Updatering från förra inlägger

 Nu är jag förälder. Till en underbar liten gosse på 6,5 år med massor av energi, förmågan att argumentera och förmågan att inte ge upp så lätt.

Jag har inte bytt åsikt sedan förra inlägget.Jag ser hur mycket daghemmet har tagit eneri av mitt barn. Jag har valt att ta ut semesterdagar för att mitt barn ska få vara hemma och vila upp sig. 

Ha har haft privilegiet att ha de bästa daghemmen med den bästa personalen  ♥ (vilket jag troligtvis skulle tycka om han haft andra daghem och annan personal också). Han har älskat personalen på de daghem han varit på. Jag har haft bra kontakt med dem och de har sett honom som den han är. De har sett igenom hans utmaningar och sett honom.

Men nu var sömnen och vilan det jag diskuterade i förra inlägget. När min son var yngre, mellan 3-4 år sov han fortfarande på daghemmet så länge att de behövde väcka honom för mellanmål. Samtidigt tog läggningen hemma till kl.22 eller 23 vissa nätter. Bad jag dem på daghemmet att väcka honom? NEJ! Jag berättade att läggningen tar länge och att det är jobbigt vissa kvällar men jag var TYDLIG med att JAG VILL ATT HAN SOVER PÅ DAGEN! Nej. Jag skrek inte till daghemspersonalen :) De var tillmötesgående och förklarande. De berättade att han är trött på dagen och att vilan hjälper honom att orka under resten av dagen MEN jag skulle såklart säga till om jag vill att de väcker honom tidigare. Jag ville aldrig det. 

Så kom dagen då vi igen diskuterade att han är trött på daghemmet. Jag berättade att vi börjar vår läggningsrutin vid kl.19:30 så att han ska vara i säng kl.20 för att sedan läsa saga och vara klara för att sova vid 20:30-21. Jag hade dock haft en jobbig dag och hade lån energi nivå och kände att ämnet var uttjatat för dagen så jag svarade att jag kommer att påbörja hans läggning tidigare. Om pedagogen hörde min frustration och/eller orkeslöshet så reagerade hon inte på den (vilket jag är tacksam över). Samma kväll, istället för 19:30 så bortstade vi tänderna 18:30. Jag förväntade mig inget underverk. Vi hade vår kvällsrutin, tandborstning, bokläsning....och ungen sover innan kl20! 

Istället för knappa 30 minuter egen tid hade jag plötsligt ...vad som kändes som en hel eftermiddag! Jag kunde lägga mig en stund och vila, fixa undan lite hushållssysslor och sedan gå och sova. Vi har fortsatt med samma läggningsrutin :)

Han slutade vila på daghemmet när han var 6 år. De slutade vila med barnen när de började 5 årsgrupp, men min son valde att vila på daghemmet, vilket jag verkligen uppskattade att han fick möjlighet att göra, samtidigt som jag funderade över att han missade 5 års verksamhets upplevelsen. Nå, de säger på försökolan nu att de inte syns att han skulle ligga efter, så det är ju skönt :)

Som sammanfattning: Att bli förälder har inte ändrat den syn jag hade på barns sömn och vila vilken jag hade innan jag blev mamma. 

Jag vill även påpeka att jag skriver bloggen utifrån mig och mitt perspektiv, därav refererar jag till min son som min även om det är mitt och min mans barn tillsammans.

Mitt barn behöver komma till dagis för att vila

Ibland vet man inte om föräldrar tänker innan de pratar. Jag längtar på sätt och vis till att bli förälder, för då kan jag se hur det är att komminicera med daghemspersonalen från ett annat perspektiv. (blogginlägget är skrivet i ett tidgare skede)

Daghemmet är ingen plats för barn att vila på. Annat än själva vilan då, förstås. Då vilar barnen, och JA barnen vilar! Jag önskar att barnen också ska sova, de har rätt att sova! Tyvärr är min åsikt inte den rådande åsikten bland föräldrar.... (som sagt, jag längtar tills jag blir förälder så att jag kan se om jag kommer att ändra min åsikt)

