Lite funderingar en vanlig vardag.....ehm...söndag :)

Jag kollade igenom gamla inlägg från bloggen pyssligtliv.blogspot.com och snubblade över en bröllopsgåva som jag gjort.

Det borde vara ett vackert minne, som väcker kärlek och glädje, men det gör det inte. Det väcker sorg. För äktenskapet höll inte. Personerna i fråga är säkert lyckliga på sina egna håll, men det som jag funderar över, vad gör man med saker som ett fotoalbum om bröllopet....vad gör man med den gemensamma gästboken?

Jag har inget brutet äktenskap bakom mig, men jag har ett brutet förhållande. Och där funderar jag också på vad jag ska göra med den gästboken. Den är från en gången tid. Men den är inte slut, den är knapt påbörjad!

Bilder från en gemensam resa finns fortfarande inte i det album som jag hade tänkt. För mig spelar det ingen roll att det är ett ex som jag hade med mig på resan, Det är en del av mitt förflutna, så som min man har sitt förflutna.

Ja....det var väl egentligen det.

Kanske jag skulle ta och sopa lite förflutet från mitt nu och limma in lite fler bilder i fotoalbumet. Kanske det skulle kunna finnas en hel låda som skulle vara tom istället för att ha allt scrap-book material liggandes i den :)

CSI

Jag har kommit på att jag ska ha maraton av C.S.I.! Det är alltså den ursprungliga C.S.I. jag är intresserad av, den som utspelar sig i Las Vegas, tillsammans med Warrick, Sarah, Grissom och gänget!

Såklart har jag ju stört mig på vissa saket. Bland annat: episoden börjar...låt säga, vi är ute i öknen, det är ljust, förmiddag kanske, ett människoben hittas. C.S.I. kommer till platsen, det är natt, så de måste använda ficklamporna......episoden börjar: det är ljust....C.S.I. kommer till platsen, det är kväll/natt, de måste använda ficklamporna. Jösses! Klart att om det är en ny brottsplats, då ska man väl vara på plats fast det är mörkt. Men om det är något gammalt ben...kan det inte ligga kvar till morgonen? De är inte som att de andra benbitarna springer iväg någonstans under natten!

Det att de är noggranna är ju det som gör att serien är så spännande! De löser fall efter fall genom att hitta just den biten av bevis som gör att den misstänkte sätts dit, eller sätts fri. Ibland ligger jag steget före i hur de tänkter, eller hur de kommer att tänka, ibland har jag ju helt fel.

Men det jag funderar....i verkliga livet. Har vi verkligen tid med att dissikera ett tuggummi för att få fram dna från en misstänkt skjutare när all annan bevismaterial pekar på att de redan har fångat den skyldige?

Jag är inne på säsong 2. På kort tid har jag plöjt mig igenom snart två säsonger. Alla episoder är fristående, men den röda tråden som följer med såklart, men vill man så kan man titta på episoderna helt random. Jag gillar egentligen det, för då får jag ett avslut efter varje gång! Det blir inte den där känslan av att man drar ut på något som egentligen borde ha varit klart för längesen....men det gör också att när jag tittar på ett avsnitt så kommer jag på mig själv med att inte komma ihåg vem som hittades död var i början av episoden, hur sakerna hänger ihop eller om det var så att det var frågan om en kidnappning eller ett försvinnande....
Nåjo, I-landsproblem!

Men en mycket bra serie! I senaste avsnitter introducerades CSI miami när de var i Florida på grund av ett fall. Jag har alltid varit emot CSI miami, och CSI new york för den delen! Men nu när miami blev introducerad på detta sätt så känns det inte helt främmande att ta en titt på det också.....efter att jag har kommit igenom de 15 säsongerna av CSI las vegas vill säga :)

Men hur gick det sen

Många är de gånger jag har skrivit om min frustration över mitt lands system. Pappersarbete, tålamod, ologik, mer pappersarbete, mer tålamod och hur det känns att stampa på stället i ett system som ibland känns som ett ekorrhjul.

Många har säkert läst mina inlägg. Min kärlek, min längtan, min ångest...till mina resor, pappersarbete, kämpa för att få visum.

Jag sa alltid att det kommer att synas på bloggen vad svaret än kommer att bli. Om det är så att det blir ett ja på den fråga jag så länge väntat på att få ett ja på, att äntligen få bo tillsammans med min kärlek i samma land under samma tak.

Och vad hände? Ja, i alla fall fick inte bloggen veta något!

Efter år av väntan, längtan, kämpande, ångest....jag måste säga att min kropp var på gränsen till att vara sönderstressad (och tänk det...på grund av ett land som ska skydda mig...men sånt är systemet, och det verkar som att systemet kommer att bli ännu hårdare. Så alla ni som hittar er kärlek utanför landets gränser, utanför EU gränser, sök reda på allt det tålamod ni bara kan hitta! Använd det väl! Gråt när du vill gråta, skrik när du vill skrika, för den sista tiden orkade jag varken gråta eller skrika, jag försökte vara stark, jag stände det inom mig. Som en flaska med kolsyrat innehåll skakades jag om, men när trycket ökade öppnade jag inte korken och lät det komma ut, jag samlade det inom mig. Så när svaret sedan kom, var trycket inom mig så stort. Och flaskan....ja....den håller inte i all evighet. Släpp på trycket! Det är mitt tips!). Men till slut kom svaret. Jag gick till polisstationen i stan, jag hade varit på jobb och slutade tidigare för att jag skulle hinna innan polisstationen stängde.

Jag visste att om det blir ett ja, så kommer vi att bli kontaktade. Han först, sedan jag. Han var säker på att det skulle ske via telefonsamtal, för det skulle vara antingen telefonsamtal eller mail. Så vi väntade. Jag hade redan tidigare varit till polisstationen, med samma gråga. Och svaret hade varit att det är under behandling, svaret på behadlingen borde komma inom 2 veckor efter mitt tidigare besök. Det hade redan gått mer än 2 veckor, så jag gick dit igen. Beredd på ett nytt "ha tålamod", men med förhoppning om att jag skulle kunna få reda på något som ingav hopp.

Jag sitter i ett rum, framför ett skrivbod. Kvinnan bakom knapprar in våra uppgifter på datorn och meddelar att tillståndet är beviljat. Beviljat! (Bara jag tänker på det så tåras mina ögon av glädje :) )

Känslan av att min man är i ett annat land, det är hans födelsedag och jag har inte kunnat ge honom någon gåva ... och så får jag ringa honom och säga att hans tillstånd är beviljat! Finns det någon bättre gåva man kan få på sin födelsedag?

Det finns inga ord att beskriva känslan av lycka som rusar genom en!  Så jag tänker inte ens försöka beskriva.

Efter det telefonsamtalet var vi ju ännu inte i mål. Vi hade redan tidigare bestämt att när han kommer, så kommer vi inte att berätta åt någon. Han kommer att vara i landet, och han kommer själv att få berätta. Och så blev det!

Så dagen efter att jag hade varit på polisstationen gick jag till jobbet, som om ingenting hade hänt. Visst var det de som misstänkte, men jag sa ingenting. Förutom till min familj, de visste såklart!

Flygpriser, resedatum, allt diskuterades i flera dagar innan vi kom fram till det slutgiltiga, 1½ månad efter det att jag hade fått reda på att han skulle komma landade han äntligen på finsk mark.

Ärligt, och man ska väl vara ärlig, första dagen....eller kvällen/natten...han kom fram på kvällen, den kändes konstig. Det var lite på 3 år sedan han senast var i denna lägenhet. Men efter det har det märkligt nog känts som att han aldig har varit härifrån. Det är som om dessa 3 år aldrig har existerat!

Visst finns det dagar som jag gråter, är arg, irriterad, you name it, men konsigt skulle ju vara annars. För det mesta är jag glad! Glad åt att han är här, glad åt att jag får ta en paus i allt pappersarbete (för Gud nåde....det är inte slut med det än!), glad åt att mina stressymptom verkar ha försvunnit...

Och lycklig över att jag får vara gift med den man jag älskar över allt annat på denna jord!  ♥