Under en tid som är så längt borta från min verklighet, att jag har glömt bort dess existens och förträngt dess ångest, skrev jag en rad med blogginlägg. För ångestladdade, för färska, för sköra för att dela med mej. Istället valde jag att schemalägga dem. Jag schemala dem till en tid då jag trodde att allt detta skulle vara över. När jag visste att allt detta var över, var såren ännu för djupa, jag senarelade min schemaläggning.
Tiden går. Nytt kommer in i mitt liv. Gamla slag faller i glömska för nya stider som kämpas med.
Plötsligt får jag ett meddelande av en vän. Ett meddelande om att hon har läst vad som står på min blogg. Jag känner mej förvirrad. Jag har inte skrivit något alls på så länge! Jag har inte varit inne på min blogg på så länge! Plötsligt slår det mej! Som en blixt från en klar himmel! Mina schemalagda blogginlägg! Vad har jag skrivit? Är jag redo att få dom publiserade?
Jag klickar in på min blogg. Ser att jag har redan publiserat 3. Jag svettas. Men jag inser att gjort är gjort. Det är helt enkelt bara för mej att läsa igenom bloggarna för att veta om det är något jag inte vill att ska publiseras ännu.
Jag börjar med de bloggar som ännu ska komma. De känns okej. Jag kollar de bloggar som jag redan har publicerat. De känns okej.
Ni som har läst. Ni undrar säkert. Hur gick det sen? Alla ni har inte den inblick som mina vänner har.
Min fasta. Jag bestämde att jag skulle fasta tills det att Embassaden gav sin dom. Det var 3 veckor som det skulle ta. Det var två veckor av väntan. Efter det skulle jag göra ett beslut om jag skulle fortsätta fastan de resterande 2 veckorna eller inte. Jag gjorde beslutet redan innan de två veckora hade gått. Oberoende om det är ett ja eller ett nej, så kommer jag att fasta en full månad.
Att fasta i sig är inget bekymmer. Det är bara att inte äta eller dricka. Att få ett Nej skrivet svart på vitt, det är en pina. Jag vet var jag var, det var sent en kväll. Jag vet direkt att något är fel Jag kan bara inte förstå vad. Vi har tidigare samma dag kollat mailen. Inget svar. Men av en händelse kollar Honey mailen innan han går och lägger sig. Där finns det. Svart på vitt. Det är ett nej.
Allt känns hopplöst. Jag minns natten som om den var igår. Känslorna är svåra att återkalla, men kanske lika så bra, för jag minns att jag skakade. Det hände så snabbt. Beslutet att jag skulle åka ner. Vi behövde båda något att se fram emot. Något som gav oss hopp.
Vi hade just fått det värsta svaret någon kan få. Nej, den du älskar får inte komma och hälsa på dej. Och ingen här visste. INGEN här visste att papprena var inne. Ingen visste varför jag fastade. För jag ville ha det så. Jag ville att jag skulle vara den enda som led, som pinades, som hoppades. För jag vet. Jag vet hur mycket ett släckt hopp skadar. Hur mycket det skadar mej, men också hur mycket det skadar de som hoppas med mej.
Jag ville inte det. Jag ville vara den enda som kunde skadas.....här, bland mina nära. Hur Honey resonerade med de i sin närhet, det var upp till honom. Jag var tydlig med att här var det ingen som skulle få veta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar