Att planera

Jag har hört att det är viktigt att planera. Att ha framförhållning!

Oh, den arma framförhållningen! Speciellt när jag jobbade på ett annat daghem. Och HUR jag misslyckades helatiden! För det är min svaga sida, framförhållning.

Men hur ska man kunna ha framförhållning när livet har lärt mig att det inte blir som jag planerar?

Jag planerar att träffa en kompis. Vi får förhinder, det skjuts upp. Jag planerar att åka pulkka med en kompis och hennes 7 åring. Plötsligt så smälter all snö!

Så gör jag det igen! Jag sitter hemma och inser att jag har kommit på var jag får tag på skidor! Jag har inte kollat om det stämmer, men jag har hört. Rykten har ibland en nypa sanning i sig.

Jag hör med en kompis vad han ska göra på eftermiddagen på onsdag. Detta är måndag kväll.

På tisdag blir det milt. Jag svär. Jag kommer till jobbet och får höra att det ska bli regn följande dag! Jag svär lite till....

Onsdagen kommer. Äckligare väder får man väl leta efter! Under lunchen står regnet som SPÖN i backen! Jag tackar min lyckliga stjärna att jag har bil och inte cykel!

Inte en gnutta skidbar snö kvar....så varför ska jag ha framförhållning?? Svara mig det!

Dagen på jobbet idag blev väl bästa på länge, för jag på 5 minuter kom på att jag skulle ändra hela dagens koncept och göra på ett helt annat sätt än jag ursprungligen hade tänkt!

Det är bra att jag har flexibla kolleger som klarar av att jobba på det sätt som jag jobbar. Det krävs en flexibilitet och en förståelse som inte alla har.

Jag trivs oftast bäst i sällskap av killar. Dem klarar jag lättare av att hantera! ...eller om de har lättare att hantera mig...jag vet inte....

Varför är det okej??

Hur kan det vara okej att pojkar spionerar på tjejer när de är på toaletten? Var det inte den värsta mardrömmen när man var barn? Att pojkarna skulle komma in på omklädningsrummet när man duschade eller på toaletten? Varför ska den rädslan få förlöjligas på det sättet?

Ska det vara RÄTT?

Jag mår inte dåligt av bilden. Hur skulle jag kunna må dåligt av den, det är ju ett skämt...men jag gillar inte att den exponeras på detta sätt på en skola!

Samma finns ju i otaliga filmer! ....VUXEN filmer! Polis skolan till exempel, när Mahoney står och kollar in i kvinnornas dusch.

Men det som gör mig riktigt förbannad, är när det finns en flicka på 14 år, som har reagerat på bilden. Hon har vågat stå på sig och uttryckt sin åsikt. Hon har vågat, trots att hon vet att hon kommer att ha så många mot sig....Och HON pekas ut av skolan på det mest fula sätt man man tänka sig! Det har på LÄRARNAS initiativ gjorts en enkät var man fick säga sin åsikt om målningen i fråga. Svaret i den, som föll till skolans fördel, hängdes på väggen intill övriga artiklar och komentarer från tidningar och internet.

VAD GER DET FÖR SIGNAL?? "Ha för fan inte en annan åsikt än alla andra för då kommer vi alla att ha häxjakt på dig och korsfästa dig som exempel för alla andra att inte ha en egen åsikt!"

FY FAN!! Stå på dig Astrid! Du har rätt!! Skolan har fel! Det är inte rätt att kränka och hänga ut en elev så som de har gjort för att de uttrycker sin åsikt! Att förstora upp ett skämt och trivialisera sexuella trakaserier på detta sätt för barn som ännu inte är fullärda i vad som är okej och vad som är trakasserier... jag finner inte ord....

Högre makter

Jag har en vän, han har en speciell kraft. Tillsammans fungerar vi otroligt bra. Vi kommer så bra överens, samtidigt som vi inte ska vistas allt för länge allt för nära, för då går vi varandra på nerverna, jag tror han går mig mera på nerverna än jag går på hans nerver.

Han har introducerat mig till en värld jag inte visste fanns. Där finns varelser som inte existerar i denna värld. Vi tror inte på dem, helt enkelt. Men de finns. Och jag tror på ett sätt på det. Kanske inte på samma sätt som han, men det finns sanning i det han säger.

Jag har fått lära känna min skydsängel. Inte med namn, inte med handslag. Men som beskrivning. Hon berättade något. Han sa det till mig, men det var ett annat språk, ett språk jag inte kan. Men det är ett språk som finns i min släkt. Långt före min tid.

Ibland känns det som att hon finns där. Precis bakom mig. När jag svänger runt ett hörn så snabbt att jag en sekund hinner se bakom mig. Då ser jag något där, men när jag tittar tillbaka, så finns där inget.

