Att ge telefonförsäljare en chans

Det ringde en kvinna till mig. Med rikssvensk brytning, eller om det var helt klart dialekt, jag funderade inte så noga. Min hjärna registrerade ganska snabbt att det var en försäljare, trots att hon pratade långsamt. Vilket är ovanligt för försäljare. Jag sa att jag var upptagen så hon sa att hon ska ringa igen senare.

Någon dag senare. Jag har glömt bort försäljaren. Hon ringer igen. Samma långsamma prat, samma brytning/dialekt, och frågan om jag har mer tid nu. "Mmm" svarar jag, och inser att hon troligen inte kommer att ge upp. Så hon börjar förklara, hon funderar över min elektricitet, om jag skulle vara intresserad av att byta. Egentligen är jag inte det. Visst, det är en relativt hög elräkning jag har, men att byta till nåt som kommer via en telefonförsäljare är väl något jag inte hade tänkt mig.

Så frågar hon varifrån jag får min el. Jag konstaterar att jag inte vet. Elen följde med när jag flyttade in. Jag har inte skrivit på något. Hon blir helt ställd! Ja, då är det ju lite svårt att byta el om det är så att mitt namn inte står på kontraktet.

Istället skulle hon försöka komma i kontakt med den person som borde stå på kontraktet, alltså ägaren till lägenheten. Hon tackade för sig och vi la på.

Ja, hon ringer ju i alla fall inte mig flera gånger! Sen ringer hon knappast någon annan som bor i hyreshus heller.

Nåja, en telefonförsäljare mindre!

Fast jag är ganska skonad från dom. Undra om jag har funnits/finns på nån svarta lista eller nåt...?

Att bli bestulen på sin identitet

Eller vad jag ska kalla det.

En vänförfrågan skickades till min man. Jag visste inte om det. Jag varnade honom appropå att en kompis lagt upp på facebook att det har förekommit vänförfrågningar i hans namn, med en annan profil än hans egen. Eftersom han och min man är nära sa jag det helt appropå.

På det svara min man, han har fått en vänförfrågan av mig dagen innan. ... jag trodde jag skulle sätta i halsen! Du har fått en vänförfrågan av VEM? Han upprepade, och denna gången hörde jag honom tydligt, han hade fått en vänförfrågan av MEJ!!

Ja, man kunde inte föra en vettig diskussion med mej efter det. Jag hade tankarna någon annanstans. Min bild hade använts! Usch! Jag blockade genast alla bilder, så från och med nu kan endast vänner se mina profilbilder. Alla andra är gömda. Jag meddelade facebook att någon använder mitt namn.

Nog om det.

I helgen var jag i Sverige. Min man visste om det. Ändå ringer han..? Jag är utomlands, han är utomlands...även om han är hemma i sitt land förstås och inte utomlands. Men i alla fall, det blir ett utlandssamtal till Finland som sedan blir ett utlandssamtal till Sverige för mej. Jag svarade inte utan skickade ett meddelande. Hade han glömt att jag inte är hemma?

Nej, det hade han inte. MEN, jag hade skickat en vänförfrågan åt honom samma dag. VAD?? Jag blev lite irriterad på att han hade ignorerat vänförfrågan och inte anmält personen.... Men sedan påstår han att den var skickad från min profil...men....det är ju omöjligt?!! Han fortsätter att påstå att det kommer från min profil, så jag vill logga in på min facebook bara för att veta om jag kan eller om jag har förlorat kontrollen över mitt konto. Efter mycket internet-låååångsamt så kommer jag äntligen in. Han konstaterar att han ser mej, jag konstaterar att hur kan han veta att det är jag och ingen annan? Nä, det bara vet han.Gulle!

Jag konstaterar att det inte är så mycket mer jag kan göra före jag är hemma. Dessutom ska jag bara hem och svänga och sen på jobb.Att en vänförfrågan har skickats är forfarande äckligt, men det stör inte lika mycket.

Jag jobbar natten och på morgonen vaknar jag. ...såklart... sedan loggar jag in på facebook och bestämmer att jag ska gömma mina vänner så att vem det än är som skickar vänförfrågningar i mitt namn inte ska veta vilka mina vänner är. Jag går in på säkerhet och privat och vad det nu heter. Kollar hur man ska få facebook mera säkert. Sedan ska jag byta mitt lösenord. Så hittar jag en flik, aktiva sessioner. Jag klckar på den. Jag är aktiv på 3. Första är min dator, hemma i min hemstad. Den andra är min I-phone, hemma i min hemstad. Den tredje är London....LONDON!?? Jag har aldrig varit i London! Förutom när jag mellanlanda där när jag skulle till...vart det nu var, Canada kanske. Då hade jag inte ens facebook, så det kan inte ha varit öppet sen dess! Jag tänker inte, jag tittar inte, jag avbryter aktiviteten! Sedan funderar jag, när har den startats? ...lite sent att tänka det då....

Efter det byter jag fort som fan lösenord.

Men vad är det för vits att jag gömmer mina vänner om personen som stjäl min identitet är inloggad på mitt konto?? Han/Hon kan ha tagit all information....namn.....relationer.....bilder.....bilder.....faaaan! Jag har bilder som bara jag ser, för de är inte för andra.....

Jaja, jag kan inte göra något åt det nu. Många album har raderats idag. För om det händer en gång så kan det hända en gång till!

Så alla ni där ute. Se till att inte förvara något viktigt och värdefullt på era internetkonton, vilka som helst! Och se för F-A-N till att ha de bästa lösenordet ni kan komma på! Helst ett sånt så att ni själva har svårigheter att komma ihåg det.

S*t*n va tight röv du har!

Jag plockar papper på herrarnas. Mitt i allt hör jag en kille bakom ropa (säga högt...ja, välj själv) komentaren i rubriken. Jag vänder mig förvånat om. "Eeeh...tack...antar jag". Jag går mot följande papperskorg och går förbi honom, varpå han informerar, "Men du har!". Jag kastar en road blick på honom och han puffar till kompisen och kommenterar, "kolla vilken blick hon ger!". Jag ignorerar honom och när jag är färdig är han borta. Jag anser det vara en av de bästa kommentarerna ever!

Senare samma kväll, jag har just kollat herrarnas toalett och jag är påväg därifrån. När en kille börjar prata med mig. Han har ett problem. Ja, jag kan lyssna vad han har för problem. Hans byxor (ja....byxor!) har ett problem, de hålls inte uppe, så om jag kan hålla upp dem åt honom. Jag drar största sucken inombords, pekar på hans kompis och säger att han kan ju hålla byxorna uppe åt honom. Nej, förstår jag, dom är från Stockholm och de vill ha arkenbyxor! Jag slår över till my kind of-rikssvenska/stockholmska, what ever svensk brytning. Och jag minns inte vad jag säger, något om att jag inte är från Stockholm i alla fall.

MEN se han har ett problem som är litet, han visar med handen. Jag tittar på hans hand, han håller inte tummen och pekfingret, så jag inser plötsligt vad han menar. Jag svarar, det var ju inte ett litet problem! Nä, svarar han, men om jag tar tag i problemet så kanske det växer. ...jasså du, svarar jag (Ja, han blokerar min väg, han har till och med satt armen runt mig och försökt leda mig inåt i tolaletten, så jag är kind of stuck). Han frågar om jag inte är intresserad. Jag svarar nej. Inte ens lite intresserad? Jag svarar igen nej. Jag måste ju säga att jag ser humorn i det hela så jag skrattar och går. Hanstoppar mig inte! Vilket jag innerst inne tackar för!

Som avslutning på kvällen plockar jag glas ute i lobbyn. Jag plockar från ett bord där jag mitt i allt får frågan "Är du singel?". Jag är lite förvånad, för de brukar inte fatta att fråga innan de försöker. Jag svarar "Nej, jag är gift" (Oh, hur härligt det är att svara så!!). Han frågar igen "Men är du singel idag då?". Jag blir helt ställd för ett par sekunder, sen svarar jag, nej, jag är gift alla timmar på dygnet.

You can't blame a guy for trying! heter det ju. Och i det stora hela, ingen har kränkt mej eller behandlat mej respektlöst. De har hållit sig på ett lämpligt avstånd (Förutom killen/killarna som försökte dra in mej i toaletten, då ilade det till av osäkerhet, en sekund, sen släppte de), både fysiskt och psykiskt. Enligt mina mått mätt.