Daghemmet är en plats med många andra barn. Barn som ditt barn inte har valt att umgås med, utan som kommer på köpet på den plats som har blivit tilldelad som daghemsplats. Ditt barn är alltså mellan 1-7 år och kommer att hantera konflikter med de andra barnen. Det kan vara så enkelt som att just EXAKT den där blåa bilen är den bästa bilen i hela universum och NÅGON ANNAN håller i den just nu! En konflikt som kan lösas enkelt eftersom det andra barnet tappar intresse och tar den röda bilen, ELLER så blir det en MEGA-konflikt eftersom det andra barnet också anser att den blåa bilen är den bästa bilen i hela universum! Konflikten kan INTE lösas genom att ta in en EXAKT likadann blå bil, eftersom det INTE är den bästa bilen i hela universum.

Tänkt dig ilskan när du ser att någon sätter ögonen på din make/maka/pojkvän/flickvän och verkligen bestämmer sig för att denna någon är den rätta "ägaren" av din make/maka/pojkvän/flickvän. Nu är det ju så att den blåa bilen inte har något val, medan maken/makan/pojkvännen/flickvännen faktiskt har möjlighet att säga ifrån, men i alla fall. Tänk dig den ilskan åtminstone fem gånger under en dag på jobbet. Alternativt tänker du att du är den som har hittat den perfekta partnern och någon säger att denne redan är UPPTAGEN! (den situationen går bra att tänka sig att den blåa bilen var upptagen, liksom) Det är inte alltid som det är lätt att acceptera att det bästa i hela universum redan är UPPTAGET.

Och för att inte tala om att man ska hålla reda på 9 andra barn, eller rent av 20 andra barn PLUS alla vuxna! Man ska vänta på sin tur, man ska dela med sig, man ska vara nyfiken och titta på allt spännande som händer.....det tar på krafterna!

Ju äldra barn blir, desto lättare är det att hantera alla dessa saker. Som vuxen kan du bra vara på ett jobb utan att du helatiden måste hålla reda på alla blyertspennor eller hålstansar eller klart och tydligt skrika över hela kontoret att JAG HADE DEN FÖRST när någon sträcker sig över för att använda stansapparaten.

Såklart är det inte bara konflikter under en dag. Men man får räkna med att under den tid som barnen spenderar på daghem så kommer det att ske otaliga konflikter, de flesta så små att de ramlar under "sånt som är normalt och inget man behöver diskutera med föräldrarna vareviga dag".

När jag sedan fick höra meningen som jag använt som rubrik.... Som personal önskar jag att fler föräldrar skulle inse att fler barn skulle behöva mer semester och ledigt från daghemmen. De är i samma behov av semester som vi är! Jag älskar mitt jobb! Skulle jag vara multimiljonär skulle jag troligtvis jobba gratis, bara för att vara en resurs. Nu är jag inte multimiljonär, utan tycker att vi definitivt skulle förtjäna mer i lön. Men det är en helt annan sak. Men hur som helst. Även om jag älskar mitt jobb, så ser jag fram emot att ha semester! Jag åker inte till jobbet för att vila! Det tar jätte mycket på mina krafter att jobba konstant.

Varför skulle det ta mindre på barnens krafter? Vi har samma "jobb"! Samma "arbetsplats"! När jag känner min nära utbrändhet på grund av att vi har en stökigare grupp en vanligt, så kan jag gå till arbetshälspvårdaren för att få ett sjukintyg som ger mig rätt att vara hemma och vila upp mig.

Föräldrar däremot går till sin arbetshälsovård (eller vart de nu går) och får ett sjukintyg som ger dem rätt att ha barnet på den plats som gör att jag gått till arbetshälsovården till att börja med!

Okej, jag har aldrig ansökt om sjukledigt på grund av utbrändhet. Jag har bett om semester för att jag har kännt att jag har behövt det.

Men poängen är den samma. Om vuxna behöver semester, så behöver barnen det också!

Vem är det som bestämmer i familjen?

