Sometimes I feel like I am born in the wrong country. I would want to have a darker skin color also. I am happy with just a little though. The sun will help me during the summer then. Maybe that wish comes from the fact that I never get tanned?? I get red as a lobster, and then white again....getting tan color I managed the last 2 years! So maybe my skin is agreeing with me now!
Friends from different countries and cultures have also told me that I think like them, that I am not like a Finish person. What different life I would have had if I was born in a different country!
Honey told me today the only thing that really makes sense....if I would have been born in a different country we would have never ever met ♥
I'm happy I was born in this country. I'm happy for everything that made me the one I am today, and I am happy for everything that brought me to this place at the right time.....because now I have the most wonderful husband one can ever imagine ♥
I know! I should quit talking about him all the time! But I can not help it! He makes every cell in my body happy!
söndag 28 oktober 2012
lördag 27 oktober 2012
Perfekta skorna för en arbetsnatt på nattklubben...eh??
Fredag eftermiddag, jag har sovit en timme efter att jag kom hem från mitt dagjobb. Jag är pigg när jag vaknar, men ca. 1 timme innan jobb känner jag att jag blir trött....varför då?
Jag tar lite koffeintabletter och energi brustablett (herbalife, båda, såklart!) sen sätter jag mej framför datorn och bloggar. Jag skriver om hur det var i Lagos, hur det kändes att komma till flygfältet i Amsterdam och inse att jag var enda vit, jag börjar skriva om hur det är att vara enda vit i en stad med bara svarta.
Larmet på telefonen påminner mej att det är dags att klä om. Jag klär om, fixar frisyren, och inser att klockan inte ens är halv! Jag ska vara på jobb först om 35 minuter. Det tar 5 minuter att cykla på jobb.
Tillbaka till datorn och bloggen. Jag skriver, telefonen påminner mej att det har gått 10 minuter. Jag bestämmer att jag hinner, jag skriver lite till, telefonen påminner att det har gått 10 minuter! 15 minuter kvar....men jag vill ju få min andra blogg klar! Jag skriver....och inser plötsligt....det är alltså 15 minuter kvar tills jag ska VARA på jobb! ...eh, det VAR 15 minuter kvar!
Upp med flickan, på med utebyxorna, på med skorna, på med jackan, ut genom dörren. Till cykeln, inser att det faktiskt är snö! Ja, jag visste nog egentligen om det redan....
Tar fram cykeln, börjar cykla mot jobb. Ser biblioteksklockan, ser att jag har bra med tid. Kommer 100 meter från jobbet, telefonen påminner att det har gått 10 minuter. 5 minuter kvar. Jag stannar och tar en bild med min telefon av en öde stad fylld av snö och ett cykelspår.
Jag kommer till jobbet. Tar in cykeln i värmen. Går till disken, tar av jackan, ska just ta av mej utebyxorna när jag ser ner på skorna......
What the fuck?? Jag har satt mina vinterkängor på mej?? Skönt när det är snö. definitivt. Men som nattklubbsskor?? Eh? Jag står och gapar en stund, inser att jag faktiskt sett på klockan när jag kom in genom dörren att det var 2 minuter kvar tills jag ska börjam jag hinner inte hem och byta!
Jag går till min kollega och slänger upp ena foten på diskbänken och förklarar mitt problem. Jag suckar och förstår att jag måste jobba med dom. Av med utebyxorna och spänna skorna så gott det går. Det hjälper! Så ett samtal med chefen om frågan, vem ska vi jobba med? Jag kliver över golvet, stiger på en liten liten liten vattenpöl och håller på att halka omkull! Oh my god! Ska jag halka ett steg framåt två steg bakåt hela kvällen?? Kanske lika bra att jag backar så kanske jag kommer framåt....
Nå, ett snack med chefen, jag hör om jag kan åka hem och byta. Han tycker att det är bra med skor med häftiga röda linjer, min kollega påpekar att hon en gång jobbat i crocks för det var vad hon hade på fötterna när hon kom. Så, jag har jobbar en natt på nattklubb med vinterkängor!
Jag frös inte om fötterna ska jag säga! Men jag fick inga andra fel heller så, det gick bra! Helst har jag mina skor som blivit degraderade till arbetsskor för nattklubb, för man brukar spilla x-antal drinkar över sig under en kväll...jag vill inte förstöra mina fina stövlar med sånt!
fredag 26 oktober 2012
OPPA GANGNAM STYLE
Första gången jag hörde Gangnam style så var det på en fest, den sattes på och kommentaren har jag glömt, men i alla fall hade den spelats nonstop under skratt. Jag himlade med ögonen åt låten, men herregud vad ÄR detta?? Vi skrattade och livet fortsatte. Så gick det några dagar, jag delade videon åt intet ont anande vänner, hade roligt åt låten. Så kommer jag intet ont anande till nattklubben för att jobba. Stämningen är väl som vanligt, musiken okej, när jag plötsligt hör att de spelar Gangnam style!! Jag tror att jag ska få något fel! Det kan ju ALDRIG fungera! Men under kvällen spelas den 2-3 gånger..... Jag anser att DJ har slagit huvudet och mår inte bra (vilket mina kolleger på nattklubben anser om mej när de får veta att jag egenltigen inte jobbar för pengarna utan för att det är kul, pengarna är ett bonus!)
Nu har det gått x-antal veckor sedan jag första gången hört låten. Nu har jag lärt mej att gilla den och jag har insett att den har kommit till nattklubben för att stanna! Det är ganska kul att ibland se hela dansgolvet dansa som i videon!
Jag hittade också en glugg (1 oktober) som tar upp Oppa Gangnam style (undra om jag ens EN gång stavat det rätt!!??) Tjejen som skriver jämför att inte känna igen PSY för henne är som att man inte skulle känna igen Michael Jacksson! Okej, jag får väl anta att han är något av en kändis...också innan denna låt!
Det som jag tycker att är intressant är att hon tar upp lite om vad låten handlar om! Gangnam är ett högklassigt område i Korea, PSY har jämfört det med Beverly Hills i en intervju. Låten handlar alltså om den perfekta flickvännen i Gangnam som vet när man ska betee sig ädelt och när man ska släppa loss. Han sjunger att han är killen som passar för den sortens kvinna.
Så nu vet vi det! Trevlig helg!! Oppa!
Nu har det gått x-antal veckor sedan jag första gången hört låten. Nu har jag lärt mej att gilla den och jag har insett att den har kommit till nattklubben för att stanna! Det är ganska kul att ibland se hela dansgolvet dansa som i videon!
Jag hittade också en glugg (1 oktober) som tar upp Oppa Gangnam style (undra om jag ens EN gång stavat det rätt!!??) Tjejen som skriver jämför att inte känna igen PSY för henne är som att man inte skulle känna igen Michael Jacksson! Okej, jag får väl anta att han är något av en kändis...också innan denna låt!
Det som jag tycker att är intressant är att hon tar upp lite om vad låten handlar om! Gangnam är ett högklassigt område i Korea, PSY har jämfört det med Beverly Hills i en intervju. Låten handlar alltså om den perfekta flickvännen i Gangnam som vet när man ska betee sig ädelt och när man ska släppa loss. Han sjunger att han är killen som passar för den sortens kvinna.
Så nu vet vi det! Trevlig helg!! Oppa!
torsdag 25 oktober 2012
Pris för onödiga saker
En glugg i Ålandstidningen 26 september (ja, ja, jag vet!! Många gluggar på samma vecka! Men jag samlar och tar det när jag har ork! Alla glugg inlägg är skrivna på samma dag, söndag 21 oktober) tar upp lite olika priser och orsaken till att man fått priserna. Jag tänker bara koncentrera mej på varför.
Miljöingenjör Johan Pettersson från Sverige får kemi priset för sin utredning för varför håret färgades grönt hos personer som bodde i vissa hus i Anderslöv......Jag bara gapar när jag läser!! NÄR fick han pris för att ta reda på att orsaken var höga halter av koppar i ledningar där vatten stått still??? SNÄLLA!!!! Min mamma lärde ju mej detta när jag var barn!! Vill ni ge ett pris, ge det åt henne, eller ge det åt personen som berättade det åt henne....jag skrattar inte ens....jag tycker att det är SJUKT att någon ska få pris för något som jag vetat sen jag var typ 10 år gammal....
Jag tar ett djupt andetag och läser vidare. Psykologipriset går till Anita Eerland och Tulio Guadalupe, för att de har slagit fast att Eiffel tornet ser mindre ut om man lutar till vänster under betraktandet. Jag tror jag ska gå i taket! Men sen tittar jag på en häxhatt som jag har på ett skåp i mitt sovrum. Jag lutar huvudet till vänster, sedan till höger, och inser att det kanske stämmer! Den kanske ser större ut när jag lutar till höger....eller är det bara för att jag tror att den ska göra det? Det har enligt forskning att göra med hur kroppshållningen påverkar hur man uppattar objektets storlek. Relativt intressant faktiskt!
Rouslan Krechetnikov och Hans Mayer har studerat vad som händer när en person bär runt en kaffekopp!! Ja....nog har man lite att göra.....priset i vätskedynamik får man tydligen tack vare sin studie av skvimpande....
Jag tror jag delar upp inlägget lite, så jag får lufta lite tankar också utan att det blir en bok! Jag vet att jag hade massor med idéer när jag skulle skriva mitt slutarbete. Bland annat så funderade jag på hur lika storasyskon är om man jämför med mellanbarn eller ynsta syskon. Funderade på att det skulle vara kul att göra en studie på hur personligheter skiljer sig från olika syskon beroende på i vilken ordning de har fötts. Ja...med alla dessa udda forskningar som vunnit pris så valde jag definitivt fel slutarbete! Undra om det ingår några pengar i dessa priser? Undra om det ingår några pengar till försökspersonerna? Jag kan gärna ställa upp och gå runt med några kaffekoppar om det är på det viset!!
Eller skriva rapport om rapporter om rapporter som rekommenderar sammanställandet av rapporter! Ellerstöra personers tal genom att spela upp talet för personen med en liten fördröjning. Eller upptäcka att chimpanser känner igen andra chimpanser utifrån fotografier av deras rumpor (hur vet man att en chimpans känner igen en annan chimpans och inte bara blir uttråkad av att se en massa rövar??)! Eller upptäckten av meningsfull hjärnaktivitet var som helst "till och med i en död lax"
Ja......jag känner att jag just nu inte har någon meningsfull hjärnaktivitet......kanske jag är i sämre skick än en död lax då? För dessa priser gör att jag känner mej något hjärndöd!! SUCK!!!
Miljöingenjör Johan Pettersson från Sverige får kemi priset för sin utredning för varför håret färgades grönt hos personer som bodde i vissa hus i Anderslöv......Jag bara gapar när jag läser!! NÄR fick han pris för att ta reda på att orsaken var höga halter av koppar i ledningar där vatten stått still??? SNÄLLA!!!! Min mamma lärde ju mej detta när jag var barn!! Vill ni ge ett pris, ge det åt henne, eller ge det åt personen som berättade det åt henne....jag skrattar inte ens....jag tycker att det är SJUKT att någon ska få pris för något som jag vetat sen jag var typ 10 år gammal....
Jag tar ett djupt andetag och läser vidare. Psykologipriset går till Anita Eerland och Tulio Guadalupe, för att de har slagit fast att Eiffel tornet ser mindre ut om man lutar till vänster under betraktandet. Jag tror jag ska gå i taket! Men sen tittar jag på en häxhatt som jag har på ett skåp i mitt sovrum. Jag lutar huvudet till vänster, sedan till höger, och inser att det kanske stämmer! Den kanske ser större ut när jag lutar till höger....eller är det bara för att jag tror att den ska göra det? Det har enligt forskning att göra med hur kroppshållningen påverkar hur man uppattar objektets storlek. Relativt intressant faktiskt!
Rouslan Krechetnikov och Hans Mayer har studerat vad som händer när en person bär runt en kaffekopp!! Ja....nog har man lite att göra.....priset i vätskedynamik får man tydligen tack vare sin studie av skvimpande....
Jag tror jag delar upp inlägget lite, så jag får lufta lite tankar också utan att det blir en bok! Jag vet att jag hade massor med idéer när jag skulle skriva mitt slutarbete. Bland annat så funderade jag på hur lika storasyskon är om man jämför med mellanbarn eller ynsta syskon. Funderade på att det skulle vara kul att göra en studie på hur personligheter skiljer sig från olika syskon beroende på i vilken ordning de har fötts. Ja...med alla dessa udda forskningar som vunnit pris så valde jag definitivt fel slutarbete! Undra om det ingår några pengar i dessa priser? Undra om det ingår några pengar till försökspersonerna? Jag kan gärna ställa upp och gå runt med några kaffekoppar om det är på det viset!!
Eller skriva rapport om rapporter om rapporter som rekommenderar sammanställandet av rapporter! Ellerstöra personers tal genom att spela upp talet för personen med en liten fördröjning. Eller upptäcka att chimpanser känner igen andra chimpanser utifrån fotografier av deras rumpor (hur vet man att en chimpans känner igen en annan chimpans och inte bara blir uttråkad av att se en massa rövar??)! Eller upptäckten av meningsfull hjärnaktivitet var som helst "till och med i en död lax"
Ja......jag känner att jag just nu inte har någon meningsfull hjärnaktivitet......kanske jag är i sämre skick än en död lax då? För dessa priser gör att jag känner mej något hjärndöd!! SUCK!!!
onsdag 24 oktober 2012
Känslan när man ser New moon efter att Edward har åkt
Jag set New Moon tillsammans med en vän. Jag har sett den förr. Men plötsligt...är det helt annat...att sitta i en soffa med lamporna av och se...se höra och vittna den smärta som Bella har efter att Edward har lämnat henne. Se hur hon vrider sig i sängen, hur saknaden och smärtan visar sig inte bara psykiskt utan fysiskt så att det enda man kan göra är att skriva och vrida sig och hoppas att smärtan någon gång ska ta slut.
Min Honey lämnade mej aldrig, men han försvann från min sida.Och saknaden efter honom.....den gav sig utryck på samma sätt. Jag grät när jag såg denna del av filmen, smärtan är för nära, den är för sann, den är för verklig för att jag ska lämnas oberörd. Jag kämpar med gråten när jag skriver detta.
För detta var min verklighet! Jag vaknade inte av att jag saknade, men jag spenderade mina kvällar med smärtan rivande i bröset, vridande på soffan....att skrika hjälper! Det ger smärtan en kanal. Att gråta som vanligt folk...det går inte.....smärtan är....det finns inte ord! Det är bara att se filmen, då finns en möjlighet att man förstår hur ont det gör att sakna den man älskar.
Känslan när pappan säger att det inte är ett normalt beteende....det är fullkomligt normalt tycker jag! Jag skulle ha velat att alla skulle ha tagit min saknad på allvar, min smärta....allt....men det var inte många som förstod.
Jag känner inte denna oändliga smärta mera. Jag har vant mej vid att leva med honom långt borta, men jag har också fått bekräftat att distans inte kan komma mellan oss. Jag saknar, men jag saknar på ett sånt sätt att jag kan gråta som vanligt folk. Ibland rinner tårarna ner för mina kinder så att man skulle kunna tro att det bor en flod i mej, ibland gör det ont. Men det är längesen jag har känt den sorts smärta som Bella genomgår i denna scen.
Känslan att världen runt en rör sig, medan man själv inte bryr sig ett piss! Det tog mej ca. 3 månader innan jag kände känslan av glädje när jag skrattade! En sån sak! Jag kunde skratta, ja, det kunde jag, mina vänner fick mej alltid att skratta och jag njöt av att vara i deras sällskap så att jag kunde få glömma smärtan bara för en liten stund. Men vad jag inte visste var att jag inte kände glädje....det var först när jag läste ett skämt hemma vid datorn, jag skrattade åt det, och jag kände att något hände i mitt bröst, en helt ny känsla! En känsla som jag totalt hade glömt bort! Men jag kände igen den! Det var glädje.
Jag tror att ingen, inte ens jag, egentligen har vetat hur totalt nere jag har varit....kanske lika bra det! Annars skulle folk då rakt ha varit SÅ mycket mer oroliga för mej! Fast å andra sidan, kanske folk skulle ha haft lite mer förståelse..??
Min Honey lämnade mej aldrig, men han försvann från min sida.Och saknaden efter honom.....den gav sig utryck på samma sätt. Jag grät när jag såg denna del av filmen, smärtan är för nära, den är för sann, den är för verklig för att jag ska lämnas oberörd. Jag kämpar med gråten när jag skriver detta.
För detta var min verklighet! Jag vaknade inte av att jag saknade, men jag spenderade mina kvällar med smärtan rivande i bröset, vridande på soffan....att skrika hjälper! Det ger smärtan en kanal. Att gråta som vanligt folk...det går inte.....smärtan är....det finns inte ord! Det är bara att se filmen, då finns en möjlighet att man förstår hur ont det gör att sakna den man älskar.
Känslan när pappan säger att det inte är ett normalt beteende....det är fullkomligt normalt tycker jag! Jag skulle ha velat att alla skulle ha tagit min saknad på allvar, min smärta....allt....men det var inte många som förstod.
Jag känner inte denna oändliga smärta mera. Jag har vant mej vid att leva med honom långt borta, men jag har också fått bekräftat att distans inte kan komma mellan oss. Jag saknar, men jag saknar på ett sånt sätt att jag kan gråta som vanligt folk. Ibland rinner tårarna ner för mina kinder så att man skulle kunna tro att det bor en flod i mej, ibland gör det ont. Men det är längesen jag har känt den sorts smärta som Bella genomgår i denna scen.
Känslan att världen runt en rör sig, medan man själv inte bryr sig ett piss! Det tog mej ca. 3 månader innan jag kände känslan av glädje när jag skrattade! En sån sak! Jag kunde skratta, ja, det kunde jag, mina vänner fick mej alltid att skratta och jag njöt av att vara i deras sällskap så att jag kunde få glömma smärtan bara för en liten stund. Men vad jag inte visste var att jag inte kände glädje....det var först när jag läste ett skämt hemma vid datorn, jag skrattade åt det, och jag kände att något hände i mitt bröst, en helt ny känsla! En känsla som jag totalt hade glömt bort! Men jag kände igen den! Det var glädje.
Jag tror att ingen, inte ens jag, egentligen har vetat hur totalt nere jag har varit....kanske lika bra det! Annars skulle folk då rakt ha varit SÅ mycket mer oroliga för mej! Fast å andra sidan, kanske folk skulle ha haft lite mer förståelse..??
Mario och Luigi
Jag kollade Ålandstidningen från 20 september, mina favoriter är Gluggarna, typ en samling tankar från olika personer varje dag, ganska långt bak i tidningen. Just denna dag är det en som berättar om tillökningen i familjen, två katter. Först hade hon varit orolig att det var ett misstag att gå med på barnens förslag att skaffa katt, men hon är nu omvänd och frälst husdjursförespråkare. Men det var inte det jag tänkte på, jag läste gluggen till slut och kom till slutklämmen. Namnen på katterna blev efter mycket om och men Mario och Luigi. Jag hinner inte läsa meningen till slut före jag tänker att DET VAR JU HUR COOLT SOM HELST! och tänker på hur kul det var att spela nintendo som barn! Mitt favoritspel var nog Mario!
Jag läser meningen till slut och kommer till ordet "generationsdelare"....eh?? Personer utan erfaranhet av Nintendo säger alla ungefär samma sak: "Jaha, vad tjusigt med italienska namn"
Plötsligt känner jag mej gammal!! SÅ längesen var det inte som jag spelade Mario?? Och när man tänker efter, det finns fortfarande mario, till WII! Undra var dessa människor har vistats.....under en sten?? För jag är då tammef*n inte gammal!!
Men som lite bevisar motsatsen,,,,kanske.....är lite kuriosa om min blogg!
Jag kollade mina sidvisningar och så där snabbgissat så ligger jag på 20 sidvisningar per inlägg. Varav ett inlägg hade en sidvisning och ett inlägg hade 103!! Men det normala är mellan 20 och 40. Tycker jag är ganska intressant!
Jag skrev i söndags ett inlägg (egentligen skriver jag många inlägg idag och schemalägger dem, för jag har en "nu ska vi berätta vad vi hittat i tidningarna"-dag) och efter en stund inser jag att inlägget har en sidvisning! Oj! Jag skulle gärna villa veta varifrån personen som sett sidan är, Åland, Finland eller Sverige?? Jag klickar på några ställen och får upp att de bloggar som är kopplade till detta konto har setts 8 gånger idag (söndag mellan 10:57-12:56). Intresset fortsätter så jag klickar på att veta var mina läsare är....jag får fram en på Åland (säkert jag!), en i Finland, två i Sverige......EN i tyskland och EN i USA!!! (jag får det till 6st, men jag skriver bara av!) Jag skriver på svenska!!
Kanske jag inte borde bli så upphetsad av antalet sidvinsningar....men jag kanske bara ÄR gammal! Eller kanske bara ovan att folk faktiskt ser vad jag preseterar, även om jag inte får några kommentarer på det.
Jag läser meningen till slut och kommer till ordet "generationsdelare"....eh?? Personer utan erfaranhet av Nintendo säger alla ungefär samma sak: "Jaha, vad tjusigt med italienska namn"
Plötsligt känner jag mej gammal!! SÅ längesen var det inte som jag spelade Mario?? Och när man tänker efter, det finns fortfarande mario, till WII! Undra var dessa människor har vistats.....under en sten?? För jag är då tammef*n inte gammal!!
Men som lite bevisar motsatsen,,,,kanske.....är lite kuriosa om min blogg!
Jag kollade mina sidvisningar och så där snabbgissat så ligger jag på 20 sidvisningar per inlägg. Varav ett inlägg hade en sidvisning och ett inlägg hade 103!! Men det normala är mellan 20 och 40. Tycker jag är ganska intressant!
Jag skrev i söndags ett inlägg (egentligen skriver jag många inlägg idag och schemalägger dem, för jag har en "nu ska vi berätta vad vi hittat i tidningarna"-dag) och efter en stund inser jag att inlägget har en sidvisning! Oj! Jag skulle gärna villa veta varifrån personen som sett sidan är, Åland, Finland eller Sverige?? Jag klickar på några ställen och får upp att de bloggar som är kopplade till detta konto har setts 8 gånger idag (söndag mellan 10:57-12:56). Intresset fortsätter så jag klickar på att veta var mina läsare är....jag får fram en på Åland (säkert jag!), en i Finland, två i Sverige......EN i tyskland och EN i USA!!! (jag får det till 6st, men jag skriver bara av!) Jag skriver på svenska!!
Kanske jag inte borde bli så upphetsad av antalet sidvinsningar....men jag kanske bara ÄR gammal! Eller kanske bara ovan att folk faktiskt ser vad jag preseterar, även om jag inte får några kommentarer på det.
tisdag 23 oktober 2012
Mark Levengood
Jag slår upp ålandstidningen från 6 oktober, bläddrar och läser....så kommer jag till rubriken "Charmigt och malätet, obekvämt och vint" följt av en leende Mark Levengood som strosar genom Mariehamn city....Eh? Pratar han om Mariehamn? är min första tanke. Så, om rubrikens mening är att få folk att läsa inlägget så är det bästa rubriken ever!! Citatet är om hans nyinköpta hus på Åland.
MEN det är inte det citatet som jag tänkte koncentrera mej på utan Däremot tycker jag pratet om kvalitetstid är skitsnack. Hur vet barnen att det är frågan om kvalitetstid? Det är kvantiteten som räknas. Vi ska finnas där när det är roligt och tråkigt.
Jag håller med! Tack för det Mark Levengood!
MEN det är inte det citatet som jag tänkte koncentrera mej på utan Däremot tycker jag pratet om kvalitetstid är skitsnack. Hur vet barnen att det är frågan om kvalitetstid? Det är kvantiteten som räknas. Vi ska finnas där när det är roligt och tråkigt.
Jag håller med! Tack för det Mark Levengood!
Kille söker tjej
När jag var yngre roade jag mej med att kolla igenom kontaktannonserna, bland annat har jag hittat upptagna killar som söker sällskap, de har jag sparat någonstans för de var så roliga just i det skedet av livet! Fortfarande kan jag känna att det är roande att faktiskt skriver ut det.....Vad skulle hända om det är frun som svarar??
Nåja, mitt nyaste fynd är
Jag är en kille, 46 år, som har psykiska problem.
bla bla bla lyder väl resten av annonsen, jag är inte intresserad av att lägga ut resten av annonsen eller var jag har hittat den. Jag tycker bara att det är ett intressant sätt att formulera sig på! Psykiska problem innefattar ju trots allt en hel del!
Och för de som skrapar sig u huvudet och funderar varför jag läser kontaktannonserna, så kan jag svara att det är enkelt. För att det finns gulkorn som dessa som ger mej ett gott skratt!!
Nåja, mitt nyaste fynd är
Jag är en kille, 46 år, som har psykiska problem.
bla bla bla lyder väl resten av annonsen, jag är inte intresserad av att lägga ut resten av annonsen eller var jag har hittat den. Jag tycker bara att det är ett intressant sätt att formulera sig på! Psykiska problem innefattar ju trots allt en hel del!
Och för de som skrapar sig u huvudet och funderar varför jag läser kontaktannonserna, så kan jag svara att det är enkelt. För att det finns gulkorn som dessa som ger mej ett gott skratt!!
söndag 21 oktober 2012
Kaos
Efter en natt jobb försöker jag sova.
I drömmer är jag på mitt dagisjobb. Vi har x-antal barn. Jag försöker städa något i sovrummet, ett barn vaknar, hon går upp. Jag har mina städsaker och går in i samma rum som hon, jag ser att hon kaskadspyr i ett hörn samtidigt som jag inser att jag borde dela ut mat/mellanmål åt de övriga som sitter till bords. Jag inser att jag måste ta hand om barnet (som dessutom inte är ett av mina dagisbarn utan en kompis barn...). Jag inser också att jag egentligen först måste ta hand om spyan innan de övriga barnen springer rätt igenom den! Jag springer runt hörnet till mina kolleger, som är upptagna på annat håll och ber att de ska ta hand om flickan (jag namnger henne med rätt namn! Och i drömmen inser jag att det är en dröm) för jag klarar inte av situationen ensam!
Varför drömmer jag så här? Kan man ju filosofera om man vill. Jag tror att det beror på att jag torkade 2 spyor inatt, varav en var MITT i ingången till herrarnas toalett så istället för att söka efter redskap att kunna torka spyan med så fick jag i panik skrika GÅ RUNT!! GÅ RUNT!! GÅ RUNT!!! För tydligen är det ingen som bryr sig om att man satt ett stopp framför dörren....för man kan KLIVA RUNT DET OCH RAKT I SPYAN! ...om man vill.....vilket man ju inte vill.....
TACK till den underbara kunden som frivilligt ställde upp för att hjälpa!! Han dirigerade traffiken, ibland lyckat, ibland lika desperat som jag, medan jag snabbt försökte samla upp lite redskap så jag kunde torka upp eländet.
Den andra var en kaskadspya, så jag kan lova att det finns en toalett som belv grundligt rengjord under kvällen!
Ja, nu alla ni med känsliga magar! Jag hoppas att jag inte har fixat något åt er att torka upp! Ha en trevlig fortsatt dag!
I drömmer är jag på mitt dagisjobb. Vi har x-antal barn. Jag försöker städa något i sovrummet, ett barn vaknar, hon går upp. Jag har mina städsaker och går in i samma rum som hon, jag ser att hon kaskadspyr i ett hörn samtidigt som jag inser att jag borde dela ut mat/mellanmål åt de övriga som sitter till bords. Jag inser att jag måste ta hand om barnet (som dessutom inte är ett av mina dagisbarn utan en kompis barn...). Jag inser också att jag egentligen först måste ta hand om spyan innan de övriga barnen springer rätt igenom den! Jag springer runt hörnet till mina kolleger, som är upptagna på annat håll och ber att de ska ta hand om flickan (jag namnger henne med rätt namn! Och i drömmen inser jag att det är en dröm) för jag klarar inte av situationen ensam!
Varför drömmer jag så här? Kan man ju filosofera om man vill. Jag tror att det beror på att jag torkade 2 spyor inatt, varav en var MITT i ingången till herrarnas toalett så istället för att söka efter redskap att kunna torka spyan med så fick jag i panik skrika GÅ RUNT!! GÅ RUNT!! GÅ RUNT!!! För tydligen är det ingen som bryr sig om att man satt ett stopp framför dörren....för man kan KLIVA RUNT DET OCH RAKT I SPYAN! ...om man vill.....vilket man ju inte vill.....
TACK till den underbara kunden som frivilligt ställde upp för att hjälpa!! Han dirigerade traffiken, ibland lyckat, ibland lika desperat som jag, medan jag snabbt försökte samla upp lite redskap så jag kunde torka upp eländet.
Den andra var en kaskadspya, så jag kan lova att det finns en toalett som belv grundligt rengjord under kvällen!
Ja, nu alla ni med känsliga magar! Jag hoppas att jag inte har fixat något åt er att torka upp! Ha en trevlig fortsatt dag!
fredag 19 oktober 2012
Hjärnkontoret
Alltså, när jag tänker...eller när jag är allmänt stressad och försöker komma på en snabb lösning på ett relativt I-landsproblem....då får jag varmt!
I min lägenhet som jag annars brukar frysa i sitter jag nu i ärmlös topp (OCH byxor!) och det är fortfarande varmt!
Överhettar jag hjärnan eller??
I min lägenhet som jag annars brukar frysa i sitter jag nu i ärmlös topp (OCH byxor!) och det är fortfarande varmt!
Överhettar jag hjärnan eller??
söndag 14 oktober 2012
Och då visste jag....
....att mina känslor aldrig kommer att ändra! Wow! Trodde det var slut på den där delen av mej som saknar så mycket att jag tror att hjärtat ska gå sönder...
Varför en söndag? Jag har i snart ett års tid lärt mej att hata söndagar.....men välj en annan dag då, kära ödet...eller ska jag bara måsta inse att det är söndagar som kommer att vara jobbigaste dagen på veckan? Och HUR ironiskt är inte det på en skala...???
Och varför är det så att just den dagen som jag har saknat och längtat mej sjuk, ska vara den som jag inte får det jag längtar efter?
Men du (jag pratar till mig själv)....det är så länge sen jag kände så här, så det är bara att inse att livet går upp och livet går ner...det bara har kommit till det att det är dags att påminnas om hur ont det kan göra att sakna den man älskar
Fast jag trodde allvarligt att jag skulle överleva en dag utan dej...det är märkligt hur en känsla inte kan bli svagare ju längre tid som passerar....istället verkar den bli starkare...
Jag har hört om sådan kärlek. Där man tror att det är omöjligt att älska någon mer än man gör. Men så går en tid, och man inser att det är omöjligt att älska personen mer än man redan gör! Så går en tid och känslan blir i alla fall starkare, tills man tror att det är omöjligt att älska någon mer.... Jag trodde att det var en omöjlig känsla. Att man någongång kommer till "vardagen".
Okej.....vardagen kanske kommer när det blir en vardag.....men jag trodde att distans också kunde bli vardag. Tydligen trodde jag fel!
Varför en söndag? Jag har i snart ett års tid lärt mej att hata söndagar.....men välj en annan dag då, kära ödet...eller ska jag bara måsta inse att det är söndagar som kommer att vara jobbigaste dagen på veckan? Och HUR ironiskt är inte det på en skala...???
Och varför är det så att just den dagen som jag har saknat och längtat mej sjuk, ska vara den som jag inte får det jag längtar efter?
Men du (jag pratar till mig själv)....det är så länge sen jag kände så här, så det är bara att inse att livet går upp och livet går ner...det bara har kommit till det att det är dags att påminnas om hur ont det kan göra att sakna den man älskar
Fast jag trodde allvarligt att jag skulle överleva en dag utan dej...det är märkligt hur en känsla inte kan bli svagare ju längre tid som passerar....istället verkar den bli starkare...
Jag har hört om sådan kärlek. Där man tror att det är omöjligt att älska någon mer än man gör. Men så går en tid, och man inser att det är omöjligt att älska personen mer än man redan gör! Så går en tid och känslan blir i alla fall starkare, tills man tror att det är omöjligt att älska någon mer.... Jag trodde att det var en omöjlig känsla. Att man någongång kommer till "vardagen".
Okej.....vardagen kanske kommer när det blir en vardag.....men jag trodde att distans också kunde bli vardag. Tydligen trodde jag fel!
Nej, det är inte något speciellt skäl till mitt inlägg, annat än att det inte var möjligt för mej att prata med min man idag.
lördag 13 oktober 2012
Översvämning
Jag kommer hem från Nigeria med vetskapen om att vägen till Abuja är översvämmad. Jag kan omöjligt skicka min man på en buss till Abuja för att han ska få gjort det pappersarbete som behövs få gjort innan vägarna är farbara igen. Samtidigt som det är min största tanke, så vet jag att det är oräknelig mängd med människor som mister sina hem under sådana här situationer.
Jag kommer alltså hem, möts av en hög med tidningar, plockar ihop dem och tar en på måfå. Jag möts av rubriken "3.500 ton potatis begravd i leran" (Ålandstidningen 9 oktober 2012) . Jag vet inte hur jag ska reagera. Potatis? Ja, jag förstår, det är någon som lever på potatisodling, denna någon kommer att gå back för att det är omöjligt att skörda potatisen. Min omedelbara tanke är "Men ta potatishacka och gå ut på åkern och ta upp dem för hand!" Jag veeeet!! Jag förstår att det är 3½ ton potatis vi pratar om, man gör det inte under en kväll.....men jag känner mej så frustrerad! Potatis? Någon annanstans är det över 3.500 familjer som är utan hem på grund av samma regn som håller potatisen fångad....Nu ska jag inte reta upp mej, tänker jag, och tar följande tidning. Jag läser och kommer till rubriken "Tre ålänningar fick evakueras i regnoväder i Österbotten" (Ålandstidningen 10 oktober 2012) .... Alltså..... perspektiv..... enligt allAfrica.com har 600.000 personer evakuerats...endast från Kogi State..Fråga inte var det ligger, det har jag inte koll på.
Transportfirmorna går back, de som annars har hand om bussarna som går på vägarna till Abuja står still, man kan räkna antalet passagerare gånger antalet turer per dag gånger antalet dagar.....plötsligt ser 3.500 ton potatis inte så mycket ut. Och X-antal elever, förutom de tre som nämndes, är försvinnande liten med tanke på vad jag jämför med.
Jag vet jag vet.....bara i Lagos finns mer människor än i hela finland, så om man skulle ta prosentuellt, hela befolkningen och procentuellt se hur stor prosent som drabbas och göra lika för Finland, så kanske det skulle vara mer rättvist. Men det finns ingen rättvisa i att 600.00 personer tvingas lämna sina hem och veta att när de kommer tillbaka så har de ingenting....ingen mat, inga hem, ingenting....
Vad vi skulle kunna göra i industrisländer är att sluta klaga! Vi har det så jävla bra! Glöm inte det! Fast potatisen i år blir kvar i jorden så svälter vi inte, men vi kanske inte har råd med den där södernresan vi hade planerat. Eller så kanske det blir att leva på billigare mat och inte så mycket nya prylar och bidrag från staten. Men tänk då på det, alla får inte bidrag från staten!
Jag ska sluta. Jag vill bara skrika! Men det hjälper inte någon, inte potatisodlarna, inte bussägarna och definitivt inte översvämningsoffren....
"Even after they lost their homes there is new life and hope"
Jag kommer alltså hem, möts av en hög med tidningar, plockar ihop dem och tar en på måfå. Jag möts av rubriken "3.500 ton potatis begravd i leran" (Ålandstidningen 9 oktober 2012) . Jag vet inte hur jag ska reagera. Potatis? Ja, jag förstår, det är någon som lever på potatisodling, denna någon kommer att gå back för att det är omöjligt att skörda potatisen. Min omedelbara tanke är "Men ta potatishacka och gå ut på åkern och ta upp dem för hand!" Jag veeeet!! Jag förstår att det är 3½ ton potatis vi pratar om, man gör det inte under en kväll.....men jag känner mej så frustrerad! Potatis? Någon annanstans är det över 3.500 familjer som är utan hem på grund av samma regn som håller potatisen fångad....Nu ska jag inte reta upp mej, tänker jag, och tar följande tidning. Jag läser och kommer till rubriken "Tre ålänningar fick evakueras i regnoväder i Österbotten" (Ålandstidningen 10 oktober 2012) .... Alltså..... perspektiv..... enligt allAfrica.com har 600.000 personer evakuerats...endast från Kogi State..Fråga inte var det ligger, det har jag inte koll på.
Transportfirmorna går back, de som annars har hand om bussarna som går på vägarna till Abuja står still, man kan räkna antalet passagerare gånger antalet turer per dag gånger antalet dagar.....plötsligt ser 3.500 ton potatis inte så mycket ut. Och X-antal elever, förutom de tre som nämndes, är försvinnande liten med tanke på vad jag jämför med.
Jag vet jag vet.....bara i Lagos finns mer människor än i hela finland, så om man skulle ta prosentuellt, hela befolkningen och procentuellt se hur stor prosent som drabbas och göra lika för Finland, så kanske det skulle vara mer rättvist. Men det finns ingen rättvisa i att 600.00 personer tvingas lämna sina hem och veta att när de kommer tillbaka så har de ingenting....ingen mat, inga hem, ingenting....
Vad vi skulle kunna göra i industrisländer är att sluta klaga! Vi har det så jävla bra! Glöm inte det! Fast potatisen i år blir kvar i jorden så svälter vi inte, men vi kanske inte har råd med den där södernresan vi hade planerat. Eller så kanske det blir att leva på billigare mat och inte så mycket nya prylar och bidrag från staten. Men tänk då på det, alla får inte bidrag från staten!
Jag ska sluta. Jag vill bara skrika! Men det hjälper inte någon, inte potatisodlarna, inte bussägarna och definitivt inte översvämningsoffren....
"Even after they lost their homes there is new life and hope"
torsdag 11 oktober 2012
Obsession...??
I am good at that....when I love .... I LOVE! With my whole heart and my whole soul... I am lucky enough that have found a husband that can keep me on earth. He is the one who isn't afraid to tell me when I go too far, when I care too much or when I forget myself.
But right now I feel that I have named a certain country so many times that my friends will soon tell me they have heard it one(hundred) time(s) to many. I already have a friend that complained that I didn't talk about anything but my Honey, everything was about him. So I know. And I will try to stop.
But it is hard. Because I admit it. What I love becomes my heart, my soul and the first thing on my mind.
But right now I feel that I have named a certain country so many times that my friends will soon tell me they have heard it one(hundred) time(s) to many. I already have a friend that complained that I didn't talk about anything but my Honey, everything was about him. So I know. And I will try to stop.
But it is hard. Because I admit it. What I love becomes my heart, my soul and the first thing on my mind.
onsdag 10 oktober 2012
Skitgöra...
Arbetsplatsen kräver ett salmonellaprov efter min vistelse i Afrika. Inget konstigt med det, det krävdes ett sådant efter min vistelse i Las Vegas också, det har något med att göra med när man är mer än är det 10 datgar utanför EU eller nåt.
Jag har ju ätit antibiotika under min vistelse i Nigeria, så egentligen funderar jag, hur behandlar man salmonella? För behandlar man det med antibiotika borde jag väl vara frisk? Sen har vi ju symptomen....eller frånvaro av symptom! För att få fart på tarmen åt jag igår STARK dipp, för jag vet att stark mat satte igång magen i Nigeria. Annars har mitt största problem med magen varit att det, just, inte fungerar som normalt, utan bara ibland.
Men hur äckligt kan ett avföringsprov vara? Jag har gjort det förr. Sätta lite skit (alltså bokstavligen!) i en burk, man kanske man pricka burken?
Jag har inte tittat på min burk före i morse när behovet trycker på. Jag vänder på min bruna papperspåse, sticker in handen och får tag i....världens MINSTA burk! Alltså allvarligt! I storlek med blodprovsrör! Det är alltså ett rör jag har i handen! Jag tittar förvånat på burken en sekund, sen tittar jag på anvisningarna.
Ordagrant avskrivet:
1. Tag avföring med plaststaven och fyll burken, högst till 1/3.
Jag bara gapar! HUR äckligt är inte det på en skala?? Jag ska för det första samla upp min egen skit, redan det är väl äckligt i sig... Men inte nog med det! Jag ska samla upp den OCH gräva i den!?!? Alltså vilken smart människa har tänkt till??
Skitgöra....men vad ska man göra? Jag tar ett djupt andetag och sätter igång....jag får en "provbit" i röret. Skruvar på locket, på med en ettikett om datum, namn och personnummer, in med den i påsen. I mitt bakhuvud kommer jag ihåg att förra gången jag tog salmonellaprov skulle provet skickas någonstans för analys.
Så minns det när ni klagar på att det bara kommer skit i postlådan eller brevinkastet. Någonstans i Finland sitter det faktiskt någon som FÅR skit (bokstavligen!) i sin postlåda!
Nu ska jag dumpa skiten på sjukhuset så jag slipper det. Sen på jobb. Ha en trevlig onsdag!
Jag har ju ätit antibiotika under min vistelse i Nigeria, så egentligen funderar jag, hur behandlar man salmonella? För behandlar man det med antibiotika borde jag väl vara frisk? Sen har vi ju symptomen....eller frånvaro av symptom! För att få fart på tarmen åt jag igår STARK dipp, för jag vet att stark mat satte igång magen i Nigeria. Annars har mitt största problem med magen varit att det, just, inte fungerar som normalt, utan bara ibland.
Men hur äckligt kan ett avföringsprov vara? Jag har gjort det förr. Sätta lite skit (alltså bokstavligen!) i en burk, man kanske man pricka burken?
Jag har inte tittat på min burk före i morse när behovet trycker på. Jag vänder på min bruna papperspåse, sticker in handen och får tag i....världens MINSTA burk! Alltså allvarligt! I storlek med blodprovsrör! Det är alltså ett rör jag har i handen! Jag tittar förvånat på burken en sekund, sen tittar jag på anvisningarna.
Ordagrant avskrivet:
1. Tag avföring med plaststaven och fyll burken, högst till 1/3.
Jag bara gapar! HUR äckligt är inte det på en skala?? Jag ska för det första samla upp min egen skit, redan det är väl äckligt i sig... Men inte nog med det! Jag ska samla upp den OCH gräva i den!?!? Alltså vilken smart människa har tänkt till??
Skitgöra....men vad ska man göra? Jag tar ett djupt andetag och sätter igång....jag får en "provbit" i röret. Skruvar på locket, på med en ettikett om datum, namn och personnummer, in med den i påsen. I mitt bakhuvud kommer jag ihåg att förra gången jag tog salmonellaprov skulle provet skickas någonstans för analys.
Så minns det när ni klagar på att det bara kommer skit i postlådan eller brevinkastet. Någonstans i Finland sitter det faktiskt någon som FÅR skit (bokstavligen!) i sin postlåda!
Nu ska jag dumpa skiten på sjukhuset så jag slipper det. Sen på jobb. Ha en trevlig onsdag!
måndag 8 oktober 2012
Skönt
att veta att jag nu kan sluta ljuga! Med vad jag känner och vart jag ska resa! Nu när det är över är det som att de flesta i alla fall är positiva. Kanske för att de nu faktiskt på riktigt har fattat att jag vet vad jag vill, det är ingen flirt som går över. De som jag kunnat vara ärlig mot har vetat det länge, men också vissa av dem har först nu fattat att jag menar allvar. Att VI menar allvar.
Nu är det i alla fall en massa pappersarbete framför oss, och hälften av oss ska skickas till Abuja med dokument, den hälften är inte jag, utan han. Vägarna är översvämmade på grund av regnperioden, och på grund av globala uppvärmingen så vet ingen när regnperioden slutar.....kul....senast jag frågade blev min man till slut irriterad på mej och svarade januari-februari! Okej, konstaterade jag, men det behöver vara slut på regnperioden innan vägarna torkar upp och jag kan skicka honom till Abuja. Visst, det går flyg, men han litar inte på lokala flygen, inte efter att ett kom ner inte långt från hans hem i somras. Men det ramlar alltid ner flyg! Kanske en bidragande faktor var misstanken om att flyget som ramlade ner faktiskt hade haft ett fel tidigare som borde ha behövt åtgärndas....
Nåja, fram tills att det blir torrperiod kan vi inte mycket göra! Kanke jag hinner åka dit ännu innan det blir dags! För javiss! Självklart kommer jag att åka dit igen! 2 gånger i året om jag skulle få bestämma! ....men nu är det så att jag inte är miljonär och det går inte att åka dit 2 gånger i året....
Och resorna tar på krafterna! Jag är ännu trött efter hemkomsten. Jag sa idag åt en kompis att jag ska sätta på en film och sova på soffan! Han tyckte att det var tråkigt och coolt! Vilket jag tyckte att var en märklig kombination, men han förklarade så jag förstod vad han menade. En annan ansåg att det var bara tråkigt, han skulle aldrig kunna sova mitt på dagen! ...medan jag kan sova dygnet runt ibland....
Men nu ska jag bestämma vilken film jag vill se!
Nu är det i alla fall en massa pappersarbete framför oss, och hälften av oss ska skickas till Abuja med dokument, den hälften är inte jag, utan han. Vägarna är översvämmade på grund av regnperioden, och på grund av globala uppvärmingen så vet ingen när regnperioden slutar.....kul....senast jag frågade blev min man till slut irriterad på mej och svarade januari-februari! Okej, konstaterade jag, men det behöver vara slut på regnperioden innan vägarna torkar upp och jag kan skicka honom till Abuja. Visst, det går flyg, men han litar inte på lokala flygen, inte efter att ett kom ner inte långt från hans hem i somras. Men det ramlar alltid ner flyg! Kanske en bidragande faktor var misstanken om att flyget som ramlade ner faktiskt hade haft ett fel tidigare som borde ha behövt åtgärndas....
Nåja, fram tills att det blir torrperiod kan vi inte mycket göra! Kanke jag hinner åka dit ännu innan det blir dags! För javiss! Självklart kommer jag att åka dit igen! 2 gånger i året om jag skulle få bestämma! ....men nu är det så att jag inte är miljonär och det går inte att åka dit 2 gånger i året....
Och resorna tar på krafterna! Jag är ännu trött efter hemkomsten. Jag sa idag åt en kompis att jag ska sätta på en film och sova på soffan! Han tyckte att det var tråkigt och coolt! Vilket jag tyckte att var en märklig kombination, men han förklarade så jag förstod vad han menade. En annan ansåg att det var bara tråkigt, han skulle aldrig kunna sova mitt på dagen! ...medan jag kan sova dygnet runt ibland....
Men nu ska jag bestämma vilken film jag vill se!
lördag 6 oktober 2012
Positiva reaktioner
trots att jag inte trodde att det var möjligt :) Under min resa till Nigeria har jag upplevt mycket, sett mycket och smakat på mat som jag inte ens kan tillreda i mitt hemland på grund av avsaknaden av råvaror!
Det har vait mycket negativt om vart jag ska åka. Jag har varit frustrerad, heligt förbannad och totalt ignorant av andras åsikter.
Jag åkte på min resa, hade världens underbaraste tid! På världens underbaraste plats! Med världens underbaraste man!
Ja! Vad kan man annars kalla det? Det var som om vi hade varit ifrån varandra över en helg, inte i 9 månader! Hur kan det vara så? Det borde ju kännas konstigt, något borde ju ha förändrats? Men icke! Visst var det ovant i början, det kändes som att det var längesen vi varit nära varandra, men det var ju för att det var längesen vi var nära varandra!
Jag har fortfarande fjärillar i magen när jag tänker på honom! Hur är det möjligt?? Annars har fjärillarna hållit 2-3 veckor, nu har de hållit ett år! Över ett år!
Det kändes inte bra att lämna honom, jag ville bara vända och gå tillbaka! Det enda som stoppade mej var vetskapen om att jag måste lämna Nigeria nån gång, och gör jag det inte då, så måste jag betala en ny biljett, och det har jag inte råd med. Jag har heller inte hjärta att ha honom att ta hand om mej när han inte har så mycket överlopps pengar så där annars.
Men nu vet jag, jag behöver inte vara orolig! Det känns lika att träffa honom igen fast det gått så lång tid! Han tar hand om mej, han vill presentera mej för sina kompisar, han har lovat att älska mej i nöd och lust!
Det känns tryggt!
Nu fortsätter stiden! Tillbaka till verkligheten! Tillbaka till att strida med myndigheterna.....undra när det ska bli en ände på allt pappersarbete....bah...
Love U Honey! Now and 4-ever
Det har vait mycket negativt om vart jag ska åka. Jag har varit frustrerad, heligt förbannad och totalt ignorant av andras åsikter.
Jag åkte på min resa, hade världens underbaraste tid! På världens underbaraste plats! Med världens underbaraste man!
Ja! Vad kan man annars kalla det? Det var som om vi hade varit ifrån varandra över en helg, inte i 9 månader! Hur kan det vara så? Det borde ju kännas konstigt, något borde ju ha förändrats? Men icke! Visst var det ovant i början, det kändes som att det var längesen vi varit nära varandra, men det var ju för att det var längesen vi var nära varandra!
Jag har fortfarande fjärillar i magen när jag tänker på honom! Hur är det möjligt?? Annars har fjärillarna hållit 2-3 veckor, nu har de hållit ett år! Över ett år!
Det kändes inte bra att lämna honom, jag ville bara vända och gå tillbaka! Det enda som stoppade mej var vetskapen om att jag måste lämna Nigeria nån gång, och gör jag det inte då, så måste jag betala en ny biljett, och det har jag inte råd med. Jag har heller inte hjärta att ha honom att ta hand om mej när han inte har så mycket överlopps pengar så där annars.
Men nu vet jag, jag behöver inte vara orolig! Det känns lika att träffa honom igen fast det gått så lång tid! Han tar hand om mej, han vill presentera mej för sina kompisar, han har lovat att älska mej i nöd och lust!
Det känns tryggt!
Nu fortsätter stiden! Tillbaka till verkligheten! Tillbaka till att strida med myndigheterna.....undra när det ska bli en ände på allt pappersarbete....bah...
Love U Honey! Now and 4-ever
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)