Ibland när jag släcker alla lampor i min lägenhet. Jag går in i ett rum, tänder lampan för att hitta det jag sökte, och går ut. Jag rör mig mycket i totalt mörker. Jag älskar det! Så när jag går ut ur rummet är det ofta det sista rummet som var tänt. Jag kan inte räkna alla de gånger som jag ser ljuset komma bakom mig, det är starkt! Jag inser att jag inte har släckt lampan, så jag vänder mig om.

Och finner rummet i komplett mörker.....

Ett annat perspektiv

De vill att deras historia ska bli känd, så jag delar en länk. Jag känner till lite och jag rekomenderar att du läser inläggen, börja med första.

Så mycket likheter, men ändå så många olikheter.

Känslan att mötet var förutbestämt, men på olika sätt.

Livet, som går ut på att strida mot en myndighet, mot ett land, som jag trodde var tryggt. Som jag trodde jag kunde lita på.

Realism vs. hopp och tro
Förtvivlan vs. kärlek och glädje

Jag vet att vi slåss mot samma motståndare, men vi har olika tänk. Jag är inte realist, jag har aldrig varit. Jag balanserar på gränsen mellan hopp och förtvivlan, och det är här jag vill vara.

Jag vill inte få mer hopp, för jag har för mycket att förlora.
Jag vill inte få mer förtvivlan, för då kommer jag inte att överleva.

Jag vill i min egen takt ta reda på mina begränsningar, och våra begränsningar. Låt mig balansera här, mellan hopp och förtvivlan.

Jag tänker inte ge någon information. För jag vet att processen kan bli lång.

Hej!

Var hos en kompis igår och vi spelade Trivia pursuit. Det är mitt lags tur att svare och jag sitter och funderar. Vi har all fokus på oss och plötsligt blir jag medveten om det, så jag titta på min kompis, ler och utbrister "Hej!" han blir så förvånad att han börjar skratta.

Senare under kvällen ska jag säga något men blir avbruten precis när jag öppnar munnen, blir och titta påmin kompis, som jag pratade med, han tittar på mig och frågar om jag ska säga hej igen. Så jag sätter huvudet på sned, ler och säger "Hej!". Han ramlar skrattande ihop i soffan och hans fru tittar konstigt på honom, och funderar vad hon missat. Jag kunde inte riktigt förklara, för jag förstod egentligen inte hur det kunde vara SÅ roligt :)

Idag när jag var ute och fotograferade vid vattnet hände en liknande situation. Jag gick från vägen ut mot isranden. Där väntade jag in silja-line som var på väg in och tog lite bilder på den, på väg tillbaka därifrån jag kom, men fortfarande inte tillbaka till vägen kom det ett gäng människor. En gubbe blev och titta på mej, så jag tittade tillbaka, sen log jag och sa "Hej!". Han blev också helt ställd! Han svarade hej tillbaka, så stannade han och var helt som att, vad ska han göra nu, så jag fortsatte gå dit jag skulle och koncentrerade mig på var jag skulle sätta fötterna så han kunde koncentrera sig på vad han skulle göra och inte fundera på vad jag ville av honom.

Lite kul faktiskt!

Säg "Hej!" ät nästa person du möter på gatan! Kanske folk blir vana vid att man säger hej till dem sen....

10 minuter för att få komma till receptionen!

Jag kommer i tid. Platsen jag ska besöka är inte mera där den var tidigare, så jag frågar om vägbeskrivning. Får beskrivningen ditåt till korsningen sen vänster sen upp 3 våningar. Jag ser tydligen ut som ett levande frågetecken för hon vill hjälpa och vara tydligare. Var det inte där förr? säger jag och pekar.

Jo, men det har flyttat...jaha, är det skyltat? Frågar jag. Jo det ska det vara. Så jag traskar iväg. Kommer fram, frågar om jag kommit rätt, personen jag hittar tror det. Det är bra att vi tror! Jag går in och frågar om jag kommit rätt.

Ja, det har jag.

Bra, jag sätter mej ner. En person ropas upp. Jag hör inte namnet, men personen i fråga känner tydligen igen sitt namn. Ett annat namn blir uppropat, det är jag. Stiger upp och fäljer med henne, så börjar hon prata....jag känner mig som ett levande frågetecken. Är det säkert att det är mej du vill ha? frågar jag. Hon säger ett namn, nä, det är inte jag, det bara liknar. Jag går tillbaka.

Snart får jag komma rätt. Lite kallprat och sen down to business. Provbitar tas, det är lagom obehagligt. För ett prov används en maskin som ska täckas med skydd, jag ser när hon förbereder och frågar "innehåller den latex?" hon utbrister Shit! Minnet är bra men kort, hon ska genast kolla det. Det råder tvivel så hon använder ett alterativt skydd som fungerar lika bra. Hon ser vad jag redan misstänkt, jag får det bekräftat och förklarat och det verkar vara i sin ordning. Jag förstår vad hon menar och jag känner mig trygg med svaret.

