3. Jag svettas. Men jag inser att gjort är gjort. Det är helt enkelt bara för mej att läsa igenom bloggarna för att veta om det är något jag inte vill att ska publiseras ännu.

Jag börjar med de bloggar som ännu ska komma. De känns okej. Jag kollar de bloggar som jag redan har publicerat. De känns okej.

Ni som har läst. Ni undrar säkert. Hur gick det sen? Alla ni har inte den inblick som mina vänner har.

Min fasta. Jag bestämde att jag skulle fasta tills det att Embassaden gav sin dom. Det var 3 veckor som det skulle ta. Det var två veckor av väntan. Efter det skulle jag göra ett beslut om jag skulle fortsätta fastan de resterande 2 veckorna eller inte. Jag gjorde beslutet redan innan de två veckora hade gått. Oberoende om det är ett ja eller ett nej, så kommer jag att fasta en full månad.

Att fasta i sig är inget bekymmer. Det är bara att inte äta eller dricka. Att få ett Nej skrivet svart på vitt, det är en pina. Jag vet var jag var, det var sent en kväll. Jag vet direkt att något är fel Jag kan bara inte förstå vad. Vi har tidigare samma dag kollat mailen. Inget svar. Men av en händelse kollar Honey mailen innan han går och lägger sig. Där finns det. Svart på vitt. Det är ett nej.

Allt känns hopplöst. Jag minns natten som om den var igår. Känslorna är svåra att återkalla, men kanske lika så bra, för jag minns att jag skakade. Det hände så snabbt. Beslutet att jag skulle åka ner. Vi behövde båda något att se fram emot. Något som gav oss hopp.

Vi hade just fått det värsta svaret någon kan få. Nej, den du älskar får inte komma och hälsa på dej. Och ingen här visste. INGEN här visste att papprena var inne. Ingen visste varför jag fastade. För jag ville ha det så. Jag ville att jag skulle vara den enda som led, som pinades, som hoppades. För jag vet. Jag vet hur mycket ett släckt hopp skadar. Hur mycket det skadar mej, men också hur mycket det skadar de som hoppas med mej.

Jag ville inte det. Jag ville vara den enda som kunde skadas.....här, bland mina nära. Hur Honey resonerade med de i sin närhet, det var upp till honom. Jag var tydlig med att här var det ingen som skulle få veta.

Fasta

Idag, 11.2.2012, har jag inlett min fasta. Jag kommer att fasta tills dess att Finska ambassaden ger sin dom. Från och med idag och två veckor framåt kommer jag att fasta, för då borde vi veta något. Sedn beror det på resultatet om jag forstätter min fasta ytterligare 4 veckor, eller om jag avbryter den.

Han har fastat för mig. Nu fastar jag för honom. Eller, jag fastar för oss båda. Jag har ändrat timmarna som jag får äta till på morgonen. Så att jag kan vara med på lunchen på dagis.

Detta gör inte bara att det är lättare för mig att komma genom min arbetsdag, det tar också bort all möjlighet för mig att längra till att min fasta bryts. Jag får inte välja vad jag vill äta, eftersom jag får äta det som serveras, punkt. Jag måste planera mitt matintag så att det passar min förmiddag, vilket gör att jag bryter fastan med vatten, sen tröningspass, sen shake, sen till dagis för min frukostshake, sen blir det lunch, och sen blir det inget mer. Jag behöver alltså få i mig e mål mat och 1½ liter vatten, plus en extra shake efter träning, så jag får se om jag måste trycka i mig tre shakes på morgonen. Eller om jag äter något smått istället innan jag går till jobb för min frukostshake.

För att detta ska lyckas måste jag stiga upp kl. 6 och bryta min fasta då, annars hinner jag inte träna så att jag får i mig en shake efter.

Jag har alltså tagit bort allt jag älskar med fastan, möjligheten att längta till mat, möjligheten att njuta av det jag väljer, för jag får inte välja.

Förra gången jag fastade var ingen pina. Detta känner jag på mig att kommer att vara en pina. Men jag vet varför jag gör det och jag ska kämpa för att lyckas!

Jag är inte religiös, men jag tror på en högre makt. Och finns det någon sannolikhet att fasta kan ge "poäng" så då fastar jag! Jag måste tro på något och göra något konkret annat än bara rulla tummar.

Älskling! Honey! Pray!

En strimma hopp

Jag kollar min hotmail, för jag vill veta om Embassaden har svarat på mitt mail. Jag ser inget intressant. Bara en massa jox mail om en massa som jag inte är intresserad av. Plötsligt får jag för mig att kolla under ämne, vad är det för meddelanden riktigt?

Blicken faller på ett svar. Ett svar på ett mail som jag har skickat! Ett mail som jag har skickat till Embassaden! Ögon stora som tefat följer till avsändaren, hur kunde jag missa det? Väntar mig att se den välkända avsändaren och märker att det inte är det, utan en okänd avsändare.

Jag läser mailet med stigande puls. De vill att jag ska komplettera! Förra gången hörde de inte av sig alls. Nu vill de veta att jag förbinder mig att vara ekonomiskt ansvarig för min man under hans vistelse och att jag betalar hans resa.

Ett sådant dokument är på väg och ska ha varit framme hos dem redan i början på veckan! Jag skakar, för jag kan inte påverka posten på något sätt. Men jag ska kunna skanna in dokumentet och skicka det direkt till henne. Så det gör jag.

Jag fixat papper, printar ut, skriver under, skannar in, fixar och trixar och får så småningom ihop ett mail på finska (Finska??) som jag kan känna att är okej att skicka.

Min man ringer mig samtidigt som jag formulerar för fulla muggar. Jag säger hej, lite frånvarande och meddelar att jag är lite upptagen just nu. Upptagen med vad? frågar han, och jag säger att de vill att jag ska skicka någå dokument till embassaden. Först förstår han inte, han hade ju pappren med sig! Ja, svarade jag, han hade pappren med sig. Men jag hade ju skickat originalen, har de inte fått dem? Nej, svarar jag lugnt, de sitter på något postkontor i Nigeria sedan snart en vecka tillbaka.....

(Jag börjar förstå varför han inte vill att jag ska skicka något åt honom...)

Medan jag förklarar och vi närmar oss samma plan av förståelse väcks hoppet i honom att han ska få visum!

I mig bor samma hopp, men jag svarade honom att jag vill se visumet i hans han innan jag tror på det!

Och det är så! Jag tror inte på visumet före jag ser det i hans hand!

Jag blir yr....

....av alla papper! Alla blanketter....alla fomulär....alla formuleringar....

Nu tittar jag på blankett Bokstavskombination understreck bokstäver och nummer....den skiljer sig från en i mina ögon absolut likadann blankett...med undantag att sista siffran i "namnet" är en 2:a, inte en 1:a.....och att ettan betyder att jag skulle vara av utländs härkomst.

I formuläret ska jag skriva att vi ansöker om ett första permit. ...men jag förstår inte! Det är ju hans andra? Han har ju varit här?

Jag söker på migris sidor som en galning och kommer äntligen till ett formulär där man får förlänga sitt uppehållstillstånd. Det är inte vad jag söker efter, men det är en början!

Jag öppnar formuläret och läser. Bla bla bla bla bla bla bla bla.....har relationen ändra så att det inte är samma partner så använd blankett.....

Jag klickar mig vidare, hoppet tänds! Tills jag inser att det leder till blanketten där jag är av utländsk härkomst, men annars så är jag tillbaka där jag började....med att söka om ett första uppehållstillstånd....

Jaja....mitt största bekymmer just nu är väl alla pengar jag ska sätta ner på allt innan jag ens får ansöka! Jag förstår varför man ska ha en lön på 2500€ eller vad det nu var.....för man behöver alla cent man kan skrapa ihop för att få pengar till alla papper som Finska staten kräver!

Total sinnesfrid

För ett ögonblick. Alla papper är klara. Alla fotokopior är tagna. Alla mail är utprintade. Bara ett fotografi kvar att ta.

Resekostnaderna räknade. Pengarna skickade. Kontot är tömt och pengar har lånats. Pengar som är skyldiga till mig har inte betalats så jag behövde låna den summa som jag sedan ska få imorgon.

Stressen över pengarna är över. De är utreknat, jag har det som behövs. Osäkerheten över resan har lagt sig, det fixade Honey, med att säga att han är redo, han känner sig redo!

Men nu ska jag njuta av min sinnesfrid!

Sen ska jag börja fylla i papper för stadie två.

Det gäller att ligga steget före. Helst tre steg före, så att takten inte stannar av på grund av smärre motgångar!

Åh älskade vän!!

Som ställer upp i vått och torrt! Som inte frågar varför? Som bara accepterar att finnas där, på utsatt tid, för att ta emot det svar som jag kommer att få, som jag inte vågar berätta att jag väntar på.

Bara att säga, du, jag ringer om 3 veckor ifall du behöver hålla mig flytande! Han svara va? och jag säger att jag inte vill säga mera. Han säger att han har sina aningar, men att han inte tänker säga något.

Jag kan känna mig trygg. I min värld fylld av otrygghet med inget som är säkert, kan jag i alla fall ringa en person som inte vill veta varför.

TACK!!

(februari 2013)

Steg ett

Söka informationen på nätet. Vad ska vara med i en ansökan? Vilka blanketter ska fyllas i? Vilka papper behövs?

Vad ska vi söka?Vad är vårat motiv? Vilka papper behövs för att uppfylla kraven till det visum vi ansöker?

Det är en jungel!

Först ska ansökningsblanketten för visum till schengen-område fyllas i. Jag har ännu inte riktigt fattat vad Schengen egentligen är. Vilka länder som hör hit. Jag vet att Finland hör hit.

Sedan ska man såklart ha ett internationellt pass, och passfoto. Sen kommer det roliga. Det ska vara kontoutdrag för minst de 3 senaste månaderna. Att få dem skickade var en konst, en kod som jag knäckte efter många misslyckade försök förra året. I år var det bara för mig att minnas vad jag gjort så jag kunde göra samma. Det blev 16 sidor kontoutdrag... Med 3 sidor ansökningsformulär är vi uppe i 19 sidor.

Vi vill ansöka om visum för att besöka familj och vänner. Till det behövs vigselbeviset. Oj vad jag svor när jag visste att de vill ha det! Jag ringde till ambassaden i Abuja, två gånger, och en gång till vår ambassad i Helsingfors. De ska inte behöva ha originalet, det ska räcka med en fotokopia. Behöver de originalet så måste jag skicka det. Men det problemet tar vi sen.

Så alltså en kopia av vigselbeviset. Och sidan med alla stämplar. Det är två till, 21 sidor. Sen fick jag från polisen ett papper att fylla i där jag binder mig till att ekonomiskt försörja min gäst under hans vistelse. Det pappret skulle jag skriva under och sedan få en stämpel från ämbetshuset (på 8€), sedan skannade jag in dokumentet med stämpel och allt och skickade den till Honey, framsida och baksida....det är 2 sidor till...23 sidor. Jag skickade också en kopia av mitt pass, för de behöver det säkert i vilket fall som helst....Så då kommer vi till 24 sidor.

Nu har vi räknat sidor! Ska vi räkna pengar? 24 sidor gånger 150 Naira. För det kostar 150 Naria att printa ut en sida. Ca. 75 cent. Ger en nätt summa på 18€. Men vänta! Vi är inte klara! Det ska vara en fotokopia på alla papper också! Så dubbla den summan!

Så ska det ju egentligen vara original av allting. Så jag skickade ner inbjudan...oh! Inbjudan ja! Det är en sida till!! I alla fall, jag skickade själva inbjudan till Honey per e-mail, för så har vi fått veta att vi kan göra. Jag printade nu ut den, daterade den och skrev under. Satte den i ett kuvärt tillsammans med den stämplade inbjudan var jag binder mig att underhålla honom ekonomiskt och vara ansvarig för hans återresa. Det och ett brev som berättar vad dokumenten är. Kuvärtet tog jag med mig till posten och frågade om jag kan ha det framme hos Embassaden i Abuja till på måndag (idag är tisdag 5. februari 2013). Kvinnan i kassan kollade, 5-9 dagar med vanlig post, 5-7 dagar med express (för det kommer samma hastighet, det är utdelningen som kan gå snabbare sen i Abuja...jaja) eller det sista alternativet, som jag inte minns vad heter. Då skulle det säkert komma fram innan måndag! Jag frågade om pris. Honkalkylerade och sa att det blir en nätt summa. 75.

... ... ... EURO?? frågade jag. Ja, euro....

Jag valde express och betalade 9,50€ ungefär. Det borde komma fram ganska nära rätt datum. Jag skickade till embassaden ett mail med informationen om att dessa dokument är på väg, samt skickade med de inskannade dokumenten så att de även har dem och vet vad de har att vänta på.

Nu är det bara att vänta. På måndag är det interview. Sedan väntar 14 dagar av pinande väntan. Efter 14 dagar ska vi sedan skicka en förfrågan för att höra hur statusen på visumansökan är.

Jag är rädd. Självklart är jag rädd. Rädd för att hoppas för mycket. För beslutet ligger inte i våra händer. De ligger i händerna på människor som inte känner någon av oss.

Deprimerande

Papprena ska nu lämnas in till att ansöka om visum. Allt är så gott som klart. Det är bara att få iväg allt, för honom att printa ut det som ska printas ut, sedan boka tid för intervju.

Låter det enkelt?

Jag vet att svaret har 50-50 chans att antingen lyckas eller misslyckas. Jag vet inte om jag klarar av ett nej. Jag vet inte om han klarar av ett nej.

Det tar på krafterna, psykiskt, att lämna in dessa papper. Det är inte som när deadlinen på skoluppgifterna närmar sig. Ångesten man känner är intet i jämförelse.

Just nu är jag totalt nere. Från och med måndag (imorgon, 2 februari) så kommer allt att vara med honom och vi kommer att boka tid. I alla fall är det planen. Biljetten är bokad. Inbjudan är skriven. Bara en stämpel och underskrift kvar, och den fixar jag på måndag. Kostar säkert något, men det får kosta vad det kosta vill just nu.

Jag måste tvinga mig att fortsätta framåt! För någon styrka finns inte kvar. Min man har börjat påpeka att tiden går, och jag vet att tiden går. Jag bara inte orkar mera. Han orkar inte heller. Vi måste vara starka tillsammans. Vi måste hitta styrkan att fortsätta kämpa och fortsätta hoppas.

Jag vågar inte tänka på framtiden, för jag vet inte hur den ser ut.

Så jag ska passa på att tacka mitt land, för all den otrygghet det ger mig. (Måndag 4.2.2013)

Papperskrig på hög nivå

Vi har vårt vigelbevis. Det är legaliserat. Det är med mig. Jag har lämnat in den legaliserade kopian till ämbetshuset. Vi är registrerade som gifta.

Nu vill vi att han kommer hit på besök. Vi ska ansöka om visum. Och då kräver de att han har med sig vigselbeviset.

WHAT?? Varför i hela helvetet ska det förbannade pappret skickas åt mej om det är så att han behöver ha det?? Visst, jag behövde ha det för att registrera oss här, och jag behövde ha originalet.

Kände direkt att det här behöver jag kolla upp mera! Jag ringde till Helsingfors. Jag pratade med dem där, kan jag i såfall visa pappren där så de inte behöver skickas? ...nähä....De vill ha orginalen där så då kan inte embassaden här se dem...eh...jobbar de inte för samma myndighet?

Hur som helst, kvinnan jag pratade med (pratade skandinaviska, by the way! Härligt språkt!! Några ord skiljde sig från svenskan, och det var verkligen en blandning av alla skandinaviska språk!) påpekade att ett legaliserat vigselbevis ha en egen nummer, och de ska kunna få upp den nummern i sitt system i Abuja. YES!! tänkte jag och sprang till mitt rum och kollade mina papper.

Hon bad mig i alla fall be att få prata med en visa konsult i Abuja. Så jag ringde tillbaka, stred för att få prata med en visakonsult, men de har andra regler. Efter en stund gav jag upp och ställde samma fråga igen, fick den faktiskt förklarad så att jag förstod denna gång. Så det ska faktiskt räcka med bara en kompia. Men OM embassaden vill ha originalet så kan jag skicka det till embassaden sen.

Ja, ja, vi ska skicka alla papper vi kan komma på! Men vi kommer inte att skicka vår e-mail korrespondens...jag satte den i ett word-dokument och det blev 165 sidor..... (fredag 1.2.2013)

Ångest

Visst, det är bra att dela med sig. Men att veta att det inte finns något hopp i en situation som är till synes hopplös är INTE vad jag behöver! Att veta att jag sitter i samma båt som någon annan, och den är på väg att sjunka. Vad ska jag göra? Ge upp?

För fan! Jag vill inte veta att öskaret har flutit iväg, jag vill veta att om jag sätter händerna ihop så kan jag ösa vatten ur båten på det viset! Det är ansträngande, långsamt, ack så meningslöst, MEN det kan ge resultat om jag är ihärdig och inte slutar kämpa! Jag kan hålla båten flytande tills dess att den når grundare vatten, så att jag i alla fall inte drunknar ute på öppet hav utan kan stå på bottnet och veta att jag har gjort vad jag kunnat för att överleva.

Jag vill inte ta kontakt, för jag vet inte vad jag får veta. Jag är en skör sammansättning av nerver, hopp och förtvivlan. Minsta stenskott i mitt glashus och jag vet inte hur jag ska göra för att hålla ihop.

Jag vågar inte hoppas för mycket. Jag vågar inte uttrycka min längtan. Jag vågar knappt skriva detta inlägg, för jag lägger ut mina tankar i universum, för alla svarta tankar att ta över och svärta mina drömmar. Jag vågar inte uttala den högt, för jag tror på högre makter, inte bara på den Gud som kristendomen har lärt mig att tro på, utan också på andra högre väsen.

Änglar, andar....kalla dem vad du vill. De finns där, de ser efter oss och håller oss trygga, men det finns också de som är avundsjuka, som bara vill oss illa.

Att hälsa på sin familj

Om man är gift med en finsk medborgare så har man rätt att ansöka om uppehållstillstånd i landet. Så är det. Man har rätt till det. Men betyder det att man måste ansöka om uppehållstillstånd när man vill besöka sin fru och hennes familj?

Frågan cirklar i mitt huvud 1440 minuter i dygnet... Ska vi ansöka om uppehållstillstånd? För vi har rätt till det...eller ska vi ansöka om visum för att han ska få komma och besöka mig och min familj....för han har rätt till det också!

För som jag med min logik tycker, man ska inte behöva ansöka om uppehållstillstånd, för man måste inte tvingas att bo i det land som den man har gift sig med bor. Man ska ha rätt att bo i det land man väljer att bo i och ändå kunna besöka sin fru eller man utan att ha uppehållstillstånd.

Men med logik har vi inte kommit långt....så jag vågar inte sätta hopp och längtan i luften. Jag sitter framför min dator 30 januari 2013. Jag har just läst visumansökningsblanketten och min man ska printa ut den och fylla i den. Till den ska vara en massa papper bifogade, och de ska vi också se till att blir bifogade. Det är ganska exakt ett år sedan vi ansökte om visum senast. Jag vet vad svaret blev den gången, och jag är rädd.

Rädd, för att jag har att göra med människor som inte känner mej eller min man. De känner ingen sympati för oss för vi är bara namn på ett papper. Nettan från Finland och Honey från Nigeria.... Hur ska vi kunna få dem att förstå att det handlar om Nettan och Honey från Planeten Tellus! Vi har båda ett hjärta och en själ, och en kärlek. (torsdag 31.2.2013)

Genustänk á la 2 åring

En flicka har luggen i ögonen, jag bestämmer mig för att försöka fläta en inbakad fläta av luggen och sedan fortsätta den till sidan och använda av det längre håret för att få en bra avslutning på flätan. Det blir en fläta längs hela ena sidan som avslutas med en svans av allt hår.

Barn två, snart 2 år, pekar upp mot var hon vet finns lånespännen och hårborste. Pänne! Meddelar hon, och också att hon vill borsta. Jag bortstar hennes hår, men inser att spännet inte kommer att hållas. Det kommer att vara där i cirka gurka 5 sekunder, sen kommer hon att kasta det ifrån sig och tar jag sedan bort det bortkastade spännet så blir det livat. Så plockade fram korgen med snören. Jag satte den framför henne och frågade vilken färg. Det garnnystan hon valde använde jag. Jag klippte en bra bit av den mörkblåa tråden. Vek den på mitten och sedan igen, för jag tänkte ha 3 ändar, varav en alltså skulle bli dubbel.

Det blev inte riktigt så, det blev två ändar, men inbakade i en fläta. Från toppen av hennes huvud valde jag en tofs och delade den i 3, sedan satte jag mitten av snöret där och började fläta. Tråden hölls bra kvar och det blev en fläta med blåa ränder. Jag bakade in flätan så att den fortsatte ner bakom hennes ena öra. Lagosm tills håret tog slut tog bandet slut, så att jag fick till en knut i ändan.

Jag sa att hon fick gå och se sig i spegeln. Och tog också kort bakifrån så att hon skulle få se sin fläta. Medan barn 2 var på väg till toalett-spegeln tittade barn 1 i soffan och tittade på pojke 2 år. Han har ingenting i sitt hår! konstaterade hon förvånat. Jag tittar upp och tvekar hundradelen av en sekund. Sedan svarar jag: Det är för att han inte har bett om att få en fläta.

Ett svar som flickan är nöjd med.

Amway vs. wc-duck part 2!!

Tidigare har jag haft ett inlägg pm wc-tvätt. Man kan läsa det här: http://smaskonastunder.blogspot.com/2013/06/wc-regoring.html?m=1

Nu har jag gjort det igen...jag sprutade wc-duck i toasten, den där gula sorten, vad den nu ska dofta. Lämnade det en stund, sen gick jag tillbaka för att rengöra. Vad har hänt? Jo, allt har runnit ner. Så vad ser det ut som? Det ser ut som att nån pinkkat utan att spola!! Fräääääsht värre liksom...jaaaa! Nu vill jag tvätta...suck. 

Jaja, så går det när man hjälper kompisar som ännu inte vet bättre! Haha

Gamer

Jag hade aldrig hört om filmen. Jag var inte med och valde den, utan jag accepterade den som filmval. På bara några sekunder kunde jag konstatera att det är ju som ett spel! Ja, det är det som är poängen, fick jag veta. Det är ett spel, spelat av riktiga människor, MED riktiga människor.

Det är möjligt att betala för att kunna styra en annan människa. Men det är också möjligt att välja att bli styrd av någon annan. Fångar kan användas i krigsspel där idén är att döda motståndaren.

Båda spelarna är människor. Levande människor. Styrda av en annan levande människa.

Men det finns ett sätt att lura spelet. Det finns ett sätt att ta sig ut....

En annorlunda film, som jag helt ärligt måste säga att jag inte riktigt har förstått. Jag måste nog se om den för att se vad det är jag har missat. Fortfarande en film jag tycker att jag skulle kunna se om.

Ja, filmen har inslag av det faktum att spelaren och karaktären inte behöver ha någon likhet. Den kvinnliga huvudpersonen är styrd av en överdrivet fet kåt man. Riktigt äcklande inblick i hur anonym man kan vara i dagens social närverk online....

Wanted

Oj vad längesen jag sett den här. När jag fick som förslag att vi skulle se den tillsammans med frågan om jag hade sett den blev svaret, kanske. Efter bara några minuter in i filmen förstod jag att jag hade sett den. Några minuter till och jag kom ihåg stotyn och twisten! Den är bra!

Jag gillar tanken att inget är omöjligt, inte ens att skjuta runt objekt.

Wesley är en utabetad kontors arbetare i ett värdelöst förhållande. En seriöst irriterande chef. Han lider av panikattacker där världen tycks röra sig i slowmotion.

Hans pappa har tillhört ett hemöigt samfund, eller vad jag ska kalla det, men nu har han blivit dödad, och mördaren är nu ute efter honom. Tillsammans med de övriga medlemmarna i samfundet tränas han i att döda, så att han så småningom ska klara av att döda mannen som dödade hans far,

Varför titeln är wanted kan jag inte förstå. Det säger inget om själva handligen.Tycket jag.

Snabb snabbare snabbast!

Mycket sällan händer att jag vaknar före larmet ringer. Idag var en sådan dag. Jag vaknar och är pigg. Jag vet att jag inte har något att göra på morgonen, annat än morgontoalett och frukost. Så jag orkar inte stiga upp.

Till slut blir jag ändå hungrig så jag stiger upp, fixar frukostshake, dricker den. Borstar tänder. Sedan kryper jag ner i sängen för en stunds vila innan jag ska på jobb. För säkerhetsskull sätter jag larmet på 6.40, då behöv jag inte stressa till jobb, tänker jag.

Jag ligger och funderar, filosoferar, blundar...plötsligt blir jag medveten om ett ljud. Som att jag fått meddelande. Jag tar upp telefonen och tycker mig se en hundradels av en sekund bollen som betyder facebook meddelande. Sen slår skärmen svart och jag trycker igång ljuset igen. Inget meddelande. Vad konstigt! Men jag brukar ha dom där "100% säkert" stunderna då jag tror jag får meddelande eller att det ringer så jag bryr mig inte nämnvärt. Istället kollar jag hastigt uppe i högra hörnet för att bektäfta att larmet är på. 

Jag lägger ifrån telefonen. Hjärnan jobbar med halvfart. Plötsligt inser jag att larm-symbolen inte var där! Jag tar upp telefonen. Mina ögon ser siffrorna .23. Det tar en hundradelssekund till innan min hjärna kopplar 07.23!! FUUUCK! Jag flyger ur sängen, tackar högre makter att jag inte började 07.00 och att vad det bu än var som väckte mig faktiskt gjorde det!

Kläderna ligger klart bredvid sängen. Jag klär mej med full fart, sockorna i handen och full fart ut för trappan! Ut med cykeln och iväg!

07.29 låser jag min cykel! Jag måste väl kalla det rekord! Vad är det till jobbet...1-1,5km? Men jag var i tid! Jag började jobba kl.07.30.

Looper

Varför kan man aldrig bli positivt överraskad?  Looper, jag snubblade över titeln i misstag. Att folk blir tillbsakaskickade i tiden för att bli dödade lät intressant. Det lät som terminator-aktigt, aktion, skjuta, jaga! 

Och vad går det ut på? Jo, de skickas tillbaka på en utsatt tid, på en utsatt plats, med bakbundna händer och huva över huvudet. Spääääännnande.....

Ja, kan det bli värre? Att meningslöst jaga sig själv...

Storyn i sig låter bra. Men det var storyn det. Otroligt tråkig film. Urk!

Röster från andra sidan

Storyn låter skitbra! Ett par vars dotter dött i en drunkningsolycka försöker varna sina föräldrar från andra sidan.

De har flyttat till Venedig. Han för att jobba och hon för att glömma. Där träffar de en synsk kvinna som berättar att deras dotter vill att de ska lämna Venedig. Samtidigt som en figur klädd i röd regnrock dyker upp. Dottern drunknade i röd regnrock.

Storyn låter bra. Den låter lagom rysande, lagom skämmande, lagom vettig.

Direkt när jag sätter igång filmen inser jag att den är gjord på -70 talet. Efter kontroll vet jag att det rör sig om 1973. Nå, jag bestämmer mig för att ge den en chans.

Det är en trög film som inte ger någon form av rysningar före riktigt i slutet av filmen. Då är det så att hjärtat bankar, fram tills att man borde bli rädd....då förstör filmen all spänning som bygts upp genom att brutalt frånta tittaren all skräck.

Helt sanslöst värdelös film! Kanske bra på sin tid. Men någon thriller kallar jag det inte.

Att ge telefonförsäljare en chans

Det ringde en kvinna till mig. Med rikssvensk brytning, eller om det var helt klart dialekt, jag funderade inte så noga. Min hjärna registrerade ganska snabbt att det var en försäljare, trots att hon pratade långsamt. Vilket är ovanligt för försäljare. Jag sa att jag var upptagen så hon sa att hon ska ringa igen senare.

Någon dag senare. Jag har glömt bort försäljaren. Hon ringer igen. Samma långsamma prat, samma brytning/dialekt, och frågan om jag har mer tid nu. "Mmm" svarar jag, och inser att hon troligen inte kommer att ge upp. Så hon börjar förklara, hon funderar över min elektricitet, om jag skulle vara intresserad av att byta. Egentligen är jag inte det. Visst, det är en relativt hög elräkning jag har, men att byta till nåt som kommer via en telefonförsäljare är väl något jag inte hade tänkt mig.

Så frågar hon varifrån jag får min el. Jag konstaterar att jag inte vet. Elen följde med när jag flyttade in. Jag har inte skrivit på något. Hon blir helt ställd! Ja, då är det ju lite svårt att byta el om det är så att mitt namn inte står på kontraktet.

Istället skulle hon försöka komma i kontakt med den person som borde stå på kontraktet, alltså ägaren till lägenheten. Hon tackade för sig och vi la på.

Ja, hon ringer ju i alla fall inte mig flera gånger! Sen ringer hon knappast någon annan som bor i hyreshus heller.

Nåja, en telefonförsäljare mindre!

Fast jag är ganska skonad från dom. Undra om jag har funnits/finns på nån svarta lista eller nåt...?

Att bli bestulen på sin identitet

Eller vad jag ska kalla det.

En vänförfrågan skickades till min man. Jag visste inte om det. Jag varnade honom appropå att en kompis lagt upp på facebook att det har förekommit vänförfrågningar i hans namn, med en annan profil än hans egen. Eftersom han och min man är nära sa jag det helt appropå.

På det svara min man, han har fått en vänförfrågan av mig dagen innan. ... jag trodde jag skulle sätta i halsen! Du har fått en vänförfrågan av VEM? Han upprepade, och denna gången hörde jag honom tydligt, han hade fått en vänförfrågan av MEJ!!

Ja, man kunde inte föra en vettig diskussion med mej efter det. Jag hade tankarna någon annanstans. Min bild hade använts! Usch! Jag blockade genast alla bilder, så från och med nu kan endast vänner se mina profilbilder. Alla andra är gömda. Jag meddelade facebook att någon använder mitt namn.

Nog om det.

I helgen var jag i Sverige. Min man visste om det. Ändå ringer han..? Jag är utomlands, han är utomlands...även om han är hemma i sitt land förstås och inte utomlands. Men i alla fall, det blir ett utlandssamtal till Finland som sedan blir ett utlandssamtal till Sverige för mej. Jag svarade inte utan skickade ett meddelande. Hade han glömt att jag inte är hemma?

Nej, det hade han inte. MEN, jag hade skickat en vänförfrågan åt honom samma dag. VAD?? Jag blev lite irriterad på att han hade ignorerat vänförfrågan och inte anmält personen.... Men sedan påstår han att den var skickad från min profil...men....det är ju omöjligt?!! Han fortsätter att påstå att det kommer från min profil, så jag vill logga in på min facebook bara för att veta om jag kan eller om jag har förlorat kontrollen över mitt konto. Efter mycket internet-låååångsamt så kommer jag äntligen in. Han konstaterar att han ser mej, jag konstaterar att hur kan han veta att det är jag och ingen annan? Nä, det bara vet han.Gulle!

Jag konstaterar att det inte är så mycket mer jag kan göra före jag är hemma. Dessutom ska jag bara hem och svänga och sen på jobb.Att en vänförfrågan har skickats är forfarande äckligt, men det stör inte lika mycket.

Jag jobbar natten och på morgonen vaknar jag. ...såklart... sedan loggar jag in på facebook och bestämmer att jag ska gömma mina vänner så att vem det än är som skickar vänförfrågningar i mitt namn inte ska veta vilka mina vänner är. Jag går in på säkerhet och privat och vad det nu heter. Kollar hur man ska få facebook mera säkert. Sedan ska jag byta mitt lösenord. Så hittar jag en flik, aktiva sessioner. Jag klckar på den. Jag är aktiv på 3. Första är min dator, hemma i min hemstad. Den andra är min I-phone, hemma i min hemstad. Den tredje är London....LONDON!?? Jag har aldrig varit i London! Förutom när jag mellanlanda där när jag skulle till...vart det nu var, Canada kanske. Då hade jag inte ens facebook, så det kan inte ha varit öppet sen dess! Jag tänker inte, jag tittar inte, jag avbryter aktiviteten! Sedan funderar jag, när har den startats? ...lite sent att tänka det då....

Efter det byter jag fort som fan lösenord.

Men vad är det för vits att jag gömmer mina vänner om personen som stjäl min identitet är inloggad på mitt konto?? Han/Hon kan ha tagit all information....namn.....relationer.....bilder.....bilder.....faaaan! Jag har bilder som bara jag ser, för de är inte för andra.....

Jaja, jag kan inte göra något åt det nu. Många album har raderats idag. För om det händer en gång så kan det hända en gång till!

Så alla ni där ute. Se till att inte förvara något viktigt och värdefullt på era internetkonton, vilka som helst! Och se för F-A-N till att ha de bästa lösenordet ni kan komma på! Helst ett sånt så att ni själva har svårigheter att komma ihåg det.

S*t*n va tight röv du har!

Jag plockar papper på herrarnas. Mitt i allt hör jag en kille bakom ropa (säga högt...ja, välj själv) komentaren i rubriken. Jag vänder mig förvånat om. "Eeeh...tack...antar jag". Jag går mot följande papperskorg och går förbi honom, varpå han informerar, "Men du har!". Jag kastar en road blick på honom och han puffar till kompisen och kommenterar, "kolla vilken blick hon ger!". Jag ignorerar honom och när jag är färdig är han borta. Jag anser det vara en av de bästa kommentarerna ever!

Senare samma kväll, jag har just kollat herrarnas toalett och jag är påväg därifrån. När en kille börjar prata med mig. Han har ett problem. Ja, jag kan lyssna vad han har för problem. Hans byxor (ja....byxor!) har ett problem, de hålls inte uppe, så om jag kan hålla upp dem åt honom. Jag drar största sucken inombords, pekar på hans kompis och säger att han kan ju hålla byxorna uppe åt honom. Nej, förstår jag, dom är från Stockholm och de vill ha arkenbyxor! Jag slår över till my kind of-rikssvenska/stockholmska, what ever svensk brytning. Och jag minns inte vad jag säger, något om att jag inte är från Stockholm i alla fall.

MEN se han har ett problem som är litet, han visar med handen. Jag tittar på hans hand, han håller inte tummen och pekfingret, så jag inser plötsligt vad han menar. Jag svarar, det var ju inte ett litet problem! Nä, svarar han, men om jag tar tag i problemet så kanske det växer. ...jasså du, svarar jag (Ja, han blokerar min väg, han har till och med satt armen runt mig och försökt leda mig inåt i tolaletten, så jag är kind of stuck). Han frågar om jag inte är intresserad. Jag svarar nej. Inte ens lite intresserad? Jag svarar igen nej. Jag måste ju säga att jag ser humorn i det hela så jag skrattar och går. Hanstoppar mig inte! Vilket jag innerst inne tackar för!

Som avslutning på kvällen plockar jag glas ute i lobbyn. Jag plockar från ett bord där jag mitt i allt får frågan "Är du singel?". Jag är lite förvånad, för de brukar inte fatta att fråga innan de försöker. Jag svarar "Nej, jag är gift" (Oh, hur härligt det är att svara så!!). Han frågar igen "Men är du singel idag då?". Jag blir helt ställd för ett par sekunder, sen svarar jag, nej, jag är gift alla timmar på dygnet.

You can't blame a guy for trying! heter det ju. Och i det stora hela, ingen har kränkt mej eller behandlat mej respektlöst. De har hållit sig på ett lämpligt avstånd (Förutom killen/killarna som försökte dra in mej i toaletten, då ilade det till av osäkerhet, en sekund, sen släppte de), både fysiskt och psykiskt. Enligt mina mått mätt.

 

WC-regöring

WC Duck vs Amway WC rengöring

Suck...bara att få bilderna och texten i denna blogg som jag vill gör att jag önskar att jag bara skulle byta till någon annan bloggplats...

Men om jag skulle klara av att kunna lämna bildproblemet bakom mig...

Jag är inte så bra på före och efter bilder. Jag har en egen toalett, ja har inte alla en i sitt hem? 

När jag flyttade in fanns den där, ren, men ändå inte. För längst ner, ska vi kalla det i böjen, fanns någor brun-svart beläggning. Jag äcklades av det och sprejade en massa WC-duck i toaletten och skrubbade. Ja, med resultat att visserligen lite lossnade, men det blev fortfarande kvar, på "väggarna", just så där passligt att jag inte kunde komma åt att skrubba ordentligt med min borste. Jag satte gränsen vid att skrubba med svamp. Lossnar det inte så lossnar det inte. Under tiden jag bott här har jag vissa tillfällen tröttnat på beläggningen och kastat ner bland annat cilit bang (Ni vet, BANG och smutsen är veck!). ...ja, nå inte bangade det något i min toalett inte...skulle lika gärna ha kunnat slänga ner socker...

Jag köper det lovordade Amway WC-rent. Och jag bestämmer mig för att sätta det på prov. Först tvättar jag wc normalt, alltså sprejar medlet under runt hela sitsen, låter det väl inte verka så länge utan tvättar och spolar. Hm...helt ok resultat, tänker jag, den är lite tunnare än WC-duck, blaskig på något sätt. Ska den verkligen fungera? Men ok, det var ok! Så får jag syn på beläggningen och fan far i mig! Jag har ett minne av att jag läste något om att om man har kalklagringar så ska man spreja på och låta det verka i ... hur länge det nu sen var! Så jag sprejar medlet RAKT ner i toaletten! Slåt fast locket och börjar med det jag kan ... sämst. Vänta. Medan vi väntar kan jag väl tala om för er att det står att man ska låta medlet verka i 30 minuter, för kalklagringar ska man låta det verka över natten.

Hur länge jag sen sist och slutligen väntade vet jag inte, jag var för ivrig, för nyfiken, så jag lyfte på locket och tog borsten. Jag började att frenätiskt skrubba, så där som jag hade gjort innan men utan resultat. Jag sa att jag började frenätiskt skrubba, för till min förvåning såg jag något brun-svart slamsa flyta runt i min toalett. Med gapande mun fortsatte jag skrubba runt och spolade sedan med spänning. För att hitta en skinande ren och till synes NY toalett i min toalett! Helt underbart!

Detta medel ska jag sätta på prov, tänkte jag. Min pappa har på något lopptorg eller dyligt fyndat en toalett med medföljande kalklagring. 

Han betalade en struntsumma, toaletten skulle vara i källaren, så att den såg ut som den gjorde spelade honom ingen roll. Han köpte den, installerade den, och den fungerade ju som den skulle, så bra med det. 

Jag har under min vistelse där äcklats av toaletten, försökt skrubba den och VARENDA gång förvånats av att det faktiskt inte går bort. Här har vi det alltså! Toaletten som ska bli min, eller, egentligen Amway WC-rengöringens utmaning!

Så fort jag kommer till mina föräldrar sprutar jag i medlet, ordentligt över den äckligt orange fläcken som täcker nästan hela baksidan av toaletten. Sedan låter jag det verka, det får verka över natten. På morgonen tar jag till borsten och börjar borsta. Jag känner genast den sträva ytan av kalket, jag känner mig modfälld. Jag tänker, toaletten 1 Amway 0....jag spolar...och tycker mig se en förändring, om även liten, men ändå märkbar. Så jag sprutar på mera medel och låter det verka, troligtvis orkade jag bara visst antal timmar. 

Sen ska vi ju minnas att under mitt experiment så är ju WC fortfarande tillgängligt för husfolket, det vill säga mina föräldrar, så jag väljer tider då jag får ha mitt experiment i fred. Jag skrubbar, känner hoppet stiga, upprepat, skrubbar. Jag kanske gör det 4-5 gånger, sedan känner jag mig modfälld igen. Kalket känns fortfarande? Ska jag aldrig få bort det?

Så jag tar fram min telefon, klickar fram bilden jag har tagit innan jag började med mitt experiment. Tittar på toalettstolen, tittar på bilden....tittar på toalettstolen, tittar på bilden....Och inser att Amway WC-rengöring is the winner! 

För ta och jämför dom här!! Jag måste bara helt enkelt gå och hämta min pappa så att han fick se det med egna ögon! Och han var lika förvånad som jag, om inte mer förvånad, för han visste ju inget om mitt experiment. Han trodde att fläcken följde med köpet och accepterade det eftersom priset var så lågt. Men nu har de en nästan ny toalett! Visst finns det kalk att strida med där än.

Hur är doften då? Den är stark och fräsh! Att städa toaletten 4-5 gånger under loppet av en helg gör nog att doften blir lite för stark, den håller i sig i flera dagar efter. Men gör det något att toaletten doftar rent flera dagar efter?

Idag roade jag mig med att tvätta min toalett med WC-duck, lata tjejen i mig orkade inte hämta WC-rengöringen från väskan, efter att jag demonstrerat den för en kompis, så jag tänkte att det ska väl inte vara så stor skillnad. Jag tar upp wc-duck, sprejar runt och förvånas över den starka blå färgen. Eeeh? Blir det renare om vi tillsätter färgämne? Eller vad är det som gör den så blå?

Jag skrubbar runt och spolar. Efter en stund går jag förbi min toalett och kikar ner i toalettstolen och ser en blå rand som rinner ner från sidorna....eh....fräsht eller? Jag spolar en gång till. 

Jag tar beslutet snabbt och utan ångest, det är dags för mitt WC-duck att hitta ett nytt hem, ett hem som fortfarande uppskattar den. För mej ger den ingen glädje.

Jag är bara förvånad....hur kan jag i så många år ha tyckt att det har varit så bra? Hur har jag valt att spendera någon euro mer på att köpa WC-duck istället för pirkka eller något, som med all säkerhet är precis lika bra (eller dåligt, beroende på hur vi tänker här).

Samtidigt som WC-duck adopteras bort är det flera produkter som kommer att få komma till samma hem. Jag är nöjd. Den som adopterar är nöjd, och som hon så vackert utryckte det: 

Det är en win win situation!   

(Updatering 6/5/17: Tydligen är Amway bilden borta, så jag laddar upp en ny, fräsch flaska :) )

              

Mobbning

Jag såg idag ett youtube klipp, en kille som pratar om mobbning. Jag erkänner direkt att jag har svårt med norska, jag förstår inte allt, jag förstår knappt hälften. Men jag känner att det är modigt att ta upp mobbning. Det vågade aldrig jag. Aldrig att det skulle ha fallit mig in som barn/toåring att prata om mobbning. Så många gånger som de vuxna ignoerade, såg vad som hände, men visste inte hur de skulle hantera situationen så de gjorde som de kände var bäst, de tittade mellan fingrarna och lät dem fortsätta.

Ibland fick jag veta att det var mitt fel. Varför gjorde jag så? Det är väl klart att de mobbar mig om jag gör så? Ja, de använde aldrig ordet mobbar. Jag använde aldrig ordet mobbar. Jag vill inte se mig som mobbad. Jag hade vänner. Från lekis till högstadiet. Jag hade vänner!

Jag hade vänner på rasterna. Vänner som gick i klasser under mig. Vänner som jag aldrig umgicks med på fritiden. Vänner? Vänner för mig var något man hade i skolan, men man ringde inte till dem eller umgicks med dem på fritiden. Två eller tre, under hela min skoltid. Två eller tre vänner som jag kunde umgås privat med. Möligen till och med fyra om man räknar med att jag hade en vän under ett eller två år. Ja, fem faktiskt, med min bästa killkompis. En killkompis som trots att jag var så utsatt verkligen valde att vara min vän på fritiden, även om han inte var det på skoltid. En vän som jag kan sakna än i denna dag, för vi har tappat kontakten.

Vem var där för mig när jag blev kallad äcklig? När jag fick veta att jag var oönskad och ful? När jag fick höra öknamn på öknamn... Jag har lärt mig hata dessa namn.

Och lekarna. Hur jag kunde vara med och skratta och jaga, så länge det var jag som jagade. Så fort de stannade visste jag inte vad jag skulle göra. Jag hade ingen plats i leken, min roll var att jaga. Hur utsatt jag kände mig när jag hade jagat, det hade varit roligt, och sen slutade de springa undan och jag var automatiskt inte med mera. Att vara ensam, men någon måste ändå dit och skuffa på mig. Ner för rutchkanor, ner för balansbrädet. Jag minns när jag blev nerskuffad för en snökana, jag minns inte att jag blev skuffad, bara hur min kompis berättade för sin "pojkvän" (ehmn...vi gick i årskurs 1) och han skyddade sin "flickväns" kompis genom att jaga den andra killen runt gården. Jag minns än i denna dag hur killen skrattade när min kompis förklarade för sin pojkvän vad han hade gjort.

Min fråga nu, som vuxen, var var personalen? Jag minns att jag grät.

Jag minns hur jag som 7 åring går tillsammans med min kompis till en lärare för att berätta vad de säger om mig. Vilka fula ord de använder och vilka lögner de sprider. Jag hade, vad jag nu förstår att var, en tvångshandling, vilket var grunden till deras lögner och fula ord. Jag hade blivit övertalad att gå till läraren, jag ville inte, men min kompis hade äntligen fått mig att förstå att de vuxna är där för att hjälpa. Läraren lyssnar på när jag berättar, jag skäms, för jag vill inte berätta, jag vill inte att det ska vara sant. Jag minns hur läraren sitter bakom pulpeten, jag minns hur han ser ut, jag minns blicken han ger, nästan vilka kälder han har, jag minns hans svar: "Men varför gör du så då?" Jag minns hur jag för alltid tappar förtroendet för vuxna. Jag har just börjat skolan, och jag vet. Detta är ett ställe där jag får klara mig själv.

Jag minns att jag försökte igen. När jag gick i 4:n, alltså var jag 10 år. Jag hade blivit arg hemma och troligen då skrikit att jag blir retad både hemma och i skolan, jag minns de orden, men jag minns dem inte komma från mig. Min mamma blev upprörd. Hon skrev till läraren. Vad hon skrev vet jag inte, jag skulle lämna det till läraren. Jag drog på det. Det var skämmigt. Jag lämnade det sista lektionen, det var en fredag. Jag väntade med spänning på måndagen. Hur skulle reaktionen bli? Skulle hon ställa till med en scen? Skulle jag måsta känna mig utpekad?

Jag hade aldrig väntat mig reaktionen som kom. Eller, reaktionen som aldrig kom. Det var som att brevet med mina upplevelser var vatten värt. Inget hon behövde diskutera i klass eller med mig. Bara att sopa under mattan. Bra så. Borta!

Jag minns hur jag ligger i min säng, troligen runt 10 år gammal då också. Jag gråter. Inte den där lilla gråten som man gråter när man är lite ledsen. Jag var förtvivlad. Jag hade givit upp. Jag funderar på hur jag ska hämnas, hur jag ska få dem att känna så som jag känner nu. Orden som vrider i mig och svider i mig är att jag är oälskad och oönskad. Jag vet vad jag ska göra. Jag ska ta en kniv, den största jag hittar (jag har än idag en förkärlek för stora knivar). Jag tänker att jag är i köket. Jag ser den röd-vit-rutiga mattan. Jag ser mig själv ligga på den, jag ser pölen av blod under mig bli större och större. Jag känner lugnet och tillfredsställelsen inom mig.

Men jag gör det inte. För jag är för nyfiken. Hur ska alla reagera? Hur ska alla som retat mig så reagera när de får veta att jag är död? Jag vill vara där för att uppleva det, men att bara ta mitt liv och överleva är ju att visa åt dem att de har vunnnit, igen. Jag ser också mina syskon, mina föräldrar, hur de står över mig när jag ligger där i mitt blod. Och jag vet, jag kan aldrig förorsaka dem sådan smärta! Aldrig aldrig aldrig! Jag kan inte göra så mot dem!

Jag bestämmer. Jag måste vara stark. Inte för mig, för jag är redan död. Jag har redan känt tillfreddställelsen och lugnet. Men jag måste vara stark för dem jag bryr mig om.

Min faschinasion för döden fanns fortfarande länge kvar. Varje gång jag gick förbi en tågräls. Det var en kamp. En kamp mot mig själv. Mot viljan att lägga mig ner. Bara för att jag ville veta hur det skulle kännas. Rädslan att gå nära kanter är en blandning mellan vanlig höjdskräck och faschinationen av att hoppa. Känna pirret i magen, rädslan som omsluter en.

Ja, jag har en självbevarelsedrift. Jag är rädd, när jag ska hoppa från hopptornet ner i vattnet. MEN min rädla ligger mest i att jag är rädd att jag ska hoppa på någon som är under. Att tvinga mig att hoppa är lättare. Men jag måste kolla flera gånger att det inte finns någon där.

Idag känner jag ingen önskan att ta mitt liv. Den önskan försvann för cirka 7 år sedan. Jag minns första gången jag gick förbi ett järnvägsspår och insåg att jag inte ville lägga mig ner. Samma järnvägsspår jag cyklade längsmed alla mornar för att komma till jobbat. Ironin i min önskan att ligga ner är, spåret var inte i användning. Så länge som jag bodde där kom det aldrig ett tåg längs det spåret.

Men jag vet. Mobbning skadar en människa ända in i själen! Och barn börjar mobba långt innan de förstår vad det innebär! De är inte elaka. De menar inte att skada. Men de gör.

Så jag bryr mig inte om ifall ett barn är 15 år eller 15 månader! Ser jag ett beteende som kan leda till mobbning vill jag förebygga det! Att stöta ut en kamrat ska INTE få bli ett accepterat beteende!

Om jag bara kunde, skulle jag vilja förebygga att någon måste känna tillfredsställelsen och lugnet i att se sig själv dö. Förebygg det du också! Tillåt inte ditt barn att betee sig som herren på täppan. Kvinnan med makten. Vad som helst. Låt det inte ske! Förebygg!

Ett annat språk

Jag försöker lära mig ett nytt språk, eller i alla fall så att jag kan föra enklare konversationer och ha liten förståelse.

Jag frågar ord, skriver ner på dator, tränar och använder i skrift, på dator. Några fraser och ord har jag skrivit ner för hand på ett papper, för jag hade inte rätt dator. Två av dessa fraser är nya för mig, jag fick veta dem igår, jag skrev ner dem för hand, och idag kan jag till och med skriva dem rätt. De är naturliga för mig.

Samtidigt som ord jag lärt mig för längesen, jag har läst, använt, försökt lära mig men skriver av....är skrivna på dator!

Med stor intresse fattar jag detta just idag, just nu! Det jag egentligen hade som teori när jag gick i skolan, men som jag aldrig kände att jag fick bekräftad.

Jag lär mig faktiskt bättre om jag skriver ner det! Hej hopp! Nu ska jag alltså skriva hela min ordlista för hand!

Hur länge kan man använda samma t-skjorta?

Jag såg frågan någonstans. Minns inte för mitt liv var. Ett av svaren var 1 dag, vilket är vad jag tycker överlag. 2-3 dagar beroende på om man inte svettas så mycket. Ja, det kan jag väl hålla med om också, om det inte är åtsittade t-skjortor.

Men det var inte egentligen det som min tankegång snurrade kring. Det var mera det att jag imorse lite före kl.8 klär på mig en t-skjorta. En svart, med snören i ärmarna och metallkulor i ändrana som dekoration. Lite häftigare stil alltså. Kl.8.15 är jag på jobb. Någonstans mellan 8.15 och 8.45 lyfter jag ett barn som är påväg att smita när jag pratar med en annan vuxen med dörren till avdelningen öppen.

Jag sätter sedan ner barnet när jag stänger dörre, barnet är under 2 år. Jag känner mot min arm att metallpärlorna är kalla. Jag får en snabb tanke om att jag inte bode känna metallpärlorna alls på min arm. Men jag flyttar hastigt tankarna till något som händer. Vid kl.9 går jag över till en annan avdelning med två barn. Jag konstaterar på vägen igen att det är kallt. Jag får en tanke i mitt medvetande, men den är borta för vi är framme vid avdelningen. Jag återkallar tanken och drar med min arm över mitt vänstra bröst. Ja, det är kallt. Jag vrider huvudet och betraktar t-skjortan lite närmare.

Javisst! Hela utsidan av mitt vänstra bröst är täckt av havregrynsgröt! Halvt intorkad dessutom eftersom den först varit på ett barn, sedan smetats av min arm innan jag noterade att det var gröt. "Ja, så länge fick jag vara ren!" konstaterar jag med kollegan.

Så, svaret på hur länge man kan använda samma t-skjorta kan i värsta fall sträcka sig till en halvtimme. För sen är den helt klart i det skicket att den behöver bytas!

Mer information än vad du behöver veta.

Egentligen är det som rubriken säger. Jag kommer att skriva mer information än vad du behöver veta. Jag hade tänkt låta er slippa denna information, men jag tog en tablett idag med de intressantaste biverkningarna så jag bestämde att för inte annat så för att varna alla andra tokar som läser informationen till medecinen EFTER att ni tagit medicinen.

Jag har alltså under min resa fått en jästsvampsinfektion, vill man veta mer så tänker jag inte gå in på det utan varsågod och googla eller läs här.

När jag kom tillbaka rådfrågade jag läkare, som sa att jag skulle prata med apotekspersonalen, de har kunskap att hjälpa mig välja vad jag behöver. Jag fick äran att fråga en manlig apotekare om råd...jihuu, ska jag tala om för er! "Hej, jag vill veta hur jag ska sköta mitt underliv på bästa sätt" eller hur ska man fråga? Han verkade, självklart, ha noll koll, men verkade i alla fall ha den teoretiska kunskapen. Så jag lyssnade med halft öra på honom och hade läkarens (en kvinnlig läkare) rekommendation i huvudet samtidigt.

Jag kom därifrån med en salva och ett piller, enligt läkarens rekommendation, endast salva enligt apotekaren, så jag började med salva och tänkte att jag kan väl ta pillret i alla fall, eftersom läkaren sa så. Jag svalde alltså pillret med vatten och plockade bara appropå ut infolappen.

Infolappen visar siv vara 1 meter lång typ! Med alla världens vilka läkemedel ma inte ska använda det med, när man inte får ta det, när man ska vara försiktig...jag skummar hastigt igenom, ägnar inte så mycket uppmärksamhet. Tittar hastigt på biverkningarna. Mina ögon fastnar på ordet HEPATIT..!..??

Alltså....man kan få hepatit av ett piller?? Hur är det om man är vaccinerad för hepatit, kan man också då få hepatit?? Jag läser vidare...leversvikt med enstaka dödsfall....hm....låter verkligen som en säker medicin, vilken tur att den är receptfri! Ok, detta var under sällsynta biverkningar, alltså 1 på 1000 till 1 på 10000.

Vanliga är däremot buksmärtor, diarré, kräkningar, huvudvärk....

Jamen visst känner jag mig trygg!

Jag trodde att receptfria mediciner var relativt trygga, inte trodde jag i alla fall att receptfria mediciner kan ge dödsfall eller hepatit! Ja, för att inte tala om krampanfall!

Tror jag håller mig till receptbelagda medeciner i fortsättningen! Och att läsa informationen på alla medeciner innan jag petar dom i mig! För SÅ farligt var det ju inte, kanske lite onödigt och jag ville bli av med min sjukdom. Men om det ska kosta mig en ny mycket allvarligare sjukdom så skulle jag verkligen ha valt att hålla min jästsvamp, som enligt sidan jag läste BORDE gå om av sig själv. Hur länge det ska ta, det hittade jag inte när jag skummade texten.

MEN om jag inte dyker upp imorgon så kan någon väl komma och kolla att jag inte ligger död och krampar med hepatit, eller nåt....

Kan det inte stå en stor varningstext: VARNING kan förorsaka dödsfall??

Behöver jag säga att jag känner mig faktiskt lite orolig, så magsmärtor kan faktiskt bero på att jag läst infot om pillret! Urk!

30 miniter internet

Och all tid i världen! Minns när jag var i Amsterdam för ca18 dagar sedan. Hur jag blev frustrerad när det var så kort tid! Men gudars skymning! Jag är nu klar på ca10 minuter...vad var det nu igen som var så viktigt med internet?? Undra hur jag tänker om några dagar med konstant internet tillgång??

Men sen igen, jag brukar ju vara på fb för jag har inget bättte för mig, hemma ensam i min lägenhet..ja du..ge mig en vecka och jag är säkrt tillbaka till internet användandet...

Första inlägget från iphone

Vem skulls kunna tro att jag skulle använda Iphone? Ven kunde tro att jag ens skulle äga en? För att inte tala om, blogga från den?? Men ändå är jag här, svärande över varenda Ä,Å och Ö, för det tar ju forever att få dom! För att inte tala om mina feta fingrar som konstant trycker på fel tangent så jag måste backa...för att få markören på rätt där jag vill ändra är ju mission impossible!

Och skriva med två händer....med mina fingrar??? Wow! Fler fel och fler svordomar får man väl leta efter! Som att skriva aÅ med vänster tumme och inse att man måst välja bokstaven längst bort.. Suck...

Men jag ska väl fastna precis som alla andra. Det var tydligen bara en fråga om tid. Undra hur lång tid jag behöver för att glömma min förra älskling, min trogna nokia som följt mig i vått och torrt och aldrig ställt till problem...kanske det går att fixa ett paralellkort?? Ja...det måste jag forska i...

Studio Killers - Jenny

Alltså, den här...jag gillar den! Den har rytm och den är annorlunda! Hur han uttalar vissa ord.... melodin....

Ja, alltså, det här är en låt jag kan lyssna på repeat!

Du var perfekt!

Jag har fått möjlighet att tala inför grupp, inför en klass, rent av. De hade pratat om proteiner, hur man ska äta och hur man inte ska äta, hur ingående det vet jag inte. Jag vet bara att diskussionen blev till att min kompis nämnde att han känner en som har en skanner var man kan skanna hur mycket fett, muskler och vatten som finns i kroppen, samt få ett medeltal av det i form av en ålder. Hans klasskamrater var skeptiska, men läraren bekräftade att det finns. Om jag förstod rätt.

Detta alltså innan jag är medveten om diskussionen.

Under ett samtal till honom frågar han om jag tar nåt betalt för att skannas. Jag vet att jag säkert kan ta betalt, men jag har inte gjort det, första gången är i alla fall gratis. Vänner kan jag skanna för skojs skull, bara för att jag tycker att det är kul, både att se reaktion och för att veta och informera hur de mår. Så jag svarar det. Han berättar då om diskussionen som uppkommit i klassen och undrar om jag vill komma och skanna dem, en klass på 11 stycken.

Intresset i mig förvånade till och med mig! Jag satte mina tidigare planer på is och funderade runt det för att kunna ha möjlighet att komma till hans skola för att skanna hans klasskamrater.

Jag fick en tid. Jag fick en dag. Jag bekräftade den senare så att jag skulle kunna planera lite, hur länge har jag tid. Så jag fick bekräftat, det handlar om en lunchpaus, frivillig närvaro och jag har ca.1 timme. Jag räknar på mina fingrar, 11 personer, 5 minuter per person, blir 55 minuter. Ja, det låter som att jag kan klara det!

Jag är där i tid. Jag har förberett mig mentalt, men jag har inte förberett så mycket, för jag vet egentligen inte vad som väntar. Jag tar det manjana, jag ska prata om saker som jag kan. Saker som är självklara för mig eftersom jag har "jobbat" med detta i snart 2 år. ALDRIG på detta sätt! Aldrig mer än 1 person att skanna, aldrig en föreläsning, aldrig förklarat vad resultaten innebär för en grupp människor....ändå var jag inte nervös!

Jag kommer till klassen, jag känner mig plötsligt oförberedd! Men jag tar fram min skanner, samtidigt som jag informerar att man måste vara barfota. Jag skannar första, andra, tredje, efter det börjar det gå som på löpande band. Skanna, skriva, ge rätt papper, kolla att mitt nummer finns där. Check!

När alla är klara har jag lovat att förklara vad de har fått veta. Vissa frågar redan, men min kompis förklara och säger att jag kommer att gå igenom det sedan efter att alla är skannade.

När alla sitter ner står jag framför klassen. Jag börjar med att säga att alla fakta finns på baksidan av pappret de har framför sig. Redan innan jag börjar förklara är det en i klassen som ifrågasätter sitt resultat. HUR kan det komma sig att hon har en högre fettprocent än tjejen som sitter framför henne? De ser till utseendet relativt lika ut. Jag väljer att gå fram till henne för att se och förklara bättre. Jag tittar på hennes papper, på den andras papper, ser genast varför, kommer på att jag kan förklara bättre om jag visar vad jag ser. I rätt tid kommer jag på att fråga FÅR JAG visa resultatet! Jag visar svart på vitt att orsaken till den olika fettprocenten är den olika muskelmassan.

Jag tycker att det går bra. Jag kan svara på alla frågorna, jag kan förklara OCH jag håller mig innanför tiden! Jag till och med hinner säga att jag själv har använt Herbalifes produkter och att om någon är intresserad så får de ta kontakt med mig, att mitt nummer finns och att man också kan fråga min kompis, om inte annat kan han se till att de får min facebookadress.

När jag är klar tackar jag för mig. Tyvärr glömde jag bort att ge alla hur mycket proteiner de behöver få i sig, men de får de om de tar kontakt med mig. Jag gav till en, bara som ett exempel.

Efter att ha tackat för mig och kommit ut på parkeringsplatsen känner jag det. Hur härligt det var att stå framför en grupp med människor som är verkligt lyssnar på vad jag säger och är intresserad av det. Men hur kände de som lyssnade? Det är trots allt första gången jag verkligen stått framför en klass.

Jag ringer min kompis ett par dagar senare. Vi pratar lite ditt och datt och hur vi mår, det där vanliga. Sedan måste jag fråga, hur skötte jag mig?

Jag var perfekt! fick jag som svar. Jag blir så glad! Han säger att det var en njutning att lyssna på mig och hoppades att jag njöt av att få prata för dem. Och det gjorde jag! Jag njöt verkligen av att få prata framför grupp!

VEM skulle ha trott det? Alla dom där föredragen framför klass....en PINA utan slut, att JAG gilla att prata framför klass?

Att verkligen gilla det man gör, är nyckeln till att det blir perfekt! Det är vad jag tror. Lita på dej själv! Så blir du perfekt!

Kan jag räkna 7 dagar??

Idag är tisdag. Om exakt en vecka den här tiden sitter jag på Amsterdam flygplats! TÄNK det!! OM EN VECKA! Om en vecka kl.7 på kvällen, lokaltid, kommer jag att stiga av planet. Om EN VECKA låt säga med passkontroller, visumcheck och vänta på väskor, kl.20 så får jag HÅLLA MIN MAN efter SJU F*****G MÅNADER!!

Försök inte ens föreställa er hur det känns, för det går inte, om du inte har varit ifrån den du älskar i 7 månader förstås, DÅ kan du föreställa dej.

Hur känns det nu då innan? Många har frågat om jag är nervös. Har jag resfeber?

Nej. Jag är inte nervös. Jag har inte resfeber. Inte än, har jag svarat. Jag vet vad som väntar mig. Jag vet att jag ska åka flyg, först från Helsingfors till Amsterdam, sedan från Amsterdam till Lagos. Jag ska vänta, om det var, 5 timmar i Amsterdam. Och på den tiden kommer jag att hinna springa en miljon gånger på toaletten, jag kommer att vara uttråkad till den milda grad att jag inte vet vad jag ska hitta på. MEN det är jag på färjan från Åland till Åbo också, så det är lugnt. Kanske läge för en film?

Sedan vet jag att från Amsterdam till Lagos får jag se på film på planet. Jag får en egen skärm där jag får välja mellan olika filmer. Jag hoppas redan att en specifik film finns att välja, samtidigt som jag hoppas att den inte finns det, för jag skulle villa se den tillsammans med min man, meeeeeen den finns inte på DVD ännu så det är väl lite svårt. Så knappast finns den väl på planet heller kan jag tro.

I Lagos väntar ett till köande i otrolig hetta, för planet är så förbaskat kallt att jag gärna har mycket kläder på mig när jag flyger, vilket kommer att betyda att jag kommer att vara nära smältgränsen när jag äntligen kliver av planet. Man ska köa för att komma fram för att visa sitt pass med ifyllt visumpapper. På pappret ska stå bland annat var jag bor, vem jag är och hur länge jag ska stanna.Efter det en otrolig väntan på att få sina väskor. Honey hade förklarat att mina väskor kommer att komma så gott som sist eftersom de borde vara först i planet, om det stämmer eller inte vet jag inte, men mina väskor kom så gott som sist oberoende. På den tiden hade vi pratat i telefon 2-3 gånger, varpå jag till sist måste påpeka att jag ringer med finsk nummer och det blir dyrt! Denna gång har jag ett nigerianskt nummer, som jag har fått veta att vi inte vet om fungerar eller inte före jag är i landet. Nåja, det lär visa sig! Jag vet att jag kan ringa med mitt nummer också. Jag vet att jag inte behöver stressa, för mina väskor kommer sist.

Jag kommer ändå att stressa, för jag vet att min man står utanför, min man som jag inte har sett på 7 månader! Åååååh va härligt att få träffa honom!

Är jag orolig då? Nä, det är jag inte. Det sägs att det är så farligt, men jag tror att det är farligt var än på jorden jag befinner mig. De hotar med skolskjutningar på Åland, de varnade i tidningarna och de berörda har varit in för förhör. Ska jag vara orolig på Åland? Det är ett litet samhälle, skjuter någon där är det stor risk att jag träffas! Skjuts det i Lagos kan det faktiskt vara i fel område av Lagos, och jag kanske inte ens är medveten om det även om jag är där. Sen tror jag inte på skolskjutningar i Lagos. Skolskjutningar är ett I-landsproblem, skjuts det i U-länder så är det troligtvis något verkligt problem bakom, pengar, mat, överlevnad....inte att "oj vad lite uppmärksamhet JAG får då" ....JA JA JAG VET!!! Det är att förminska problemet och det är att bortse från att den som skjuter verkligen mår psykiskt dåligt, MEN jag anser ändå att det är en person som mår psykiskt dåligt i det SAMHÄLLE som har skapat personen. Jag tänker inte analysera skolskjutningar och deras "varför". Jag vill bara påpeka att jag kan vara var som helst där jag förväntas vara trygg, men jag är inte det.

Däremot känner jag mig trygg i Lagos! Att känna sig trygg kan vara en falsk illusion, såklart, men det kan också vara för att jag är skyddad från allt det farliga, skyddad av personer som känner området och bara låter mig vistas i områden som är trygga för mig.

7 dagar....7 dagar.....Åh.....hur kan en vecka vara så kort, men ändå vara så lång??

Talang 2013??

Jag är på jobbet, sista dagen innan semester. Jag funderar skarpt vad det är jag behöver göra innan jag ska gå på semester. Jag ska t ut lite bilder och limma in i mappar, jag ska ta ut lite dokument, jag ska sortera foton på datorn som håller på att bli överhettad med alla miljoner foton som finns där! Alltså seriöst! Jag borde förbjudas att ha en kamera i handen! 1004 foton sedan augusti! Woops! Så många foton tar vi inte ut, så många foton behöver inte sparas....så det blev att TOTALsolla.

Jag väljer vilka jag ska ta ut, printar och gör flera saker samtidigt. Det går smidigt, jag till och med hjäler en del kolleger att radera deras avdelnings foton innan jag tar mina papper och hämtar mapparna, sax och lim. 

Jag sitter och klipper och klistrar när jag inser att jag har bilder borta. SUCK! Jag går tillbaka där jag lämnade resten av dokumenten, TYPISKT att jag lämnade foton bland dem så jag måste flänga fram och tillbaka i dörren! Jag går dit, lyfter på högen och tar sista pappret...eh...inga foton? Jag söker igenom högen...INGA foton?? 

Jag går tillbaka till datorn och printern....inga foton! Jag möter min kollega och nämner att jag har tappar bort en hel A4 med foton bara från det att jag lämnade datorn, satte av dokumenten och plockade med mig mapparna. Ja, svarar hon, du är duktig på det! 

Jag bara gapar! Hon säger det så neutralt, utan spår av sarkasm. Ja, svarar hon, alla har vi våra talanger. ...ja, jag hade ju önskat att jag hade en lite mer nyttig talang förstås...men visst, jag måste ju erkänna att det var rätt otroligt att jag lyckades tappa bort en hel A4 på knappa 100meter...INOMHUS!

Talangen fortsätter! Jag lämnar jobbet med alla vintersaker som jag inte behöver när jag kommer tillbaka från semestern. Jag cyklar hem och i tankarna funderar jag allt vad jag ska packa för min resa. Jag stelnar till mitt i ett tramp...LADDAREN! Jag har tappar min egen laddare....också talangfullt, tog jag den ur uttaget och den borde vara i vardagsrummet på vardagsrumsbordet redo att gå till en väska. Det är den inte! Så min kollega sa att jag får låna hennes. MEN den är kvar på jobbet....jag suckar och inser att minnestickan som är hemma och borde vara på jobbet gör att jag ändå måste cykla dit senare.

Väl hemma reder jag upp och organiserar medan jag snabbt skriver en status om min virrighet. Plötsligt inser jag att jag har 2 föeselsedagspresenter hemma som borde ha varit till mina kolleger...ena för 2 veckor sedan, men jag glömde ta den med innan hon gick på semester....den andra för 1 vecka sen, för jag bara inte fick den med mit till jobbet! Så jag bestämmer att packa in dom och ta dom med på samma gång. Samtidigt hittar jag ett motionskort som vi hade sagt skulle samlas in på jobbet och skickas alla samtidigt. Det går ut sista april, men jag ritar streck på dom och bestämmer att den ska också med. Så med alla saker packade cyklar jag en sista gång till jobbet. Samtidigt skriver jag på tavlan att jag har semester och info vem som är min vikarie, för den som vill veta men inte jobbar på min avdelning. Sedan en liten lapp om sista fredagen, som jag glömt att säga. Phu! Mycket nu!

I färskt minne ligger ett facebook experiment som gick fel. Tanken var väl god, men den urartade. Till det lägger vi lite mailkontakt som inte fungerade som tänkt.

Vissa har tydligen talanger! Jag undrar om jag kan ställa upp i talang 2013?? Undra om jag skulle ha chans att vinna eller om jag skulle lyckas tappa bort mig på vägen?? 

Det känns i alla fall skönt att få ta semester från alla måsten så att jag kan låta bli att involvera så många människor med min talang. Tack och hej! Leverpastej! En dag kvar! Sen åker jag färja hem till mamma och pappa!

"Jag vill bara säga, ni gör ett jätte bra jobb!"

Jag vet inte, men vissa kvällar sticker ut mer än andra. Gårdagen stack ut på det viset att jag har aldrig fått så många fina kommentarer om hur vi jobbar som igår.

Det är ingen hemlighet att jag dansar när jag går. Och en kund satte i system att dansa med mig varenda gång jag kom ut från disken. Han kom från ingenstans och ställde sig mitt i vägen och dansade! Det skulle ha kunnat vara jobbigt, men han var väl medveten om att jag jobbade, så han dansade ett par steg, och steg sedan åtsidan så att jag kunde fortsätta jobba.

Men att kunder uppskattar att jag dansar, det är heller ingen hemlighet, det har jag fått höra om och om och om igen!

Men igår fick jag utöver det flera kommentarer på att vi gör ett bra jobb! Kunder som kommenterade att det var bra service, speciellt en gång när jag plockade bort en bricka med tomma shottglas och torkade av bordet samtidigt, blev kommentaren ett förvånat hur bra servicen är. Jag fick också veta hur effektivt vi jobbar.

Och visst, det var jag som hörde kommentarerna, det var till mig dessa sades, MEN jag jobbar inte ensam! Utan mina underbara kolleger blir det till ingenting! Så ett stort cred till ALLA diskplockare!! Ni gör ett aldeles fantastiskt jobb! 

Jobba jobba jooooobbba!!

Ah! Tänk att få säga att man verkligen älskar sitt jobb!

Idag har jag jobbar på mitt dagjobb, som vanligt, och även om jag ibland kan vara irriterad och lättretlig, det tar en massa energi och barnen visar sig alla från sin värsta sida....så måste jag säga att övervägande positivt att jobba!

Om jag tänker på alla gosiga kramar! Igår roade sig två pojkar med att springa 5-10 meter ifrån mig och sen komma rusande emot mig för att springa rakt in i min famn! Detta upprepades tills jag trodde att de aldrig skulle tröttna! Sedan sa en av dem att han skulle göra nåt annat, den andra såg också ut att vara på väg bort och plötsligt vänder sig ena om igen och kommer springande! Härligt med kramgoa killar! Tjejerna brukar också göra lika, komma i tur och ordning och ge en kram. Det är egentligen inte så mycket kramen som är viktig som själva leken!

Snart ska jag göra mig klar för mitt nattjobb. Jag jobbar med att plocka glas av människor som är lagom nyktra och lulliga. Jag skulle inte kunna hitta ett mer givande jobb! Att gå runt, i takt med musiken, på gränsen till att dansa fram, ibland överskrider jag gränsen och dansar fram. Detta uppskattas av kunderna! I alla fall de flesta! Flera som tar tillfället i akt och passar på att dansa med mig/brevid mig medan jag reder upp glas från ett bord. Och av någon konstig anledning älskar folk att ta sopborsten ifrån mig och sopa undan glas! Jag brukar försöka att inte låna ut min borste, men jag undviker samtidgt att hamna i en situation där jag lämnar kunden i en dålig stämning.

I båda mina yrken gäller det att vis stress och irritation ta ett djupt andetag och LE! Det gör underverk! Det kanske inte gör mig glad alla gånger, men det ger mig energi att vara positiv!

Och tro mig! Jag kan verkligen säga till på skarpen om det behövs! På ingen av mina yrken får man ställa till bråk! På det ena stället jobbar jag på att lägga grunden till att utveckla en förmåga att lösa konflikter utan att ta till handgripligheter, i mitt andra yrke försöker jag lugna ner kunder som tar till handgripligheter. Märker jag att det är mer än jag kan hantera så är det ju såklart vakterna jag springer efter, men till stor del pejlar jag läget och bedömer därefter hur jag ska hantera situationen.

Men jag älskar mina jobb! Att få jobba natt, att få "dansa" fram mellan kunder som är där för att roa sig! Att få vara kreativ på dagarna och utmana tänkandet medan jag försöker följa med hur barnen tänker och resonerar, för alla sätt att tänka är olika, men det betyder inte att alla andra utom mitt är fel.

Utmaningar i livet!

Vad du är stor i käften då!

Jag kommer till ett bord. En kund tycker att han hade planerat ta hem vissa glas i fickan, bara att säga det högt är ju ett täcken på en kund med humor! Så jag svarar jasså, tittar i min korg, väljer det absoulut smutsigaste glaset med mest is och drink och hakar på när han tycker att han ska ta hem ett glas i fickan. Det här kan du ta hem, svarar jag! Han blir eld och lågor, jamen visst! Jag skrattar och lägger glaset tillbaka innan han får för sig att visa att det går.

Jag plockar alla glas och vänder mig om, varpå en av killarna tappar sitt glas. Jamen vad håller du på med! säger jag på skoj när jag svänger mig tillbaka. Jag hämtar en trasa och torkar upp på bordet. Den första killen berättar att han redan har fått torka själv och jag konstaterar att ja, jag var väl lite långsam, för de hade spillt redan tidigare och hade torkat med papper.

Nej, det var inte jag som var långsam, det var han som var kärringaktig, svarade han! Jag bara gapar! Kärringaktig! Som att kärringar...kvinnor skulle vara mera fumliga och spilla mer?? eller vad? Jag finner mig och svarar att ja, det är han nog, det måste ju vara frisyren. Vi kommer fram till att han klippt den själv, så jag kontrar med att kanske det skulle ha varit bättre att gå rill en frissa för att få en mindre kärringaktig frisyr. Jag aktar mig noga för att inte säga en mer manlig, för det är ju att påstå att han inte är manlig.

Han påstår att det inte skulle hjälpa. Jag börjar tappa intresset för skämtet men säger ändå att det nog är attityden som han ska ändra, min tanke är faktiskt att säga något snällt som avslutning, men... Jag säger att han kan ju ändra attityden, kanske han blir mindre kärringaktig, kanske han rent av skulle bli....(här kan jag inte låta bli) mera kvinnlig!

Han blir förvånad och svarar "Vad du är stor i käften då!" Jag skrattar samtidigt som jag går runt bordet och ger honom en kram. Han mumlar något om att vi ska gå hem nu (han och tjejen mitt emot), konstaterar att han faktiskt kramar mig samtidigt som han säger det, så han svarar hastigt, alltså inte du och jag! Varpå jag hastigt låtsas bli förvånad och svara "Varför inte då??"

Nånstans har jag lyckas för han svarar tack innan jag går vidare.

No hard feelings heter det på engelska, jag ser honom senare på kvällen. Jag har just hittat en skorpion. Jag känner igen killen, han känner igen mig, så jag promenerar med skorpionen i luften framför honom, han låtsas bli rädd, sedan tar han skorpionen och sätter den i håret (vilket jag tycker att är underbart kul just för att jag gjorde exakt likadannt när jag visade den åt en vän...som annars påstod att den liknar mig, skorpionen alltså). Jag lämnar skorpionen med killen när jag går vidare.

Tidigare samma kväll hade jag fått veta att jag ju måste vara Världens bästa diskplockare! Att det är SÅ man ska jobba!

Så medeltalet för kvällen måste ju vara helt okej!!

Kundens funderingar

Jag är påväg ut från diskpentryt. Jag väntar på att tre killar ska ge mig fri passage, de är mitt uppe i någon livlig diskussion och ser mig inte, så jag väntar. När jag ser möjlighet smiter jag mellan.
Killen: Träng dej förbi du bara!
Jag tittar på honom, när han mopsar upp sig och verkar tuff. Jag noterar att han inte är hotfull så jag tar ett steg närmare honom, ställer mig på tårna så jag kommer jämnhöjd med honom och svarar med samma ton: Ja, det gör jag!
Killen: Är du nån sorts vakt här eller?
Jag: Nej, det är jag inte (fortfarande på tårna för att komma i jämnhöjd med honom)
Kompisen tycker att han borde kastas ut, på skämt. Jag hör, men noterar inte.
Killen: Men det står Arkipelag på dina tuttar (pekar hastigt på namnet och ser mig i ögonen igen, fortfarande tuff och uppnosig), vad gör du här då?
Jag: Jag är diskplockare, jag reder upp efter dej när du stökar till!
Killen vänder blicken uppåt när jag svarar, så tänker han efter, skiner upp och utropar: RESPEKT!
Han high-fivar mej innan jag leende lämnar kompisgänget för att sköta mitt jobb.

Och så var dagen slut!

Jag tittar på klockan och inser att den är halv 9....och jag funderar på att gå och lägga mig?? Varför??

Ja, för jag har pratat med min man. Och så många gånger har jag pratat med honom just innan jag ska sova ,så nu är jag inställd på att jag ska sova när jag har pratat med honom.

Så godnatt! Det ska bli en nattshake här och så en bra (bäst) bok så kryper jag ner under täcket!

Sömnlös

Droppen som får bägaren att rinna över!

Ja, den kom igår kväll.

Oviljan att inte villa gå och sova ensam kan hålls i shack, det är absolut inte omöjligt. Det är svårt, det är jobbigt och det är på gränsen till omöjligt. Men jag har lärt mig att ingenting är omöjligt.

Besvikelse och mer väntan utöver det vanliga var det som till slut fyllde bägaren med sista droppen.

Och jag VET att det är inte denna droppe som är orsaken till min reaktion. Orsaken till min reaktion ligger i resten av alla droppar som med tiden har fyllt koppen tills det att den nu är överfull och rinner över.

Jag blir inte bara självdestruktiv, jag blir destruktiv. Så jag lät medvetet bli att berätta till den berörda vad jag kände, jag väntade 4 timmar. Fyra timmar under en natt är långa timmar. Timmar som jag spenderade med att chatta med en kompis som verkligen behövde att jag var vaken och tillgänglig under denna natt! Och känslan att vara behövd lugnade mig avsevärt. Det gjorde också att oviljan att somna ensam byttes till en vilja att vara vaken för min kompis skull. Jag skulle alltså ha kunnat vara mycker mer destruktiv och självdestruktiv, men jag måste vara konstruktiv, för det finns faktiskt vänner med mera konkreta problem än mina ogripbara. Min smärta kan flyttas till framtiden. Hans var närvarande helatiden.

Jag hoppas han kryar på sig och får den hjälp han behöver! Men han är i trygga händer, säger han själv, omgiven av kunnig och empatisk personal på sjukhuset. Jag kan ändå inte låta bli att vara orolig och tänka på honom. ♥

Jag lyckades till slut somna runt 7-8 tiden. Snorig, illamående, och övertrött utan att vara trött. Jag lyckades somna, för då var han också för matt för att fortsätta chatta.

Jag vaknade runt 10 tiden. Outvilad, trött, huvudvärk, snorig, hungrig....Fast jag åt innan jag somnade vid 7.... Kunde inte somna om. Jag är för trött för att orka med mig själv, så jag behöver bara tänka, spelar ingen roll vad jag tänker, är jag glad, gråter jag, är jag ledsen, gråter jag. Om jag bara stannar i detta neutrala vakum som jag just nu befinner mig i så kanske jag klarar mig genom dagen utan problem.

...det är bara det att detta neutrala vakum också liknar ett tillstånd av apati....

Nåja, krävs det tårar och apati för att tömma koppen i alla fall en aning så att det igen ryms några droppar innan jag svämmar över, så då gör jag så!

Frågar du hur jag mår. Svarar jag bra. Frågar du om jag mår bra. Svarar jag nej. Att fundera hur jag mår är för jobbigt. Att svara inte bra....nä, det är för mycket erkännande. Att svara nej är enkelt och sant. Kräver ingen tankeverksamhet. Bara en sanning.

Och ja, jag känner att jag har en förkylning på gång, vilket ökar sannolikheten att detta händer. För jag blir gnällig, tjurig och grinig när jag inte orkar. Brukar vara första symptomen på att något inte är som det ska.

Google +

Jaha, då har jag updaterats till Google + ... ja, så var det med att ha en anonym blogg då! Jag har alltså nu en anonym profil?? Eh...där mitt namn som jag har registrerat min e-mail syns. Men hallåå!!?? Och så får man inte byta namn mer än ett visst antal gånger, för det gör man inte i verkliga livet heller....

Ja, allt är väl helt bra och så, och tur så har jag registrerat min e-mail med Nettan, nog för att jag registrerade det med efternamn, men det lyckades jag få bort innan jag blev informerad om att jag inte får byta namn. Hohh.... Som om det skulle spela någon roll? Varför ska allt vara kopplat till att börja med? Jag har tyckt att det är hur bra som helst, med google, blogger och g-mail kopplat, jag behöver bara logga in en gång. Men nu blev det ju bara jobbigt.

I-landsproblem BIG time! Men varför ska man inte få ha det som man vill? Jaja, så mycket har jag inte att klaga över, jag har gått igenom anonymiteten och den verkar vara så som jag vill ha den. Att jag postar alla mina inlägg på FB tycker jag inte stör min anonymitet, för de som jag har på FB vet ändå vem jag är och jag har så att endast vänner kan se att det är jag som delar mina inlägg. Så jag är anonym för resten av världen. Jag vill inte att alla ska veta vem jag är och var jag bor! Det räcker med att man kan med mycket eller lite efterforskning komma på var jag bor och vem jag är utgående från vad jag skriver.

Samma är när någon kommenterar. Visst, det är roligt när någon sätter ett namn, men jag klagar inte när någon kommenterar med Anonym. Vad skulle det spela för roll? Vill man vara anonym och ändå ha en åsikt så BE MY GUEST! Så länge det inte är kränkande eller hotfullt eller rent ut sagt skräp eller virus.

I dagens värld är vi så exponerade och uppkopplade helatiden. Visst, jag har funderat på möjligheten att blogga från min arbetsplats, i en stängd blogg med lösenord för de berörda, under en annan profil. Bara för att jag har ett jobb där vissa kanske skulle vara itresserad av vad som händer under dagen. Och jag tycker att de har rätt till det. Jag skulle göra detta inte för att jag måste, utan för att jag tycker det är roligt att dela med mig. Jag vet att det skulle sätta press på andra att göra liknande, och det är väl egentligen enda nackdelen. För brinner man inte för det ska man inte tvingas att göra det, tycker ju jag. Vi ger ändå ut massor med information dagligen.

Tänk hur det var när jag var barn. Jag gick ut på morgonen, lekte, tappade bort tiden (ok, det gör jag ändå ännu), min mamma ställde sig på trappan och ropade så att det ekade mellan träden och bergen att det är mat (eller vad hon nu hade för ärende). I dagens läge plockar man upp mobilen och ringer, och gud nåde om personen vi vill nå inte svarar!! Dom vill inte prata med oss!! OJ OJ OJ!!! Vad har vi gjort för fel??

Jamen gud. Kanske personen vi försöker nå har mobilen hemma? Sitter i möte? Har hamnat i en olycka?? Blivit bestulen på sin telefon eller vad som helst... Ringde man under min barndom och ingen svarade så ryckte man på axlarna och försökte pånytt senare, för då var personen i fråga kanske inte inne.

Jag minns hur det var att rusa till telefonen och svara med för och efternamn och inte ha en aning om vem det var som ringde. Idag om det ringer någon med hemligt nummer eller en nummer som inte är sparad så tvekar jag, hur ska jag ens svara?? SKA jag ens svara? Tänk om man hade tänkt så förr.....nä, då var man bara super-exited för att det var någon som ringde.

DET var anonymitet!

Kan man lita på sjukvården?

Om jag blir sjuk, så är väl det mest logiska att ringa till sjukhuset, eller att åka dit. Det mest naturliga är väl att jag ska känna mig trygg och att jag kommer att bli omhändertagen på ett bra och värdigt sätt?

Jag vet att jag har sagt att det är konstigt att man måste veta allt själv om man kommer in till sjukhuset. Hur man ska behandlas och om det är akut eller inte. Mitt exempel är malaria-testet jag ville ta. Där jag behandlades som vilken annan patient som helst, när jag borde ha behandlats som akutfall. Nu hade jag inte malaria, för jag har inte fått några fler symptom. Men bara att stå på mig och kräva att test skulle tas. Även om jag sen inte fick ta det för det ska ta när jag har feber, inte 1½ vecka senare bara för att det inte fanns läkartid innan dess....

Jag suckar och perklar och tycker att det är orutinerat. Men det är malaria. Det är en exotisk sjukdom. Jag kan ha förståelse, jag kan förlåta....

Vad jag inte kan förstå, vad jag inte kan begripa, vad jag för mitt liv inte kan få att gå ihop med detta årtusende......Hur kan man behandla en patient som kommer in akut på detta sätt??? Jag läser och jag föreställer mig hur det skulle vara att hamna i en sådan situation....Veta att något är fel, något är allvarligt fel, men ingen visar förståelse. Det är ju för fan mot mänskliga rättigheterna!! Det måste vara mot mänskliga rättigheterna att bli behandlad sådär!!

Jamen läs! Jag chockas, jag blir arg, jag blir ledsen....både på de som skulle vara där och hjälpa, och på de människor som fanns runtomkring men som inget gjorde....Jag blir arg och ledsen....

Jag är glad att veta att hon idag mår bra, att hon idag kan berätta om vad som har hänt. Jag vill sprida detta, för jag vill att det ska bli en ändring, det MÅSTE bli en ändring! Följande människa kanske inte har samma styrka och ork att kämpa sig igenom detta. INGEN ska måsta ha styrkan och orken att kämpa ensam INNOM sjukhusets väggar!!