Jag fastade för min man. För att han skulle få komma hit. Ingen visste varför jag fastade. Jag sa att jag kan berätta efter att jag fastat klart, om det är någon som fortfarande frågar.
Det var en vän, som frågade, som jag lovade ska vara den första som får veta efter att jag bruit fastan. För vännen ville veta, men jag stod fast vid mitt besut.
När fastan var slut, var det jag som tog upp det. Vännen hade bestämt att det är okej, om jag inte vill berätta så ska jag inte behöva det. Men jag stod fast vid mitt löfte.
Jag öppnade munnen. Jag sa: *Jag fastade för att.....* sedan släppte all spänning, all hopplöshet, allt jag hade burit på ensam, *jag saknar honom* fick jag till slut fram. Jag vet att vännen har svårt med när jag gråter, det är inte lätt att se någon annan gråta. Så jag försökte att lugna mej så mycket att jag kunde återfå kontrollen, när vännen helt oförväntat sätter armen runt mej.
Jag visste då, jag kan inte säga orsaken till varför jag fastar till någon annan. Det kommer att stanna mellan oss. Hur fel hade inte jag. Att säga det en gång hade hjälpt, det var lättare att säga nästa gång. För såklart, var det de som frågade. Och såklart kände jag att jag behövde säga, i alla fall en del av sanningen.
På ett sät kändes det skönt att bryta ihop, för det var en hopplöshet som lämnade mej.
Nu är det längesen jag har gråtit. Jag har inte något behov av att gråta just i denna stund. Visst är jag i en situation som är hopplös i sig. Men att gråta för varje munut vi är ifrån varandra är inte lösningen.
Lösningen är att hitta glädjeämnena i vardagen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar