So simple. Either I trust, or I don't.
Är jag bara rädd? Förut var det så enkelt!
Har jag bara för mycket att tänka på? Det händer en massa just nu. Men än jag egentligen skulle ha tid och ork med! Till på köpet ska Spotify bråka med mej! Får jag inte spotify fixat innan veckan är slut så ska jag tammefan avsluta mitt konto där!
Måste väl skylla mitt humör på huvudvärk, och så kan jag faktiskt skylla på PMS! Hah! Nån gång måste man väl få det också :)
måndag 30 april 2012
lördag 28 april 2012
Poker
OJ va längesen jag spelat poker senast! Eller, ja, det skulle jag väl ha sagt förra veckan, för då spelade jag lite, samma igår. Men det är riktigt kul att spela igen. Såklart så åkte jag ju ut med AJ mot AQ, där jag inte ens bara förlorade för att han hade bättre utgångshand, han fick såklart fullt hus med 9or och damer...kul
Så nu har jag inget att göra igen innan de andra har spelat klart.
Ja, kanske jag inte ens hinner med en till turnering innan det är dags för sova :) Japp, vi får se!
Så nu har jag inget att göra igen innan de andra har spelat klart.
Ja, kanske jag inte ens hinner med en till turnering innan det är dags för sova :) Japp, vi får se!
tisdag 24 april 2012
Orka...
Jag ser fram emot om två veckor när vi börjar med samtal på jobbet. Not. Det är väl baksidan av jobbet. En chans för mej att säga som jag tycker om barnen, men också en chans för föräldrarna att säga vad de tycker om oss, och speciellt en chans att säga vad de tycker om att jag säger vad jag tycker....
De barn det inte är något speciellt med, de är enkla att ha samtal om. Det är barn där personal och föräldrar har olika åsikt som är jobbiga. Jag tycker INTE att det är nåt fel på barnen. De är underbara! Alla har sina fel och brister, även barnen, alla behöver hjälp på ett eller annat sätt, alla kan ha svårt i vissa situationer. Varför inte ta emot all hjälp man kan få för att klara av det som är svårt?
Nu är det inte så att jag har något barn som jag känner att jag behöver ha ett svårt samtal om. Jag bara filosoferar i största allmänhet.
Jag tänker på mej. Mina föräldrar gjorde allt som stod i deras makt för att jag skulle få den hjälp jag behövde. Och ändå lyckades de inte hitta det jag behövde. Det jag behövde var väl inte så vanligt då, tror jag. Jag har ingen diagnos, men jag har en misstanke om diagnos. Därför vill jag att alla som får den möjligheten för sina barn skulle ta emot den hjälpen! Det handlar INTE om att barnet är mindre värt! Det handlra INTE om att peka ut barnet! Det HANDLAR OM att hjälpa barnet att inte bli utpekat, att få behålla sitt värde utan att känna att det är midre värt bara för att det inte klarar av det som krävs.
Som 7 eller 8 åring visste jag att jag var värdelös på rättstavning. Gång på gång kämpade jag med att lära mej, gång på gång fick jag bekräftat att jag var värdelös. Jag minns ännu en rättstavning där jag fick 4-
Jag kan väl tillägga att 4 betydde underkänt. Jag var alltså sämre än underkänt! Hur känns det för en 7-8 åring som verkligen inte KAN?? Ja, jag kan ju tala om för er att jag sket fullständigt i att försöka efter det. Vad skulle ha hänt om jag fått den hjälp jag behövde? Jag vet inte, jag kanske skulle ha kännt mej mera värd. Jag skämdes för att jag var så dålit, för att jag inte kunde.
Varför vill man som förälder utsätta sitt barn för detta? ABSOLUT INGET ONT OM MINA FÖRÄLDRAR! JAG MINNS ATT DE KÄMPADE FÖR ATT JAG SKULLE FÅ HJÄLP! Men fanns det inte så fanns det inte. Jag bara undrar varför föräldrar som får erbjudande om hjälp struntar i det...
Jag minns att jag var i årskurs 4, alltså jag var 10 år, när jag fick min första rättstavningsövning tillbaka felfri! Jag vet att jag året innan hade kämpat med att vara underkänd. Jag hade helt klart mognat under sommaren. Jag minns förvåningen än idag! Om jag ansträngde mej mera till just det provet? Nej, det tror jag inte. Så som jag fortfarande MINNS att jag ansträngde mej som 7 åring. Hur jag var frustrerad på att rättstavningsövningarna hemma inte gick bra, hur jag stavade samma ord om och om igen och till slut bara lärde mej vissa ord utantill. Jag har fortfarande vissa ord som jag kan utantill, jag uttalar dem som man skriver dem för att minnas.
När jag kom upp till årskurs 7 och vi började ha ordförhör på engelska. Ja, då hade jag INGEN motivation kvar! JAG HATADE DEN RÖDA PENNAN!! Så enkelt var det. Jag vet att jag inte hade någon motivation för på ett ordförhör hade jag en massa blåa understräckningar och bockar. OJ vad glad jag blev! Det var rättat med blått! följande förhör hade jag verkligen motivationen och satte ner energi på att verkligen lära mej! Fatta besvikelsen när jag fick en RÖD 10 på mitt förhör....RÖD!! Jag tappade motivationen direkt. Jag struntade i att läsa, vad var det för vits? Jag skulle ändå måsta titta på den RÖDA färgen.
Förstör inte ditt barns skoltid! Ge ditt barn en chans. Behöver ditt barn hjälp, låt henne eller honom få det, för det kanske gör att han eller hon får en chans i livet!
De barn det inte är något speciellt med, de är enkla att ha samtal om. Det är barn där personal och föräldrar har olika åsikt som är jobbiga. Jag tycker INTE att det är nåt fel på barnen. De är underbara! Alla har sina fel och brister, även barnen, alla behöver hjälp på ett eller annat sätt, alla kan ha svårt i vissa situationer. Varför inte ta emot all hjälp man kan få för att klara av det som är svårt?
Nu är det inte så att jag har något barn som jag känner att jag behöver ha ett svårt samtal om. Jag bara filosoferar i största allmänhet.
Jag tänker på mej. Mina föräldrar gjorde allt som stod i deras makt för att jag skulle få den hjälp jag behövde. Och ändå lyckades de inte hitta det jag behövde. Det jag behövde var väl inte så vanligt då, tror jag. Jag har ingen diagnos, men jag har en misstanke om diagnos. Därför vill jag att alla som får den möjligheten för sina barn skulle ta emot den hjälpen! Det handlar INTE om att barnet är mindre värt! Det handlra INTE om att peka ut barnet! Det HANDLAR OM att hjälpa barnet att inte bli utpekat, att få behålla sitt värde utan att känna att det är midre värt bara för att det inte klarar av det som krävs.
Som 7 eller 8 åring visste jag att jag var värdelös på rättstavning. Gång på gång kämpade jag med att lära mej, gång på gång fick jag bekräftat att jag var värdelös. Jag minns ännu en rättstavning där jag fick 4-
Jag kan väl tillägga att 4 betydde underkänt. Jag var alltså sämre än underkänt! Hur känns det för en 7-8 åring som verkligen inte KAN?? Ja, jag kan ju tala om för er att jag sket fullständigt i att försöka efter det. Vad skulle ha hänt om jag fått den hjälp jag behövde? Jag vet inte, jag kanske skulle ha kännt mej mera värd. Jag skämdes för att jag var så dålit, för att jag inte kunde.
Varför vill man som förälder utsätta sitt barn för detta? ABSOLUT INGET ONT OM MINA FÖRÄLDRAR! JAG MINNS ATT DE KÄMPADE FÖR ATT JAG SKULLE FÅ HJÄLP! Men fanns det inte så fanns det inte. Jag bara undrar varför föräldrar som får erbjudande om hjälp struntar i det...
Jag minns att jag var i årskurs 4, alltså jag var 10 år, när jag fick min första rättstavningsövning tillbaka felfri! Jag vet att jag året innan hade kämpat med att vara underkänd. Jag hade helt klart mognat under sommaren. Jag minns förvåningen än idag! Om jag ansträngde mej mera till just det provet? Nej, det tror jag inte. Så som jag fortfarande MINNS att jag ansträngde mej som 7 åring. Hur jag var frustrerad på att rättstavningsövningarna hemma inte gick bra, hur jag stavade samma ord om och om igen och till slut bara lärde mej vissa ord utantill. Jag har fortfarande vissa ord som jag kan utantill, jag uttalar dem som man skriver dem för att minnas.
