Visst, det är bra att dela med sig. Men att veta att det inte finns något hopp i en situation som är till synes hopplös är INTE vad jag behöver! Att veta att jag sitter i samma båt som någon annan, och den är på väg att sjunka. Vad ska jag göra? Ge upp?
För fan! Jag vill inte veta att öskaret har flutit iväg, jag vill veta att om jag sätter händerna ihop så kan jag ösa vatten ur båten på det viset! Det är ansträngande, långsamt, ack så meningslöst, MEN det kan ge resultat om jag är ihärdig och inte slutar kämpa! Jag kan hålla båten flytande tills dess att den når grundare vatten, så att jag i alla fall inte drunknar ute på öppet hav utan kan stå på bottnet och veta att jag har gjort vad jag kunnat för att överleva.
Jag vill inte ta kontakt, för jag vet inte vad jag får veta. Jag är en skör sammansättning av nerver, hopp och förtvivlan. Minsta stenskott i mitt glashus och jag vet inte hur jag ska göra för att hålla ihop.
Jag vågar inte hoppas för mycket. Jag vågar inte uttrycka min längtan. Jag vågar knappt skriva detta inlägg, för jag lägger ut mina tankar i universum, för alla svarta tankar att ta över och svärta mina drömmar. Jag vågar inte uttala den högt, för jag tror på högre makter, inte bara på den Gud som kristendomen har lärt mig att tro på, utan också på andra högre väsen.
Änglar, andar....kalla dem vad du vill. De finns där, de ser efter oss och håller oss trygga, men det finns också de som är avundsjuka, som bara vill oss illa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar