WC-regöring

WC Duck vs Amway WC rengöring

Suck...bara att få bilderna och texten i denna blogg som jag vill gör att jag önskar att jag bara skulle byta till någon annan bloggplats...

Men om jag skulle klara av att kunna lämna bildproblemet bakom mig...

Jag är inte så bra på före och efter bilder. Jag har en egen toalett, ja har inte alla en i sitt hem? 

När jag flyttade in fanns den där, ren, men ändå inte. För längst ner, ska vi kalla det i böjen, fanns någor brun-svart beläggning. Jag äcklades av det och sprejade en massa WC-duck i toaletten och skrubbade. Ja, med resultat att visserligen lite lossnade, men det blev fortfarande kvar, på "väggarna", just så där passligt att jag inte kunde komma åt att skrubba ordentligt med min borste. Jag satte gränsen vid att skrubba med svamp. Lossnar det inte så lossnar det inte. Under tiden jag bott här har jag vissa tillfällen tröttnat på beläggningen och kastat ner bland annat cilit bang (Ni vet, BANG och smutsen är veck!). ...ja, nå inte bangade det något i min toalett inte...skulle lika gärna ha kunnat slänga ner socker...

Jag köper det lovordade Amway WC-rent. Och jag bestämmer mig för att sätta det på prov. Först tvättar jag wc normalt, alltså sprejar medlet under runt hela sitsen, låter det väl inte verka så länge utan tvättar och spolar. Hm...helt ok resultat, tänker jag, den är lite tunnare än WC-duck, blaskig på något sätt. Ska den verkligen fungera? Men ok, det var ok! Så får jag syn på beläggningen och fan far i mig! Jag har ett minne av att jag läste något om att om man har kalklagringar så ska man spreja på och låta det verka i ... hur länge det nu sen var! Så jag sprejar medlet RAKT ner i toaletten! Slåt fast locket och börjar med det jag kan ... sämst. Vänta. Medan vi väntar kan jag väl tala om för er att det står att man ska låta medlet verka i 30 minuter, för kalklagringar ska man låta det verka över natten.

Hur länge jag sen sist och slutligen väntade vet jag inte, jag var för ivrig, för nyfiken, så jag lyfte på locket och tog borsten. Jag började att frenätiskt skrubba, så där som jag hade gjort innan men utan resultat. Jag sa att jag började frenätiskt skrubba, för till min förvåning såg jag något brun-svart slamsa flyta runt i min toalett. Med gapande mun fortsatte jag skrubba runt och spolade sedan med spänning. För att hitta en skinande ren och till synes NY toalett i min toalett! Helt underbart!

Detta medel ska jag sätta på prov, tänkte jag. Min pappa har på något lopptorg eller dyligt fyndat en toalett med medföljande kalklagring. 

Han betalade en struntsumma, toaletten skulle vara i källaren, så att den såg ut som den gjorde spelade honom ingen roll. Han köpte den, installerade den, och den fungerade ju som den skulle, så bra med det. 

Jag har under min vistelse där äcklats av toaletten, försökt skrubba den och VARENDA gång förvånats av att det faktiskt inte går bort. Här har vi det alltså! Toaletten som ska bli min, eller, egentligen Amway WC-rengöringens utmaning!

Så fort jag kommer till mina föräldrar sprutar jag i medlet, ordentligt över den äckligt orange fläcken som täcker nästan hela baksidan av toaletten. Sedan låter jag det verka, det får verka över natten. På morgonen tar jag till borsten och börjar borsta. Jag känner genast den sträva ytan av kalket, jag känner mig modfälld. Jag tänker, toaletten 1 Amway 0....jag spolar...och tycker mig se en förändring, om även liten, men ändå märkbar. Så jag sprutar på mera medel och låter det verka, troligtvis orkade jag bara visst antal timmar. 

Sen ska vi ju minnas att under mitt experiment så är ju WC fortfarande tillgängligt för husfolket, det vill säga mina föräldrar, så jag väljer tider då jag får ha mitt experiment i fred. Jag skrubbar, känner hoppet stiga, upprepat, skrubbar. Jag kanske gör det 4-5 gånger, sedan känner jag mig modfälld igen. Kalket känns fortfarande? Ska jag aldrig få bort det?

