Mitt barn behöver komma till dagis för att vila

Ibland vet man inte om föräldrar tänker innan de pratar. Jag längtar på sätt och vis till att bli förälder, för då kan jag se hur det är att komminicera med daghemspersonalen från ett annat perspektiv. (blogginlägget är skrivet i ett tidgare skede)

Daghemmet är ingen plats för barn att vila på. Annat än själva vilan då, förstås. Då vilar barnen, och JA barnen vilar! Jag önskar att barnen också ska sova, de har rätt att sova! Tyvärr är min åsikt inte den rådande åsikten bland föräldrar.... (som sagt, jag längtar tills jag blir förälder så att jag kan se om jag kommer att ändra min åsikt)

Daghemmet är en plats med många andra barn. Barn som ditt barn inte har valt att umgås med, utan som kommer på köpet på den plats som har blivit tilldelad som daghemsplats. Ditt barn är alltså mellan 1-7 år och kommer att hantera konflikter med de andra barnen. Det kan vara så enkelt som att just EXAKT den där blåa bilen är den bästa bilen i hela universum och NÅGON ANNAN håller i den just nu! En konflikt som kan lösas enkelt eftersom det andra barnet tappar intresse och tar den röda bilen, ELLER så blir det en MEGA-konflikt eftersom det andra barnet också anser att den blåa bilen är den bästa bilen i hela universum! Konflikten kan INTE lösas genom att ta in en EXAKT likadann blå bil, eftersom det INTE är den bästa bilen i hela universum.

Tänkt dig ilskan när du ser att någon sätter ögonen på din make/maka/pojkvän/flickvän och verkligen bestämmer sig för att denna någon är den rätta "ägaren" av din make/maka/pojkvän/flickvän. Nu är det ju så att den blåa bilen inte har något val, medan maken/makan/pojkvännen/flickvännen faktiskt har möjlighet att säga ifrån, men i alla fall. Tänk dig den ilskan åtminstone fem gånger under en dag på jobbet. Alternativt tänker du att du är den som har hittat den perfekta partnern och någon säger att denne redan är UPPTAGEN! (den situationen går bra att tänka sig att den blåa bilen var upptagen, liksom) Det är inte alltid som det är lätt att acceptera att det bästa i hela universum redan är UPPTAGET.

Och för att inte tala om att man ska hålla reda på 9 andra barn, eller rent av 20 andra barn PLUS alla vuxna! Man ska vänta på sin tur, man ska dela med sig, man ska vara nyfiken och titta på allt spännande som händer.....det tar på krafterna!

Ju äldra barn blir, desto lättare är det att hantera alla dessa saker. Som vuxen kan du bra vara på ett jobb utan att du helatiden måste hålla reda på alla blyertspennor eller hålstansar eller klart och tydligt skrika över hela kontoret att JAG HADE DEN FÖRST när någon sträcker sig över för att använda stansapparaten.

Såklart är det inte bara konflikter under en dag. Men man får räkna med att under den tid som barnen spenderar på daghem så kommer det att ske otaliga konflikter, de flesta så små att de ramlar under "sånt som är normalt och inget man behöver diskutera med föräldrarna vareviga dag".

När jag sedan fick höra meningen som jag använt som rubrik.... Som personal önskar jag att fler föräldrar skulle inse att fler barn skulle behöva mer semester och ledigt från daghemmen. De är i samma behov av semester som vi är! Jag älskar mitt jobb! Skulle jag vara multimiljonär skulle jag troligtvis jobba gratis, bara för att vara en resurs. Nu är jag inte multimiljonär, utan tycker att vi definitivt skulle förtjäna mer i lön. Men det är en helt annan sak. Men hur som helst. Även om jag älskar mitt jobb, så ser jag fram emot att ha semester! Jag åker inte till jobbet för att vila! Det tar jätte mycket på mina krafter att jobba konstant.

Varför skulle det ta mindre på barnens krafter? Vi har samma "jobb"! Samma "arbetsplats"! När jag känner min nära utbrändhet på grund av att vi har en stökigare grupp en vanligt, så kan jag gå till arbetshälspvårdaren för att få ett sjukintyg som ger mig rätt att vara hemma och vila upp mig.

Föräldrar däremot går till sin arbetshälsovård (eller vart de nu går) och får ett sjukintyg som ger dem rätt att ha barnet på den plats som gör att jag gått till arbetshälsovården till att börja med!

Okej, jag har aldrig ansökt om sjukledigt på grund av utbrändhet. Jag har bett om semester för att jag har kännt att jag har behövt det.

Men poängen är den samma. Om vuxna behöver semester, så behöver barnen det också!

Vem är det som bestämmer i familjen?

Bilden är tagen från internetsidan.
Jag har inte läst bloggen

I mitt yrke funderar man ibland över vem det är som bestämmer hemma. Man funderar också för vems bästa som det finns daghem/förskolor/föris/eftis/you name it. Blogginlägget är inte skrivet nu (det datum som bloggen är publicerad) utan det är skrivet tidigare. Så om just DU känner dig träffad av det jag skrive, sluta upp med det! Men var inte orolig, det är inte dej jag skriver om.

Det är en helt vanlig dag. Vi har lite verksamhet men väntar fortfarande på att de sista barnen ska komma. Telefonen ringer. Jag svarar och en förälder berättar att barnen kommer att vara lediga under dagen. Jag önskar dem en bra ledighet och tänker att det är så skönt för barnen att få vara lite lediga ibland! Det är viktigt att få vara hemma och ta det lugnt ibland.

Ca. 5 minuter efter att jag har tagit emot samtalet står nämnda barn med förälder i dörren. Den ena föräldern skulle tydligen till jobbet och barnen hade "rusat till dörren för de ville så gärna komma hit!" ... Jag tittar på barnen som ser vilsna ut, även om de är vana att vara på just detta ställe.... Dit for den mysiga dagen de skulle ha fått spendera med sina föräldrar, eller i alla fall den ena eftersom den andra skulle jobba.

Scenariot är alltså följande. Föräldrarna har tagit beslutet att barnen ska få en ledig dag. Medan barnen, som troligtvis var ivriga att följa med sin förälder vartän denne skulle ta vägen, hade rusat till skorna och därmed bestämt att de inte ville vara lediga. Vems beslut var det då som gällde? Barnen som trodde de skulle få gå ut på äventyr, eller den vuxne som ska föreställa ha ansvar över sitt/sina barn?

...oj! Lät jag min förutbestämda mening lysa igenom?

Det här scenariot då. Du har två platser bokade till teaterföreställningen i kväll. Du känner att du inte har någon lust att gå, så du ringer och avbokar platserna. 5 minuter senare ringer en av dina kompisar och frågar om du har lust att hänga med på något, och ni bestämmer er för att gå till teaterföreställningen och kräva att få dessa platser utan att ens meddela på förhand att ni vill komma.

Jag tycker bara att det är så respektlöst att inte ens meddela att det har blivit ändrade planer. Om föräldern i fråga ens skulle ha ringt och ursäktat, hittat på någon förklaring ens, men "barnen ville...." ...jag blir alldeles matt.