Hemma

Jag skrev till mina föräldrar att jag skulle komma hem till jul, eller ringde och sa, jag minns inte. Jag tänkte inte så noga på det, bara att jag skulle minnas att informara dem så att de kan plocka upp mig från tåget.

Jag kom hem till dem. Julen kom, vi firade jul, det var mysigt, och sen kommer annandagen när vi sitter runt köksbordet och slappar och pratar. Plötsligt säger pappa att han tycker att det var ganska intressant att jag valde att säga att jag kommer HEM till julen.

Jag tittar på honom. Har jag sagt hem? Jag minns det inte ens själv? Jag har inte sagt det på länge, att jag ska åka hem, när jag åker till mina föräldrar...

Han fortsätter. Jag har ju aldrig bott i huset var dom bor, de flyttade in förra året, eller var det året före det. Innan det har jag bott hemifrån sen 2003, fast jag var hemma över somrarna fram till 2006 när jag flyttade ut för gott.

Men ändå. Så är det hem jag åker när jag åker till mina föräldrar.

Jag visste inte vad jag skulle svara. För det var ju sant, men jag hade inte tänkt på det. Han försäkrade att han tyckte att det var positivt, och visst, det tycker jag också att det är. Men visst är det märkligt.

Hem.

I am Adam Lanza’s Mother

I am Adam Lanza’s Mother

Om man funderar varöf det finns så många skolskjutningar.....varför ges inte hjälp till den som BER om det?? Till den som BEHÖVER det!!!

Alkoholkonsumtion

Nu är det märkligt hur accepterat drickandet av alkohol är.

Jag var på julfest igår. Vi började med att före festen ta en drink och lite glögg. Det var trevligt! Och det blev inte mycket vi drack utan det var mest umgänge.

Sedan kom vi till själva festen. Det serverades snaps och vin. Jag valde att tacka ja till snaps. Så var det snaps-visa och plötsligt byttes mitt toma glas ut mot ett fullt. Detta upprepades 3 gånger! Jag fick plötsligt i mig 4 snapsar innan efterrätten!

Förrätten var okej. Varmrätten var fantastisk!! Oj oj oj vad gott!! Lyckans mig som hade några som inte gillade köttet så jag fick MASSOR!! Jag delade med min bordsgranne, för hon var också hungrig.

Efterrätten var fantastisk!! Men jag kunde inte njuta av den för jag hade fått i mig för mycket alkohol! Varför? Ja, det är väl mitt eget fel! Men det är också så acceperat! Det är en snaps per person, men vill man inte ha den kan man ge den till någon annan.

Jag har ägnat morgonen med att räkna ut hur mycket alkohol jag hade i kroppen innan jag tog taxi hem. Enligt mina egna kalkyler hade jag 3,5 promille, enligt en kalkyleringsräknare på nätet hade jag 2,42 promille. Enligt en tredje hade jag 108.39g alkohol i blodet, och på den tid som förflutit har jag noll procent kvar.

Nu är det ju så att jag fick ju inte i mig all alkohol på samma gång, så jag hade knappast allt i blodet samtidigt. Men snapsarna var ganska tätt efter varandra.

Behöver jag ens tala om att jag inte  hade roligt??  För jag HATAR att vara full. Jag förstår inte vad folk säger att de har roligare när de är fulla. Det är ett helvete!! Skulle jag ha roligt innan jag blir så full så är det väl sin sak, men när jag inte hann ha så kul innan.

Vad ska jag njuta av liksom? Vara rädd att ramla från stolen när vi skulle stå på den och sjunga en sång. Jag var så koncentrerad på att inte ramla ner så jag vet inte vad vi sjöng. Att dansa som jag annars älskar...usch...tacka vet jag kompisen jag dansade med fattade att dansa styrdans med mig, för då kunde jag tycka att det var kul, för det elimierade risken att jag skulle tappa balansen!

Jag var hemma runt kl.23. Vaknade runt kl.halv 5 och då kände jag att jag skulle ha kunnat stiga upp! Men jag försökte faktiskt somna om sen, för annars skulle jag ha sovit vadå, 5 timmar? Vaknade igen vid kl.11. Nu ska det bli godistillverkning! Måste väl klä på mig och masa mig in till stan för det är en sak jag har glömt at köpa....tror bestämt att butikerna har öppnat nu i alla fall :)

Ha en bra söndag allihop!!

Åååååååh så syder det åt höger!

Åh vilket jävla nojs om att det är farligt att cykla på vintern! Jamen det är klart att det är det! Men så länge man inte bromsar och cyklar rakt fram är det oftast inga problem! Bara man cyklar mitt på vägen där det är skrapat och inte i kanterna (där man egentligen SKA cykla) för där är allt sörj som skrapbilen har lämnat, och DÄR är farligt att cykla! 

För att inte tala om trottoarer och vissa cykelvägar...där kommer man inte fram alls för det är omöjligt att hålla cykeln stående. ....så jag ber om ursäkt till alla som tvingas köra förbi mig på gatan.....det bara är det enda stället man KAN cykla på! De har inte resurser att hålla alla ställen snöfria! 

Men igår skulle jag vara duktig flicka och cykla längre mot kanten. ...gick mindre bra....först slirade bakdäcket så jag verkligen fick kämpa med att inte ramla rakt ut på vägen! Jag lyckades ta emot med foten och var glad att jag inte hade mer fart...för ni minns väl vad jag skrev om att bromsa! Sen tog jag mej vidare och så kom en bil bakom, jag svängde snällt ut till sidan....och måste igen parera så att jag inte ramlade...nu med ännu saktare fart så jag tappade inte ens balansen. Men hoppade av cykeln, väntade att bilen passerat och gick sen MITT ut på körbanan ... typ...hjulspåret och cyklade där istället.

Och på väg hem från en kompis så hade det snöat, vilket betyder att man inte ser ojämnheter. Jag cyklade i allskönsro och kom tills jag var 50 meter hemifrån. Då skulle jag cykla över en skrap-vall. Jag saktade ner, för det brukar slira. Sen cyklade jag över, framhjulet hoppade över vad som verkade vara en isvall och bakhjulet klarade inte samma konststycke så det följde med det som alltså var ett hjulspår till vänster. 

Vilket betyder att cykeln och flickan syder åt höger! Och inte bara syder! Hela jag ramlade i marken! Av någon anledning bestämde jag att det var bäst att landa på knä direkt, så jaglandade bredvid cykeln på knä. Skadade mig inte alls. Satt en stund och flåsade, för det hade varit JOBBIGT att cykla i snön! 

Ingen såg mig, och skulle nån ha sett mig så skulle de säkert ha trott att jag var skadad eftersom jag satt kvar. Sen var det bara att hoppa upp på cykeln och cykla resten av biten hem.

Åska?? På vintern??

Vi står på dagisgården. Pratar lite med barn och personal, jobbar på med nödvändiga saker, som att gräva tunnlar och plantera tallkvistar....

Plötsligt hörs ett muller. Min första tanke är om dom spränger nånstans, men mullret åker som över himlen på ett sätt som gör att det inte kan vara från en sprängning. Jag tittar förvånat på mina kolleger som bekräftar min tanke. Det åskar!

KAN det åska på vintern? Jag har då aldrig varit med om det förut!

Senare fick jag veta att på ett annat dagis hade de sätt blixtar till och med.

Jaja, nu har jag alltså upplevt vinteråska! Ska jag anse att det är något coolt eller ska jag bara rycka på axlarna och strunta i det...?

Bilden är från när jag googlade på bilder av åska.

Hur lättpåverkad får man vara?

En dag som annars har varit helt okej kan bli helt värdelös på grund av orsaker man inte kan påverka :(


... nu ska jag somna till en film.... mitt val är polisskolan 2! Min favorit-serie! Kanske det gör mig på bättre humör...

Älskade snö ♥

Ah! Äntligen är det snö! Jag blev så glad när jag på fredag morgon tittade ut genom förnstret och insåg att det hade kommit MYCKET snö under natten. Jag tittade på termometern (vilket jag annars aldrig gör) och insåg att det dessutom var noll, bra lekväder med andra ord!

Jag klädde på mig och gick ner efter min cykel. Jag cyklade mot jobb och kom till första rondellen när jag hörde hur något brakade till och föll på en intilliggande gård. Jag tittade dit och såg en gren komma ner med väldig fart.

Märklig tid att kvista träd, tänkte jag. Jag hade fullt upp med min cykel som verkade slira lite hit och dit med bakhjulet. Jag kom till jobbet, barnen var ute och läkte, så jag gick också ut. Vi byggde grottor (inte så djupa, för man vill inte att de rasar över dom) och en tunnel, en snögubbe, hopptorn, vi grävde och hade hur kul som helst. Vi gick in, hade dagens verksamhet och gick sedan ut igen på eftermiddagen. Vi var alla samlade utanför dörren till vår avdelning, där hopptornet, grottan och tunneln var. Till och med de andra avdelningarnas barn och personal var där.

Plötsligt brakar det till och en kvist faller ner från trädet som står mitt på gården! Det går upp ett ljus för mig att det var DET som hände på morgonen! Sen tänder följande ljus! INGA barn under träden!! Alla hålls på det område vi är på just då! Följande ljus tände en förälder...kanske dags att skotta taket?? Bara att ringa chefen att ringa någon som kan komma för vi var endast två personal på plats och att lämna henne med alla kunde jag inte.

En stor del av gården är trädfri, så det är inga problem för barnen att underhålla sig på lovlig yta!

Efter att sista barnet gått och jag cyklar hem noterar jag flera knäckta grenar. Idag ser jag trädet jag har på bild ovan......snö är vackert! Men det kan också vara farligt! Inte bara kylan och risken att förfrysa sig eller bli nerkyld, men också att tyngden av snön kan knäcka stora grenar....du vill inte vara under när dessa trillar ner!!

Skräp..??

Jag har gått ut genom bakdörren till huset var min lägenhet är. Jag har cykeln i förrådet på baksidan, så jag går oftast ut där. 

En dag såg jag ett skräp. En lusgrön skrutt....och jag insåg att det är JAG som har tapat det skräpet. För det är en herbalife Liftoff. Jag suckar, men har händerna fulla så jag orkar inte ta upp det. 

Sen ser jag den igen, flera dagar senare. Jag ställer in min cykel och har glömt bort det när jag kommer ut.

Någon dag senare ser jag det igen! Men då är det under snön...orka plocka upp skräpet liksom! Orkar ingen annan så varför ska jag anstränga mig? Jag VET att det är jag som har tappat det.....enda orsaken till att jag funderar att jag borde ta upp det. Så jag bestämmer att är det kvar på våren när snön smält bort så ska jag plocka upp det!

Idag när jag kom hem från jobb hade det faktiskt smält bort från trappan! Eller om någon skottat bort översta lagret och sen hade resten smält för det var ju plusgrader. Så då hade jag inga flera ursäkter!

Jag tar upp skräpet.....trycker på det och inser att det är något inuti? Va? Det är inget skräp? Det är en Liftoff?!!

Jag tar den med mig upp till lägenheten. Slänger den på ett skåp i hallen och bestämmer mig för att jag ska se hurdan kvalitet själva omslaget har! Tabletten inuti är en brustablett, så jag ser ju ganska hastigt om det har kommit in fukt eller inte. Jag låter i alla fall "skräpet" torka innan jag utför mitt experiment! Jag vill ju inte ha extra fukt! Jag vill ju veta om den har hållit behandligen att vara under snö och is i flera dagar i sin ensamhet.

Jag äter lite julmat, chillar framför FB....när jag kommer på att jag ska ta en liftoff innan nattjobbet. Kommer ihåg mitt fynd och öppnar förpackningen! Det jag inte tänkt på tidigare är att det är plastigt på insidan. Plastet strechar och går till sist av. En brustablett tittar fram. Felfri torr sådan dessutom! Coolt!!

Jag slänger den i ett vattenglas och den får brusa. Jag gillar denna limegröna, den smakar som färgen säger, Lime. Den får brusa klart och sen sveper jag glaset. Smakar helt som vanligt! 

Ibland har man tur! Synd att ingen annan tog vara på denna lyx när den legat där så länge! ....fast, det är väl ingen annan som skulle vara tillräckligt galen att faktiskt använda den efter att ha hittat den i snön! 

Trevlig helg allihop!! 

Jocke ♥

Oh my god! Det är 8 år sedan min älskade kisse dog. Någon dag före halloween....jag minns det som igår! Hur jag först fick meddelandet på morgonen, att Jocke var dålig....och tanken som ila genom mitt huvud var "Shit!! Han var dålig när jag kom hem från Interrailen! Så fans dålig att jag in te trodde han skulle klara sig....och DÅ meddelade ingen att han var dålig...hur illa är det inte nu??"Det var en torsdag eller fredag och det skulle vara halloweenfest på skolan på helgen och den ville jag vara med på. Jag vägde lite hur jag skulle göra...åka hem eller stanna..? Jag valde att stanna. Skitnervös var jag ju, men han är en stark kisse! Jag gick till skolan, hade kort dag, sen hem och hade tvättstuga. Cirka kl.12-13 fick jag meddelandet, en uppmaning att läsa min mail. Jag visste....jag visste!! Men jag vägrade ta det till mig. Jag skundade till skolan, upp till datarummet, sorgen och smärtan ville riva i mig, men jag ville inte...jag ville inte att det skulle vara sant! Så läste jag meddelandet. Det var från min pappa, han klarade inte av att ringa, han valde att meddela mig per telefon. Min älskade katt var död! Jag läste det...jag läste det igen....sen loggade jag ut och gick hem....eller, jag kom knappt utanför skolan så bröt jag ihop, jag klarade inte av att hålla tårarna borta, jag klarade inte av att hålla smärtan borta, så jag sprang! Ville fly från allt!! Ville bara hem så att jag inte behövde svara på några frågor!!

Att springa gjorde mig andfådd. Jag stannade bara för att se mig för innan jag gick över vägen.... väl hemma var jag så andfådd att jag andades flåsande genom munnen. Luften skyndade in, luften skyndade ut....jag vet inte hur jag klarade av att få syre. Jag satt på golvet och andades så tillika som jag grät och grät och grät! Plötsligt insåg jag att det har gått hur länge som helst, och jag bara fortsatte att hyperventilera....jag KUNDE INTE sluta!! Jag tvingade mig att koncentrera mig på att lugna ner mig! Men det gick inte....istället kom jag till ett skede där jag måste springa till toaletten för jag höll på att börja spy...x-antal kräkreflexer senare, men jag spydde inte på riktigt, tvingade jag mig att blunda och lugna ner mig....

Till slut lyckade jag. Jag satt på toalettgolvet bredvid toaletten och kände mig tom innuti! Jag ångrade SÅ mycket att jag hade bestämt att jag skulle stanna kvar...varför åkte jag inte bara hem?? I detta virrvarr av sorg och skuld kom jag i alla fall på att jag hade tvätt-tid och måste hämta min tvätt...

Jag vet inte hur många timmar jag var ensam innan äntligen min rumskompis kom hem! Hon tittade på mig...hon visste om meddelandet jag fått på morgonen...och hon visste! Första gången jag sett henne gråta. Men sedan fick hon mig på bättre humör...hon fick mej att skratta.

Och senare har jag insett att det skulle inte ha hjälpt fast jag skulle ha störtat till tåget, jag skulle inte ha hunnit hem innan min kisse var död.. det gick så snabbt...

Sorgen jag kände var stor! Jag har tänkt på att jag har förlorat min morfar, min mormor och min farmor, men sorgen att förlora min katt var större! Att förlora min mormor var jobbigt, för det var så oväntat. Min morfar och farmor var mer väntat och det var deras tid. Jag sörjde, men inte på samma sätt! Jag svor på att aldrig skaffa en annan katt. Folk säger att det går om. Jag har två katter, de bor nu hos mina föräldrar. Jag gillar dem, de är mina älsklingar och de betyder mycket för mig. Ändå är det inte mina, det känns inte som mina. Jag har inte låtit dem komma mig nära, de är katter för mig. Medan Jocke var som min son.

Något år senare drömde jag om honom. Han gick längs vägen. Han var lycklig. Han gick precis så som han alltid gjorde, med sin stora gula yviga svans rakt upp och en böj högst upp. Han gick ifrån mig. Men jag visste, att låtsas jag att jag är ledsen så kommer han att svänga om och komma tillbaka för att se att jag är okej. Det gjorde han alltid! Han kom alltid springande när jag kom körande hem med bilen. Men var det min mamma som klev ur bilen tvärnitade han och gick åt andra hållet. Han svarade när mina föräldrar ropade på mig, han visste när jag skulle komma hem från skolan. Jag kunde diskutera med honom, han visste när det var hans tur att "prata" och när han skulle vara tyst. Det var min pappa som påpekade att det är roligt att lyssna på oss, för vi har faktiskt en dialog!

Inatt var jag efter en vän till färjan mitt i natten. Jag var hemma kl.4 på natten. Jag parkerar bilen, kliver ur och ser en katt sitta ett par meter ifrån mig. Jag brukar hälsa på katter och säga "ksksks!". Ibland svarar dom, ibland kommer dom och hälsar, ibland ignorerar dom mig totalt eller går iväg. Den här katten svarade. "Prrrr!" svarade den och satte svansen i vädret och kom emot mig. Det var skymt, det var ju natt, jag satte mig på huk för att hälsa på katten. Och då ser jag det! Det är Jocke som kommer emot mig!

Jag tror att hjärtat ska stanna! Det kan inte vara sant! Han har varit död i 8 år.....drömmer jag? Jag bara gapar...han kommer enda fram till mig, han beteer sig precis som Jocke....Jag vet inte om det är sant....men hans päls känns annorlunda, strävare, katten är större, min Jocke var smärtare. Men jag kan fortfarande inte skaka av mig känslan, Jag måste ta ett kort! Bara för att vara säker på att det är sant!

Jag vill inte gå in, jag vill stanna med katten, jag vill tro att det är min Jocke! Jag skulle kunna göra vad som helst för att få honom tillbaka! Så jag måste slita mig, jag vet att jag måste gå in! Det är inte sant.....

Katten går iväg när jag stiger  upp. Den går längs med huset. Jag följer efter, för jag är på väg mot min dörr. Katten väljer vilken dörr den vill gå in genom, den vill komma in i mitt trapphus! Jag vet att jag inte kan släppa in en katt i trapphuset, den blir instängd och kissar inne. Så jag smiter in utan att katten kommer in. Så han sätter sig utanför dörren och tittar på mig genom glaset.

Jag tittar på honom. Det är svårt att gå. Jag går runt hörnet och ska just gå upp för trappan, men jag måste svänga, jag måste se en gång till, är han kvar? Är han verklig?? Ja det är han....jag går upp för trappan och tittar genom trappfönstret....är han kvar? Är han verklig? Ja, han sitter kvar.... Jag kommer in och går direkt till hyllan där jag har bilder av min katt. Jag tar upp telefonen och jämför bilderna.

Det känns nästan skönt att se att deras teckning är olika! Katten på min gård har mer vitt på nosen än Jocke har. Men det känns fortfarande absurt.....



Och ja, jag saknar honom ännu!! Att minnas den dagen han dog.....jag gråter när jag tänker på det!

Alla bilder är tagna i natt. Det är the Jocke-lookalike

För kallt för bilen...

Jag vaknade med möda imorse....suck och stön och utan vilja att kliva ur sängen....snooze....10 minuter senare snooze...10 minuter senare...shit! Jag måste stiga upp så jag hinner mig till jobbet! På med kläderna, fixa å trixa. Nycklarna i handen, ner mot valet av fordon.

Jag har bilen denna vecka, men men...det är för kallt för bilen!! Tiden det tar innan jag har bilen sopad, skrapad, värmd, dittkörd....samma som att ta cykeln dit! Kanske till och med snabbare med cykel!!

Så jag cyklade!

Julklapp

Vi ska ha namnlös julklapp till jobbet. Vi kunde inte komma överens om ifall det skulle vara 5€ eller 10€ värde, så vi satte värdet till ca. 7,50€. Väldigt cirka om man frågar mig!

Jag var tidigare i en butik och tittade, innehavaren eller försäljaren...vet inte, frågade om jag behöver hjälp, så jag sa att jag söker något som är värt cirka 7,50€. Hon hade ganska mycket fint! Men inget jag kände att jag ville köpa....jag menar, alla har ju sitt krims krams! Behöver man mer?

Så jag fortsatte att fundera, hittade lite ditt och datt....och kunde inte bestämma mig. Till slut bestämde jag mig för att jag ska inte var med alls i år!

Fram tills idag då jag fick världens idé! Jag körde till stan, parkerade (kom ihåg parkeringsbrickan!!) och strosade till butiken. Försäljaren frågade om jag letar efter något speciellt, så jag svarade samma, att jag söker något til ett värde av 7,50€ som ska vara till en hemlig gåva.

Hon visade mig vad hon hade i den prisklassen, och jag hittade faktiskt två saker som jag tyckte var riktigt bra! Helt enligt vad jag hade tänkt mig! Valde till slut bland dom två ett av dem. Det jag lämnade kvar skulle jag faktiskt kunna tänka mig åt mig själv, men det jag valde kände jag att var mera det jag sökte efter.

Nu är det inpackat och redo att komma till lådan bland alla andra klappar :)

Hittar jag inte en bra gåva, som jag känner att jag vill ge bort, då kan det vara! Så ska bli kul att vara med i jobbets julkalender i år nu i alla fall.

Och överraskningar man gärna skulle slippa...

Kör runt i stan, målet är att hitta en parkeringsplats.... här får man parkera en halvtimme....hm....det är en halvtimme tills jag ska träffa min kompis, jag behöver mera tid. Kör vidare....här kan man parkera 2 timmar, men det är långt att gå. .... Kör vidare och runt och konstaterar att jag lika gärna kan parkera utanför min kompis. Parkerar bilen, kliver ut och strosar runt på stan.

Träffar min kompis och vi går gatan fram när jag ser lapplisa. Hon delar ut en parkeringsbot åt en bil i hörnet. Jag ser henne gå vidare längs gatan. Försöker kika om hon varit på den gata jag lämnat bilen på, men ser inga lappar. Kommer fram till min bil, kliver in och ska just starta. Faaaa-aan!! Om int jag har en parkeringsbot!

Jag hade tydligen missat att det också där var 2 timmar parkeringstid! SUCKA!! Är det ens värt att försöka när det ändå blir fel? Nåja. Det var ett 35 euros misstag. Tror jag ska gå till ST1 och köpa en såndan där parkeringsbricka som själv ställer tiden jag parkerade....då behöver jag inte glömma brickan!

Tanken räknas verkligen inte i det här fallet....Kanske jag skulle ha varit över 2 timmar i alla fall....nä....det tror jag väl knappast ändå...

Mitt förflutna

Är en del av mig! Vill du älska mig? Vara vän med mig?

Kan du hantera hela jag? Eller vill du bara ha den delen av mig som du ser nu?

Jag är den jag är på grund av mitt förflutna! Ibland tycker jag också tack vare mitt förflutna!

Can you handle me?

Första samtalet ♥

Jag vaknar lite före 11 av att telefonen ringer. Det är Honey. Jag tänker att det är en märklig tid att ringa, vad har hänt? Jag stiger yrvaket upp, knäpper på datorn, låter den starta medan jag gör mina morgonbestyr.

Loggar in på skype och ringer min man. Han svarar och jag frågar hur det är, han svarar bra, jag frågar vad som hänt. Han påstår att inget har hänt. Men du ringer så tidigt? svarar jag.

"Är du inte sjuk?" svarar han, som att det är självklart att han ringer för att höra hur jag mår.

Aaaaww!! ♥ ♥ ♥  Känslan av att den man älskar ringer från andra sidan jordklotet för att höra hur jag mår ♥ Härligt! Klart han är orolig och jag vill inte oroa honom, men det är omöjligt att ljuga för honom!

Jag svarar i alla fall men jag sov! Jag sov faktiskt till kl.14 dagen innan. Jag vet inte ännu hur jag mår. Fast den här dagen har den absolut bästa förutsättningen att bli den bästa dagen denna helg! Bara att vakna av att få prata med Honey gör att jag mår bättre!! ♥

Magkramp

Kan man äta värkmedicin mot magkramp?? Det är okej om jag ligger eller sitter. Jag kan äta, jag kan dricka....det spelar ingen roll. Bara jag inte aktiverar mej så hemskt mycket, som att gå fram och tillbaka till toaletten eller köket t.ex. Gud nåde! Jag har inga förhoppningar på att det ska vara borta till måndag :/ Hur ska jag göra om det inte är borta på måndag? Gå till sjukhuset?? Vad ÄR det jag har??

Malaria var det en som sa, men då var det illamående och diarré som var symptomen, inte magkramp...och så feber förstår, jag har ingen feber!

Däremot mätte jag min puls till 110 när jag kollade film. Jag märker när den stiger för ibland har jag verkligen stark puls, och är den hög och stark samtidigt så gör det ont. Bara att sluta sitta och lägga sig ner då, nu är pulsen troligtvis fortfarande hög, men i alla fall så är den inte stark så den stör inte mig mera.

Ska försöka hitta febertermometern och tempa mig igen i alla fall! För slut har jag varit hela dagen!

Seriously???

HAVING a man fall in love with you is one thing, but keeping him interested in you is another thing altogether.

Many relationships start perfectly and end because one of the partners falls out of love or finds the friendship no longer interesting.

So it is important and helpful to know how to snag a guy and keep him.

You can find the secret formula of keeping your man hooked forever - or as long as you like - with the help of www.howto.com

* First, figure out all his weaknesses. Does he worry about losing you? No problem, hold the relationship over his head.

Does he need sex daily? Keep it from him. Is he insecure? Always keep other men on stand-by.

* If you want to get him to comply, just attempt to go psycho with him in a public place.

Most men find this very embarrassing and will usually back down to give you whatever you want.

* If your man screws up just a little, use that as a way to get something you want. A man's guilt is a great tool to use to your benefit!

The trick is to act really hurt over something very small. It'll make him feel more guilty than he should, but you still get what you want in the end.

* Dress really sexy and treat him super nice. Just make sure you turn it off after you get what you want. This will drive him crazy and keep you in full control.

* Try to convince him that the only way to get what he wants with you is by buying it.

This can be in the form of gifts or favours. Make sure the gift can in no way boost his ego.

Example, don't consider having sex with him a gift to you. In order to maintain control, you must convince him you're a prize to be had and he's nothing except for what he can offer you.

* Never ever admit you're wrong. Always play the victim. A man can never convince himself unless he can convince you. Always act like you're right and he will eventually give in.

* Always let him know he's going to be doing something or letting you do something, at the last minute.

Putting a man on the spot can make it difficult to turn you down. Let him know you've done something he doesn't like after the fact.

This makes you look good for telling him and leaves him helpless when it comes to preventing it. Always bring up issues in public or in front of people, so he won't be able to say much.

* Always change your stories over and over again. This will gradually make him more accepting of the real truth. It also helps in breaking him down.

Never start by telling him the truth if it's something bad. Ease him into it. This will ensure your control.

* Point out all his mistakes. Grammar mistakes or any other stupid mistake. Make him feel inferior whenever you get the chance and ignore anything he's better at.

If he feels insignificant, you will have far more power over him.

* Put him down all the time. Make him feel unattractive and-or stupid. Lowering his self-esteem will make him easier to exploit.

* Remind your man that you don't need him. Explain that you have a job that pays you well enough and don't mind having the children raised by daycare or the house going to crap.

Be sure never to mention anything that he's good at.

Varför är du inte på möte??

Jag sitter hos kompisar, vi har just ätit och dottern i huset har väntat länge på att jag ska komma. Plötsligt ringer telefonen och det är min chef. Jag ransakar min skalle....vad är det jag har glömt?? Nej, jag kan inte komma på något.... Jag svarar och får frågan varför jag inte är på höstmöte!

Som en blixt från en klar himmel! Styrelsen ska träffas imorgon, jag är sekreterare, och jag har helatiden tänkt att jag ska ta lite papper med så dom blir underskrinva så vi har det klart till höstmötet...och så är det idag! Jamen herregud! Jag är ju sekreterare och ska ha koll på var mitt  gäng är på möte....

Uuhh....jag måsta rusa! Definitivt rusa alltså! Med ett snabbt ursäkta tar jag med telefonen fortfarande mot örat på mig kläderna och springer iväg! USCH! vad jag känner mig taskig!! Både mot mina kolleger och mina vänner, men mest mot den lilla flickan som sett fram emot att jag ska komma.....

Det finns en orsak till att jag tidigare avsagt mig att fortsätta som sekreterare. Det är inte första gången jag missar ett möte för att jag har fel datum. Det är inte ens endast dessa möten som blir lidande! Det är många gånger som jag är dubbelbokad eller inte kan lova för jag VET inte vad jag håller på med!

Jag måste få ordning på mitt liv först innan jag kan planera något annat...Hela min dagsplanering blev till skrot på grund av min miss i planeringen.

Min enda tröst är att jag inte vet hur mycket jag egentligen har glömt under det år som gått,.... jag ber om ursäkt om du känner dej bortglömd! För jag vet inte ens om att jag har glömt dej! Du kanske fortfarande finns i mina tankar och i mitt hjärta....men blockerad av allt annat som händer i min hjärna....SUCK!

Nyttig kladdkaka!

...eller?? Den förklaras vara världens godaste kladdkaka, PLUS att den inte innehåller så mycket fett, med en stor smilis efter!

Jaha! Intressant! Tänker jag, och läser igenom receptet. Jag läser 1 dl socker.....1 dl sirap......1 tsk vaniljsocker....eh?? Okej....kanske vi kommer till den nyttiga biten snart?? 2 ägg, ja, det är väl nyttigt! Något kryddmått salt och 4 matskedar kakao. Ja, kakao innehåller ju i och för sig lite fett.... 1 dl kesella, ja och så glöm inte att parentesa in 1 prosentig kesella. Och sist 1 dl vetemjöl..

Ehm....snabbkalkyl ger 5-6 dl smet. Jag vet inte hur stora äggen är. Men det ger 2/5 eller 2/3 av smeten är rent socker. ...låter nyttigt....?  Ett bra exempel på att om man tar bort fett måste man sätta till socker för att få smak....så vad har de satt i kesellan när de tagit bort fettet? Knappast socker, för naturell kesella smakar apa! Ursäkta till den som gillar naturell kesella...men tillsätter du smak till den så är den inte naturell mera utan du har smaksatt den. Kesella kanske innehåller 10 gram protein per hundra gram, så på 6 dl kladdkaka finns 10 gram protein, plus kanske 5-6 gram protein från äggvitan. Vilket ger ca. 15 gram per kaka. Dela den på 5 så ger den 3 gram protein och ½ dl socker. Okej, 0,4 dl socker....men sen har vi vetemjölet också som egntligen är kolhydrater. Sen finns det fett i äggulan, kakaopulvret och inte att glömma den 1% i kesellan. Men visst! Jag kan hålla med om att det är lite fett i kladdkakan!

Kan någon följa med var den nyttiga biten är??


.....AH! Inte att förglömma! Garnera kakan med florsocker!! Perfekt!.... .... ....

Å värsta citronen!!

För er alla er 33 som läste föregående inlägg. Det var en snabbvisit av en downperiod, idag mår jag förvånansvärt mycket bättre! Mycket tack vare att jag gjorde det enda jag ville, nämnligen la mig på golvet på en filt, med en kudde på huvudet och en till filt över mig. Låg och blundade i närmare en timme innan jag fick ett meddelande av sötaste J. Hon hade läst mitt inlägg och var orolig ♥ Jag kanske inte uttryckte hur mycket det värmde, för jag ville verkligen inte prata med någon, inte ens de som jag alltid annars ringer till när jag mår dåligt. Jag bad till och med bästa brorsan L att inte ringa. Jag chattade med honom på FB och bad honom sedan ringa varje dag tills det att jag känner mig bättre, bara han inte ringer samma dag! han ringde idag så han vet att jag mår bra! Men ett stort och varmt tack till er båda ♥ bara  för att ni finns!

Efter det låg jag kvar i närmare en timme till innan min telefon påminde mig om att jag borde ringa ett kundsamtal. Jag tvekade, för jag ville ju inte prata med någon. Men jag tänkte att jag kanske kan göra det kort. Nu är det ju så att samtal med A-S inte är endast kundsamtal utan vi skvallrar och pratar mycket utöver herbalife, och hon vet att jag ska ringa på söndagar. Så jag ringde, jag började med att fråga hur det är, vi pratade lite, hon frågade hur jag har det, och jag svarade lite svävande, varpå hon bad mig att lätta mitt hjärta. Vilket jag i och för sig inte var redo att göra, jag som annars alltid alltid alltid  pratar, skriker, gråter, bloggar och får det onda ur mig den vägen. Men något lossnade, vi pratade och pratade och så småningom kände jag att jag ville flytta mig till soffan. Jag gjorde det, och berättade om mitt framsteg. Så småningom avslutade vi vårt samtal och jag kände att jag har kommit ett steg på vägen. Jag ville till och med gå och sova. Även om jag själv fattade att klockan var typ 18 på kvällen så det är omöjligt. Plus att jag skulle prata med Honey, vilket jag såg fram emot. Jag hade i och för sig ingen energi då heller, jag var bara ett steg på vägen.

Jag ringede Honey. Han var inte online ännu, för det var något med internet. Det är alltid något, det får man räkna med! Hörbarheten var inte den bästa. Och jag berättade något, informerade om något som är viktigt för oss båda. Var absolut utled på allt, och när jag äntligen har berättat och förklarat det jag vill föklara så frågar han. "Du sa vad då?" Så jag tog det igen. Vi blev lite oense om något och jag hittade informationen på nätet, läste innantill så att han skulle veta vad jag vet och att jag inte vet något annat. Plötsligt är han borta. Jag väntar på att han hör mig igen, sen tar jag om det. När jag äntligen är klar svarar han samma "Du sa vad då??"

Jag kände värmen. Den ilskna röda värmen som spred sig i min kropp och jag ropade åt honom min åsikt om hörbarhet och att han inte lyssnar. Jag blev förvånad....var fick jag den energin? Mitt utbrott varade inte länge, jag bad om ursäkt och sa att jag vet att det är hörbarheten och kontakten som gör att vi missförstår varandra. Sen sa jag tack! Energin efter utbrottet stannade kvar i min kropp! Han förstod inte vad jag sa tack för, så jag förklarade. Jag vet inte om han förstod...

Det var igår. Idag åkte jag och handlade. Andra eller tredje gången sen jag kom hem från Nigeria. Men första gången jag kommer på att gå och handla utan att jag egentligen har planerat det! Först var jag till en butik, sen till en annan. Värsta shoppinturen! Och vad kom jag hem med? Inget vettigt! Men nu ska vi vara glada över att jag handlat! Jag handlade i alla fall ingredienser till min risotto och fyllde på frysta grönsaker till min frys. Jag anländer till parkeringsplats på butik 2. Jag kör bil och svänger in på en parkeringsruta direkt till vänster om bilen som svängde in före mig. Jag bestämmer mig för att vänta så att chauffören ska kunna stiga ur bilen innan jag kör in. Hon märker vad jag tänker och kliver ur. Kastar ett surt ögonkast på mig och min bil, som att vi var något som katten släpade in....jaha.... ja, varsågod! Nästa gång ska jag parkera 5 centimeter från din bil och se om jag får en solstråleblick till svar!!

Att ha energi att klaga

är ju faktiskt att ha energi. Vad händer när man inte orkar med att man inte orkar? Jävlar....vad skulle hända om jag bara la mig mer på rygg och lät världen fortsätta snurra så länge den orkar? När saknar någon mig? Nej, var inte orolig, jag tänker inte sluta leva! Men kan jag bara få vara hemma inom mina 4 väggar utan att träffa någon, utan att prata med någon och utan alla måsten???

Att ha ett jobb att gå till har väl sina fördelar. Men när jag inte vill sova och sedan när jag äntligen är så utmattad att det är omöjligt att vara vaken, då ska jag väckas för att vara social med barn som egentligen är de mest underbara. Men eftersom jag är utmattad i både kropp och själ, hur ska jag kunna njuta av mitt jobb? Hur ska jag kunna komma genom en dag utan att flippa på barn eller kolleger för något som egentligen är oskyldigt men som sägs i exakt det ögonblicket när vad som helst är för mycket.

Oh my god...hur många gånger har jag inte tappat humöret under helgen bara för at jag måste vara social med de personer som ska vara de mest viktiga personerna i mitt liv förutom den familj av vänner jag har valt själv....

Jag orkar inte dansa.....det stadie som är det som annars gör mig så lycklig, det ska vara verkligt dålig musik för att jag ska klara av att bortse från musiken....ändå var orsaken till att jag gick hem för att jag inte gillade musiken fast jag är medveten om att jag annars gillar samma musik som spelades just då.

Fysisk trötthet kan man lura. Det finns energi drycker, kaffe, te....men psykisk trötthet? Vad hjälper mot det annat än att stänga ute allt som psyket inte klarar av....Får jag ligga på mitt golv?? Det är det enda jag känner att jag verkligen vill!

53 dagar....

För 53 dagar sen var jag i nigeria, tillsammans med min man.

Ser du mej? Förstår du? Eller vågar du inte förstå?

Jag flyter.....men jag vet inte hur länge. Man ska orka också,

Min tröst är att det går framåt. Men jag orkar inte ens trösta mej med det,.....

Jag är trött....in i själen trött!

Stress

En inre stress när man inte vet vad som pågår. När man inte vet om den andra är okej eller inte. Som jag så fint fick det förklarat igår, att åka buss i Nigeria är inte som när man tar Ekeröbussen på Åland, det är lite mer farligt!

Ja, sen så är det ju lite längre än bara 30 minuter bussfärd också.

Men nu vet jag! Han är framme! Skönt! Nu kan jag slappna av! I alla fall för stunden....vi har hemresan kvar! Eh...han har hemresan kvar....

Så var det den lilla detaljen om språk....

Jag sitter hemma hos M, vi ska se på film och äta småplock. Han har valt ut en film, jag vet inte vad den heter, bara att den ska handla om att dom blir attakerde av mutanter.Tja, så länge det inte är zombier så....

Vi fixar snackset....ehm....JAG fixar snackset! Han fixar filmen. Vi sätter oss ner, filmen börjar spela och de börjar prata. Jag blir minst sagt förvånad! De pratar ju svenska! Men filmen är inte dubbad.....för jag ser att minnarna rör sig med samma som talet....märkligt!

Så jag säger det, att det är konstigt att den är ursprungligen svensk.



M tittar på mej, jag känner det fast jag inte ser på honom. "Dom pratar ju engelska!" utbrister han ganska snabbt! Jag stirrar på rutan, min hjärna försöker greppa faktum.

Ja-a....dom pratar ju engelska! Men texten var ju på svenska och dom sa ju samma sak som i texten..? Ja, ja....och bra går det!

En bra film annars! Kanske trailern ger för mycket information, men den är sevärd. Jag ser aldrig trailers om filmer för de försrör mer än de ger....

4 ever....

Det är 60 sekunder på en minut.....60 minuter på en timme.....24 timmar på ett dygn.....ca.30 dagar på en månad.....12 månadere på ett år......31 104 000sekunder på ett år!

Tänk....jag var ifrån dej i nio månader....tillsammans med dej i 11 dagar.....och nu ifrån dej 1 månad...... varje sekund som går betyder att jag varit en sekund till ifrån dej..... Förstå! ....min kärlek....min längtan..... det skulle vara så enkelt om jag bara var född i ett annat land, ett land som inte hade så stränga regler.... Men, då skulle jag aldrig behöva bry mej, för vi skulle aldrig ha träffats!

Jag är tacksam för varenda sekund jag får vara tillsammans med dej! Nära eller långt ifrån! Spelar ingen roll! Jag är i alla fall glad att du får vara med din familj. För efter att du kommer till mej, så vet vi inte när du nästa gång får träffa din familj, eller hur länge du kan stanna. Njut min älskling! ....fast jag vet att du inte alltid gör...

Vad gör några sekunder? När vi kommer att vara tillsammans resten av våra liv! ....i alla fall är det tanken, hur det blir kan bara framtiden utvisa!

Jag älskar dej Honey ♥

Och plötsligt så steg äcklighetsfaktorn ytterligare....

Vi är på promenad med barnen.... plötsligt stannar ett av barnen och på ett par sekunder har alla ställt sig i en ring. Faschinerat stirrar de ner på de bruna sniglarna. Jag kastar ett öva på deras fynd och konstaterar att de ska låta det vara ifred! Det är inte sniglar! Det är hundbajs!

Vi vuxna pratar lite om det faktum att hundägare inte plockar upp hundbajset, hur äckligt det är att det finns hundbajs på trottoarerna inne i stan. Vi var i alla fall på promenad längs en sandväg och detta "snigelfynd" gjordes bredvid vägen, på gräset. Det kanske anses vara okej eftersom det är i naturen?

En av oss utbrister att det skulle vara okej om hunden skulle gå ut i skogen och skita! Då skulle det ju försvinna. För mördarsniglarna äter ju faktiskt hundskit!

Och med det konstaterade jag att äcklighetsfaktorn klring mördarsniglar (spansk skogssnigel, tror jag den heter på riktigt) steg ytterligare. ...om det ens är möjligt....konstaterade den tredje....

Born in the wrong country...

Sometimes I feel like I am born in the wrong country. I would want to have a darker skin color also. I am happy with just a little though. The sun will help me during the summer then. Maybe that wish comes from the fact that I never get tanned?? I get red as a lobster, and then white again....getting tan color I managed the last 2 years! So maybe my skin is agreeing with me now!

Friends from different countries and cultures have also told me that I think like them, that I am not like a Finish person. What different life I would have had if I was born in a different country!

Honey told me today the only thing that really makes sense....if I would have been born in a different country we would have never ever met ♥

I'm happy I was born in this country. I'm happy for everything that made me the one I am today, and I am happy for everything that brought me to this place at the right time.....because now I have the most wonderful husband one can ever imagine ♥

I know! I should quit talking about him all the time! But I can not help it! He makes every cell in my body happy!

Perfekta skorna för en arbetsnatt på nattklubben...eh??

 Fredag eftermiddag, jag har sovit en timme efter att jag kom hem från mitt dagjobb. Jag är pigg när jag vaknar, men ca. 1 timme innan jobb känner jag att jag blir trött....varför då?

Jag tar lite koffeintabletter och energi brustablett (herbalife, båda, såklart!) sen sätter jag mej framför datorn och bloggar. Jag skriver om hur det var i Lagos, hur det kändes att komma till flygfältet i Amsterdam och inse att jag var enda vit, jag börjar skriva om hur det är att vara enda vit i en stad med bara svarta.

Larmet på telefonen påminner mej att det är dags att klä om. Jag klär om, fixar frisyren, och inser att klockan inte ens är halv! Jag ska vara på jobb först om 35 minuter. Det tar 5 minuter att cykla på jobb.

Tillbaka till datorn och bloggen. Jag skriver, telefonen påminner mej att det har gått 10 minuter. Jag bestämmer att jag hinner, jag skriver lite till, telefonen påminner att det har gått 10 minuter! 15 minuter kvar....men jag vill ju få min andra blogg klar! Jag skriver....och inser plötsligt....det är alltså 15 minuter kvar tills jag ska VARA på jobb! ...eh, det VAR 15 minuter kvar!

Upp med flickan, på med utebyxorna, på med skorna, på med jackan, ut genom dörren. Till cykeln, inser att det faktiskt är snö! Ja, jag visste nog egentligen om det redan....

Tar fram cykeln, börjar cykla mot jobb. Ser biblioteksklockan, ser att jag har bra med tid. Kommer 100 meter från jobbet, telefonen påminner att det har gått 10 minuter. 5 minuter kvar. Jag stannar och tar en bild med min telefon av en öde stad fylld av snö och ett cykelspår.

Jag kommer till jobbet. Tar in cykeln i värmen. Går till disken, tar av jackan, ska just ta av mej utebyxorna när jag ser ner på skorna......

What the fuck?? Jag har satt mina vinterkängor på mej?? Skönt när det är snö. definitivt. Men som nattklubbsskor?? Eh? Jag står och gapar en stund, inser att jag faktiskt sett på klockan när jag kom in genom dörren att det var 2 minuter kvar tills jag ska börjam jag hinner inte hem och byta! 

Jag går till min kollega och slänger upp ena foten på diskbänken och förklarar mitt problem. Jag suckar och förstår att jag måste jobba med dom. Av med utebyxorna och spänna skorna så gott det går. Det hjälper! Så ett samtal med chefen om frågan, vem ska vi jobba med? Jag kliver över golvet, stiger på en liten liten liten vattenpöl och håller på att halka omkull! Oh my god! Ska jag halka ett steg framåt två steg bakåt hela kvällen?? Kanske lika bra att jag backar så kanske jag kommer framåt....

Nå, ett snack med chefen, jag hör om jag kan åka hem och byta. Han tycker att det är bra med skor med häftiga röda linjer, min kollega påpekar att hon en gång jobbat i crocks för det var vad hon hade på fötterna när hon kom. Så, jag har jobbar en natt på nattklubb med vinterkängor! 

Jag frös inte om fötterna ska jag säga! Men jag fick inga andra fel heller så, det gick bra! Helst har jag mina skor som blivit degraderade till arbetsskor för nattklubb, för man brukar spilla x-antal drinkar över sig under en kväll...jag vill inte förstöra mina fina stövlar med sånt!

OPPA GANGNAM STYLE

Första gången jag hörde Gangnam style så var det på en fest, den sattes på och kommentaren har jag glömt, men i alla fall hade den spelats nonstop under skratt. Jag himlade med ögonen åt låten, men herregud vad ÄR detta?? Vi skrattade och livet fortsatte. Så gick det några dagar, jag delade videon åt intet ont anande vänner, hade roligt åt låten. Så kommer jag intet ont anande till nattklubben för att jobba. Stämningen är väl som vanligt, musiken okej, när jag plötsligt hör att de spelar Gangnam style!! Jag tror att jag ska få något fel! Det kan ju ALDRIG fungera! Men under kvällen spelas den 2-3 gånger..... Jag anser att DJ har slagit huvudet och mår inte bra (vilket mina kolleger på nattklubben anser om mej när de får veta att jag egenltigen inte jobbar för pengarna utan för att det är kul, pengarna är ett bonus!)



Nu har det gått x-antal veckor sedan jag första gången hört låten. Nu har jag lärt mej att gilla den och jag har insett att den har kommit till nattklubben för att stanna! Det är ganska kul att ibland se hela dansgolvet dansa som i videon!

Jag hittade också en glugg (1 oktober) som tar upp Oppa Gangnam style (undra om jag ens EN gång stavat det rätt!!??) Tjejen som skriver jämför att inte känna igen PSY för henne är som att man inte skulle känna igen Michael Jacksson! Okej, jag får väl anta att han är något av en kändis...också innan denna låt!

Det som jag tycker att är intressant är att hon tar upp lite om vad låten handlar om! Gangnam är ett högklassigt område i Korea, PSY har jämfört det med Beverly Hills i en intervju. Låten handlar alltså om den perfekta flickvännen i Gangnam som vet när man ska betee sig ädelt och när man ska släppa loss. Han sjunger att han är killen som passar för den sortens kvinna.

Så nu vet vi det! Trevlig helg!! Oppa!

Pris för onödiga saker

En glugg i Ålandstidningen 26 september (ja, ja, jag vet!! Många gluggar på samma vecka! Men jag samlar och tar det när jag har ork! Alla glugg inlägg är skrivna på samma dag, söndag 21 oktober) tar upp lite olika priser och orsaken till att man fått priserna. Jag tänker bara koncentrera mej på varför.

Miljöingenjör Johan Pettersson från Sverige får kemi priset för sin utredning för varför håret färgades grönt hos personer som bodde i vissa hus i Anderslöv......Jag bara gapar när jag läser!! NÄR fick han pris för att ta reda på att orsaken var höga halter av koppar i ledningar där vatten stått still??? SNÄLLA!!!! Min mamma lärde ju mej detta när jag var barn!! Vill ni ge ett pris, ge det åt henne, eller ge det åt personen som berättade det åt henne....jag skrattar inte ens....jag tycker att det är SJUKT att någon ska få pris för något som jag vetat sen jag var typ 10 år gammal....

Jag tar ett djupt andetag och läser vidare. Psykologipriset går till Anita Eerland och Tulio Guadalupe, för att de har slagit fast att Eiffel tornet ser mindre ut om man lutar till vänster under betraktandet. Jag tror jag ska gå i taket! Men sen tittar jag på en häxhatt som jag har på ett skåp i mitt sovrum. Jag lutar huvudet till vänster, sedan till höger, och inser att det kanske stämmer! Den kanske ser större ut när jag lutar till höger....eller är det bara för att jag tror att den ska göra det? Det har enligt forskning att göra med hur kroppshållningen påverkar hur man uppattar objektets storlek. Relativt intressant faktiskt!

Rouslan Krechetnikov och Hans Mayer har studerat vad som händer när en person bär runt en kaffekopp!! Ja....nog har man lite att göra.....priset i vätskedynamik får man tydligen tack vare sin studie av skvimpande....

Jag tror jag delar upp inlägget lite, så jag får lufta lite tankar också utan att det blir en bok! Jag vet att jag hade massor med idéer när jag skulle skriva mitt slutarbete. Bland annat så funderade jag på hur lika storasyskon är om man jämför med mellanbarn eller ynsta syskon. Funderade på att det skulle vara kul att göra en studie på hur personligheter skiljer sig från olika syskon beroende på i vilken ordning de har fötts. Ja...med alla dessa udda forskningar som vunnit pris så valde jag definitivt fel slutarbete! Undra om det ingår några pengar i dessa priser? Undra om det ingår några pengar till försökspersonerna? Jag kan gärna ställa upp och gå runt med några kaffekoppar om det är på det viset!!

Eller skriva rapport om rapporter om rapporter som rekommenderar sammanställandet av rapporter! Ellerstöra personers tal genom att spela upp talet för personen med en liten fördröjning. Eller upptäcka att chimpanser känner igen andra chimpanser utifrån fotografier av deras rumpor (hur vet man att en chimpans känner igen en annan chimpans och inte bara blir uttråkad av att se en massa rövar??)! Eller upptäckten av meningsfull hjärnaktivitet var som helst "till och med i en död lax"

Ja......jag känner att jag just nu inte har någon meningsfull hjärnaktivitet......kanske jag är i sämre skick än en död lax då? För dessa  priser gör att jag känner mej något hjärndöd!! SUCK!!!

Känslan när man ser New moon efter att Edward har åkt

Jag set New Moon tillsammans med en vän. Jag har sett den förr. Men plötsligt...är det helt annat...att sitta i en soffa med lamporna av och se...se höra och vittna den smärta som Bella har efter att Edward har lämnat henne. Se hur hon vrider sig i sängen, hur saknaden och smärtan visar sig inte bara psykiskt utan fysiskt så att det enda man kan göra är att skriva och vrida sig och hoppas att smärtan någon gång ska ta slut.

Min Honey lämnade mej aldrig, men han försvann från min sida.Och saknaden efter honom.....den gav sig utryck på samma sätt. Jag grät när jag såg denna del av filmen, smärtan är för nära, den är för sann, den är för verklig för att jag ska lämnas oberörd. Jag kämpar med gråten när jag skriver detta.

För detta var min verklighet! Jag vaknade inte av att jag saknade, men jag spenderade mina kvällar med smärtan rivande i bröset, vridande på soffan....att skrika hjälper! Det ger smärtan en kanal. Att gråta som vanligt folk...det går inte.....smärtan är....det finns inte ord! Det är bara att se filmen, då finns en möjlighet att man förstår hur ont det gör att sakna den man älskar.





Känslan när pappan säger att det inte är ett normalt beteende....det är fullkomligt normalt tycker jag! Jag skulle ha velat att alla skulle ha tagit min saknad på allvar, min smärta....allt....men det var inte många som förstod.

Jag känner inte denna oändliga smärta mera. Jag har vant mej vid att leva med honom långt borta, men jag har också fått bekräftat att distans inte kan komma mellan oss. Jag saknar, men jag saknar på ett sånt sätt att jag kan gråta som vanligt folk. Ibland rinner tårarna ner för mina kinder så att man skulle kunna tro att det bor en flod i mej, ibland gör det ont. Men det är längesen jag har känt den sorts smärta som Bella genomgår i denna scen.

Känslan att världen runt en rör sig, medan man själv inte bryr sig ett piss! Det tog mej ca. 3 månader innan jag kände känslan av glädje när jag skrattade! En sån sak! Jag kunde skratta, ja, det kunde jag, mina vänner fick mej alltid att skratta och jag njöt av att vara i deras sällskap så att jag kunde få glömma smärtan bara för en liten stund. Men vad jag inte visste var att jag inte kände glädje....det var först när jag läste ett skämt hemma vid datorn, jag skrattade åt det, och jag kände att något hände i mitt bröst, en helt ny känsla! En känsla som jag totalt hade glömt bort! Men jag kände igen den! Det var glädje.

Jag tror att ingen, inte ens jag, egentligen har vetat hur totalt nere jag har varit....kanske lika bra det! Annars skulle folk då rakt ha varit SÅ mycket mer oroliga för mej! Fast å andra sidan, kanske folk skulle ha haft lite mer förståelse..??

Mario och Luigi

Jag kollade Ålandstidningen från 20 september, mina favoriter är Gluggarna, typ en samling tankar från olika personer varje dag, ganska långt bak i tidningen. Just denna dag är det en som berättar om tillökningen i familjen, två katter. Först hade hon varit orolig att det var ett misstag att gå med på barnens förslag att skaffa katt, men hon är nu omvänd och frälst husdjursförespråkare. Men det var inte det jag tänkte på, jag läste gluggen till slut och kom till slutklämmen. Namnen på katterna blev efter mycket om och men Mario och Luigi. Jag hinner inte läsa meningen till slut före jag tänker att DET VAR JU HUR COOLT SOM HELST! och tänker på hur kul det var att spela nintendo som barn! Mitt favoritspel var nog Mario!

Jag läser meningen till slut och kommer till ordet "generationsdelare"....eh?? Personer utan erfaranhet av Nintendo säger alla ungefär samma sak: "Jaha, vad tjusigt med italienska namn"

Plötsligt känner jag mej gammal!! SÅ längesen var det inte som jag spelade Mario?? Och när man tänker efter, det finns fortfarande mario, till WII! Undra var dessa människor har vistats.....under en sten?? För jag är då tammef*n inte gammal!!

Men som lite bevisar motsatsen,,,,kanske.....är lite kuriosa om min blogg!

Jag kollade mina sidvisningar och så där snabbgissat så ligger jag på 20 sidvisningar per inlägg. Varav ett inlägg hade en sidvisning och ett inlägg hade 103!! Men det normala är mellan 20 och 40. Tycker jag är ganska intressant!

Jag skrev i söndags ett inlägg (egentligen skriver jag många inlägg idag och schemalägger dem, för jag har en "nu ska vi berätta vad vi hittat i tidningarna"-dag) och efter en stund inser jag att inlägget har en sidvisning! Oj! Jag skulle gärna villa veta varifrån personen som sett sidan är, Åland, Finland eller Sverige?? Jag klickar på några ställen och får upp att de bloggar som är kopplade till detta konto har setts 8 gånger idag (söndag mellan 10:57-12:56). Intresset fortsätter så jag klickar på att veta var mina läsare är....jag får fram en på Åland (säkert jag!), en i Finland, två i Sverige......EN i tyskland och EN i USA!!! (jag får det till 6st, men jag skriver bara av!) Jag skriver på svenska!!

Kanske jag inte borde bli så upphetsad av antalet sidvinsningar....men jag kanske bara ÄR gammal! Eller kanske bara ovan att folk faktiskt ser vad jag preseterar, även om jag inte får några kommentarer på det.

Mark Levengood

Jag slår upp ålandstidningen från 6 oktober, bläddrar och läser....så kommer jag till rubriken "Charmigt och malätet, obekvämt och vint" följt av en leende Mark Levengood som strosar genom Mariehamn city....Eh? Pratar han om Mariehamn? är min första tanke. Så, om rubrikens mening är att få folk att läsa inlägget så är det bästa rubriken ever!! Citatet är om hans nyinköpta hus på Åland.

MEN det är inte det citatet som jag tänkte koncentrera mej på utan Däremot tycker jag pratet om kvalitetstid är skitsnack. Hur vet barnen att det är frågan om kvalitetstid? Det är kvantiteten som räknas. Vi ska finnas där när det är roligt och tråkigt.

Jag håller med! Tack för det Mark Levengood!

Kille söker tjej

När jag var yngre roade jag mej med att kolla igenom kontaktannonserna, bland annat har jag hittat upptagna killar som söker sällskap, de har jag sparat någonstans för de var så roliga just i det skedet av livet! Fortfarande kan jag känna att det är roande att faktiskt skriver ut det.....Vad skulle hända om det är frun som svarar??

Nåja, mitt nyaste fynd är

Jag är en kille, 46 år, som har psykiska problem.

bla bla bla lyder väl resten av annonsen, jag är inte intresserad av att lägga ut resten av annonsen eller var jag har hittat den. Jag tycker bara att det är ett intressant sätt att formulera sig på! Psykiska problem innefattar ju trots allt en hel del!

Och för de som skrapar sig u huvudet och funderar varför jag läser kontaktannonserna, så kan jag svara att det är enkelt. För att det finns gulkorn som dessa som ger mej ett gott skratt!!

Kaos

Efter en natt jobb försöker jag sova.

I drömmer är jag på mitt dagisjobb. Vi har x-antal barn. Jag försöker städa något i sovrummet, ett barn vaknar, hon går upp. Jag har mina städsaker och går in i samma rum som hon, jag ser att hon kaskadspyr i ett hörn samtidigt som jag inser att jag borde dela ut mat/mellanmål åt de övriga som sitter till bords. Jag inser att jag måste ta hand om barnet (som dessutom inte är ett av mina dagisbarn utan en kompis barn...). Jag inser också att jag egentligen först måste ta hand om spyan innan de övriga barnen springer rätt igenom den! Jag springer runt hörnet till mina kolleger, som är upptagna på annat håll och ber att de ska ta hand om flickan (jag namnger henne med rätt namn! Och i drömmen inser jag att det är en dröm) för jag klarar inte av situationen ensam!

Varför drömmer jag så här? Kan man ju filosofera om man vill. Jag tror att det beror på att jag torkade 2 spyor inatt, varav en var MITT i ingången till herrarnas toalett så istället för att söka efter redskap att kunna torka spyan med så fick jag i panik skrika GÅ RUNT!! GÅ RUNT!! GÅ RUNT!!! För tydligen är det ingen som bryr sig om att man satt ett stopp framför dörren....för man kan KLIVA RUNT DET OCH RAKT I SPYAN! ...om man vill.....vilket man ju inte vill.....

TACK till den underbara kunden som frivilligt ställde upp för att hjälpa!! Han dirigerade traffiken, ibland lyckat, ibland lika desperat som jag, medan jag snabbt försökte samla upp lite redskap så jag kunde torka upp eländet.

Den andra var en kaskadspya, så jag kan lova att det finns en toalett som belv grundligt rengjord under kvällen!

Ja, nu alla ni med känsliga magar! Jag hoppas att jag inte har fixat något åt er att torka upp! Ha en trevlig fortsatt dag!

Hjärnkontoret

Alltså, när jag tänker...eller när jag är allmänt stressad och försöker komma på en snabb lösning på ett relativt I-landsproblem....då får jag varmt!

I min lägenhet som jag annars brukar frysa i sitter jag nu i ärmlös topp (OCH byxor!) och det är fortfarande varmt!

Överhettar jag hjärnan eller??

Och då visste jag....

....att mina känslor aldrig kommer att ändra! Wow! Trodde det var slut på den där delen av mej som saknar så mycket att jag tror att hjärtat ska gå sönder...

Varför en söndag? Jag har i snart ett års tid lärt mej att hata söndagar.....men välj en annan dag då, kära ödet...eller ska jag bara måsta inse att det är söndagar som kommer att vara jobbigaste dagen på veckan? Och HUR ironiskt är inte det på en skala...???

Och varför är det så att just den dagen som jag har saknat och längtat mej sjuk, ska vara den som jag inte får det jag längtar efter?

Men du (jag pratar till mig själv)....det är så länge sen jag kände så här, så det är bara att inse att livet går upp och livet går ner...det bara har kommit till det att det är dags att påminnas om hur ont det kan göra att sakna den man älskar ♥

Fast jag trodde allvarligt att jag skulle överleva en dag utan dej...det är märkligt hur en känsla inte kan bli svagare ju längre tid som passerar....istället verkar den bli starkare...

Jag har hört om sådan kärlek. Där man tror att det är omöjligt att älska någon mer än man gör. Men så går en tid, och man inser att det är omöjligt att älska personen mer än man redan gör! Så går en tid och känslan blir i alla fall starkare, tills man tror att det är omöjligt att älska någon mer.... Jag trodde att det var en omöjlig känsla. Att man någongång kommer till "vardagen".

Okej.....vardagen kanske kommer när det blir en vardag.....men jag trodde att distans också kunde bli vardag. Tydligen trodde jag fel!

Nej, det är inte något speciellt skäl till mitt inlägg, annat än att det inte var möjligt för mej att prata med min man idag.

Översvämning

Jag kommer hem från Nigeria med vetskapen om att vägen till Abuja är översvämmad. Jag kan omöjligt skicka min man på en buss till Abuja för att han ska få gjort det pappersarbete som behövs få gjort innan vägarna är farbara igen. Samtidigt som det är min största tanke, så vet jag att det är oräknelig mängd med människor som mister sina hem under sådana här situationer.

Jag kommer alltså hem, möts av en hög med tidningar, plockar ihop dem och tar en på måfå. Jag möts av rubriken "3.500 ton potatis begravd i leran" (Ålandstidningen 9 oktober 2012) . Jag vet inte hur jag ska reagera. Potatis? Ja, jag förstår, det är någon som lever på potatisodling, denna någon kommer att gå back för att det är omöjligt att skörda potatisen. Min omedelbara tanke är "Men ta potatishacka och gå ut på åkern och ta upp dem för hand!" Jag veeeet!! Jag förstår att det är 3½ ton potatis vi pratar om, man gör det inte under en kväll.....men jag känner mej så frustrerad! Potatis? Någon annanstans är det över 3.500 familjer som är utan hem på grund av samma regn som håller potatisen fångad....Nu ska jag inte reta upp mej, tänker jag, och tar följande tidning. Jag läser och kommer till rubriken "Tre ålänningar fick evakueras i regnoväder i Österbotten" (Ålandstidningen 10 oktober 2012) .... Alltså..... perspektiv..... enligt allAfrica.com har 600.000 personer evakuerats...endast från Kogi State..Fråga inte var det ligger, det har jag inte koll på.

Transportfirmorna går back, de som annars har hand om bussarna som går på vägarna till Abuja står still, man kan räkna antalet passagerare gånger antalet turer per dag gånger antalet dagar.....plötsligt ser 3.500 ton potatis inte så mycket ut. Och X-antal elever, förutom de tre som nämndes, är försvinnande liten med tanke på vad jag jämför med.

Jag vet jag vet.....bara i Lagos finns mer människor än i hela finland, så om man skulle ta prosentuellt, hela befolkningen och procentuellt se hur stor prosent som drabbas och göra lika för Finland, så kanske det skulle vara mer rättvist. Men det finns ingen rättvisa i att 600.00 personer tvingas lämna sina hem och veta att när de kommer tillbaka så har de ingenting....ingen mat, inga hem, ingenting....

Vad vi skulle kunna göra i industrisländer är att sluta klaga! Vi har det så jävla bra! Glöm inte det! Fast potatisen i år blir kvar i jorden så svälter vi inte, men vi kanske inte har råd med den där södernresan vi hade planerat. Eller så kanske det blir att leva på billigare mat och inte så mycket nya prylar och bidrag från staten. Men tänk då på det, alla får inte bidrag från staten!

Jag ska sluta. Jag vill bara skrika! Men det hjälper inte någon, inte potatisodlarna, inte bussägarna och definitivt inte översvämningsoffren....

"Even after they lost their homes there is new life and hope"

Obsession...??

I am good at that....when I love .... I LOVE! With my whole heart and my whole soul... I am lucky enough that have found a husband that can keep me on earth. He is the one who isn't afraid to tell me when I go too far, when I care too much or when I forget myself.

But right now I feel that I have named a certain country so many times that my friends will soon tell me they have heard it one(hundred) time(s) to many. I already have a friend that complained that I didn't talk about anything but my Honey, everything was about him. So I know. And I will try to stop.

But it is hard.  Because I admit it. What I love becomes my heart, my soul and the first thing on my mind.

Skitgöra...

Arbetsplatsen kräver ett salmonellaprov efter min vistelse i Afrika. Inget konstigt med det, det krävdes ett sådant efter min vistelse i Las Vegas också, det har något med att göra med när man är mer än är det 10 datgar utanför EU eller nåt.

Jag har ju ätit antibiotika under min vistelse i Nigeria, så egentligen funderar jag, hur behandlar man salmonella? För behandlar man det med antibiotika borde jag väl vara frisk? Sen har vi ju symptomen....eller frånvaro av symptom! För att få fart på tarmen åt jag igår STARK dipp, för jag vet att stark mat satte igång magen i Nigeria. Annars har  mitt största problem med magen varit att det, just, inte fungerar som normalt, utan bara ibland.

Men hur äckligt kan ett avföringsprov vara? Jag har gjort det förr. Sätta lite skit (alltså bokstavligen!) i en burk, man kanske man pricka burken?

Jag har inte tittat på min burk före i morse när behovet trycker på. Jag vänder på min bruna papperspåse, sticker in handen och får tag i....världens MINSTA burk! Alltså allvarligt! I storlek med blodprovsrör! Det är alltså ett rör jag har i handen! Jag tittar förvånat på burken en sekund, sen tittar jag på anvisningarna.

Ordagrant avskrivet:

1. Tag avföring med plaststaven och fyll burken, högst till 1/3.

Jag bara gapar! HUR äckligt är inte det på en skala?? Jag ska för det första samla upp min egen skit, redan det är väl äckligt i sig... Men inte nog med det! Jag ska samla upp den OCH gräva i den!?!? Alltså vilken smart människa har tänkt till??

Skitgöra....men vad ska man göra? Jag tar ett djupt andetag och sätter igång....jag får en "provbit" i röret. Skruvar på locket, på med en ettikett om datum, namn och personnummer, in med den i påsen. I mitt bakhuvud kommer jag ihåg att förra gången jag tog salmonellaprov skulle provet skickas någonstans för analys.

Så minns det när ni klagar på att det bara kommer skit i postlådan eller brevinkastet. Någonstans i Finland sitter det faktiskt någon som FÅR skit (bokstavligen!) i sin postlåda!

Nu ska jag dumpa skiten på sjukhuset så jag slipper det. Sen på jobb. Ha en trevlig onsdag!

Skönt

att veta att jag nu kan sluta ljuga! Med vad jag känner och vart jag ska resa! Nu när det är över är det som att de flesta i alla fall är positiva. Kanske för att de nu faktiskt på riktigt har fattat att jag vet vad jag vill, det är ingen flirt som går över. De som jag kunnat vara ärlig mot har vetat det länge, men också vissa av dem har först nu fattat att jag menar allvar. Att VI menar allvar.

Nu är det i alla fall en massa pappersarbete framför oss, och hälften av oss ska skickas till Abuja med dokument, den hälften är inte jag, utan han. Vägarna är översvämmade på grund av regnperioden, och på grund av globala uppvärmingen så vet ingen när regnperioden slutar.....kul....senast jag frågade blev min man till slut irriterad på mej och svarade januari-februari! Okej, konstaterade jag, men det behöver vara slut på regnperioden innan vägarna torkar upp och jag kan skicka honom till Abuja. Visst, det går flyg, men han litar inte på lokala flygen, inte efter att ett kom ner inte långt från hans hem i somras. Men det ramlar alltid ner flyg! Kanske en bidragande faktor var misstanken om att flyget som ramlade ner faktiskt hade haft ett fel tidigare som borde ha behövt åtgärndas....

Nåja, fram tills att det blir torrperiod kan vi inte mycket göra! Kanke jag hinner åka dit ännu innan det blir dags! För javiss! Självklart kommer jag att åka dit igen! 2 gånger i året om jag skulle få bestämma! ....men nu är det så att jag inte är miljonär och det går inte att åka dit 2 gånger i året....

Och resorna tar på krafterna! Jag är ännu trött efter hemkomsten. Jag sa idag åt en kompis att jag ska sätta på en film och sova på soffan! Han tyckte att det var tråkigt och coolt! Vilket jag tyckte att var en märklig kombination, men han förklarade så jag förstod vad han menade. En annan ansåg att det var bara tråkigt, han skulle aldrig kunna sova mitt på dagen! ...medan jag kan sova dygnet runt ibland....

Men nu ska jag bestämma vilken film jag vill se!

Positiva reaktioner

trots att jag inte trodde att det var möjligt :) Under min resa till Nigeria har jag upplevt mycket, sett mycket och smakat på mat som jag inte ens kan tillreda i mitt hemland på grund av avsaknaden av råvaror!

Det har vait mycket negativt om vart jag ska åka. Jag har varit frustrerad, heligt förbannad och totalt ignorant av andras åsikter.

Jag åkte på min resa, hade världens underbaraste tid! På världens underbaraste plats! Med världens underbaraste man!

Ja! Vad kan man annars kalla det? Det var som om vi hade varit ifrån varandra över en helg, inte i 9 månader! Hur kan det vara så? Det borde ju kännas konstigt, något borde ju ha förändrats? Men icke! Visst var det ovant i början, det kändes som att det var längesen vi varit nära varandra, men det var ju för att det var längesen vi var nära varandra!

Jag har fortfarande fjärillar i magen när jag tänker på honom! Hur är det möjligt?? Annars har fjärillarna hållit 2-3 veckor, nu har de hållit ett år! Över ett år!

Det kändes inte bra att lämna honom, jag ville bara vända och gå tillbaka! Det enda som stoppade mej var vetskapen om att jag måste lämna Nigeria nån gång, och gör jag det inte då, så måste jag betala en ny biljett, och det har jag inte råd med. Jag har heller inte hjärta att ha honom att ta hand om mej när han inte har så mycket överlopps pengar så där annars.

Men nu vet jag, jag behöver inte vara orolig! Det känns lika att träffa honom igen fast det gått så lång tid! Han tar hand om mej, han vill presentera mej för sina kompisar, han har lovat att älska mej i nöd och lust!

Det känns tryggt!

Nu fortsätter stiden! Tillbaka till verkligheten! Tillbaka till att strida med myndigheterna.....undra när det ska bli en ände på allt pappersarbete....bah...

Love U Honey! Now and 4-ever ♥

How can this help?

I was reading BBC news, most of the times I only search for 'Nigeria' and look at the headlines. And sometimes I find something interesting to read. I try to follow what happens there. Like a month ago I found an interesting headline. Mass Nigeria wedding aims to tackle divorce rate. My first response was "What?" The text under the headline was "One hundred couples have been married in a mass wedding in Nigeria's second city, Kano."

I just had to click on it! The reason I do not post it as I write it is that I am already facing so many negative opinions about me wanting to travel to Nigeria. I choose to set the blog so late that I should already be home from Nigeria when this is posted.

If I want to travel to Nigeria that is MY decision! I KNOW it is not safe! I KNOW there are a million other locations I could visit and a MILLION other men I could date!

It's just that I do not want to date a million other guys. And it is not his fault that he is born in a country that is not safe. And it is NOT HIS FAULT that I want to visit his country! I have wanted to go to Africa since before my teens. The countries has changed. First I wanted to go to Zaire or Kongo, I actually don't remember which, I liked both (don't ask the reason...that one I don't remember....I think it had something to do with rainforest...). Later I wanted to go to Egypt. When I was dating a man from Algeria I wanted to go to Algeria! I have also wanted to visit Morocco, but that is only because it would have been simple to take a ferry from Spain to Morocco....but then again, I never went to Spain. Then I found a friend from Gambia, and I do still want to visit Gambia! I met a man from Ghana also, and I thought it would have been nice to visit Ghana! He is one out of two person I have blocked! So he wasn't the best person to meet. But I can not blame his country for that. Even though I can blame his culture, because he is blocked because of a cultural collision....I understand that. But I can not bring myself to unblock him, because he scared me so bad. I have also wanted to go to Cape Town. That is in South Africa. Oh my god! Now I remember I have also wanted to go to some other countries! Never mind...Madagascar would also have been nice to visit.

So my conclusion is. There is no way to keep me from going to Africa. That I want to go to Nigeria is because I want to visit the country of my Honey. But even if we broke up. I would still go there! I have made up my mind! If people want to see me single, or if people want to see me dating a person from Finland och Sweden. Don't worry! I will still go to Nigeria! So why don't let me date the boy I want. Not even he can keep me from coming! He cares about me, he don't want me to be in a country that is not safe.

My blog was supposed to be about: How can mass marriage help? Did these people actually have a choice or are they just brought together by force? If so, how can it lead to helping the children have a safe environment to grow up in? Are people happy with being together with a wife/husband somebody else chose? If it would happen here, both the man and the woman would be out having other affairs on the side, leaving the home to be anything but a safe environment. I do not mean that it would be a dangerous place to grow up in, but it would be a place where it wouldn't feel safe. There would be no consistence.

Instead it became a blog about: How can it help for me to change boyfriend? I will never change anyway! I have for so long wanted to go to Africa! That is a dream that will not go away even though I change to a boyfriend of your choice. Would I be happy if I am not the one that got to choose who to live with? I live in a country where we have a freedom to choose. What we want to study, what we want to wear, who we want to marry, we have the right to speak our mind.

So why do you have the right to speak your mind? When it means that I don't have the right to choose whit who I want to be in a relationship with?

Is it possible to choose who you love?

Att flyga till Lagos

Jag har funderat fram och tillbaka, hur kommer man till Lagos på billigast möjliga sätt. Jag tycker ju logiskt att man ska vara så nära slutdestinationen som möjligt. Men ju närmare man kommer, desto dyrare blir det! Vad??

Jamen kolla bilden! Jag tänkte att om jag tar mej till Afrika, till Marocco, så kanske det skulle bli något billigare, eller i alla fall liknande. Men se icke sa Nicke! Det blev dubbelt dyrare istället! Logiskt? Ja som fan! Jag har funderat om det skulle vara billigar från typ London. Det är det, men att ta sig dit kostar ungefär mellanskillnaden, plus att man i såfall ska spendera nästan ett helt dygn i London. Inte helt fel annars, men nja....jag kommer att missa flyget med X-antal minuter, så det är lite surt. Det kostar typ 600-700€ att åka från London. Hur göra, hur göra....?

Gud va enkelt allt sku vara om jag sku ens få prata med någon om mina planer? Reflektera och diskutera.... Men se dom få som är öppna för att jag åker....vilka är det? Jag har hittat ett fåtal. Men de övriga lämnar övrigt att önska, så att säga. Dom får mej att tappa reselusten och livsglädjen. Så det "TACKAR" jag för!

Jag tackar er för er omtanke som gör att jag bara vill gräva ner mej i ett stort hål och bara sluta leva! Hoppas ni är nöjda med er själva!!

(skriven 1 juni 2012)

Finally ♥

Jag pratade med Honay idag (12 augusti 2012). Jag har bett honom kolla priser på var jag ska bo i Lagos. Till och med resebyrån rekommenderar att jag låter honom ordna boende åt mej. Han har hittat ett boende för 280€ för 10 dagar. Det är inte så farligt tycker jag. Låter helt bra. Det blir 28 euro per natt, inte som om jag letar på nätet, då kommer det upp allt från 70€ till 100€ per natt! Omöjligt! Var ska jag få dom pengarna ifrån??

Men 280€ är överkomligt :) Oj oj oj!! Jag är lycklig!! Det känns som om jag snart ska åka :D Även om det i den mest uppdaterade planeringen är 6 veckor till resedatum. Det känns bra att jag har tid att fixa allt i ordning. Mitt största problem är jobbet....hur jag ska få ledigt från jobbet. Jag kan omöjligt säga att jag ska åka till Nigeria. Försök att föreställa er hur jag skulle ha det?

Usch....jag blir deppig bara att tänka på det... för jag VET....det kommer inte att vara ett enda: "Nej gud va roligt! Ska du få åka till Nigeria? Oj! Dit skulle jag också villa åka!" utan det kommer att vara "Nämen herregud....vad ska du dit och göra? Är du riktigt klok? ....kan du inte skaffa en pojkvän lite närmare ifrån så du int måst åka till Afrika...."

...jag orkar inte. Jag vill vara lycklig! Jag vill se fram emot min resa! Jag vill i lugn och ro kunna väga för och nackdelar, förbereda mej mentalt för min resa, för jag vet, det är en risk. Tror ni inte att jag vet det? Det är inte rom jag ska åka till! Det är Lagos, det är Nigeria, det är det land som varit på BBC på grund av sina oroligheter i landet det senaste året. Jag har inte missat det! Och skulle jag ha missat det så har Honey hållit mej updaterad. Ibland har jag varit rädd, ibland har jag varit orolig, men ofrast så känner jag att det är ett tryggt ställe.

Våldtäckter händer överallt! Som min pappa sa, man ska inte gå ensam ut efter mörkrets inbrott i Helsingfors. Vad som helst kan hända, här som jag bor också, ett litet samhälle men ändå händer det saker. Inte mord, men våldtäckter. Det är väl det som är skillnaden. Här överlever jag, där överlever jag inte ett överfall. Men, det räcker med att gå till Sverige så hör man helatiden om kidnappningar och mord. Det finns inte ett säkert ställe på jorden. Och vart du än går, det är när du har den falska bilden av trygghet som det blir som farligast. Är du medveten om faran, kan du skydda dej, du kan förbereda dej.

Jag längtar till Lagos! Av hela mitt hjärta längtar jag till Lagos! Jag känner ingen skräck för att åka, jag känner skräck för att någon här ska sätta käppar i hjulet och se till så att jag inte får åka....

Märkligt....jag reser från ett tryggt land till ett mindre tryggt land. Och det som skrämmer mej mest är personerna i min absoluta närhet. Ord skadar lika mycket som fysisk skada. Det är bara det, skär jag mej i fingret så läker det, man ser ett ärr och förstår att det gjorde ont. Ord lämnar ingen fysisk skada, det lämnar inget fysiskt ärr, så ingen förstår hur ont det gör.

RESEFEBER :D

(skrivet 1 september, 3 veckor kvar till min resa)

Det börjar bli omöjligt att hålla denna resa hemlig! Men samtidigt vet jag att jag inte kommer att orka med allt nojs. Jag känner mej själv och jag vet att skulle de börja nojsa med mej på jobbet så skulle jag säga upp mej....Jag orkar helt enkelt inte! Alla andra som nojsar kan jag sluta umgås med, men kolleger...tja, vad ska jag göra? Jag måste jobba!!

Men nu vill jag inte vara negativ! Det kommer att komma många negativa inlägg snart! De kommer att poppa upp var och varannan dag. De är fördigt skrivna, i min frustration, som kommer att publiceras enligt datum.

Jag har sådan resfeber!! Det pirrar i mej! När jag tänker på att jag snart ska få åka! Jag vill börja packa! Det kanske hjälper lite min nervositet...kanske inte....jag vet sen! För när jag har packat så kommer jag ju att villa åka! ....ok, skulle någon säga åt mej att jag kan åka idag, så skulle jag skita i att packa och åka oberoende! Jag skulle ha massor som jag skulle måsta ta med mej som skulle få bli skickat efteråt, MEN det skulle jag skita i just då!

Jag ska mellanlanda i Amsterdam på vägen ner. Där har jag 5 timmar och 20 minuter på mej att söka min gate. Jag ska kolla på nätet om det finns en bild på hur flygplatsen ser ut så jag kan förbereda mej lite....jag tror ju inte det. Men jag kan alltid fördriva tiden med det. På flygplatsen ska jag troligtvis läsa bok :) Hade jag tänkt.

På hemvägen ska jag vara i Paris i 4 timmar. På hemvägen är jag väl mindre nervös, och från paris går det ju i alla fall flyg hem ifall jag skulle missa mitt plan.

Allt sånt funderar jag egentligen inte alls på! Det enda jag väntar på och längtar efter är att få träffa Honey! Hur det ska kännas att se honom igen efter att jag inte har sett honom på 9 månader! Kommer jag att känna igen honom? Kommer jag att känna samma för honom än? Hur kommer jag att lyckas att inte flyga på honom när jag ser honom? Kulturen är annorlunda....att kyssas offentligt, eh...nej! Jag sa att det är det första jag tänker göra när vi ses! Kyssa honom! Han svarade, offentligt på flygplatsen? Det var inget nej! Han sa inte nej!! Det gjorde mej förvånad! Men jag förstod ju på honom att han inte tyckte att det var en så bra idé, hehe.

Men jag vill känna på hans hår! Oj Oj Oj! Vad det har växt sen han åkte! Jag vill känna hur det känns! Idag vaknade jag tidigt, tänkte att jag skulle somna om, jag ska jobba natt. Men så började jag tänka på Honey....aaaaah!! Det går inte att somna om när jag ligger och längtar och planerar! Funderar vad jag ska ta med mej och när jag får börja packa....

Jag får betala priset inatt när jag ska jobba då. Men det gör inget, jag har svårt att sova oberoende, jag är så spänd på att äntligen få åka! Jag har äntligen resan bokad och betald!

....den som stör sig på mina utropstecken (!) får gärna räkna dem och meddela åt mej att jag har missbrukat utropstecken, för jag vet att jag gör det. Jag kan bara inte låta bli. Jag vill bara ropa ut att jag på riktigt kommer att åka till NIGERIA!!!

Att ha ett visum i sin hand!

Jag fick hem en lapp från posten. Jag kan komma och hämta ett rekommenderat brev från Nigerias ambassad i Stockholm. Jag tittade på klockan. Jag har 9 minuter på mej att hinna till posten. ... ... nä....jag kommer inte att hinna, jag väntar tills imorgon.

Jag sätter mej och kollar ett youtubeklipp.....jag kollar klockan.....16.52.....16.54.....nä TUSAN heller! På med skorna och så RUSAR jag nerför trappan! I mitt bakhuvud är jag medveten om att skosnörena flyger och flänger kring mina oknutna skor och jag susar ner för trappan! Jag slänger mej i bilen, i med backen! I med ettans växel! På med bälte när man i rasande fart rattar ut från gården. Jag kommer fram till posten precis när radion meddelar att det är dags för 5:ans nyheter! Jag RUSAR till dörren bara för att konstatera att den inte går upp..... Jag hinner cirkla två varv runt min högra axel innan jag ser en kille komma gående mot dörren. Jag trycker upp mej mot dörren och trycker lappen mot fönstret. Jag försöker se så bedjande ut som bara möjligt med pulsen rusande så att jag knappt hör vad jag själv tänker.

Gudarna tack! Han visar att de ska öppna dörrarna och jag smiter in. Valsar fram till disken där jag löst ut ett annat paket bara minuter tidigare. Räcker fram lappen, kvinnan i kassan knapprar in, tittar på mej och meddelar att jag behöver visa ID.

....ID....mitt hjärta hoppar över ett slag....ID???? Nej....jag hade tur som hade skor på fötterna när jag rusade ut från lägenheten! Att jag hade telefonen i fickan och nycklarna i handen....ID....NEJ! Det lämnade jag i handväskan som jag slängt på sängen när jag kommit hem.

Jag cirklar pånytt runt i osaliga cirklar, vad som helst som skulle duga som ID! Jag vill ha det NU! Jag vill se mitt visum! Jag vill veta att jag har fått det! Jag vet, jag VET att jag har fått det. Men jag vill se det! Jag vill SE!!

Så säger kvinnan i kassan att jag kan ha någon annan som kan identifiera sig, som kan lösa ut det åt mej. Har jag någon i närheten som kan identifiera mej och lösa ut det istället för mej? Jag kikar ut genom fönstret, det är lika tomt där som i mitt huvud. Vem kan jag ringa???

Då slår det mej, som en blixt från klar himmel! Mitt EX! Jaaaa! Jag tar upp telefonen, hittar hans namn och ringer upp. Han svarar. Jag frågar frågan som är så viktig just då "Är du i stan??" Ååååh!! Han är i stan! Ååååh han har sitt ID!

Men hur ska jag göra?? Om jag lämnar posten blir jag utlåst?? Jamen hur ska jag göra??

HÄRLIGA kvinna på posten! Hon säger åt mej att komma till fönstret så att hon ser mej, så kan hon släppa in mej!! AAAAAaaaaaaah!!! Lycka!! Jag går mot utgången, ännu med telefonen vid örat, ber mitt ex att skynda sig, jag är på väg!!

Väl framme ringer jag igen, VAR ÄR DU?? Jamen, klockan är ju redan 17.11?? Hur länge kan de orka vänta på mej på posten?? ÄNTLIGEN kommer han! In i bilen och i raserfart mot posten! Fort en parkeringsplats och så är det bara att springa till fönstret! ...ja,ja, släpa benen efter sig kan han nog fast mitt hjärta dundrar i hyperspeed!

Skulle dom se mej?? Där var ingen inne!! Men sen äntligen såg jag en! Fick ögonkontakt och vi fick komma in! Tänk att jag inte får lösa ut mitt brev utan ID, men jag kan ge fullmakt åt en annan utan att visa mitt ID...hur som haver!

Jag fick mitt BREV!! AAAAaaahh!! Jag öppnade det direkt utanför posten! Hittade mitt pass....stackars mitt ex som följde efter mej och fattade inte ens vad han hade löst ut. Han frågade vad det handlade om, jag svarade, omedveten om att jag egentligen inte hade tänkt berätta än. Jag var så totalt ut kontroll att jag inte ens visste var jag hade parkerat bilen!

Lyckorusad kommer jag till sist ihåg var bilen är, men än vågar jag lita på min lycka! Mitt ex mumlar att han hoppas att jag inte fått visumet. Jag ignorerar honom, men meddelar att det var just därför som jag inte ville att han skulle veta. För att han oroar sig. Och så känner jag mej fruktansvärt dålig som låtit honom veta på detta sätt att jag ska åka.....

Senare när jag skjutsar honom hem pratar vi om att jag ska åka. Jag förklarar för honom att jag inte bryr mej om att det är farligt! Jag bryr mej inte om att jag riskerar mitt liv! Han förklarar att ingenting är värt att förlora sitt liv för! Jag säger att jag vet. Men jag mår inte bra! Jag mår verkligen inte bra! Inte av att älska Honey SÅ mycket som jag gör och INTE få träffa honom! Jag saknar honom varje dag! Jag kan inte njuta av livet för jag vet att han finns där. Och jag vill njuta av livet tillsammans med honom! Jag mår inte bra!

Det tar flera minuter. Vi diskuterar fram och tillbaka. Jag stannar bilen för att låta honom kliva av. Jag är redan redo att köra vidare när jag hör honom säga. "Se nu till att passa på å gifta er när du e i Nigeria så han kan komma hit sen!"

Mina ögon tåras! Vad ska jag svara?? Finns det något vettigt svar..? Tack för att du finns ♥