Så kommer vi på något vänster in på att min man befinner sig i ett annat land. Hon frågar om han är därifrån, vilket jag bekräftar. Hon frågar om vi har använt skydd, frågar om jag tagit HIV test, frågar hur det är med hebatit? Påpekar att han faktiskt befinner sig i ett annat land och att det inte är hundra procent säkert att han är trogen. Han kan vara frisk, men han kan få smittan av någon annan.

Ja! Jag är medveten om det! Ja jag håller det i tankarna. Men ska jag gå och fundera på det dag ut och dag in så kommer jag att förgås av svartsjuka, så jag funderar inte på det. Jag kontrade med att han faktiskt är i samma situation! Jag är här utan honom, hur ska han kunna vara säker på att jag är trogen?  Till det hade hon inget svar.

När jag är klar får jag telefontid som jag ska hämta från receptionen. Jag går till receptionen, ser på klockan och inser att jag fortfarande har tid! Perfekt! Bara att sköta det här så hinner jag få skjuts!

Går till receptionen. ...ingen där! Jahaaa....jag tänker att de måste ju komma snart. Jag får samtalet, är jag klar. Ja, jag ska bara via receptionen, svarar jag. 5 minuter senare ringer jag ock frågar när han måste åka för att hinna. Några minuter till svarar han. Jag känner mig frustrerad, jag ber honom åka, för det finns ju inga livstecken här. 5 minuter senare börjar jag irriterat söka. Jag ser en dörr där det står PERSONAL på, så jag knackar. Det visar sig vara en toalett....score! Tack och lov ser jag en städerska som kan gå och hämta någon från personalen.

20 minter efter att jag blivit klar är jag äntligen redo att lämna  stället! Jag kan säga att jag är inte lycklig att måsta vänta så länge för att få en telefontid! Jag missade min skjuts och måste promenera vad det nu blir 1,5 km för att hämta bilen.

Var har jag då varit? Ja, det tänker jag faktiskt inte skriva ut. För jag vill bli av med min frustration, men jag vill inte hoppa på någon. Det kanske framkommer var jag varit. Men det är inte utskrivet, så må så vara då.

SP dagar

Alltså, semesterpenningsdagar. Såna dagar som man måste ta ut när man inte får ta vikarie. Jag var inte medveten om att jag hade såna dagar. Det är första året jag har rätt till dem. 

Plötsligt kommer det upp en lista i kafferummet. Jag vet att jag har 4 semesterdagar kvar, så jag tittar inte ens på listan. Men en kollega kollar igenom den, hon pratade om det och jag sa i förbifarten att jag har 4 semesterdagar, visst?

Hon bekräftade att jag hade fyra plus sju dagar kvar.

....4 + 7 ?? Vadå plus sju?? frågade jag, hon sa att det står så! Jag måste gå och kolla, ja, det stod fyra plus 7! Jag kollade lite närmare och konstaterade att det är 7 SP dagar! NO!! Jag som inte kommer att kunna ta ut dom dagarna innan det är för sent! 

Så nu har jag en kampanj, att ta ut dagar lite här och där, så att jag får ut alla innan april...så imorgon ska jag vara ledig! Inte för att jag känner att jag vill, utan för att jag måste.... 

Nå, bara 6 dagar kvar efter det här då! ....kul att vara hemma utan vikarie när man vet att de egentligen skulle behövas vara alla på jobb.....

Bromsa!

JAg är på väg till jobbet. Jag cyklar för en gångs skull på trotoaren, den är farbar med cykel så det är ok, annars har den varit för slirig med all snömos. Då har jag föredragit att cykla på körbanan. Kanske inte det mest säkra, men säkrare än att cykla i snömos!

Idag hade jag bra fart och närmar mig en korsning/parkeringsutfart, en paketbil står över vägen, påväg att köra ut och iväg. Jag håller samma fart när jag inser att bilen kommer att flytta på sig innan jag kommer fram. Och jag får rätt. Jag ser bilen flytta sig i perfekt fart för att jag ska komma bra bakom den utan att det är någon fara.

...trodde jag! För när bilen flyttar sig, och jag inte bromsat, så uppenbarar sig plötsligt en parkerad BIL på cykelbanan! JÄVLAR!!  Jag bromsar! Cykelns bakhjuls sladdar fram och tillbaka, jag styr och svänger och till slut saktar farten ner så mycket att jag kan hoppa av cykeln och parera in den på sidan av bilen, i det minimala utrymmet mellan snövall och bil.

Skulle aldrig ha hänt om jag cyklat på körbanan ska jag tala om för er! Ska det vara mindre farligt att cykla på körbanan än att cykla på cykelvägen? Ja....jag riskerar i alla fall inte att köra på parkerade bilar på körbanan!!

Så var det den lilla saken kallad kommunikation...

Ibland går det inte riktigt som man tänkt sig på första försöket, så då får man hitta andra lösningar!

En sådan sak som hur länge ska pommfritten/franskisarna fritteras. Jag är en sådan som vill ha dem fritterade länge, det finns andra med samma åsikt. Jag ber att få franskisarna fritterade längre. Jag både ser och förstår att budskapet inte går fram, vi har en språkbarrier.

Jag säger igen, dom ska vara fritterade mera....nähä....inte det heller...jag försöker på alla synonymer av längre, mera, mycket jag kan komma på, men det finns en förutfattad förståelse för vad jag försöker säga som jag inte kan bryta igenom.

Jag blir frustrerad! Riktigt jobbigt frustrerad, för jag vet inte hur jag ska kunna knäcka den förståelsen och ersätta den med en annan. För det är det jag känner att jag behöver göra. "Hur länge fritterar du franskisarna?" kläcker jag plötsligt ur mig. Ca. 4 minuter får jag som svar, "Frittera franskisarna i 7 minuter då!" ger jag som order, och då märker jag att allt vad jag tididager har försökt säga får en ny mening, för nu förstår vi varandra!

Inte konstigt att det uppkommer missförstånd i vår värld, när en sak som jag tar för givet är precis tvärtom än vad någon annan tar för givet!


Det värsta är väl när man inte förstår att det handlar om en miss i kommunikationen. Jag skulle ha kunnat ge upp och konstaterat att det var mig en envis jävel....men nu är det så att jag är en envisare jävel! Så tillslut kunde vi komma fram till att det inte handlade om envishet, det handlade om att vi förstår saker på olika sätt.

Mardrömmen som blir sann!

När jag var barn hade jag en mardröm. Jag sitter på toa (ja, jag har ofta drömt att jag är på toa! Är det någon annan som drömt det? Oftast vaknar jag sen för jag är på riktigt nödig...), det är det stora behovet och det är stort. Så spolar jag. Och toastolen fylls. Till bredden, och vattnet rinner ner på golvet!

För ett par nätter sen hände det! Inte det stora behovet, men ett toabesök, jag trycker på spola-knappen och inser för sent att toaletten redan är halvfylld sedan föregående besökare! Jag ser hur toastolen fylls, till bredden! Jag pustar ut när det stannar där....

Och sen.... fasiken! Det läcker vatten någonstans ifrån! Jag vet inte ens vad jag ska göra, för det är bakom toa nånstans! Vad ska man göra i en sån situation??? Jag får panik! Sen lugnar jag mig och undersöker var vattnet kommer ifrån, jag får ingen rätsida på problemet och inser att det är över min kunskap....

Nästa gång jag går dit och tittar så är det som att ingenting skulle ha hänt....visst, golvet är fullt med vatten, men man kan spola och vattnet sprutar inte ut där bak....

Märkliga saker....bäst att ta det där med drömmar på allvar! Jag drömde förr (också när jag var barn, innan mopedåldern...så jag ville aldrig ha moped, JUST på grund av detta! Det är sant!!) MÅNGA gånger att jag åkte motorcykel/moppe/skoter/vad-det-nu-var, kom till en sväng, fick inte motorcykeln svängd utan jag körde rakt in i skogen. Bäst att inte utmana ödet...

Ibland är det kul hur samtal spårar ur....

Pappa ringer, jag hade faktiskt tänkt ringa honom samma dag, men tanke till handling fungerade bättre från hans sida sett.

Så vi började med det obligatoriska, hur mår du, vad händer, vad är nytt. Jag informerar om min sjukdom, lite hur jag mår och lite sjukhustjafs med min malariaremiss och sånt. Vi kommer från det till att jag är lagligt gift i Finland från och med idag, från det till att det tydligen är krig i något grannland till Nigeria. Och nej, jag har inte kollat vilket.

Från det till hur det teoretiskt sätt är ganska liten sannolikhet att även om det händer olika terrordåd och krig i ett så stort land som Nigeria att det skulle vara min man som är i farozonen, till hur nära det var som flygplanet som kraschade i Lagos var att störta i hans område, ca. 10 minuter mer i luften och det hade varit kört. Från det vidare till att det tydligen var frågan om 2-3 sekunder mer i luften för ett jetplan som störtade nära oss, men vi kom aldrig fram till när det var, att det teoretiskt sätt skulle ha kunnat störta i vårt hus. Och yes! Jag HAR googlat det!

Vi inser att det spårar ur, så vi konstaterar att vi har kommit fram till det mest viktiga. Innan vi lägger på vill jag bara tillägga att enligt Ålandstidningen så är det -276 grader på Kökar och Kumlinge idag. Pappa konstaterar att det är ganska nära den absoluta nollpunkten, att den borde ligga på -273, vilket jag har googlat att den gör -273,15 för att vara exakt. Celcius alltså.

Pappa pratar på och jag dricker ur min vattenflaska när jag plötsligt inser att dens pip, eller vad jag ska kalla det, är smutsig! Och vad äcklig den är! Jag meddelar åt pappa att jag just konstaterat att min vattenflaska är smutsig och jag inte vet hur jag ska tvätta den! Han börjar gapskratta i andra ändan och vi konstaterar att det kanske är dags att avsluta samtalet!

Härligt att prata med pappa!

Efter samtalet filosoferade jag vidare på vattenflaskans pip, den är av typ silicon, så jag kom på hur jag skulle lossa den så nu är den tvättad och fräsch igen! Bara som parentes liksom!

Googlingsresultatet som vi alla väntat på! MG-128, one of the MiG-21BIS -fighters of the Karelian Air Command was on aerial reconnaissance and low altitude navigation mission in Southern Finland in november 11th 1992. Another MiG-21 was supposed to join the mission from Turku but it aborted due to bad weather conditions.

When MG-128 was flying over Leksvall village in Tammisaari, the MiG-pilot apparently lost his position awareness in low-visibility conditions and performed the fatal maneuver. The fighter crashed into the forest at high rate of speed. The pilot was killed immediately.

There can still be seen several standing dead trees at the crash site.

The Mikoyan-Gurevich MiG-21BIS is a single-engined soviet-build jet fighter aircraft capable of supersonic flight. The Finnish Air Force had a total of 26 MiG-21BIS -fighters. They were bought in 1978 to replace old MiG-21Fs. MiGs were mainly operated by Fighter Squadron 31. The last Finnish MiG-21 was retired in 1998 when MiGs were replaced by F-18C Hornets.

The MiG-21 was and still is the only Finnish air force fighter that was capable of flying over Mach two!

Men du måste ha en febertopp!

Jag vill utesluta malaria som sjukdom. Denna influensa som går nu är något i hästväg, alla insjuknar, den är långvarig och den är aggressiv! Jag har haft känningar länge, flera månader, sen jag kom tillbaka från Nigeria ungefär.

Så bryter den ut, lördag kväll, jag ska jobba om 3 timmar....jag har huvudvärk, kroppsvärk, trötthet....kan det vara för att jag varit inne hela dagen, slappat framför datorn? I bakhuvudet sitter att båda mina kolleger hade känningar på feber på fredagen och den ena av dem sedan fick 39 grader. Jag har ALDRIG feber.

Men bara för att hämtar jag mitt 15 sekunders febertest, konstaterar, SÅKLART, att jag inte har feber, ska just ta bort det när det händer som aldrig händer! Febertestet ändrar.....det visar feber!  Som i chock kikar jag på testet och kontrollerar med tempen under armen, ja, 37,5...bara att ringa att jag är sjuk då....Lördagslön! Vet du hur mycket det harmar....jag jobbar ju efter 12slaget så egentligen söndagslön...MED nattillägg!

Nå, har jag feber en gång på 4 år så får det väl vara då....Den stiger till 38,7, jag har så hög feber i 2-3 dagar. Jag har alltså feber när jag söker mig till läkare för att få kollat min hosta och mina öron. Jag ventilerar mina malariamisstankar, jag får veta att jag måste till HVC och att jag behöver en remiss.

Jag söker mig dit. Jag kommer till en kvinna i receptionen som tar mig på måttligt allvar, men när jag säger att jag kommer från en annan läkare så tittar hon bland tiderna min läkare har och konstaterar att det finns en tid 1½ vecka senare. Hon konstaterar ju själv att det är länge. Men jag konstaterar att är det malaria så har jag haft det sen oktober så det ska väl gå bra. Jag är sjuk hela veckan ut förutom fredag, och på lördag sjukskriver jag mig igen från mitt helg jobb, för jag orkar inte.

Tiden går, jag blir bättre, fortfarande trött, men feberfri. Jag jobbar, och jag får till slut komma till läkare. Han och jag diskuterar, egentligen känner jag att ingen egentligen VILL ta ett malariaprov på mig. Vad är det? Är ni rädda att jag har det eller är ni rädda att det ska kosta staden pengar att ta testet om det visar negativt? Jag får inte ett direkt nej, så jag står på mig, det skulle jag ha gjort oberoende. Jag vill eliminera malaria som sjukdom! Ibland tror jag att jag har det, ibland tror jag inte.

Läkaren trycker in en massa test som han tycker jag ska ta, många rutintester, bland annat socker...socker?? Ja, nå ta det då, tänker jag. Men min trötthet handlar nog inte om sockersjuka....

Men jag får alltså min remiss! Äntligen! Jag tar testena på fredagen, tänker jag, min läkartid var på onsdag. Så idag, fredag, går jag dit, tar en kölapp och sätte mig ner. Jag kommer ganska snabbt in och får sätta mig i första rummet till höger.

Sköterskan kollar i datorn och konstaterar att jag har många remisser, jo svarar jag, han plockade dit många . Där fanns många gamla också som jag sa att redan har tagits. Så konstaterar hon att det finns en remiss till malaria. Ja, svarar jag, det är på min begäran. Så hon diskurerar malaria med mig och frågar om jag har en febertopp nu. Jag blir helt ställd, skulle jag komma och ta blodprov när jag har feber? Det har jag väl aldrig hört talas om! Men jag svarar lugnt och förvånat, nej, inte just nu.

Men ett malariatest måste tas när du har en febertopp! svarar sköterskan.

Alltså vad? Jasså, svarar jag, det sa läkaren ingenting om! Sen förklarade jag att jag HADE feber när jag beställde min tid till att få en remiss, men jag fick ju tid 2 veckor senare....fast jag måste ju ändra till 1½ vecka sen, för det var mera sant. Sköterskan var något förvånad! Och är läkaren inte medveten om att testet måste tas när man har febertopp? hon försökte få tag i honom, men med min tur var han ledig just idag.

Flickan i receptionen förlåter jag, hur ska man som receptionist i ett land där det inte förekommer malaria veta att det ska behandlas som ett akutfall, att jag har rätt att komma in på jourtid och lämna ett malariaprov... läkaren har väl samma, det förekommer ju inte i Finland. MEN hur visste sköterskan som skulle ta mitt prov? Det måste alltså finnas som information någonstans.

Ska jag måsta veta vad som är fel på mig INNAN jag går till läkare så att jag kan kräva att få den behandling som jag behöver?  Jag har följt med min kompis som kämpar för att få sin 1 åringa dotter till läkare, och gud vad han kämpar! Eftersom jag är i en situation var jag ibland inte vet var jag får energi ifrån, så VET jag att i situationer där det krävs så FÅR man energin att kämpa vidare...annars skulle jag inte förstå hur han orkar kämpa mot hela sjukhussystemet för att hans flicka BEHÖVER hjälp!

Som vuxen kan jag säga vad som felas mig och prata för mig själv. Men som 1 åring kan man inte uttrycka vad som är fel. När det gäller ett barn ska det väl för fan inte behöva vara så att föräldrarna ska måsta veta vad som felas barnet och kämpa för att någon ska lyssna!

Men tillbaka till mig.....jag får ju aldrig feber....så enligt läkarna så har jag inte malaria? Hur är det med den som ger symptom som sjukdomskänsla, kräkningar och diarré? Som sätter sig i levern och kan orsaka koma?

Men vi väntar. Jag känner mig faktiskt bättre nu än före min förkylning. Och får jag feber igen under en kort period så har jag faktiskt min malariaremiss som väntar på mig. Så jag får väl den hjälp jag behöver, OM jag står på mig. Men sköterskan skulle sätta en lapp åt de som jobbar i "luckan" så att jag kan komma in på jour om det är så att jag behöver ta malariaprov.

Nigeriabrev

Jag vet vad Nigeriabreven står för, så därför just väljer jag som min rubrik just det.

Jag slutade tidigt från jobbet igår, sedan hämta upp en kompis från jobbet/praktiken och sedan lite häng hemma hos honom. Han flyttade i början av december och jag hade ännu inte varit och sett hans nya lägenhet, så det var riktigt kul!

Sedan via en annan kompis med mat innan jag äntligen kom hem runt kl.21 på kvällen. På väg upp till mig håller jag tummarna hårt hårt hårt för att jag ska hitta ett brev som jag har väntat på i 1½ vecka.

Jag öppnar dörren och där finns ett brev, ett A4 brev, ganka intetsägande, vitt. jag vänder på det, ser mitt namn, försöker se att det faktiskt är rätt avsändare, hittar avsändarens logo stämplad på kuvertet.

Jag går med kläder och allt till vardagsrummet, bestämmer i alla fall att fokusera och tar av mig jackan och hänger upp den innan jag öppnar.

Och där ligger dom! De legaliserade vigselbeviset! Orginalet som jag inte har sett sen jag lämnade Nigeria i oktober!

Nu har vi alltså den lätta biten undan! NU börjar jobbet på riktigt! Ett steg i rätt riktning, många steg kvar att ta.

3½ månad sen jag har sett min man, kramat min man, kyss min man....är det värt det? Varje minut, varje sekund vi är ifrån varandra saknar jag honom och längtar tills dess att jag ska få se honom igen! Krama honom! Kyssa honom! Se honom i ögonen och veta att han älskar mig lika mycket som jag älskar honom!

Ja! Det är värt det! För hittar man The love of my life så kämpar man tills det att man får vara tillsammans för resten av våra liv!

Konstigt...det luktar...

Har öppnat kylen och konstaterat att det är något som luktar märkligt. Nu är det ju så att jag har ingenting i min kyl som kan bli dåligt!

Jag har ketschup, två olika sorters senap, smör (kan väl bli härsket i och för sig), kokosfett, chilipasta, tomatpuré, breezer, cola (som egentligen borde hällas ut, men den borde inte lukta), hemgjort godis...

Jag har tittat runt och konstaterat att jag bara måste ta ut allting och rengöra hela kylskåpet och slänga allt jag har där så jag kommer åt vad det är som har blivit dåligt!

Idag sökte jag efter tomatpuréen, jag hade för mig att jag hade två öppnade tuber, för jag hade för mig att jag hade varit oobservant senast jag öppnade en och hade en kvar i kylen färdigt. När jag letar så drar jag ut lådan med breezer, där det också finns en plastpåse med cassava. Jag kikar runt och inser plötsligt att där finns en påse till! En genomskinlig påse med något äckligt i sig!

Jag lyfter upp påsen...och konstaterar att det förmodligen varit en tomat och en gurka någongång i tidernas begynnelse...inte konstigt att det luktar! Jag har inget minne av att jag har köpt någon tomat eller gurka liksom.

Nå, ett problem mindre att oroa sig för! Rengöring av kylskåp står fortfarande på schemat, för där finns en massa jag inte egentligen behövar, så varför spara det då! Oliver, t.ex. två potatisar, dadlar, pistachnötter....jordnötsmör....nyköpta ägg från idag! De kan jag koka och äta med kaviaren jag har där på tub. Jag borde ha bröd i frysen....frysen är också ett kapitel för sig...den är FULL! men där finns nog inget jag har nytta av...märkligt det där.

Att sväva på rosa moln ♥

Facebook, min andra sociala verklighet förutom verkligheten. En plats som har blivit en viktig plats för mig att chatta med vänner och med min man. Skype är också SÅ viktig för mig när jag pratar med min man, att både få höra honom och se honom är helt underbart!

Jag har en rutin när jag loggar in. Jag ser om jag har nya meddelanden eller om jag har nya "notification" men sedan kollar jag genom min newsfeed och ser vad folk har lagt upp, om det är något jag vill kommentera, någon bild som blivit delad som är extra rolig. När jag kommer så långt att jag har kollat allt nytt så går jag upp till meddelanden. Jag vill alltid alltid alltid se ett meddelande av min man, men det får jag ju inte alltid.

Så igår när jag öppnade mina meddelanden ser jag ett meddelande från min man. Han hoppas att jag ska se meddelandet. Jag läser meddelandet, jag läser det igen! Jag är så lycklig så jag bara gråter! Det är ett av de där meddelandena som man ÖNSKAR ÖNSKAR ÖNSKAR att man ska få av killen man älskar. Men det är ett meddelande som man väntar på förgäves, för inte skulle det falla killen in att på ett sådant sätt uttrycka hur man känner för sin kvinna. Men ett SÅDANT meddelande FÅR jag!

Jag vill bara hålla honom! Kyssa honom alla dagar! Se honom i ögonen och säga att jag Älskar Älskar Älskar honom! Jag vill vakna upp med honom varje morgon! Jag vill att han älskar mig på samma sätt som jag älskar honom!

Jag vill bara säga till alla som tror att killar från hans kultur behandlar sina kvinnor sämre än vår kultur gör.....Jag har ALDRIG trott att man kan bli så bra behandlad! Jag har ALDRIG veta att man kan bli älskad så starkt! Jag önskar att VÅR kultur skulle kunna behandla sina kvinnor LIKA BRA som jag blir behandlad! För VÅR kuktur har MYCKET att lära!!

Och så öppnas en dörr

Jag ligger på soffan, vilar efter en arbetsdag. Jobbigt att vara sjuk för det tar så mycket energi, härligt att jag fick ta lugn start.

Ligger alltså på soffan och slappar med facebook och chattar med en vän när jag hör ett duns eller liksom knackning på balkongen. Till saken hör att jag bor på tredje våningen. Jag tittar förvånat dit och hinner bara bestämma att det nog kom från grammbalkongen när jag både hör och ser balkongsdörren öppnas!

Det gäller att inte vara lättskrämd. Dörren är svår att få att hållas fast, så enkelt, jag stiger upp och går till dörren och försöker stänga den med ordning.

Drömmar

Igår pratade jag med en kompis, och konstaterade att jag inte minns mina drömmar. Idag vaknar jag och minns!


Jag är en liten flicka, en fattig flicka, med långt rufsigt brunt hår. Jag söker efter något att säja för jag behöver pengarna. Jag hittar ett par ringar. De bara ligger där, halft synliga. Jag vet att det är ringar, så jag plockar upp dem. Kanske de kan ge någon slant.

Plötsligt får jag se två män dra ett lass med något liknande tegelstenar. Den ena tappar några varpå de båda stannar och plocka upp dem. Den fattiga flickan, jag, kommer till stängslet som separerar mig från männens arbete. De går längs med en sandgång/-väg med stängsel på båda sidor. Jag ser dem plocka upp och jag ser dem gå vidare. Jag vet att snart kommer det att komma någon annan gående samma väg med liknande lass. Jag håller i stängslet med båda händer och kikar igenom, jag ser att de har glömt två stenar. Jag vet inte om jag flyttar mig eller hur, men plötsligt blänker solen till i stenarna. De blänker! Det spritter till i mig, plötsligt blir jag fullt medveten, jag vet att jag (flickan) tänker "ringarna blänkte inte!" Jag tittar stressat åt båda hållen, inga arbetare på vägen. Grinden som finns i staketet har en hake som man ska dra upp. Den krånglar, jag känner paniken i mej! De kommer snart att komma och mina skatter blir förlorade!

Jag får upp grinden och springer fram till stenarna. Det är guldtackor, OJ vad tunga de är! Jag lyckas gömma båda under min tröja och på något vis lyckas jag ta mej därifrån. På väg därifrån möter jag en kvinna, helt silverfärgad. En sådan där som brukar stå på torget och underhålla för pengar. Jag stannar till. Hon går förbi mej, hon haltar. Bakom henne kommer 2-3 barn och hennes man. Jag förstår att de också är fattiga. Hur ska de kunna försörja sig och barnen om de inte klarar av att gå? De klarar inte av att jobba! Jag minns inte varför mannen inte kunde jobba. Jag tittar på dem när de går och sätter sig på en bänk. De ser ut som att de har tappat allt hopp. Jag går fram till dem. Jag ber dem att uppträda för mej. Först är det som att de ite orkar, men jag ger mej inte! Så småningom börjar de uppträda, de går in i sin roll och de har roligt. Jag skrattar. När de är klara låter jag en av guldtackorna glida ut under tjöjan ifrån. De vägrar ta emot den. Jag ger den igen. De vägrar. Jag går iväg. Då tar pappan tackan och slänger den efter mej. (javisst funderar jag hur han orkar kasta den, för den är tung!) Jag tittar på den och puttar den närmare dem, sen vänder jag om och springer. Om jag bara lämnar den med dem så kommer de troligtvis att ta den.

Men hur ska jag sälja mitt guld. Jag kan inte gå in till en guldsmed med ett helt stycke guld! Jag smiter in i en lagerbygnad. Jag måste ha varit där förut, för jag tittar upp och konstaterar att bästa platsen att gömma mitt guld på är på övre våningen. För att komma dit måste jag klättra upp med en stege och det står en stege redan där jag vill klättra.

Jag klättrar upp och när jag är uppe måste jag förflytta mig från min stege till en annan stege på våningen över som står i 90 graders vinkel med min, Jag grabbar om hörnet, det har ingen list så jag får inget tag. Jag tar i stegen, men den sitter inte fast så jag kan inte hålla i där. Jag försöker och kämpar och plötsligt håller min stege på att tappa balansen och falla bakåt! Jag får panik och lutar mig mot den andra stegen och kämpar för att komma dit, när plötsligt min stege svänger sig 180grader och jag ramlar av på rätt våning. Jag inser att stegen var fel svängd, att den borde vara så som den är nu, för att stå stabilt. Men jag inser också att om jag lämnar den så kommer någon att veta att jag är där uppe, så jag fixar stegen tillbaka så som den var, ostabil och farlig.

Jag går längs med kanten och kommer till ett rum. Mitt mål är att tälja bitar av guldet och sälja flisorna, lite i taget för att inte skapa misstankar.

---

Jag vet inte om jag lyckades, för sedan vaknade jag. Det sista jag gjorde innan jag vaknade var att lossa stenar från ett smycke. Var jag hade fått det ifrån vet jag inte. Det var röda stenar, och de var värdefulla.

Att såna drömmar!!

Så mycket ett så litet ord kan betyda

Jag var ledsen. Av en orsak som jag förklarade. Jag fick ett svar, som inte gjorde mig glad, det sårade mig bara mer. Jag förstår det som sades, det verkar vettigt...om det inte var så att själva sättet att meddela mej motsade det som sades.

Vilket jag också informerade. Och igen poängtera att jag faktiskt var ledsen, inte arg. Och detta gjorde mej inte gladare.

Det tog länge innan jag fick ett svar. Men det beror på att det var ett meddelande som ska läsas och svaret fick jag när det lästes. Svaret var mer än jag hade hoppats på. Så enkelt, men kräver så mycket styrka att säga, så mycket mod att erkänna.

Förlåt, jag är inte glad över mej själv

Tänk att så lite kan betyda så mycket ♥