Så jag tar fram min telefon, klickar fram bilden jag har tagit innan jag började med mitt experiment. Tittar på toalettstolen, tittar på bilden....tittar på toalettstolen, tittar på bilden....Och inser att Amway WC-rengöring is the winner! 

För ta och jämför dom här!! Jag måste bara helt enkelt gå och hämta min pappa så att han fick se det med egna ögon! Och han var lika förvånad som jag, om inte mer förvånad, för han visste ju inget om mitt experiment. Han trodde att fläcken följde med köpet och accepterade det eftersom priset var så lågt. Men nu har de en nästan ny toalett! Visst finns det kalk att strida med där än.

Hur är doften då? Den är stark och fräsh! Att städa toaletten 4-5 gånger under loppet av en helg gör nog att doften blir lite för stark, den håller i sig i flera dagar efter. Men gör det något att toaletten doftar rent flera dagar efter?

Idag roade jag mig med att tvätta min toalett med WC-duck, lata tjejen i mig orkade inte hämta WC-rengöringen från väskan, efter att jag demonstrerat den för en kompis, så jag tänkte att det ska väl inte vara så stor skillnad. Jag tar upp wc-duck, sprejar runt och förvånas över den starka blå färgen. Eeeh? Blir det renare om vi tillsätter färgämne? Eller vad är det som gör den så blå?

Jag skrubbar runt och spolar. Efter en stund går jag förbi min toalett och kikar ner i toalettstolen och ser en blå rand som rinner ner från sidorna....eh....fräsht eller? Jag spolar en gång till. 

Jag tar beslutet snabbt och utan ångest, det är dags för mitt WC-duck att hitta ett nytt hem, ett hem som fortfarande uppskattar den. För mej ger den ingen glädje.

Jag är bara förvånad....hur kan jag i så många år ha tyckt att det har varit så bra? Hur har jag valt att spendera någon euro mer på att köpa WC-duck istället för pirkka eller något, som med all säkerhet är precis lika bra (eller dåligt, beroende på hur vi tänker här).

Samtidigt som WC-duck adopteras bort är det flera produkter som kommer att få komma till samma hem. Jag är nöjd. Den som adopterar är nöjd, och som hon så vackert utryckte det: 

Det är en win win situation!   

(Updatering 6/5/17: Tydligen är Amway bilden borta, så jag laddar upp en ny, fräsch flaska :) )

              

Mobbning

Jag såg idag ett youtube klipp, en kille som pratar om mobbning. Jag erkänner direkt att jag har svårt med norska, jag förstår inte allt, jag förstår knappt hälften. Men jag känner att det är modigt att ta upp mobbning. Det vågade aldrig jag. Aldrig att det skulle ha fallit mig in som barn/toåring att prata om mobbning. Så många gånger som de vuxna ignoerade, såg vad som hände, men visste inte hur de skulle hantera situationen så de gjorde som de kände var bäst, de tittade mellan fingrarna och lät dem fortsätta.

Ibland fick jag veta att det var mitt fel. Varför gjorde jag så? Det är väl klart att de mobbar mig om jag gör så? Ja, de använde aldrig ordet mobbar. Jag använde aldrig ordet mobbar. Jag vill inte se mig som mobbad. Jag hade vänner. Från lekis till högstadiet. Jag hade vänner!

Jag hade vänner på rasterna. Vänner som gick i klasser under mig. Vänner som jag aldrig umgicks med på fritiden. Vänner? Vänner för mig var något man hade i skolan, men man ringde inte till dem eller umgicks med dem på fritiden. Två eller tre, under hela min skoltid. Två eller tre vänner som jag kunde umgås privat med. Möligen till och med fyra om man räknar med att jag hade en vän under ett eller två år. Ja, fem faktiskt, med min bästa killkompis. En killkompis som trots att jag var så utsatt verkligen valde att vara min vän på fritiden, även om han inte var det på skoltid. En vän som jag kan sakna än i denna dag, för vi har tappat kontakten.

Vem var där för mig när jag blev kallad äcklig? När jag fick veta att jag var oönskad och ful? När jag fick höra öknamn på öknamn... Jag har lärt mig hata dessa namn.

