Sömnlös

Droppen som får bägaren att rinna över!

Ja, den kom igår kväll.

Oviljan att inte villa gå och sova ensam kan hålls i shack, det är absolut inte omöjligt. Det är svårt, det är jobbigt och det är på gränsen till omöjligt. Men jag har lärt mig att ingenting är omöjligt.

Besvikelse och mer väntan utöver det vanliga var det som till slut fyllde bägaren med sista droppen.

Och jag VET att det är inte denna droppe som är orsaken till min reaktion. Orsaken till min reaktion ligger i resten av alla droppar som med tiden har fyllt koppen tills det att den nu är överfull och rinner över.

Jag blir inte bara självdestruktiv, jag blir destruktiv. Så jag lät medvetet bli att berätta till den berörda vad jag kände, jag väntade 4 timmar. Fyra timmar under en natt är långa timmar. Timmar som jag spenderade med att chatta med en kompis som verkligen behövde att jag var vaken och tillgänglig under denna natt! Och känslan att vara behövd lugnade mig avsevärt. Det gjorde också att oviljan att somna ensam byttes till en vilja att vara vaken för min kompis skull. Jag skulle alltså ha kunnat vara mycker mer destruktiv och självdestruktiv, men jag måste vara konstruktiv, för det finns faktiskt vänner med mera konkreta problem än mina ogripbara. Min smärta kan flyttas till framtiden. Hans var närvarande helatiden.

Jag hoppas han kryar på sig och får den hjälp han behöver! Men han är i trygga händer, säger han själv, omgiven av kunnig och empatisk personal på sjukhuset. Jag kan ändå inte låta bli att vara orolig och tänka på honom. ♥

Jag lyckades till slut somna runt 7-8 tiden. Snorig, illamående, och övertrött utan att vara trött. Jag lyckades somna, för då var han också för matt för att fortsätta chatta.

Jag vaknade runt 10 tiden. Outvilad, trött, huvudvärk, snorig, hungrig....Fast jag åt innan jag somnade vid 7.... Kunde inte somna om. Jag är för trött för att orka med mig själv, så jag behöver bara tänka, spelar ingen roll vad jag tänker, är jag glad, gråter jag, är jag ledsen, gråter jag. Om jag bara stannar i detta neutrala vakum som jag just nu befinner mig i så kanske jag klarar mig genom dagen utan problem.

...det är bara det att detta neutrala vakum också liknar ett tillstånd av apati....

Nåja, krävs det tårar och apati för att tömma koppen i alla fall en aning så att det igen ryms några droppar innan jag svämmar över, så då gör jag så!

Frågar du hur jag mår. Svarar jag bra. Frågar du om jag mår bra. Svarar jag nej. Att fundera hur jag mår är för jobbigt. Att svara inte bra....nä, det är för mycket erkännande. Att svara nej är enkelt och sant. Kräver ingen tankeverksamhet. Bara en sanning.

Och ja, jag känner att jag har en förkylning på gång, vilket ökar sannolikheten att detta händer. För jag blir gnällig, tjurig och grinig när jag inte orkar. Brukar vara första symptomen på att något inte är som det ska.

Google +

Jaha, då har jag updaterats till Google + ... ja, så var det med att ha en anonym blogg då! Jag har alltså nu en anonym profil?? Eh...där mitt namn som jag har registrerat min e-mail syns. Men hallåå!!?? Och så får man inte byta namn mer än ett visst antal gånger, för det gör man inte i verkliga livet heller....

Ja, allt är väl helt bra och så, och tur så har jag registrerat min e-mail med Nettan, nog för att jag registrerade det med efternamn, men det lyckades jag få bort innan jag blev informerad om att jag inte får byta namn. Hohh.... Som om det skulle spela någon roll? Varför ska allt vara kopplat till att börja med? Jag har tyckt att det är hur bra som helst, med google, blogger och g-mail kopplat, jag behöver bara logga in en gång. Men nu blev det ju bara jobbigt.

I-landsproblem BIG time! Men varför ska man inte få ha det som man vill? Jaja, så mycket har jag inte att klaga över, jag har gått igenom anonymiteten och den verkar vara så som jag vill ha den. Att jag postar alla mina inlägg på FB tycker jag inte stör min anonymitet, för de som jag har på FB vet ändå vem jag är och jag har så att endast vänner kan se att det är jag som delar mina inlägg. Så jag är anonym för resten av världen. Jag vill inte att alla ska veta vem jag är och var jag bor! Det räcker med att man kan med mycket eller lite efterforskning komma på var jag bor och vem jag är utgående från vad jag skriver.

Samma är när någon kommenterar. Visst, det är roligt när någon sätter ett namn, men jag klagar inte när någon kommenterar med Anonym. Vad skulle det spela för roll? Vill man vara anonym och ändå ha en åsikt så BE MY GUEST! Så länge det inte är kränkande eller hotfullt eller rent ut sagt skräp eller virus.

I dagens värld är vi så exponerade och uppkopplade helatiden. Visst, jag har funderat på möjligheten att blogga från min arbetsplats, i en stängd blogg med lösenord för de berörda, under en annan profil. Bara för att jag har ett jobb där vissa kanske skulle vara itresserad av vad som händer under dagen. Och jag tycker att de har rätt till det. Jag skulle göra detta inte för att jag måste, utan för att jag tycker det är roligt att dela med mig. Jag vet att det skulle sätta press på andra att göra liknande, och det är väl egentligen enda nackdelen. För brinner man inte för det ska man inte tvingas att göra det, tycker ju jag. Vi ger ändå ut massor med information dagligen.

Tänk hur det var när jag var barn. Jag gick ut på morgonen, lekte, tappade bort tiden (ok, det gör jag ändå ännu), min mamma ställde sig på trappan och ropade så att det ekade mellan träden och bergen att det är mat (eller vad hon nu hade för ärende). I dagens läge plockar man upp mobilen och ringer, och gud nåde om personen vi vill nå inte svarar!! Dom vill inte prata med oss!! OJ OJ OJ!!! Vad har vi gjort för fel??

Jamen gud. Kanske personen vi försöker nå har mobilen hemma? Sitter i möte? Har hamnat i en olycka?? Blivit bestulen på sin telefon eller vad som helst... Ringde man under min barndom och ingen svarade så ryckte man på axlarna och försökte pånytt senare, för då var personen i fråga kanske inte inne.

Jag minns hur det var att rusa till telefonen och svara med för och efternamn och inte ha en aning om vem det var som ringde. Idag om det ringer någon med hemligt nummer eller en nummer som inte är sparad så tvekar jag, hur ska jag ens svara?? SKA jag ens svara? Tänk om man hade tänkt så förr.....nä, då var man bara super-exited för att det var någon som ringde.

DET var anonymitet!

Kan man lita på sjukvården?

Om jag blir sjuk, så är väl det mest logiska att ringa till sjukhuset, eller att åka dit. Det mest naturliga är väl att jag ska känna mig trygg och att jag kommer att bli omhändertagen på ett bra och värdigt sätt?

Jag vet att jag har sagt att det är konstigt att man måste veta allt själv om man kommer in till sjukhuset. Hur man ska behandlas och om det är akut eller inte. Mitt exempel är malaria-testet jag ville ta. Där jag behandlades som vilken annan patient som helst, när jag borde ha behandlats som akutfall. Nu hade jag inte malaria, för jag har inte fått några fler symptom. Men bara att stå på mig och kräva att test skulle tas. Även om jag sen inte fick ta det för det ska ta när jag har feber, inte 1½ vecka senare bara för att det inte fanns läkartid innan dess....

Jag suckar och perklar och tycker att det är orutinerat. Men det är malaria. Det är en exotisk sjukdom. Jag kan ha förståelse, jag kan förlåta....

Vad jag inte kan förstå, vad jag inte kan begripa, vad jag för mitt liv inte kan få att gå ihop med detta årtusende......Hur kan man behandla en patient som kommer in akut på detta sätt??? Jag läser och jag föreställer mig hur det skulle vara att hamna i en sådan situation....Veta att något är fel, något är allvarligt fel, men ingen visar förståelse. Det är ju för fan mot mänskliga rättigheterna!! Det måste vara mot mänskliga rättigheterna att bli behandlad sådär!!

Jamen läs! Jag chockas, jag blir arg, jag blir ledsen....både på de som skulle vara där och hjälpa, och på de människor som fanns runtomkring men som inget gjorde....Jag blir arg och ledsen....

Jag är glad att veta att hon idag mår bra, att hon idag kan berätta om vad som har hänt. Jag vill sprida detta, för jag vill att det ska bli en ändring, det MÅSTE bli en ändring! Följande människa kanske inte har samma styrka och ork att kämpa sig igenom detta. INGEN ska måsta ha styrkan och orken att kämpa ensam INNOM sjukhusets väggar!!

