Mobbning

Jag såg idag ett youtube klipp, en kille som pratar om mobbning. Jag erkänner direkt att jag har svårt med norska, jag förstår inte allt, jag förstår knappt hälften. Men jag känner att det är modigt att ta upp mobbning. Det vågade aldrig jag. Aldrig att det skulle ha fallit mig in som barn/toåring att prata om mobbning. Så många gånger som de vuxna ignoerade, såg vad som hände, men visste inte hur de skulle hantera situationen så de gjorde som de kände var bäst, de tittade mellan fingrarna och lät dem fortsätta.

Ibland fick jag veta att det var mitt fel. Varför gjorde jag så? Det är väl klart att de mobbar mig om jag gör så? Ja, de använde aldrig ordet mobbar. Jag använde aldrig ordet mobbar. Jag vill inte se mig som mobbad. Jag hade vänner. Från lekis till högstadiet. Jag hade vänner!

Jag hade vänner på rasterna. Vänner som gick i klasser under mig. Vänner som jag aldrig umgicks med på fritiden. Vänner? Vänner för mig var något man hade i skolan, men man ringde inte till dem eller umgicks med dem på fritiden. Två eller tre, under hela min skoltid. Två eller tre vänner som jag kunde umgås privat med. Möligen till och med fyra om man räknar med att jag hade en vän under ett eller två år. Ja, fem faktiskt, med min bästa killkompis. En killkompis som trots att jag var så utsatt verkligen valde att vara min vän på fritiden, även om han inte var det på skoltid. En vän som jag kan sakna än i denna dag, för vi har tappat kontakten.

Vem var där för mig när jag blev kallad äcklig? När jag fick veta att jag var oönskad och ful? När jag fick höra öknamn på öknamn... Jag har lärt mig hata dessa namn.

Och lekarna. Hur jag kunde vara med och skratta och jaga, så länge det var jag som jagade. Så fort de stannade visste jag inte vad jag skulle göra. Jag hade ingen plats i leken, min roll var att jaga. Hur utsatt jag kände mig när jag hade jagat, det hade varit roligt, och sen slutade de springa undan och jag var automatiskt inte med mera. Att vara ensam, men någon måste ändå dit och skuffa på mig. Ner för rutchkanor, ner för balansbrädet. Jag minns när jag blev nerskuffad för en snökana, jag minns inte att jag blev skuffad, bara hur min kompis berättade för sin "pojkvän" (ehmn...vi gick i årskurs 1) och han skyddade sin "flickväns" kompis genom att jaga den andra killen runt gården. Jag minns än i denna dag hur killen skrattade när min kompis förklarade för sin pojkvän vad han hade gjort.

Min fråga nu, som vuxen, var var personalen? Jag minns att jag grät.

Jag minns hur jag som 7 åring går tillsammans med min kompis till en lärare för att berätta vad de säger om mig. Vilka fula ord de använder och vilka lögner de sprider. Jag hade, vad jag nu förstår att var, en tvångshandling, vilket var grunden till deras lögner och fula ord. Jag hade blivit övertalad att gå till läraren, jag ville inte, men min kompis hade äntligen fått mig att förstå att de vuxna är där för att hjälpa. Läraren lyssnar på när jag berättar, jag skäms, för jag vill inte berätta, jag vill inte att det ska vara sant. Jag minns hur läraren sitter bakom pulpeten, jag minns hur han ser ut, jag minns blicken han ger, nästan vilka kälder han har, jag minns hans svar: "Men varför gör du så då?" Jag minns hur jag för alltid tappar förtroendet för vuxna. Jag har just börjat skolan, och jag vet. Detta är ett ställe där jag får klara mig själv.

Jag minns att jag försökte igen. När jag gick i 4:n, alltså var jag 10 år. Jag hade blivit arg hemma och troligen då skrikit att jag blir retad både hemma och i skolan, jag minns de orden, men jag minns dem inte komma från mig. Min mamma blev upprörd. Hon skrev till läraren. Vad hon skrev vet jag inte, jag skulle lämna det till läraren. Jag drog på det. Det var skämmigt. Jag lämnade det sista lektionen, det var en fredag. Jag väntade med spänning på måndagen. Hur skulle reaktionen bli? Skulle hon ställa till med en scen? Skulle jag måsta känna mig utpekad?

Jag hade aldrig väntat mig reaktionen som kom. Eller, reaktionen som aldrig kom. Det var som att brevet med mina upplevelser var vatten värt. Inget hon behövde diskutera i klass eller med mig. Bara att sopa under mattan. Bra så. Borta!

Jag minns hur jag ligger i min säng, troligen runt 10 år gammal då också. Jag gråter. Inte den där lilla gråten som man gråter när man är lite ledsen. Jag var förtvivlad. Jag hade givit upp. Jag funderar på hur jag ska hämnas, hur jag ska få dem att känna så som jag känner nu. Orden som vrider i mig och svider i mig är att jag är oälskad och oönskad. Jag vet vad jag ska göra. Jag ska ta en kniv, den största jag hittar (jag har än idag en förkärlek för stora knivar). Jag tänker att jag är i köket. Jag ser den röd-vit-rutiga mattan. Jag ser mig själv ligga på den, jag ser pölen av blod under mig bli större och större. Jag känner lugnet och tillfredsställelsen inom mig.

Men jag gör det inte. För jag är för nyfiken. Hur ska alla reagera? Hur ska alla som retat mig så reagera när de får veta att jag är död? Jag vill vara där för att uppleva det, men att bara ta mitt liv och överleva är ju att visa åt dem att de har vunnnit, igen. Jag ser också mina syskon, mina föräldrar, hur de står över mig när jag ligger där i mitt blod. Och jag vet, jag kan aldrig förorsaka dem sådan smärta! Aldrig aldrig aldrig! Jag kan inte göra så mot dem!

Jag bestämmer. Jag måste vara stark. Inte för mig, för jag är redan död. Jag har redan känt tillfreddställelsen och lugnet. Men jag måste vara stark för dem jag bryr mig om.

Min faschinasion för döden fanns fortfarande länge kvar. Varje gång jag gick förbi en tågräls. Det var en kamp. En kamp mot mig själv. Mot viljan att lägga mig ner. Bara för att jag ville veta hur det skulle kännas. Rädslan att gå nära kanter är en blandning mellan vanlig höjdskräck och faschinationen av att hoppa. Känna pirret i magen, rädslan som omsluter en.

Ja, jag har en självbevarelsedrift. Jag är rädd, när jag ska hoppa från hopptornet ner i vattnet. MEN min rädla ligger mest i att jag är rädd att jag ska hoppa på någon som är under. Att tvinga mig att hoppa är lättare. Men jag måste kolla flera gånger att det inte finns någon där.

Idag känner jag ingen önskan att ta mitt liv. Den önskan försvann för cirka 7 år sedan. Jag minns första gången jag gick förbi ett järnvägsspår och insåg att jag inte ville lägga mig ner. Samma järnvägsspår jag cyklade längsmed alla mornar för att komma till jobbat. Ironin i min önskan att ligga ner är, spåret var inte i användning. Så länge som jag bodde där kom det aldrig ett tåg längs det spåret.

Men jag vet. Mobbning skadar en människa ända in i själen! Och barn börjar mobba långt innan de förstår vad det innebär! De är inte elaka. De menar inte att skada. Men de gör.

Så jag bryr mig inte om ifall ett barn är 15 år eller 15 månader! Ser jag ett beteende som kan leda till mobbning vill jag förebygga det! Att stöta ut en kamrat ska INTE få bli ett accepterat beteende!

Om jag bara kunde, skulle jag vilja förebygga att någon måste känna tillfredsställelsen och lugnet i att se sig själv dö. Förebygg det du också! Tillåt inte ditt barn att betee sig som herren på täppan. Kvinnan med makten. Vad som helst. Låt det inte ske! Förebygg!