Och lekarna. Hur jag kunde vara med och skratta och jaga, så länge det var jag som jagade. Så fort de stannade visste jag inte vad jag skulle göra. Jag hade ingen plats i leken, min roll var att jaga. Hur utsatt jag kände mig när jag hade jagat, det hade varit roligt, och sen slutade de springa undan och jag var automatiskt inte med mera. Att vara ensam, men någon måste ändå dit och skuffa på mig. Ner för rutchkanor, ner för balansbrädet. Jag minns när jag blev nerskuffad för en snökana, jag minns inte att jag blev skuffad, bara hur min kompis berättade för sin "pojkvän" (ehmn...vi gick i årskurs 1) och han skyddade sin "flickväns" kompis genom att jaga den andra killen runt gården. Jag minns än i denna dag hur killen skrattade när min kompis förklarade för sin pojkvän vad han hade gjort.

Min fråga nu, som vuxen, var var personalen? Jag minns att jag grät.

Jag minns hur jag som 7 åring går tillsammans med min kompis till en lärare för att berätta vad de säger om mig. Vilka fula ord de använder och vilka lögner de sprider. Jag hade, vad jag nu förstår att var, en tvångshandling, vilket var grunden till deras lögner och fula ord. Jag hade blivit övertalad att gå till läraren, jag ville inte, men min kompis hade äntligen fått mig att förstå att de vuxna är där för att hjälpa. Läraren lyssnar på när jag berättar, jag skäms, för jag vill inte berätta, jag vill inte att det ska vara sant. Jag minns hur läraren sitter bakom pulpeten, jag minns hur han ser ut, jag minns blicken han ger, nästan vilka kälder han har, jag minns hans svar: "Men varför gör du så då?" Jag minns hur jag för alltid tappar förtroendet för vuxna. Jag har just börjat skolan, och jag vet. Detta är ett ställe där jag får klara mig själv.

Jag minns att jag försökte igen. När jag gick i 4:n, alltså var jag 10 år. Jag hade blivit arg hemma och troligen då skrikit att jag blir retad både hemma och i skolan, jag minns de orden, men jag minns dem inte komma från mig. Min mamma blev upprörd. Hon skrev till läraren. Vad hon skrev vet jag inte, jag skulle lämna det till läraren. Jag drog på det. Det var skämmigt. Jag lämnade det sista lektionen, det var en fredag. Jag väntade med spänning på måndagen. Hur skulle reaktionen bli? Skulle hon ställa till med en scen? Skulle jag måsta känna mig utpekad?

Jag hade aldrig väntat mig reaktionen som kom. Eller, reaktionen som aldrig kom. Det var som att brevet med mina upplevelser var vatten värt. Inget hon behövde diskutera i klass eller med mig. Bara att sopa under mattan. Bra så. Borta!

Jag minns hur jag ligger i min säng, troligen runt 10 år gammal då också. Jag gråter. Inte den där lilla gråten som man gråter när man är lite ledsen. Jag var förtvivlad. Jag hade givit upp. Jag funderar på hur jag ska hämnas, hur jag ska få dem att känna så som jag känner nu. Orden som vrider i mig och svider i mig är att jag är oälskad och oönskad. Jag vet vad jag ska göra. Jag ska ta en kniv, den största jag hittar (jag har än idag en förkärlek för stora knivar). Jag tänker att jag är i köket. Jag ser den röd-vit-rutiga mattan. Jag ser mig själv ligga på den, jag ser pölen av blod under mig bli större och större. Jag känner lugnet och tillfredsställelsen inom mig.

Men jag gör det inte. För jag är för nyfiken. Hur ska alla reagera? Hur ska alla som retat mig så reagera när de får veta att jag är död? Jag vill vara där för att uppleva det, men att bara ta mitt liv och överleva är ju att visa åt dem att de har vunnnit, igen. Jag ser också mina syskon, mina föräldrar, hur de står över mig när jag ligger där i mitt blod. Och jag vet, jag kan aldrig förorsaka dem sådan smärta! Aldrig aldrig aldrig! Jag kan inte göra så mot dem!

Jag bestämmer. Jag måste vara stark. Inte för mig, för jag är redan död. Jag har redan känt tillfreddställelsen och lugnet. Men jag måste vara stark för dem jag bryr mig om.

Min faschinasion för döden fanns fortfarande länge kvar. Varje gång jag gick förbi en tågräls. Det var en kamp. En kamp mot mig själv. Mot viljan att lägga mig ner. Bara för att jag ville veta hur det skulle kännas. Rädslan att gå nära kanter är en blandning mellan vanlig höjdskräck och faschinationen av att hoppa. Känna pirret i magen, rädslan som omsluter en.

Ja, jag har en självbevarelsedrift. Jag är rädd, när jag ska hoppa från hopptornet ner i vattnet. MEN min rädla ligger mest i att jag är rädd att jag ska hoppa på någon som är under. Att tvinga mig att hoppa är lättare. Men jag måste kolla flera gånger att det inte finns någon där.

Idag känner jag ingen önskan att ta mitt liv. Den önskan försvann för cirka 7 år sedan. Jag minns första gången jag gick förbi ett järnvägsspår och insåg att jag inte ville lägga mig ner. Samma järnvägsspår jag cyklade längsmed alla mornar för att komma till jobbat. Ironin i min önskan att ligga ner är, spåret var inte i användning. Så länge som jag bodde där kom det aldrig ett tåg längs det spåret.

Men jag vet. Mobbning skadar en människa ända in i själen! Och barn börjar mobba långt innan de förstår vad det innebär! De är inte elaka. De menar inte att skada. Men de gör.

Så jag bryr mig inte om ifall ett barn är 15 år eller 15 månader! Ser jag ett beteende som kan leda till mobbning vill jag förebygga det! Att stöta ut en kamrat ska INTE få bli ett accepterat beteende!

Om jag bara kunde, skulle jag vilja förebygga att någon måste känna tillfredsställelsen och lugnet i att se sig själv dö. Förebygg det du också! Tillåt inte ditt barn att betee sig som herren på täppan. Kvinnan med makten. Vad som helst. Låt det inte ske! Förebygg!

Ett annat språk

Jag försöker lära mig ett nytt språk, eller i alla fall så att jag kan föra enklare konversationer och ha liten förståelse.

Jag frågar ord, skriver ner på dator, tränar och använder i skrift, på dator. Några fraser och ord har jag skrivit ner för hand på ett papper, för jag hade inte rätt dator. Två av dessa fraser är nya för mig, jag fick veta dem igår, jag skrev ner dem för hand, och idag kan jag till och med skriva dem rätt. De är naturliga för mig.

Samtidigt som ord jag lärt mig för längesen, jag har läst, använt, försökt lära mig men skriver av....är skrivna på dator!

Med stor intresse fattar jag detta just idag, just nu! Det jag egentligen hade som teori när jag gick i skolan, men som jag aldrig kände att jag fick bekräftad.

Jag lär mig faktiskt bättre om jag skriver ner det! Hej hopp! Nu ska jag alltså skriva hela min ordlista för hand!

Hur länge kan man använda samma t-skjorta?

Jag såg frågan någonstans. Minns inte för mitt liv var. Ett av svaren var 1 dag, vilket är vad jag tycker överlag. 2-3 dagar beroende på om man inte svettas så mycket. Ja, det kan jag väl hålla med om också, om det inte är åtsittade t-skjortor.

Men det var inte egentligen det som min tankegång snurrade kring. Det var mera det att jag imorse lite före kl.8 klär på mig en t-skjorta. En svart, med snören i ärmarna och metallkulor i ändrana som dekoration. Lite häftigare stil alltså. Kl.8.15 är jag på jobb. Någonstans mellan 8.15 och 8.45 lyfter jag ett barn som är påväg att smita när jag pratar med en annan vuxen med dörren till avdelningen öppen.

Jag sätter sedan ner barnet när jag stänger dörre, barnet är under 2 år. Jag känner mot min arm att metallpärlorna är kalla. Jag får en snabb tanke om att jag inte bode känna metallpärlorna alls på min arm. Men jag flyttar hastigt tankarna till något som händer. Vid kl.9 går jag över till en annan avdelning med två barn. Jag konstaterar på vägen igen att det är kallt. Jag får en tanke i mitt medvetande, men den är borta för vi är framme vid avdelningen. Jag återkallar tanken och drar med min arm över mitt vänstra bröst. Ja, det är kallt. Jag vrider huvudet och betraktar t-skjortan lite närmare.

Javisst! Hela utsidan av mitt vänstra bröst är täckt av havregrynsgröt! Halvt intorkad dessutom eftersom den först varit på ett barn, sedan smetats av min arm innan jag noterade att det var gröt. "Ja, så länge fick jag vara ren!" konstaterar jag med kollegan.

Så, svaret på hur länge man kan använda samma t-skjorta kan i värsta fall sträcka sig till en halvtimme. För sen är den helt klart i det skicket att den behöver bytas!

Mer information än vad du behöver veta.

Egentligen är det som rubriken säger. Jag kommer att skriva mer information än vad du behöver veta. Jag hade tänkt låta er slippa denna information, men jag tog en tablett idag med de intressantaste biverkningarna så jag bestämde att för inte annat så för att varna alla andra tokar som läser informationen till medecinen EFTER att ni tagit medicinen.

Jag har alltså under min resa fått en jästsvampsinfektion, vill man veta mer så tänker jag inte gå in på det utan varsågod och googla eller läs här.

När jag kom tillbaka rådfrågade jag läkare, som sa att jag skulle prata med apotekspersonalen, de har kunskap att hjälpa mig välja vad jag behöver. Jag fick äran att fråga en manlig apotekare om råd...jihuu, ska jag tala om för er! "Hej, jag vill veta hur jag ska sköta mitt underliv på bästa sätt" eller hur ska man fråga? Han verkade, självklart, ha noll koll, men verkade i alla fall ha den teoretiska kunskapen. Så jag lyssnade med halft öra på honom och hade läkarens (en kvinnlig läkare) rekommendation i huvudet samtidigt.

Jag kom därifrån med en salva och ett piller, enligt läkarens rekommendation, endast salva enligt apotekaren, så jag började med salva och tänkte att jag kan väl ta pillret i alla fall, eftersom läkaren sa så. Jag svalde alltså pillret med vatten och plockade bara appropå ut infolappen.

Infolappen visar siv vara 1 meter lång typ! Med alla världens vilka läkemedel ma inte ska använda det med, när man inte får ta det, när man ska vara försiktig...jag skummar hastigt igenom, ägnar inte så mycket uppmärksamhet. Tittar hastigt på biverkningarna. Mina ögon fastnar på ordet HEPATIT..!..??

Alltså....man kan få hepatit av ett piller?? Hur är det om man är vaccinerad för hepatit, kan man också då få hepatit?? Jag läser vidare...leversvikt med enstaka dödsfall....hm....låter verkligen som en säker medicin, vilken tur att den är receptfri! Ok, detta var under sällsynta biverkningar, alltså 1 på 1000 till 1 på 10000.

Vanliga är däremot buksmärtor, diarré, kräkningar, huvudvärk....

Jamen visst känner jag mig trygg!

Jag trodde att receptfria mediciner var relativt trygga, inte trodde jag i alla fall att receptfria mediciner kan ge dödsfall eller hepatit! Ja, för att inte tala om krampanfall!

Tror jag håller mig till receptbelagda medeciner i fortsättningen! Och att läsa informationen på alla medeciner innan jag petar dom i mig! För SÅ farligt var det ju inte, kanske lite onödigt och jag ville bli av med min sjukdom. Men om det ska kosta mig en ny mycket allvarligare sjukdom så skulle jag verkligen ha valt att hålla min jästsvamp, som enligt sidan jag läste BORDE gå om av sig själv. Hur länge det ska ta, det hittade jag inte när jag skummade texten.

MEN om jag inte dyker upp imorgon så kan någon väl komma och kolla att jag inte ligger död och krampar med hepatit, eller nåt....

Kan det inte stå en stor varningstext: VARNING kan förorsaka dödsfall??

Behöver jag säga att jag känner mig faktiskt lite orolig, så magsmärtor kan faktiskt bero på att jag läst infot om pillret! Urk!