Seriously??

Jag hittade den här bilden på facebook....och OJ vad jag skrattade!

Tills jag såg kommentarerna, att tjejer faktiskt kan ha så ont? Jag har haft det en gång, som jag inte förstod varför jag hade så ont. Men inte fan tänkte jag att jag skulle dö.

Det var bara förbannat jävla ont!

Men jag kan däremot känna att jag håller på att dö när jag är hungrig. När jag är så hungrig att jag inte vet vad jag ska ta mig till, för jag vet att vad jag än äter så kommer det att accelerera. Smärtan och hungern. Att äta något som jag måste tugga är helt uteslutet, för jag kommer definitivt att dö innan jag fått i mig tillräckligt med näring för att döva reaktionen från första tuggan.

Jag lärde mig redan som ung att jag skulle dricka vatten, för det dövade den värsta hungern, sedan kunde jag äta för att få bort hungern. Baksidan är att i vissa fall när jag dricker vattnet (eller vad som helst, äter..) så slår hungern över till smärta så fort vätskan kommer ner i magen.

Smärtan lindras om jag får krypa ihop till en boll. Men har jag någon med mig vill jag ogärna göra det, för det oroar bara i onödan att se mig grimaserande hålla armeb mot magen och ramla ihop på huk. Men jag vet ju att det bara är en stund, sen försvinner det.

Samma är det med min mensvärk. Jag har inte mycket mensvärk, bara om jag har värk och jag måste sätta i min menskopp (världens bästa uppfinning efter hjulet!). Då är jag ju och bråkar på ett område som redan värker genom att trycka upp en kopp....då eskalerar min smärta så att det ofta slutar med att jag tar ut koppen, tar värkmedicin, väntar tills den värkar och sen sätter i koppen tillbaka.

Varför? Om det gör så ont? Det gör ont ENDAST då när jag sätter i den, OM jag redan har värk innan. Annars så har min mensvärk lindrats efter att jag började använda menskopp. Jag känner mig mera ren och fräsch. Jag känner min mera rörlig och behöver aldrig oroa mig. Jag GLÖMMER BORT att jag har mens! Allvarligt! Jag kan gå och lägga mig och inse att "oj, vänta, jag har ju mens... Jag måste tömma koppen!" för den ska tömmas med typ 12 timmars mellanrum. För att inte tala om hur mycket pengar jag sparar! En menskopp kostar i och för sig....ja, vad betalade jag...? 40€ kanske? Så det kanske låter som mycket...men ett paket bindor kostar 5€, de innehåller typ 15st och ska bytas med 4 timmars mellanrum, vilket gör att ett paket räcker 2-3 dagar. Så en mensperiod tar kanske 2 paket, alltså 10€. Och en gång i månaden ger 120€. Menskoppen håller i många år...jag tror att jag har sett siffran 30 någonstans....Men om vi ens säger 10 år så ger det en kostnad på 33 cent per månad. Nu ska ju menskoppen kokas för att hållas steril, så lite extra kostnader tillkommer, men ändå, 33 cent mot 10€ ... hm... Jag glömde min menskopp hemma en gång när jag var på resa och fick mens. Köpte jag ett paket bindor för 5€ för att klara denna vecka? NEJ, jag gick till apoteket och köpte en till menskopp! För det är VÄRT det!!

Att värma sig

Förr kunde jag slänga av mig mina kläder, hoppa i duschen och vara tvättad, inklusive håret, på 5 minuter. Alltså, jag använder inte balsam då.

Nu har jag just kommit ur en dusch på säkert 45 minuter där jag inte har fått något annat uträttat än att jag har sprutat varmt vatten över hela mig.

Jag vet inte om det är för att det är kallt, att jag bara behöver värma mig, eller om det är för att jag försöker värma min själv och hjärta för att hur jag än gör så fryser jag. Jag vill vara helt omsluten av varmt vatten. Helst av allt med öronen under vatten så att jag inte behöver höra något utomstående ljud.

Kanske jag ska gå till simhallen i helgen. Inte för att simma, men för att sitta i bubbelbadet och i bastun. Skulle vara så skönt. Någon som vill bada bastu med mej i helgen?? Då kan vi ju ses på simhallen....

Arken 40 år

Ikväll blir det 70-tals tema när Arken firar 40 år. Biljetterna är köpta och min klädsel är bestämd. Bara sminkningen och håret att fixa.

...behöver jag säga att det finns en hel det idéer i min skalle och en hel del olika kläder som jag skulle vilja ha men som jag inte har hittat eller kunnat förverkliga på grund av att jag trodde att jag skulle jobba och inte festa??

Dom här byxona gillar jag! Jag ska se till att jag fixar dom åt mig i något skede i alla fall.

HÄRLIGT HÄRLIGT HÄRLIGT!!

Helgen är över. Jag har igen jobbat hela helgen, så nu är jag trött. Satt och halvsov i soffan när telefonen ringer och när jag svarar får jag veta att jag ska få kaffesällskap! Eh..klockan är lite över 10 på kvällen och jag ska gå och sova. Typiskt tycker killen i andra ändan, han trodde att eftersom det var lördag och arken är öppen att jag ska jobba. Jag frågar honom, vad sa han att det var för dag? Han upprepar. Jag säger att det är söndag, jag dubbelkollar på samma gång som jag säger det och inser i samma ögonblick att han faktiskt på riktigt har fel dag! Så jag utbrister seriöst? och skrattar. Vi kommer överens om att det är söndag och att det är okej att vara halvsovande när man ändå ska jobba följande morgon.

Detta var en parentes. Men lite rolig sådan!

Hela helgen har varit fylld med roligheter! Att DJ på arken spelade P-square med "E no easy" är ju höjdpunkten! Jag fick höra den på fredagen, tidigt på kvällen i och för sig innan det var mycket folk. Men bara att den spelades var ett framsteg som gjorde mej lycklig hela resten av kvällen! Messade till och med två kompisar med nyheten!

På lördagen fick jag den spelad igen! Då medan mina favoritkillar var på arken! Åh, lyckan i att få höra min favoritmusik på arken var inget emot lyckan att se killarna dansa till musiken! Jag har aldrig sett dem dansa så på arken förr! Trodde att det skulle vara hjödpunkten på helgen (igen)!!

Men sen träffar jag en arkenpersonal som slutat, han sätter armen runt mig och informerar sitt sällskap att han kan ju stå här med världens s*tans BÄSTA diskplockare! jag blir så paff så jag inte ens vet vad jag ska svara medan han ger mej en stor kram. Åh! DET lever jag länge på!! Och att jag saknar honom på jobbet...åh....det gör jag!! Han var ju absolut bäst!! ÄR absolut bäst!

Idag var jag till en kompis på lunch, vi pratade och umgicks och hennes dotter tävlade om min uppmärksamhet! En härlig dag helt enkelt. Med hemlagad lasagne, min favorit!

När jag kommer hem frågar en kompis och kollega om jag vill komma med på en ny träning, som ska mjukstarta, för det är lite på prov. Jag funderar en stund, men inte länge, jag bokar in tisdag kl.19 för träning! Det är en träningsform som jag inte brukar vara förtjust i, men jag är inte förtjust i något som heter träning! Så jag vill gärna testa före jag bildar mig en uppfattning! Ser fram emot det! För det har inte blivit mycket tränat nu när jag fastar. Ska ta en shake efter träning! Mitt välmående kommer före fasta!

Sen ser jag att en annan kompis och kollega blivit klar massör, och att man får boka in tid hos henne. Jag tar direkt kontakt med priser och tider, så nu har jag bokat tid på onsdag kl.16 för massage!!

HÄRLIGT HÄRLIGT HÄRLIGT!!

Märkligt hur alla bra saker ska samlas på samma tid!! Vi håller tummarna för att flera bra saker händer nu medan det ändå är på gång liksom!! Kanske lämna in lotto?? ...eller är det att utmana lyckan??

The intouchables

Jag fick denna film tipsad till mig via omvägar. Det var på kaffepausen, det enda jag hörde om den var att det var en fransk film, att den skulle handla om en rullstolsbunden person som skulle tas om hand av en mörkhyad med kriminell bakgrund, och att patienten valde sin skötare bland många andra. Och att de skapade en oväntad vänskap. Det var väl egentligen det som gjorde att jag blev intresserad. Att min kollega sedan beskrev det som en film som hon verkligen skulle kunna se på nytt istället för en "jaha nu har vi sett den här"-film så gjorde ju att jag fick lite extra intresse. Så jag kom hem, googlade på handling, eftersom hon inte kom ihåg namnet, och bingo! The intouchables kom upp!

Att en fransk film betyder franskt tal hade jag inte haft en tanke på...så det blev som en chock! När jag dessutom valde att se på den när jag var så trött att jag inte orkade sitta upp i soffan utan hade tänkt somna till en film trodde jag att en frank film där jag måste läsa texten skulle vara dubbelt sömnpiller.

TJI fick jag! Efter 5 minuter in i filmen hade jag satt mig upp och skrattade! Absolut! Det ska krävas mycket för att du ska somna till den här! Helt otroligt! Måste vara den bästa filmen jag sett på länge, om inte i hela mitt liv. Jag ger denna film 10 ganstrar av 5 möjliga, eller hur de där fancyga tidningarna brukar göra.

Se den! Strunta i att du inte kan språket! SE DEN!!!

Livet är orättvist

Jag har vetat det hela livet. Att om man ska lyckas i livet ska man ha ett jävlar-anamma och en ork att slå ner alla hinder som kommer i ens väg och sätta alla idioter på plats.

Att få ett nej i en ansökan är illa. Men när ansökan i sig betyder hur mycket som helst, på gränsen till allt, då är svaret ett av det viktigaste i livet. Att vänta och längra och hoppas....och så kommer svaret som man fruktat. Ett nej.... Jag minns hur jag kände det för cirka ett år sedan. Jag minns hur luften gick ur mig, hur hela mitt liv rasade samman som ett korthus i full storm. Det var inte som en liten vindpust som irriterande nog fällde något stackars kort, det var som en virvelvind som inte bara blåste ner, utan rev upp och spred allt i vinden, till platser där man aldrig kommer att hitta dem mer. Jag minns hur jag darrade, h ur jag slog det första numret jag kunde komma på....och hur personen i andra ändan var upptagen. Hur jag ringde nästa, som var på jobb....hur jag släpta in insikten sakta för att inte förgås. Hur jag satte meningen i google translate och hoppades att den magiskt skulle översättas till något annat- Hur jag till slut inte kunde vara i min egen lägenhet utan gick ut och ringde till följande som hade möjlighet att prata. Hur mina steg förde mig neråt gatan. Hur jag hamnade på resebyrån och bokade min första resa till Nigeria. En resa som jag aldrig åkte, och som jag aldrig avslutade. Eftersom peronen bakom disken informarade mig, vad jag redan visste, att jag måste ha ett visum för att resa till Nigeria. Eller, han trodde det, jag visste det. Men bara att göra detta lugnade ner mig. Det finns ett andra alternativ.

Fast denna blogg handlar inte om mitt nej. Det handlar om ett annat nej. Ett nej jag inte kommer att länka till. Men känslan av maktlöshet är den samma. Ett beslut som inte är gjort utgående från den enskilda pesonen, utan av människor utan ansikte som vi aldrig kommer att få träffa, vi kommer aldrig att kunna förklara eller ge vår sida. Vi är ett namn på ett papper.

Ibland undrar jag om inte vissa beslut görs på grund av okunskap och rädsla...kanske vissa görs på grund av statistik.... Hur lätt är det inte att säga nej till något man inte vet. "Nej, åk inte till Nigeria! Du kommer att bla bla bla..." men för mig är det "jag kommer att träffa mannen som har vunnit mitt hjärta och som är den andra delen av mitt liv"

Styrka och omgivningens stöd är vad vi behöver för att orka oss upp på fötter, för att orka vidare. Lite jävlar-anamma och ett mittenfinger att visa till alla orättvisor i världen!

AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa......

Frustrationen äter på mig!! Folk frågar hur jag klarar av att vara ifrån den jag älskar, hur jag klarar av att vara utan sex....egentligen är det väl den biten de har mest svårt att förstå. Hur jag kan vara utan sex.

Vad är det för svårt med det? Jag förstår inte?? Jag förstår faktiskt inte!! Vill ni veta så läs, vill ni inte ha privata detaljer (jag vet ännu inte hur privata, så hoppa över) Jag skriver när det är dags att hoppa, jag börjar lite lätt.

Att leva utan sex är faktiskt bland det lättaste jag har varit med om. Jag har mycket bra fantasi, så bra att jag kan sitta ner och flyta iväg i mina tankar, så att jag när jag ser upp inte ens vet VAR jag är eller varför. Hände mig senast igår på jobbet, jag var på toaletten, av alla platser, medan jag sitter ner funderar jag. Jag funderar hur det var när jag var i Lagos. Skillnader på toaletterna (av alla saker). Jag minns vårt hotellrum, jag vet hur badrummet ser ut. Jag är klar och stiger upp för att tvätta mina häder och ser in i spegeln. Surrealismen som slåt mig är otrolig! Jag VET faktiskt inte var jag är! Det tar flera sekunder innan jag kan placera och förstå var jag är. När jag sedan förstår var jag är dröjer surrealismen kvar. Hur kan det vara så att jag så helt och fullt kan förflytta mig till ett annat tid och rum?

Och för er som inte vill veta mina privata detaljer, så sluta läsa här och hoppa till följande tjocka text. Denna fantasi kan man använda på många sätt. Jag kan minnas alla gånger vi hade sex (ehm...knappast alla, men många) och i minnet gå tillbaka till hur det kändes helt emotionellt. Det emotionella höjer sexet kvalitetsmässigt hur mycket som helst. Jag kan alltså använda min fantasi och mina fingrar.

Det tog flera månader innan jag hade något intresse överhuvudtaget att ens använda mig av mina fingrar. Att tillfreddsställa mig på det planet existerade inte. Jag var så totalt förstörd på alla andra plan, så det blev ett behov som jag inte hade behov av. Efter att jag sedan blev redo att försöka kunde jag konstatera att kombinationen fantasi och fingrar kunde lyfta mig till oanade höjder! Jag levde flera veckor på min nyfunna ....vad ska jag kalla det...talang..?

Men sen kom det. Bakslaget. Och det kom hårt och skoningslöst. Helt intet ont anande fick jag med hjälp av mina fingrar en orgasm som först tog mig upp och hela jag fylldes av välbehag, men redan innan jag hann njuta av det kom det från ingenstans....smärtan, saknaden, det svarta djupet...det fyllde mig, HELA mig med en smärta jag inte hade väntat mig! Jag kastade mig av och an i min säng, jag gråter och jag skriker och smärtan känns som att den aldrig tar slut! Till slut klingar den av och lämnar mig gråtande som ett barn.

Naivt tror jag att det är en engångsgrej. Hur ska något som ska ge njutning orsaka smärta? Så jag gör samma igen. Och igen...tills jag inte vågar göra det mera. Det är inte värt smärtan.  För smärtan kommer inifrån, den börjar i hjärtat och exploderar ut i hela kroppen så att det inte lämnar en cell oberörd! Ju högre jag kan ta mig, desto lägre och snabbare faller jag. Men det känns omotiverat att missa själva poängen.

Jag är faktiskt rädd att jag ska uppleva samma sak när jag är tillsammans med min man i Nigeria. Men jag behöver inte vara orolig. Närheten till honom tar bort allt det svarta, all smärta, allt...och lämnar mig i ett avslappnat och härligt tillstånd, där jag inte endast svävar på rosa moln utan det faktiskt känns som att det är menat att det ska vara vi två.

Nu är vi inne på 6 månader....6 MÅNADER sedan jag träffade min man! Frustrationen river i mig! Både den rent fysiska frustrationen, men också bara det lilla simpla, att få vakna upp tillsammans med honom. Komma hem till honom, höra nykeln vridas om i låset och veta att det är han....

Lyckan när jag hör låten som är ringsignalen endast för honom är obeskrivlig! Hela magen dras ihop och fylls med pirr, ett lyckligt kärlekspirr som pulserar ut i kroppen.

Smärta är att vara så obeskrivligt lycklig att få vara tillsammans med den man jag älskar, samtidigt som jag är obeskrivligt ledsen och nere eftersom jag tvingas vara ifrån honom på obestämd tid utan att någon av oss kan påverka det.....

Jag vill inte gråta mera! Jag vill SKRIKA!! Jag vill skrika tills det inte finns smärta kvar i mig!

....samtidigt som jag inser att jag har klarat mig utomordentligt bra de senaste 5 månaderna. Och jag inser också att jag under det senaste 1½ året har jag sen jag varit i Nigeria klarat av att klättra upp ur en depression mycket djupare än jag kunnat föreställa mig. Det är det jag lever på, jag lever på att jag vet att jag mår bättre nu.....varför måste jag leva på att jag mår bättre nu? Varför kan jag inte bara få leva på att jag mår bra??