Bilden är tagen från internetsidan.
Jag har inte läst bloggen

I mitt yrke funderar man ibland över vem det är som bestämmer hemma. Man funderar också för vems bästa som det finns daghem/förskolor/föris/eftis/you name it. Blogginlägget är inte skrivet nu (det datum som bloggen är publicerad) utan det är skrivet tidigare. Så om just DU känner dig träffad av det jag skrive, sluta upp med det! Men var inte orolig, det är inte dej jag skriver om.

Det är en helt vanlig dag. Vi har lite verksamhet men väntar fortfarande på att de sista barnen ska komma. Telefonen ringer. Jag svarar och en förälder berättar att barnen kommer att vara lediga under dagen. Jag önskar dem en bra ledighet och tänker att det är så skönt för barnen att få vara lite lediga ibland! Det är viktigt att få vara hemma och ta det lugnt ibland.

Ca. 5 minuter efter att jag har tagit emot samtalet står nämnda barn med förälder i dörren. Den ena föräldern skulle tydligen till jobbet och barnen hade "rusat till dörren för de ville så gärna komma hit!" ... Jag tittar på barnen som ser vilsna ut, även om de är vana att vara på just detta ställe.... Dit for den mysiga dagen de skulle ha fått spendera med sina föräldrar, eller i alla fall den ena eftersom den andra skulle jobba.

Scenariot är alltså följande. Föräldrarna har tagit beslutet att barnen ska få en ledig dag. Medan barnen, som troligtvis var ivriga att följa med sin förälder vartän denne skulle ta vägen, hade rusat till skorna och därmed bestämt att de inte ville vara lediga. Vems beslut var det då som gällde? Barnen som trodde de skulle få gå ut på äventyr, eller den vuxne som ska föreställa ha ansvar över sitt/sina barn?

...oj! Lät jag min förutbestämda mening lysa igenom?

Det här scenariot då. Du har två platser bokade till teaterföreställningen i kväll. Du känner att du inte har någon lust att gå, så du ringer och avbokar platserna. 5 minuter senare ringer en av dina kompisar och frågar om du har lust att hänga med på något, och ni bestämmer er för att gå till teaterföreställningen och kräva att få dessa platser utan att ens meddela på förhand att ni vill komma.

Jag tycker bara att det är så respektlöst att inte ens meddela att det har blivit ändrade planer. Om föräldern i fråga ens skulle ha ringt och ursäktat, hittat på någon förklaring ens, men "barnen ville...." ...jag blir alldeles matt.

Boss Baby - Nytt syskon

Tja...mer åsikter som man kanske inte ska ha när man inte är mamma.

Det finns så många som när de får sitt andra....tredje....x-te barn som tycker att det är helt i sin ordning att stora syster/-bror ska vara på dagis. Det nojsas till och med om att halvtid inte är tillräckligt för dessa barn, att de borde ha rätt att vara heltid på dagis.

Jag såg just filmen Boss Baby. Jag vill rekommendera den till alla! (Jag rekommenderat också att man alltid kollar igenom en film själv så att man vet vad den handlar om...just in case) Barn som föräldrar, men speciellt blivande föräldrar till sitt andra, tredje...x-te barn. Snälla! Förstå att syskonet älskar sitt nya syskon över allt annat på jorden, samtidigt som detta nya barn faktiskt tar massor av den tid som barnet är van att få! Det är en ny rival som kommer in i familjen. Kärleken kommer inte alltid att finnas där som på beställning, den måste få gro och växa.

Att låta storasyskonen vara på dagis heltid är inte precis lösningen på problemet. Inte barnens problem i alla fall.

Föräldrarna har såklart ett helt annat perspektiv. Barnen får vara på dagis, de får umgås med sina kompisar, de får egen tid, de får leka och pyssla och vara med sina jämnåriga, de får en paus från det eviga babylivet som finns där hemma. Och ja, endel barn kanske tycker att det är skönt att vara på dagis. Men först måste problem nummer ett övervinnas.

Barnen får en rival. En liten skrikande sak (ursäkta ordvalet) som tar föräldrarnas tid, den tid som annars var till endast för storasyster / -bror. Kanske babyn är väldigt krävande, svårt att sova, svårt att äta...vad vet jag! Jag är ingen småbarnsförälder, eller förälder över huvudtaget. Det betyder i alla fall i praktiken att mycket stor del av tiden går åt till att ta hand om detta barn. Mycket av energin går åt till att ta hand om babyn ....och syskonet? Om familjen får besök....vem är söt och gullig och ny?

Egentligen har jag ingenting att säga som inte filmen förmedlar. Känslan av att bli bortbytt. Att det inte finns tillräckligt med kärlek för dem båda. En känsla som bara kan förstärkas av att "få egen tid på dagis".

Det är klart att det är svårt att ha ett svartsjukt syskon och en liten baby hemma samtidigt! Men försök att göra allt för att inte barnet ska känna som pojken i filmen.

Medvetenhet är väl steg nummer ett. Att våga gå emot mainstream är väl steg nummer två. Våga vägra dagis!

Jag är ingen mamma. Jag är en förskollärare med åsikter....

Det finns för och nackdelar med att jobba på förskola eller daghem. Jag väljer att kalla det dagis, kalla det vad du vill. Pedagogiken ändrar inte med namnet.

Hur som helst. Födelarna är att man har 5-22 älskade ungar (jaja, barn!) som man har fått förtroendet att ta hand om under de tider som föräldrarna är på jobb.

Nackdelen är väl då att vissa föräldrar inte är på jobb, utan de anser att det är DERAS rättighet att ha barnet på dagis MAX-TIMMAR för att DE betalar för platsen. Och på dagis ska vi jobba ur ett BARNPERSPEKTIV. Hur ska vi kunna göra det? Hela daghemmet är uppbygt på FÖRÄLDRARNAS behov och rättigheter.

Hur känns det för ett barn att stå vid grinden från klockan 15 till klockan 16.30 och vänta på att mamma eller pappa ska komma?

Jamen ta med barnet och engagera barnet i någon lek, säger du. Ja-a, det finns ett visst antal gånger man kan gå och hämta det där barnet och försöka få det där barnet att engagera sig i någon lek innan man inser att det kanske till och med upplevs som kränkande att man inte får stå där man vill stå eller göra det man vill göra... Ibland lyckas det såklart! Lyckan när barnet som väntar och väntar på att mamma ska komma äntligen kommer till ro och t.ex sätter sig ner i sandlådan för att bygga sandkakor....sen kommer barn nummer två, kanske det barnet har slagit sig, vill visa något, kanske saknar sin mamma eller har kommit i konflikt med något annat barn. Och medan man under dessa korta sekunder vänder uppmärksamheten till något annat så hittar man barn nummer 1 uppe vid grinden och väntar på sin mamma eller pappa....

Hur roligt är det för en under 4 åring att lära sig att "Om du leker och har roligt så går tiden mycket snabbare! Då känns det som att mamma kommer fort!", samtidigt som mamma sitter hemma och slösurfar på datorn, rensar i rabatten, handlar det sista innan helgen, storstädar (för Gud ska veta att det behövs!) och tänker att OJ VAD BRA att mitt barn får vara på dagis och umgås med alla kompisar (alternativt får umgås på tumanhand med personalen eftersom kompisen ju går hem tidigt)?

TÄNK OM MITT BARN MISSAR NåGOT NÄR DET INTE ÄR PÅ DAGIS?

Nej för GUDS SKULL ditt barn missar INGENTING! Visst, det kan vara kul att gå på promenad till den närliggande lekparken, eller pyssla det där pysslet med alla de där pysselgrejjerna som inte finns hemma. Men ditt barn missar faktiskt något viktigt när barnet ÄR på dagis! Barnet missar den värdefulla tid som kan spenderas tillsammans med DIG som förälder!

Jag läste en artikel här om dagen; Varför skaffar man barn om man inte vill umgås med dem. Jag känner som så...VARFÖR?

