Att erkänna

Jag fastade för min man. För att han skulle få komma hit. Ingen visste varför jag fastade. Jag sa att jag kan berätta efter att jag fastat klart, om det är någon som fortfarande frågar.

Det var en vän, som frågade, som jag lovade ska vara den första som får veta efter att jag bruit fastan. För vännen ville veta, men jag stod fast vid mitt besut.

När fastan var slut, var det jag som tog upp det. Vännen hade bestämt att det är okej, om jag inte vill berätta så ska jag inte behöva det. Men jag stod fast vid mitt löfte.

Jag öppnade munnen. Jag sa: *Jag fastade för att.....* sedan släppte all spänning, all hopplöshet, allt jag hade burit på ensam, *jag saknar honom* fick jag till slut fram. Jag vet att vännen har svårt med när jag gråter, det är inte lätt att se någon annan gråta. Så jag försökte att lugna mej så mycket att jag kunde återfå kontrollen, när vännen helt oförväntat sätter armen runt mej.

Jag visste då, jag kan inte säga orsaken till varför jag fastar till någon annan. Det kommer att stanna mellan oss. Hur fel hade inte jag. Att säga det en gång hade hjälpt, det var lättare att säga nästa gång. För såklart, var det de som frågade. Och såklart kände jag att jag behövde säga, i alla fall en del av sanningen.

På ett sät kändes det skönt att bryta ihop, för det var en hopplöshet som lämnade mej.

Nu är det längesen jag har gråtit. Jag har inte något behov av att gråta just i denna stund. Visst är jag i en situation som är hopplös i sig. Men att gråta för varje munut vi är ifrån varandra är inte lösningen.

Lösningen är att hitta glädjeämnena i vardagen.

Svaret lyder...

Under en tid som är så längt borta från min verklighet, att jag har glömt bort dess existens och förträngt dess ångest, skrev jag en rad med blogginlägg. För ångestladdade, för färska, för sköra för att dela med mej. Istället valde jag att schemalägga dem. Jag schemala dem till en tid då jag trodde att allt detta skulle vara över. När jag visste att allt detta var över, var såren ännu för djupa, jag senarelade min schemaläggning.

Tiden går. Nytt kommer in i mitt liv. Gamla slag faller i glömska för nya stider som kämpas med.

Plötsligt får jag ett meddelande av en vän. Ett meddelande om att hon har läst vad som står på min blogg. Jag känner mej förvirrad. Jag har inte skrivit något alls på så länge! Jag har inte varit inne på min blogg på så länge! Plötsligt slår det mej! Som en blixt från en klar himmel! Mina schemalagda blogginlägg! Vad har jag skrivit? Är jag redo att få dom publiserade?

Jag klickar in på min blogg. Ser att jag har redan publiserat 3. Jag svettas. Men jag inser att gjort är gjort. Det är helt enkelt bara för mej att läsa igenom bloggarna för att veta om det är något jag inte vill att ska publiseras ännu.

Jag börjar med de bloggar som ännu ska komma. De känns okej. Jag kollar de bloggar som jag redan har publicerat. De känns okej.

Ni som har läst. Ni undrar säkert. Hur gick det sen? Alla ni har inte den inblick som mina vänner har.

Min fasta. Jag bestämde att jag skulle fasta tills det att Embassaden gav sin dom. Det var 3 veckor som det skulle ta. Det var två veckor av väntan. Efter det skulle jag göra ett beslut om jag skulle fortsätta fastan de resterande 2 veckorna eller inte. Jag gjorde beslutet redan innan de två veckora hade gått. Oberoende om det är ett ja eller ett nej, så kommer jag att fasta en full månad.

Att fasta i sig är inget bekymmer. Det är bara att inte äta eller dricka. Att få ett Nej skrivet svart på vitt, det är en pina. Jag vet var jag var, det var sent en kväll. Jag vet direkt att något är fel Jag kan bara inte förstå vad. Vi har tidigare samma dag kollat mailen. Inget svar. Men av en händelse kollar Honey mailen innan han går och lägger sig. Där finns det. Svart på vitt. Det är ett nej.

Allt känns hopplöst. Jag minns natten som om den var igår. Känslorna är svåra att återkalla, men kanske lika så bra, för jag minns att jag skakade. Det hände så snabbt. Beslutet att jag skulle åka ner. Vi behövde båda något att se fram emot. Något som gav oss hopp.

Vi hade just fått det värsta svaret någon kan få. Nej, den du älskar får inte komma och hälsa på dej. Och ingen här visste. INGEN här visste att papprena var inne. Ingen visste varför jag fastade. För jag ville ha det så. Jag ville att jag skulle vara den enda som led, som pinades, som hoppades. För jag vet. Jag vet hur mycket ett släckt hopp skadar. Hur mycket det skadar mej, men också hur mycket det skadar de som hoppas med mej.

Jag ville inte det. Jag ville vara den enda som kunde skadas.....här, bland mina nära. Hur Honey resonerade med de i sin närhet, det var upp till honom. Jag var tydlig med att här var det ingen som skulle få veta.

Fasta

Idag, 11.2.2012, har jag inlett min fasta. Jag kommer att fasta tills dess att Finska ambassaden ger sin dom. Från och med idag och två veckor framåt kommer jag att fasta, för då borde vi veta något. Sedn beror det på resultatet om jag forstätter min fasta ytterligare 4 veckor, eller om jag avbryter den.

Han har fastat för mig. Nu fastar jag för honom. Eller, jag fastar för oss båda. Jag har ändrat timmarna som jag får äta till på morgonen. Så att jag kan vara med på lunchen på dagis.

Detta gör inte bara att det är lättare för mig att komma genom min arbetsdag, det tar också bort all möjlighet för mig att längra till att min fasta bryts. Jag får inte välja vad jag vill äta, eftersom jag får äta det som serveras, punkt. Jag måste planera mitt matintag så att det passar min förmiddag, vilket gör att jag bryter fastan med vatten, sen tröningspass, sen shake, sen till dagis för min frukostshake, sen blir det lunch, och sen blir det inget mer. Jag behöver alltså få i mig e mål mat och 1½ liter vatten, plus en extra shake efter träning, så jag får se om jag måste trycka i mig tre shakes på morgonen. Eller om jag äter något smått istället innan jag går till jobb för min frukostshake.

För att detta ska lyckas måste jag stiga upp kl. 6 och bryta min fasta då, annars hinner jag inte träna så att jag får i mig en shake efter.

Jag har alltså tagit bort allt jag älskar med fastan, möjligheten att längta till mat, möjligheten att njuta av det jag väljer, för jag får inte välja.

Förra gången jag fastade var ingen pina. Detta känner jag på mig att kommer att vara en pina. Men jag vet varför jag gör det och jag ska kämpa för att lyckas!

Jag är inte religiös, men jag tror på en högre makt. Och finns det någon sannolikhet att fasta kan ge "poäng" så då fastar jag! Jag måste tro på något och göra något konkret annat än bara rulla tummar.

Älskling! Honey! Pray!

En strimma hopp

Jag kollar min hotmail, för jag vill veta om Embassaden har svarat på mitt mail. Jag ser inget intressant. Bara en massa jox mail om en massa som jag inte är intresserad av. Plötsligt får jag för mig att kolla under ämne, vad är det för meddelanden riktigt?

Blicken faller på ett svar. Ett svar på ett mail som jag har skickat! Ett mail som jag har skickat till Embassaden! Ögon stora som tefat följer till avsändaren, hur kunde jag missa det? Väntar mig att se den välkända avsändaren och märker att det inte är det, utan en okänd avsändare.

Jag läser mailet med stigande puls. De vill att jag ska komplettera! Förra gången hörde de inte av sig alls. Nu vill de veta att jag förbinder mig att vara ekonomiskt ansvarig för min man under hans vistelse och att jag betalar hans resa.

Ett sådant dokument är på väg och ska ha varit framme hos dem redan i början på veckan! Jag skakar, för jag kan inte påverka posten på något sätt. Men jag ska kunna skanna in dokumentet och skicka det direkt till henne. Så det gör jag.

Jag fixat papper, printar ut, skriver under, skannar in, fixar och trixar och får så småningom ihop ett mail på finska (Finska??) som jag kan känna att är okej att skicka.

Min man ringer mig samtidigt som jag formulerar för fulla muggar. Jag säger hej, lite frånvarande och meddelar att jag är lite upptagen just nu. Upptagen med vad? frågar han, och jag säger att de vill att jag ska skicka någå dokument till embassaden. Först förstår han inte, han hade ju pappren med sig! Ja, svarade jag, han hade pappren med sig. Men jag hade ju skickat originalen, har de inte fått dem? Nej, svarar jag lugnt, de sitter på något postkontor i Nigeria sedan snart en vecka tillbaka.....

(Jag börjar förstå varför han inte vill att jag ska skicka något åt honom...)

Medan jag förklarar och vi närmar oss samma plan av förståelse väcks hoppet i honom att han ska få visum!

I mig bor samma hopp, men jag svarade honom att jag vill se visumet i hans han innan jag tror på det!

Och det är så! Jag tror inte på visumet före jag ser det i hans hand!

Jag blir yr....

....av alla papper! Alla blanketter....alla fomulär....alla formuleringar....

Nu tittar jag på blankett Bokstavskombination understreck bokstäver och nummer....den skiljer sig från en i mina ögon absolut likadann blankett...med undantag att sista siffran i "namnet" är en 2:a, inte en 1:a.....och att ettan betyder att jag skulle vara av utländs härkomst.

I formuläret ska jag skriva att vi ansöker om ett första permit. ...men jag förstår inte! Det är ju hans andra? Han har ju varit här?

Jag söker på migris sidor som en galning och kommer äntligen till ett formulär där man får förlänga sitt uppehållstillstånd. Det är inte vad jag söker efter, men det är en början!

Jag öppnar formuläret och läser. Bla bla bla bla bla bla bla bla.....har relationen ändra så att det inte är samma partner så använd blankett.....

Jag klickar mig vidare, hoppet tänds! Tills jag inser att det leder till blanketten där jag är av utländsk härkomst, men annars så är jag tillbaka där jag började....med att söka om ett första uppehållstillstånd....

Jaja....mitt största bekymmer just nu är väl alla pengar jag ska sätta ner på allt innan jag ens får ansöka! Jag förstår varför man ska ha en lön på 2500€ eller vad det nu var.....för man behöver alla cent man kan skrapa ihop för att få pengar till alla papper som Finska staten kräver!

Total sinnesfrid

För ett ögonblick. Alla papper är klara. Alla fotokopior är tagna. Alla mail är utprintade. Bara ett fotografi kvar att ta.

Resekostnaderna räknade. Pengarna skickade. Kontot är tömt och pengar har lånats. Pengar som är skyldiga till mig har inte betalats så jag behövde låna den summa som jag sedan ska få imorgon.

Stressen över pengarna är över. De är utreknat, jag har det som behövs. Osäkerheten över resan har lagt sig, det fixade Honey, med att säga att han är redo, han känner sig redo!

Men nu ska jag njuta av min sinnesfrid!

Sen ska jag börja fylla i papper för stadie två.

Det gäller att ligga steget före. Helst tre steg före, så att takten inte stannar av på grund av smärre motgångar!

Åh älskade vän!!

Som ställer upp i vått och torrt! Som inte frågar varför? Som bara accepterar att finnas där, på utsatt tid, för att ta emot det svar som jag kommer att få, som jag inte vågar berätta att jag väntar på.

Bara att säga, du, jag ringer om 3 veckor ifall du behöver hålla mig flytande! Han svara va? och jag säger att jag inte vill säga mera. Han säger att han har sina aningar, men att han inte tänker säga något.

Jag kan känna mig trygg. I min värld fylld av otrygghet med inget som är säkert, kan jag i alla fall ringa en person som inte vill veta varför.

TACK!!

(februari 2013)

Steg ett

Söka informationen på nätet. Vad ska vara med i en ansökan? Vilka blanketter ska fyllas i? Vilka papper behövs?

Vad ska vi söka?Vad är vårat motiv? Vilka papper behövs för att uppfylla kraven till det visum vi ansöker?

Det är en jungel!

Först ska ansökningsblanketten för visum till schengen-område fyllas i. Jag har ännu inte riktigt fattat vad Schengen egentligen är. Vilka länder som hör hit. Jag vet att Finland hör hit.

Sedan ska man såklart ha ett internationellt pass, och passfoto. Sen kommer det roliga. Det ska vara kontoutdrag för minst de 3 senaste månaderna. Att få dem skickade var en konst, en kod som jag knäckte efter många misslyckade försök förra året. I år var det bara för mig att minnas vad jag gjort så jag kunde göra samma. Det blev 16 sidor kontoutdrag... Med 3 sidor ansökningsformulär är vi uppe i 19 sidor.

Vi vill ansöka om visum för att besöka familj och vänner. Till det behövs vigselbeviset. Oj vad jag svor när jag visste att de vill ha det! Jag ringde till ambassaden i Abuja, två gånger, och en gång till vår ambassad i Helsingfors. De ska inte behöva ha originalet, det ska räcka med en fotokopia. Behöver de originalet så måste jag skicka det. Men det problemet tar vi sen.

Så alltså en kopia av vigselbeviset. Och sidan med alla stämplar. Det är två till, 21 sidor. Sen fick jag från polisen ett papper att fylla i där jag binder mig till att ekonomiskt försörja min gäst under hans vistelse. Det pappret skulle jag skriva under och sedan få en stämpel från ämbetshuset (på 8€), sedan skannade jag in dokumentet med stämpel och allt och skickade den till Honey, framsida och baksida....det är 2 sidor till...23 sidor. Jag skickade också en kopia av mitt pass, för de behöver det säkert i vilket fall som helst....Så då kommer vi till 24 sidor.

Nu har vi räknat sidor! Ska vi räkna pengar? 24 sidor gånger 150 Naira. För det kostar 150 Naria att printa ut en sida. Ca. 75 cent. Ger en nätt summa på 18€. Men vänta! Vi är inte klara! Det ska vara en fotokopia på alla papper också! Så dubbla den summan!

Så ska det ju egentligen vara original av allting. Så jag skickade ner inbjudan...oh! Inbjudan ja! Det är en sida till!! I alla fall, jag skickade själva inbjudan till Honey per e-mail, för så har vi fått veta att vi kan göra. Jag printade nu ut den, daterade den och skrev under. Satte den i ett kuvärt tillsammans med den stämplade inbjudan var jag binder mig att underhålla honom ekonomiskt och vara ansvarig för hans återresa. Det och ett brev som berättar vad dokumenten är. Kuvärtet tog jag med mig till posten och frågade om jag kan ha det framme hos Embassaden i Abuja till på måndag (idag är tisdag 5. februari 2013). Kvinnan i kassan kollade, 5-9 dagar med vanlig post, 5-7 dagar med express (för det kommer samma hastighet, det är utdelningen som kan gå snabbare sen i Abuja...jaja) eller det sista alternativet, som jag inte minns vad heter. Då skulle det säkert komma fram innan måndag! Jag frågade om pris. Honkalkylerade och sa att det blir en nätt summa. 75.

... ... ... EURO?? frågade jag. Ja, euro....

Jag valde express och betalade 9,50€ ungefär. Det borde komma fram ganska nära rätt datum. Jag skickade till embassaden ett mail med informationen om att dessa dokument är på väg, samt skickade med de inskannade dokumenten så att de även har dem och vet vad de har att vänta på.

Nu är det bara att vänta. På måndag är det interview. Sedan väntar 14 dagar av pinande väntan. Efter 14 dagar ska vi sedan skicka en förfrågan för att höra hur statusen på visumansökan är.

Jag är rädd. Självklart är jag rädd. Rädd för att hoppas för mycket. För beslutet ligger inte i våra händer. De ligger i händerna på människor som inte känner någon av oss.

Deprimerande

Papprena ska nu lämnas in till att ansöka om visum. Allt är så gott som klart. Det är bara att få iväg allt, för honom att printa ut det som ska printas ut, sedan boka tid för intervju.

Låter det enkelt?

Jag vet att svaret har 50-50 chans att antingen lyckas eller misslyckas. Jag vet inte om jag klarar av ett nej. Jag vet inte om han klarar av ett nej.

Det tar på krafterna, psykiskt, att lämna in dessa papper. Det är inte som när deadlinen på skoluppgifterna närmar sig. Ångesten man känner är intet i jämförelse.

Just nu är jag totalt nere. Från och med måndag (imorgon, 2 februari) så kommer allt att vara med honom och vi kommer att boka tid. I alla fall är det planen. Biljetten är bokad. Inbjudan är skriven. Bara en stämpel och underskrift kvar, och den fixar jag på måndag. Kostar säkert något, men det får kosta vad det kosta vill just nu.

Jag måste tvinga mig att fortsätta framåt! För någon styrka finns inte kvar. Min man har börjat påpeka att tiden går, och jag vet att tiden går. Jag bara inte orkar mera. Han orkar inte heller. Vi måste vara starka tillsammans. Vi måste hitta styrkan att fortsätta kämpa och fortsätta hoppas.

Jag vågar inte tänka på framtiden, för jag vet inte hur den ser ut.

Så jag ska passa på att tacka mitt land, för all den otrygghet det ger mig. (Måndag 4.2.2013)

Papperskrig på hög nivå

Vi har vårt vigelbevis. Det är legaliserat. Det är med mig. Jag har lämnat in den legaliserade kopian till ämbetshuset. Vi är registrerade som gifta.

Nu vill vi att han kommer hit på besök. Vi ska ansöka om visum. Och då kräver de att han har med sig vigselbeviset.

WHAT?? Varför i hela helvetet ska det förbannade pappret skickas åt mej om det är så att han behöver ha det?? Visst, jag behövde ha det för att registrera oss här, och jag behövde ha originalet.

Kände direkt att det här behöver jag kolla upp mera! Jag ringde till Helsingfors. Jag pratade med dem där, kan jag i såfall visa pappren där så de inte behöver skickas? ...nähä....De vill ha orginalen där så då kan inte embassaden här se dem...eh...jobbar de inte för samma myndighet?

Hur som helst, kvinnan jag pratade med (pratade skandinaviska, by the way! Härligt språkt!! Några ord skiljde sig från svenskan, och det var verkligen en blandning av alla skandinaviska språk!) påpekade att ett legaliserat vigselbevis ha en egen nummer, och de ska kunna få upp den nummern i sitt system i Abuja. YES!! tänkte jag och sprang till mitt rum och kollade mina papper.

Hon bad mig i alla fall be att få prata med en visa konsult i Abuja. Så jag ringde tillbaka, stred för att få prata med en visakonsult, men de har andra regler. Efter en stund gav jag upp och ställde samma fråga igen, fick den faktiskt förklarad så att jag förstod denna gång. Så det ska faktiskt räcka med bara en kompia. Men OM embassaden vill ha originalet så kan jag skicka det till embassaden sen.

Ja, ja, vi ska skicka alla papper vi kan komma på! Men vi kommer inte att skicka vår e-mail korrespondens...jag satte den i ett word-dokument och det blev 165 sidor..... (fredag 1.2.2013)

Ångest

Visst, det är bra att dela med sig. Men att veta att det inte finns något hopp i en situation som är till synes hopplös är INTE vad jag behöver! Att veta att jag sitter i samma båt som någon annan, och den är på väg att sjunka. Vad ska jag göra? Ge upp?

För fan! Jag vill inte veta att öskaret har flutit iväg, jag vill veta att om jag sätter händerna ihop så kan jag ösa vatten ur båten på det viset! Det är ansträngande, långsamt, ack så meningslöst, MEN det kan ge resultat om jag är ihärdig och inte slutar kämpa! Jag kan hålla båten flytande tills dess att den når grundare vatten, så att jag i alla fall inte drunknar ute på öppet hav utan kan stå på bottnet och veta att jag har gjort vad jag kunnat för att överleva.

Jag vill inte ta kontakt, för jag vet inte vad jag får veta. Jag är en skör sammansättning av nerver, hopp och förtvivlan. Minsta stenskott i mitt glashus och jag vet inte hur jag ska göra för att hålla ihop.

Jag vågar inte hoppas för mycket. Jag vågar inte uttrycka min längtan. Jag vågar knappt skriva detta inlägg, för jag lägger ut mina tankar i universum, för alla svarta tankar att ta över och svärta mina drömmar. Jag vågar inte uttala den högt, för jag tror på högre makter, inte bara på den Gud som kristendomen har lärt mig att tro på, utan också på andra högre väsen.

Änglar, andar....kalla dem vad du vill. De finns där, de ser efter oss och håller oss trygga, men det finns också de som är avundsjuka, som bara vill oss illa.

Att hälsa på sin familj

Om man är gift med en finsk medborgare så har man rätt att ansöka om uppehållstillstånd i landet. Så är det. Man har rätt till det. Men betyder det att man måste ansöka om uppehållstillstånd när man vill besöka sin fru och hennes familj?

Frågan cirklar i mitt huvud 1440 minuter i dygnet... Ska vi ansöka om uppehållstillstånd? För vi har rätt till det...eller ska vi ansöka om visum för att han ska få komma och besöka mig och min familj....för han har rätt till det också!

För som jag med min logik tycker, man ska inte behöva ansöka om uppehållstillstånd, för man måste inte tvingas att bo i det land som den man har gift sig med bor. Man ska ha rätt att bo i det land man väljer att bo i och ändå kunna besöka sin fru eller man utan att ha uppehållstillstånd.

Men med logik har vi inte kommit långt....så jag vågar inte sätta hopp och längtan i luften. Jag sitter framför min dator 30 januari 2013. Jag har just läst visumansökningsblanketten och min man ska printa ut den och fylla i den. Till den ska vara en massa papper bifogade, och de ska vi också se till att blir bifogade. Det är ganska exakt ett år sedan vi ansökte om visum senast. Jag vet vad svaret blev den gången, och jag är rädd.

Rädd, för att jag har att göra med människor som inte känner mej eller min man. De känner ingen sympati för oss för vi är bara namn på ett papper. Nettan från Finland och Honey från Nigeria.... Hur ska vi kunna få dem att förstå att det handlar om Nettan och Honey från Planeten Tellus! Vi har båda ett hjärta och en själ, och en kärlek. (torsdag 31.2.2013)