Sälja allt och starta på nytt i ett nytt land??

....och en annan sak verkligen stör mig....är att jag inte hittar en enda bild som beskriver den smärta jag känner!!!

Hallåååå våren!!

Du var här på ett kort besök. Bara så att man kände, nu är det vår!

Sen kom vintern tillbaka!!

Jag känner frustrationen i kroppen! Aaaargh! Sluta med dom här äckliga isiga vägarna och kalla vindarna! Ge oss vår!!

Så var den helgen över!

Måste säga att det var en av de bästa helgerna på länge! Också den helg med minst sömn!

Då hade jag ändå möjlighet att planera min sömn! Men det blir inte alltid som man planerar.

Först var det flytthjälp på fredag. Det drog ju ut på tiden mer än jag trodde, men sånt händer! Att jag fastar gjorde ju att jag var hungrig, trött och törstig när jag äntligen stjälpte i säng runt 12 på natten. Jag satte klockan att ringa halv 8 för att bryta fastan senare, jag behövde alla timmar sömn jag kunde få! Planen var att sväpa en shake och svänga mig om och sova så länge som jag orkar!

4 timmar senare får jag det väl "efterlängtade" samtalet Vad gör du? irriterad och trött svarade jag att jag sover, vad gör du? tja, var utlåst, och jag har extra nykel. Taxi eller cykel? Att vänta på taxi kl. 4 på morgonen....nja, det går snabbare att cykla. Det vägarna är bara....eller...dom var bara bara där jag inte skulle cykla, det var bara det!

Så jag kommer till första nerförsbacken med BARA is!! Tja, jag försöker cykla ner, jag har gjort det förr. Det är bara det att denna gång blir jag osäker, jag tvekar, jag blir osäker och jag får panik. Vad gör man då? Jo man bromsar! Iiiiik! FEL! Under över alla under, jag lyckades hoppa av cykeln och hållas och stå fast cykeln ramlade omkull, vi gled ett par centimeter också förstås. Jag kom inte hårt, för jag hade hållit på handbråmsen redan innan jag panikbromsade. Sen gick det i sakta mak till destinationen.

Jag fick lite fördelar av min färd. Bland annat tre spel jag ville köpa, nu utan extra kostnad, och bilen jag ville ha lånad lånad under den tid jag ville ha den, nu utan extra gnäll :D

Hem och sova efter en extra runda med att släppa av en kille hemma hos sig. Hemma vid 5 tiden. Trött, törstig....jag bryter fastan kl.5! En timme tidigare än jag tillåtit mig, för jag har också lovat att inte sätta min hälsa i fara, och det har jag väl egentligen gjort redan med flyttandet, men sen att cykla efter det också så är min kropp verkligen i behov av vätska och näring!! Sen sova!

...TRODDE jag! Jag vänder och vrider på mig till kl.7. Sen stiger jag upp och sover lite på soffan. Ehm, vänder och vrider mig där. Tillbaka och sova i sängen, bra försök! Men jag vilar hela dagen!! All energi jag kan stjäla åt mig. 5 tiden är det dags att gå på party. Jag får kritik för att jag inte kan ta paus i fastandet när det är fest! Men jag står på mig! Jag frågar däremot om jag kan ta lite mat med mig till jobbet sen, för jag ska ha paus på söndag så jag får äta från kl.24.

Jag bryter fastan 23.30 sen i alla fall, för jag är hungrig, törstig, har huvudvärk och jag inser att jag kommer inte att hinna äta om jag ska börja jobba kl.24, jag kan inte tillbringa första halvtimmen av min avlönade tid med att äta liksom. Maten är fantastisk!! Jag sa det till kocken, men jag säger det igen! Fantastisk!

Slutar jobba kl.4.30 fort hem och sova, somnar faktiskt bra! Klockan på ringnin kl.7. Upp och göra sig i ordning för Stockholmsresa med tillhörande jobb. 2 timmar sömn! Ja, detta var orsaken till att det var så viktigt att jag skulle sova mellan fredag lördag!

När jag kommer hem lite före 24 på söndag kväll är jag så trött så att jag känner mig full... Världen snurrar och det känns som att det gungar. Jag sover som i koma. Till kl.7 när jag ska vakna och göra mig klar för jobb! Jihuu!!

Nu film och sova!