Kanske du räknar dagarna till jul? Eller nyår? Eller semestern? Jag räknar dagarna till mars!
Jag har spenderat en helvetesnatt. Att ta farväl av mannen jag älskar, se färjan segla iväg och på något sätt ta sig hem...komma hem till en tom lägenhet, alla hans grejer borta.... Näe, jag gick bara hastigt in i sovrummet, sedan slängde jag mej på soffan.
Jag bestämde mej för att skriva på facebook och på bloggen, sen värmde jag en halv portion mat, det som blev kvar när jag inte klarade av att äta allt dagen innan. Då frågade han av mej varför jag inte äter upp min mat. Jag svarade inte på frågan, jag frågade istället honom varför han inte äter alls! Jag lät honom inte svara utan sa 'du borde veta! Du behöver inte fråga'
Åt jag upp min portion? Svar nej. Jag petade i mej så mycket jag kunde, sedan svepte jag ett glas vaniljsås (som jag hällt upp eftersom jag insåg att jag kanske inte ville äta, och tänkte att det kan vara bra med nåt även om det kanske inte var det bästa).
Jag hade ingen ro, jag ville inte ringa honom innan färjan hade kommit i land, för han behövde få möjlighet att sova. Färjan kom iland 8 på kvällen. Då ringde jag, sen ringde han vid 10 tiden, sen ringde min syster vid 12 tiden. Jag hade alarmet på vid 1 på natten, sedan vid 5 på morgonen. Med små korta tupplurer emellan. Visst sov jag väl nära 4 timmar i ett sträck där mellan 1 och 5 förstås! Men jag behövde inte ens ha larm, vaknade i alla fall.
Idag har jag varit på jobb från halv 10 till halv 5, sen möte från 5 till 8. Jag minns inte mycket av vad jag gjort på dagen, men jag har tydligen skött mitt jobb. Jag har varit precis som vanligt.
Vet inte hur jag ska tolka det. Inte många timmars sömn, konstant ont i magen eller bröstet, vilan är en pain för då har man massor med tid att fundera... Jag vet inte om det är bra eller dåligt att min smärta inte syns utanpå.
onsdag 30 november 2011
tisdag 29 november 2011
Och så gör du så här!
Det var inte längesen jag separerade från mitt ex. Jag är medveten om det. Jag är också medveten om att jag inte trodde på förhållanden så sent som i somras, det var då 3 månader efter att jag separerat.
En kille blev intresserad av mej. Vad gör jag, jo, jag gör fullständigt klart att jag inte tror på förhållanden! Jag pratade däremot inte med honom direkt, eftersom jag bakvägen fått veta att han var intresserad. Han trodde jag var upptagen så han visade inte sitt intresse först.
Jag tog inte hans intresse på allvar. Jag trodde det var en lek eftersom han retades med en gemensam kompis att vi (kompisen och jag) skulle vara tillsammans. Så jag tänkte f*ck it, låt honom försöka! Jag är ju ändå inte intresserad!
Hur fel skulle jag få? Hur gick det till? Vet inte hur det gick till men det blev bestämt att vi skulle till en nattklubb, jag hakade på och drog med vår gemensamma vän. Han var inte sugen att komma ut, men jag gav mej inte och till sist gav han upp. För enkelhetens skull får killarna heta A och B! Killen som blev intresserad av mej är A, vår gemensamma vän är B. Jag har faktiskt använt bokstäver ur deras namn, att det råkade bli a och b är bara lite kul :)
Redan innan vi cyklade iväg fick jag ett uppdrag av A, jag skulle hitta en flicka/kvinna åt honom! Ja, det gav ju stöd åt min teori i alla fall! Jag vägrade! Den kvällen innan vi kom till nattklubben "plågade" han mej med idén flera gånger! Jag vet att jag pekade ut ett par kvinnor som vi hittade på gatan, vart de var på väg vet jag inte, men klart att jag inte presenterade honom för dom! Jag är ingen match-maker!
Väl på nattklubben satt vi i sofforna, och jag visste att mitt ex var på plats, så jag sa att jag tänkte gå upp till övre våningen en sväng. Jag sa inte varför, men blev förvånad när A direkt sa att han skulle komma med. B blev kvar tillsammans med en annan gemensam vän, C (fortfarande bokstav ur hans namn! Jag skämtar inte :)). Så A blev presenterad för mitt ex. Jag har senare fått veta att det först då gick upp för honom att exet jag pratat om inte var B utan det var någon annan! Och därav förklaringen till att han kallade mej för B:s flickvän.
Jag älskar att dansa! Så jag frågade B om han skulle komma och dansa med mej! Nej, han dansar inte, fick jag som svar, men jag kunde väl dansa med A, han gillar att dansa! Jag bestämde mej på sekunden, då dansar jag med A istället! Hur kul som helst! Fast han var nog fortfarande lite orolig att det var något mellan mej och B, tror jag.
Under kvällen såg jag en minderårig flicka, som själv hade bekräftat att hon var 15 när jag frågade en annan gång. Jag såg till att hon blev utslängd, jag pratade med vakterna. Jag tycker inte att det är okej att en 15 åring är på krog! Hon såg helt klart inte ut som 15, så det är klart att hon kunde smita in utan att behöva visa papper. Hon hade lurat mej gången innan också.
Detta ledde till att när jag gick upp på dansgolvet en stund senare så kom hennes syster. Arg som ett bi! Och jag fick mitt första dödshot någonsin. Jag tappade såklart sugen att dansa så jag gick tillbaka till sofforna, innan jag kom fram var det någon som tog tag i min arm och krävde att få veta vad det handlade om, det han bara sett på avstånd. Det var A. Och det var första gången jag insåg att shit, killen har känslor för mej! På riktigt! För han frågade för att han var orolig, efter en stund ville jag veta med säkerhet att vakterna skulle minnas flickan i fråga så att jag inte skulle behöva skvallra flera gånger och då sa jag i förbifarten om mitt mordhot, så hon blev också utslängd. Jag blev sedan hämtad av en av systerns vänner och systern ville prata med mej, jag var inte riktigt på det klara vad som hände eftersom hon bad mej prata med vakterna. Så jag blev förvånad när jag insåg att jag skulle prata med personen som hotat mej. Ännu mer förvånad blev jag när jag råkade kasta en blick in mot nattklubben (hon var ju utanför eftersom hon blivit utslängd, försökte få vakten övertygad att hon skulle få komma in) och vem ser jag där, jo A på ett avstånd, men ändå tillräckligt nära ifall jag skulle behöva hjälp!
Någonstans på vägen fångade han mej, jag var inte medveten om det själv då ännu. Men från den dagen har jag varit fast. Om jag någonsin har gjort ett val så var det då, valet var att sätta sig soffan bredvid honom när han hade armen utsträck över ryggstödet. Det är det enda val jag gjort! Annars har jag bara följt strömmen, följt impulsen!
Han följde mej hem den kvällen. Det var inte en fråga, det var ett konstaterande. Och jag visste inte riktigt hur jag skulle komma ur det. Han meddelade B att jag skulle följas hem. Senare har jag fått veta att A menade att han och B skulle följa mej hem, så att jag kom hem säkert, sedan skulle de cykla till sin del av stan, de bodde då grannar. B uppfattade som jag, att A skulle följa mej hem, så han cyklade hem och lämnade mej och A kvar vid cyklarna.
Utanför dörren till min trappuppgång pratade vi länge. Jag stod inte allt för nära, för jag ville i alla fall ha kontroll över situationen, jag var inte säker på vart det ledde, jag var inte redo för ett förhållande, och jag ville verkligen inte leka med hans känslor. Det var när han frågade hur vi ses imorgon som jag förstod att jag inte ens behöver vara orolig att jag kommer i en situation jag inte har kontroll över.
Jag har hört hans version av kvällen, hur han kände och det är bara för gulligt ♥ Det får bli mellan honom och mej dock!
Efter den kvällen har vi varit tillsammans alla dagar, vissa dagar kortare, andra dagar längre. Jag förklarade tidigt att han ska hålla sig borta från mej, att jag inte är intresserad av ett förhållande, jag stod på mej och jag sårade honom säkert massor. Men han svarade bara "don't worry, you'll come around!" Jag skrattade åt honom! Hur skulle jag som aldrig ville ha ett förhållande bara ändra mej så där?
Det var när jag satt i hans famn en kväll, med armarna runt honom som sanningen slog mej. Jag funderade inte på något speciellt, bara njöt av att sitta med armarna om honom. Tanken kom fort och överraskande: "I love you" jag blev så förvånad så jag öppnade ögonen, man kunde säkert se förvåningen i mitt ansikte också, då var vi inte tillsammans, vi hade inte umgåtts mer än max en månad. Och jag visste! Jag sa inget, för jag tyckte det var för tidigt, alldeles för tidigt!
Men orden betyder inte samma för honom som det gör för mej, för honom är handling viktigare än ord, hur jag ser på honom, rör honom och reagerar när han rör mej. Han sa första gången "Jag älskar dej" utanför nattklubben den första kvällen. I och med att han pratar engelska tog jag det inte så allvarligt, skulle jag ha vetat att han förstod vad han sa kanske jag skulle ha reagerat annorlunda. Som det var nu satte jag båda händerna mot bröstet och utbrast "aaaw! You are so sweet"
När var denna kväll? Jag har inte fört dagbok, men ett event som hände samma kväll hjälper mej att veta, det var den 5 augusti 2011!
Jag har fått höra att varför gjorde jag ett sånt här val när jag visste att det skulle bli jobbigt? Om någon kan förklara var jag har gjort mitt val! Mitt val kanske isåfall är att acceptera att jag älskar honom! För det förvånade ju faktiskt mej första gången jag tänkte tanken...
Varför var han så säker på sin sak? Jo, han påstod att det sättet som jag ser på honom så ser jag inte på någon annan! Jag påstod att jag inte kan se på något annat sätt! Tills jag såg en bild som han hade tagit på mej, jag har aldrig sett mina ögon glittra så! Sakta har jag lärt mej att acceptera att jag kan älska någon. Att jag kan vara i ett förhållande, att jag VILL vara i ett förhållande.
Och nu åker han, när han kommer tillbaka vet jag inte. Visum och papperskrig är orsaken. Meningen i rubriken har jag också fått höra, jag låter den vara utan sammanhang, det är bäst så. Annars kanske jag anklagar någon som känner igen sig.
En kille blev intresserad av mej. Vad gör jag, jo, jag gör fullständigt klart att jag inte tror på förhållanden! Jag pratade däremot inte med honom direkt, eftersom jag bakvägen fått veta att han var intresserad. Han trodde jag var upptagen så han visade inte sitt intresse först.
Jag tog inte hans intresse på allvar. Jag trodde det var en lek eftersom han retades med en gemensam kompis att vi (kompisen och jag) skulle vara tillsammans. Så jag tänkte f*ck it, låt honom försöka! Jag är ju ändå inte intresserad!
Hur fel skulle jag få? Hur gick det till? Vet inte hur det gick till men det blev bestämt att vi skulle till en nattklubb, jag hakade på och drog med vår gemensamma vän. Han var inte sugen att komma ut, men jag gav mej inte och till sist gav han upp. För enkelhetens skull får killarna heta A och B! Killen som blev intresserad av mej är A, vår gemensamma vän är B. Jag har faktiskt använt bokstäver ur deras namn, att det råkade bli a och b är bara lite kul :)
Redan innan vi cyklade iväg fick jag ett uppdrag av A, jag skulle hitta en flicka/kvinna åt honom! Ja, det gav ju stöd åt min teori i alla fall! Jag vägrade! Den kvällen innan vi kom till nattklubben "plågade" han mej med idén flera gånger! Jag vet att jag pekade ut ett par kvinnor som vi hittade på gatan, vart de var på väg vet jag inte, men klart att jag inte presenterade honom för dom! Jag är ingen match-maker!
Väl på nattklubben satt vi i sofforna, och jag visste att mitt ex var på plats, så jag sa att jag tänkte gå upp till övre våningen en sväng. Jag sa inte varför, men blev förvånad när A direkt sa att han skulle komma med. B blev kvar tillsammans med en annan gemensam vän, C (fortfarande bokstav ur hans namn! Jag skämtar inte :)). Så A blev presenterad för mitt ex. Jag har senare fått veta att det först då gick upp för honom att exet jag pratat om inte var B utan det var någon annan! Och därav förklaringen till att han kallade mej för B:s flickvän.
Jag älskar att dansa! Så jag frågade B om han skulle komma och dansa med mej! Nej, han dansar inte, fick jag som svar, men jag kunde väl dansa med A, han gillar att dansa! Jag bestämde mej på sekunden, då dansar jag med A istället! Hur kul som helst! Fast han var nog fortfarande lite orolig att det var något mellan mej och B, tror jag.
Under kvällen såg jag en minderårig flicka, som själv hade bekräftat att hon var 15 när jag frågade en annan gång. Jag såg till att hon blev utslängd, jag pratade med vakterna. Jag tycker inte att det är okej att en 15 åring är på krog! Hon såg helt klart inte ut som 15, så det är klart att hon kunde smita in utan att behöva visa papper. Hon hade lurat mej gången innan också.
Detta ledde till att när jag gick upp på dansgolvet en stund senare så kom hennes syster. Arg som ett bi! Och jag fick mitt första dödshot någonsin. Jag tappade såklart sugen att dansa så jag gick tillbaka till sofforna, innan jag kom fram var det någon som tog tag i min arm och krävde att få veta vad det handlade om, det han bara sett på avstånd. Det var A. Och det var första gången jag insåg att shit, killen har känslor för mej! På riktigt! För han frågade för att han var orolig, efter en stund ville jag veta med säkerhet att vakterna skulle minnas flickan i fråga så att jag inte skulle behöva skvallra flera gånger och då sa jag i förbifarten om mitt mordhot, så hon blev också utslängd. Jag blev sedan hämtad av en av systerns vänner och systern ville prata med mej, jag var inte riktigt på det klara vad som hände eftersom hon bad mej prata med vakterna. Så jag blev förvånad när jag insåg att jag skulle prata med personen som hotat mej. Ännu mer förvånad blev jag när jag råkade kasta en blick in mot nattklubben (hon var ju utanför eftersom hon blivit utslängd, försökte få vakten övertygad att hon skulle få komma in) och vem ser jag där, jo A på ett avstånd, men ändå tillräckligt nära ifall jag skulle behöva hjälp!
Någonstans på vägen fångade han mej, jag var inte medveten om det själv då ännu. Men från den dagen har jag varit fast. Om jag någonsin har gjort ett val så var det då, valet var att sätta sig soffan bredvid honom när han hade armen utsträck över ryggstödet. Det är det enda val jag gjort! Annars har jag bara följt strömmen, följt impulsen!
Han följde mej hem den kvällen. Det var inte en fråga, det var ett konstaterande. Och jag visste inte riktigt hur jag skulle komma ur det. Han meddelade B att jag skulle följas hem. Senare har jag fått veta att A menade att han och B skulle följa mej hem, så att jag kom hem säkert, sedan skulle de cykla till sin del av stan, de bodde då grannar. B uppfattade som jag, att A skulle följa mej hem, så han cyklade hem och lämnade mej och A kvar vid cyklarna.
Utanför dörren till min trappuppgång pratade vi länge. Jag stod inte allt för nära, för jag ville i alla fall ha kontroll över situationen, jag var inte säker på vart det ledde, jag var inte redo för ett förhållande, och jag ville verkligen inte leka med hans känslor. Det var när han frågade hur vi ses imorgon som jag förstod att jag inte ens behöver vara orolig att jag kommer i en situation jag inte har kontroll över.
Jag har hört hans version av kvällen, hur han kände och det är bara för gulligt ♥ Det får bli mellan honom och mej dock!
Efter den kvällen har vi varit tillsammans alla dagar, vissa dagar kortare, andra dagar längre. Jag förklarade tidigt att han ska hålla sig borta från mej, att jag inte är intresserad av ett förhållande, jag stod på mej och jag sårade honom säkert massor. Men han svarade bara "don't worry, you'll come around!" Jag skrattade åt honom! Hur skulle jag som aldrig ville ha ett förhållande bara ändra mej så där?
Det var när jag satt i hans famn en kväll, med armarna runt honom som sanningen slog mej. Jag funderade inte på något speciellt, bara njöt av att sitta med armarna om honom. Tanken kom fort och överraskande: "I love you" jag blev så förvånad så jag öppnade ögonen, man kunde säkert se förvåningen i mitt ansikte också, då var vi inte tillsammans, vi hade inte umgåtts mer än max en månad. Och jag visste! Jag sa inget, för jag tyckte det var för tidigt, alldeles för tidigt!
Men orden betyder inte samma för honom som det gör för mej, för honom är handling viktigare än ord, hur jag ser på honom, rör honom och reagerar när han rör mej. Han sa första gången "Jag älskar dej" utanför nattklubben den första kvällen. I och med att han pratar engelska tog jag det inte så allvarligt, skulle jag ha vetat att han förstod vad han sa kanske jag skulle ha reagerat annorlunda. Som det var nu satte jag båda händerna mot bröstet och utbrast "aaaw! You are so sweet"
När var denna kväll? Jag har inte fört dagbok, men ett event som hände samma kväll hjälper mej att veta, det var den 5 augusti 2011!
Jag har fått höra att varför gjorde jag ett sånt här val när jag visste att det skulle bli jobbigt? Om någon kan förklara var jag har gjort mitt val! Mitt val kanske isåfall är att acceptera att jag älskar honom! För det förvånade ju faktiskt mej första gången jag tänkte tanken...
Varför var han så säker på sin sak? Jo, han påstod att det sättet som jag ser på honom så ser jag inte på någon annan! Jag påstod att jag inte kan se på något annat sätt! Tills jag såg en bild som han hade tagit på mej, jag har aldrig sett mina ögon glittra så! Sakta har jag lärt mej att acceptera att jag kan älska någon. Att jag kan vara i ett förhållande, att jag VILL vara i ett förhållande.
Och nu åker han, när han kommer tillbaka vet jag inte. Visum och papperskrig är orsaken. Meningen i rubriken har jag också fått höra, jag låter den vara utan sammanhang, det är bäst så. Annars kanske jag anklagar någon som känner igen sig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)