Om de är så att det känns som att det där med egen tid är super viktigt. Samtidigt som du känner att du jätte gärna skulle villa ha de där små liven i ditt liv. Utbildade dig till förskollärare! Utbildada dig till barnskötare, assistent, det är bara att välja och vraka. Du kan sedan fundera vilken ålder du vill att "dina" barn ska vara. Kanske du helst av allt skulle villa njuta av småbarnsperdioden. Sök till en småbarns sida. Allt ingår (förutom vaknätter eller ta hand om sjuka barn)! Du får torka spyor (för att sedan ringa till föräldrarna för att de ska komma och hämta sitt barn, eftersom sjuka barn inte ska vara på dagis, men såklart kan barn bli sjuka under dygnets alla timmar), du får byta bajsblöja, du får njuta av den härliga trotsåldern, men mest av allt. Du får barnens oföreställda kärlek, kramar, tankar, följa med utvecklingen, lyckan i deras ögon. Och i slutet av dagen får du lämna tillbaka barnet till den person som betyder MEST AV ALLT i barnets liv; barnets egen förälder (alternativt vårdnadshavare). Och efter det har du all egen tid du kan önska dig resten av kvällen. Vill du ha hela dagar av egen tid, det finns helger! Du kan ta semester. Two in one liksom.

Eftersom jag inte är förälder, men full av åsikter. Så vet jag ju inget om de där vaknätterna, hur jobbigt det är att aldrig få sova... allt det andra har jag väl en ganska bra koll på...blöjor...trots.....sätta gränser (trots att man satt den där gränsen 40 miljoner gånger redan idag!). Och det är klart. Ingen är Super Woman. Möjligtvis Wonder Woman.... Ingen klarar av att le genom hela småbarnstiden, och det är inte meningen heller. Barn behöver gränser, de behäver lära sig vett och ettikett, att kontrollera impulser,...ja, listan kan göras hur lång som helst.

Men det var inte det jag hade åsikter om just nu.

Jag har åsikter om saker som folk tydligen tycker att jag inte borde ha åsikter om. Samtidigt som jag egentligen borde hålla käft, för jag jobbar på dagis och personer med avvikande åsikt vill kunna använda SIN rätt att utnyttja dagisplatsen enligt hur DE önskar utan att jag kommer med några åsikter.

Jag vet ju inte hur det är med vaknätter, som sagt.

Men vad jag VET är att när jag får barn, så vet jag att det kommer att bli jobbigt! Det kommer att vara stunder som jag verkligen inte orkar med. Men jag VET att jag då har SJÄLV VALT att bli mamma. Mitt barn har INTE valt att bli fött. Alltså måste JAG TA MITT ANSVAR som mamma och se till att mitt barn får leva sitt liv med dennes behov och rättigheter i fokus. Samtidigt ska vi inte glömma barns skyldigheter...eller vad ska jag kalla det. Bara för att jag vill sätta mitt barns rättigheter och behov i fokus betyder det INTE att mitt barn kommer att få betee sig illa på t.ex. restaurangen bara för att det då anser sig ha ett behov av att kasta mat runt sig....

Jag ser fram emot att vara mamma. Oj vilka rättigheter att ha åsikter som kommer med titeln "mamma". Men än så länge är jag fullt nöjd med att ha egen tid på kvällarna. Jag är fullt nöjd med att ha "egna" barn på dagarna och vara barnfri efter arbetsdagens slut.

Tänk....hur mycket man än diskar...så finns det ändå disk kvar?

Det är inte alla dagar man orkar diska. Ja, jag har ingen diskmaskin. Och det är inte alla dagar man orkar se berget med disk växa och bli högre och högre....

En mycket temporär lösning blir att gömma disken....ehm....kanske ställa in den i en papp-låda och gömma den under border? Voila! Så var det mycket mindre disk i diskhon!

Den där lilla mängden som blev kvar var ju lättare att diska bort.

Men man måste ju nångång ta tag i problemet, så till slut tog jag fram lådan och stjälpte (alltså, inte bokstavligt!) allt i diskhon och satte HÖG musik på i köket. Med bra musik märker man inte att man jobbar. Vips så var disken ett minne blått.

Inspirerad av min musik så fortsatte jag med nästa projekt som jag har förträngt hur länge som helst. Att tvätta bakom spisen.....Oh NO! 

Jag minns senast jag städade där. Jag gnuggade och gnuggade och den där äckliga gula sörjan satt som berget! 

Jag måste ju i alla fall städa det som städa går....så jag drog fram spisen. Sprutade Amways Zoom på alla ytor. Sedan tog jag även fram Amways L.O.C. soft cleaner. L.O.C. är den jag använder för att få min spis skinande ren runt plattorna. Man ska egentligen inte använda den på alla ytor, men jag kände inte för att gnugga överdrivet mycket så jag hällde L.O.C. på min svamp och började skrubba.

Alltså! ....Döm min förvåning! :o Jag SER smutsen lösa upp sig framför mina ögon! Jag skojar inte. Först tänkte jag att jag tar en före och en efter bild. Men när jag var klar med yta ETT så insåg jag att jag vill göra en video.

I videon avänder jag mig av båda preparaten alltså. Men jag insåg att bara det att jag hade sprayat på Zoom gjorde att det hade runnit ner. Så jag tänkte att jag ville veta exakt hur stor skillnad endast Zoom gjorde. Så jag testade att använda bara Zoom och tvätta ytan (som är ungefär lika stor) i samma antal sekunder (alltså cirka gurka 60 sekunder). Resultatet blev ju inte lika bra, men det blev otroligt mycket bättre än jag våga hoppas i alla fall.

Efter att jag hade spelat in en minuts video så rengjorde jag ytan med L.O.C soft cleaner för att få en riktigt ren yta. Men en sådan bild tog jag inte, eftersom den tidigare videon visar hur rent det blir när man använder båda preparaten :)

_________ __________ ________

Som extra bonus i det här inlägget får ni ju musiken jag lyssnade till ;) Eftersom den spelar högt och tydligt i bakgrunden på båda videona

Drygaste eller ärligaste??

Jag mötte antingen den drygaste eller den ärligaste personen igår....jag kan inte riktigt bestämma mig.

Situationen enligt följande:

Du är på den lokala nattklubben och svänger runt enligt bästa förmåga när plötsligt ångvält á la ryska-tåg-i-snö väller fram över dansgolvet och skuffar till dig!

En lätt touch är väl inget, men när det känns som att man blir undanföst med vilje så tände jag till. Snärtade till honom med handleden när jag hade hittat balansen, ungefär när han just skulle lämna min räckvidd.

Min tanke: Att ge en lätt slag för att visa att det inte är okej. Ett "fatta att det finns andra folk här" liksom.

Reaktion: Svarta ögon tittar tillbaka mot mig (nu pratatr jag alltså om hans pupiller. Hans ögonfärg var högst antagligen blå. Men av någon anledning tänkte jag inte så mycket på det just då)

Jag tittar på honom en sekund, ifall han skulle koppla utan förklaring. Men sen går jag fram till honom och säger helt ärligt att jag inte tyckte om att han kluffades.

"Varför slog du mig?" får jag ett halvaggressivt svar. Jag ser på hans ögon att han kanske inte är på det bästa humöret. Kanske till och med en sådan där "slå först fråga sen"-typ. Så jag svarar helt lugnt: "Jag ville ha din uppmärksamhet" ....tystnad från honom.... "Jag ville säga att jag inte gillar att bli knuffad. ....mer tystnad...

Sen var det som att det gick upp ett ljus. Och det är här jag inte vet om det var ett ljus av "Oj! Jag betedde mig som en ångvält!" eller ett "Men för jävlar vad det ska nojsas om en liten touch!"

Han bad så hjärtligt om ursäkt, tog min hand och skakade min hand, höll om den med båda händer och bad om ursäkt. Det var verkligen inte meningen. Han hade ingen avsikt att knuffa mig.

Vid första ursäkten svarade jag att jag accepterar den, ursäkten. Men efter att utläggningen fortsatte funderade jag på om jag verkligen skulle le och acceptera hans ursäkt eller be honom dra dit solen aldrig ler för att han är så jävla dryg.

Antingen så tröttnade han på sitt skådespel, eller så ansåg han att han hade bett tillräckligt mycket om ursäkt, för till sist släppte han min hand och vandrade vidare.