Definiera "Vacker"

Från små lär vi oss vad som är vackert och vad som är fult. En tjej som jag läste saga för hade bestämt sig för att tjuven i den sagan var ful. Hon frågade mig om jag inte tyckte likadannt, men jag föll inte i den gropen. För jag tyckte egentligen inte att de var fula. Okej, de var fula på insidan, men det ser man inte från en bild. Kanske jag skulle ha tagit upp det till diskusion? Nåja, kanske lite sent att tänka på det nu....Dessutom vet jag inte i vilken ålder man borde börja diskutera att man kan vara ful på insidan fast man är vacker på utsidan....

Hur som haver. Det som gjorde att jag ens funderade på definitionen vacker är en ... tja, kanske jag kan kalla det story, för jag vet inte om det är en artikel eller en blogg eller vad det är. Hur som helst, så läste jag en story jag hittade på facebook. Det handlar om hur bruden med skägg ändrade definitionen av vacker.

Första gången jag skannade genom bilderna tyckte jag att kombinationen såg lite märklig ut, ja, jag ska väl vara ärlig! Men nu var det ju inte kombinationen jag skulle se på, utan på "vacker".

Hon har verkligen vackra ögon, tycker jag, och hur hon bär sin sjukdom är helt fantastiskt! Jag kollade upp hennes instagram, och visst, brudbilderna är fina, men för att se hennes riktiga skönhet så behövde jag verkligen se hennes instagram. Jag vet inte varför, men jag tyckte i alla fall att de bilderna var mera naturliga, och därför mer vackra.

Kanske det är bara jag, men under fotograferingar så är man så stel och tillgjord, fotografen säger att man ska stå si och man ska stå så. Det spelar ingen roll hur man känner eller inte känner.

Ett bra exempel på det är en bild som blev tagen på mej och mitt ex under perioden som vi separerade. Vi skulle ta ett kort på oss två, ett turistfoto, och vi ställde oss bredvid varandra. Men fotografen tyckte vi skulle stå olika, jag med handen på hans bröst bland annat. Då för stunden så spelade det inte så stor roll. Men i dagens läge ser jag falskheten i fotografiet. Det var inte vi. Det är inte vi. Det är uppstyltat och oäkta.

Hur som helst. Tillbaka till den skäggiga damen. Hon bär verkligen sitt skägg med stolthet. I alla fall verkar hon göra det. I alla fall om man läser hennes texter, så har hon bestämt sig för att bära sitt skägg med stothet. Kanske det finns dagar hon inte gör det. Gudarna ska veta att det finns dagar då jag inte ser på mig själv med stolthet. ....på tal om det så undrar jag om jag ens medvetet har dagar då jag ser på mig själv med stolthet.... hur som helst!

Att acceptera sig själv som vacker är en del av att kunna vara vacker! Att acceptera andra som de är är också ett sätt att vara vacker.

Se inte till media för att lära dej om vad som är "vacker", se till dej själv. Du är vacker som du är! Och om du inte ser det vackra, koncentrera dej på det som DU tycker att är vackert på dej! Det spelar inten roll om du tycker att du har vackra lill-tår eller om dina öron är vackra. Koncentrera dej på det och låt sedan ditt sinne utvidga sig till att omfatta mer och mer av dej!

För att hitta det vackra i mig så började jag med ögonen. Efter det kunde jag utvidga mitt seende till att omfatta mer. Under den perioden hade jag en kompis som tyckte att jag var fåfäng. Men det brydde jag mig inte om. Jag hade första gången i mitt liv insett att jag KAN vara vacker!

Det KAN du också vara!

Att skämmas

Jag läste nånstans att känslan att skämmas är en inlärd känsla. En känsla som endast människor har. Jag tänkte inte mer på det efter det, inte före igår.

Jag såg en kråka (kaja....I don't know!) som flög till en annan kråka (ja, de var samma art i alla fall). Kråka ett är alltså en ung-kråka, och kråka två vuxen. Kråka ett hade hittat ett gult löv, det såg ut som ett björklöv, som den flög med upp till kråka nummer två, som satt på en stolpe (eller lampa, eller vad det nu var...). Vad som egentligen var meningen med lövet, det vet nog vara kråka nummer ett.

Men direkt när kråka nummer två får lövet erbjudet åt sig blir det ett himla liv! En riktig tillsägelse! Kråka nummer ett låter lövet dingla ner och böjer ner huvudet, som om den skulle skämmas, medan kråka nummer två kraksar på, viftar med vingarna och liksom hackar med näbben.

Kråka nummer ett hängde med huvudet medan den blev utskälld. Kråka nummer ett verkade helt klart skämmas för att lövet inte var bra nog. Kanske det var meningen att den skulle hitta nåt gott att äta, vad vet jag! Kanske den lärde sig att stjäla skinande objekt.....ja, fast det var ju skator...

Hur som helst så funderade jag vidare. Hundar kan skämmas. Fast det kan faktiskt gå att argumentera för att det är en inlärd känsla, eftersom hundar är husdjur och tränade.

Men kråkan är nog inte tränad. Där köper jag inte att det är ett inlärt beteende!

Visserligen, vi ska väl inte skämmas över en massa som vi skäms över. Men själva känslan borde ju existera som sådan. Känslan man får när man gör fel.

Vi lever i en låtsas-värld

Jag träffade en flicka, 4½ år ungefär. Hon är för mig en helt okänd flicka, men under omständigheterna började hon prata med mig. Jag träffade henne med sin pappa. Flickan bestämde sig nästan omedelbart för att jag var någon att lita på, Redan det tyckte jag att var märkligt måste jag säga. Hon valde att komma till mej istället för till sin pappa med vissa saker (som titta på mej! titta vad jag kan, jag har ramlat....). Fast vissa barn är väl bara så.

Hennes mamma och pappa var separerade. Det fick jag veta, och hon hade två syskon, tydligen ett från mammas sida och ett från pappas sida. Tja, det är väl den moderna familjen då! Inkluderat då förstås en låtsas-mamma och en låtsas-pappa. Så långt är jag med! Så modern är jag faktiskt!

Sen berättade hon att hon egentligen bor hos sin mamma, så just nu när hon bor med pappa, så bor hon i sitt låtsas-hem.

Va?? Alltså VA? Är det här något som pappan i fråga tycker att är okej? Han var inte i närheten, utan han tog hand om lillan från sin sida just då, och jag kände att jag har inga befogenheter att gå och snoka runt i deras lilla låtsas-värld. Men jag funderar.

Med alla extra föräldrar och låtsasföräldrar så kan jag förstå att det är förvirrande. Men att kalla sin pappas hem för låtsas-hem tycker jag endå att är lite att ta i!

"Mitt andra hem" skulle jag tycka var okej Sen får man väl kalla det styv-mamma, låtsas-pappa, extra-mamma, plast-pappa....vad finns det ens till? allt vad man önskar.

Jag känner också till en flicka som kallar sin extra-pappa till pappa. I sig tycker jag att det är ok, om det då också inkluderar att extra-mamman kallas för mamma. Men också i det fallet känner jag inte flickan.

Vad är era åsikter i denna låtsas-värld?