När jag kom upp till årskurs 7 och vi började ha ordförhör på engelska. Ja, då hade jag INGEN motivation kvar! JAG HATADE DEN RÖDA PENNAN!! Så enkelt var det. Jag vet att jag inte hade någon motivation för på ett ordförhör hade jag en massa blåa understräckningar och bockar. OJ vad glad jag blev! Det var rättat med blått! följande förhör hade jag verkligen motivationen och satte ner energi på att verkligen lära mej! Fatta besvikelsen när jag fick en RÖD 10 på mitt förhör....RÖD!! Jag tappade motivationen direkt. Jag struntade i att läsa, vad var det för vits? Jag skulle ändå måsta titta på den RÖDA färgen.
Förstör inte ditt barns skoltid! Ge ditt barn en chans. Behöver ditt barn hjälp, låt henne eller honom få det, för det kanske gör att han eller hon får en chans i livet!
måndag 23 april 2012
Kärleken
Idag slog det mej på riktigt. Det surrealistiska i mina känslor för min pojkvän. Vi träffades i augusti. Jag var absolut emot förhållande av alla de slag. Att binda mej var nog absolut det sista jag kunde tänka mej. Att träffas och ha kul, ja det var ju en annan sak!
Jag var otroligt försiktig i början, för jag visste ju att han hade känslor för mej, samtidigt som jag inte hade samma känslor för honom. Jag trivdes OTROLIGT bra i hans sällskap och det var aldrig tråkigt. Att se honom med sina vänner var (och är) helt fantastiskt! Jag kan bara titta på dem hur de bara kompletterar varandra. Underbart hur de kan ha kul utan en droppe alkohol!
Plötsligt var jag i den situationen att jag insåg att jag älskar honom. Känslan var plötslig och oväntad. Jag blev själv överraskad av den! Vi hade ju inte kännt varandra så länge! Jag var fortfarande försiktig, jag ville inte såra honom. Men sen fick jag bara inse att jag kan inte ljuga åt mej själv eller honom mer, jag ÄLSKAR honom!
Lyckan var kort. Hans visum löpte ut 4 månader efter att vi hade träffats. Vi hade inget val annat än att säga hej då och hoppas att ses snart igen. Tja, visst fanns det alternativ, men inget som passade oss just då.
Nu har det snart gått 5 månader. Vi har varit tillsammans 9 månader, men vi har varit ifrån varandra över hälften av den tiden. ÄNDÅ när jag ser på bilderna så känner jag samma känsla, jag älskar honom! JAG ÄLSKAR HONOM!
Jag är rädd. Vi ska försöka att han får komma hit snart. Jag är rädd att det kan bli ett nej. Att han inte får komma. Jag har annat i mitt liv som jag också behöver fokusera på. Jag känner mej inte stressad, men ibland inser jag att jag kanske är det i alla fall. Jag har jobbet och allt vad det innebär, möten som kommer att vara snart. Ett extra jobb som jag nyligen börjat med, det kräver extra energi nu, eftersom det är så nytt. Allt jag ska komma ihåg, allt jag ska planera....en massa att hålla i huvudet samtidigt! Jag är med i en styrelse, vi har möte där också snart. Privat har jag fått lite att fundera på. Summerar jag allt detta så kan jag inte förstå att jag inte känner mej mera stressad. Mitt blodtryck var en aning förhöjt när jag senast kollade (förra veckan), jamen inte att undra på!
Jag vill inte säga när det är meningen att min pojkvän ska komma. För jag vill inte höra alla positiva kommentarer och förhoppningar. Jag vill inte krossas flera gånger om och om igen om han får ett nej. Jag kan istället berätta om och om igen om han får ett ja! Några vet, de närmaste som vet allt redan. Men om alla håller tummarna en månad framåt så kan det inte skada! Jag lär skriva en blogg när jag vet svaret, för oberoende svaret så kommer jag att reagera starkt. Antingen med obeskrivlig glädje eller obeskrivlig sorg.
Hur kan jag älska honom så? Jag förstår inte? Jag tänkte på honom idag på jobbet. Jag tänkte på de datum vi har pratat om. Jag tänkte på att jag måste låna bilen då och åka och hämta honom från flygfältet. Jag tänkte på hur jag kommer att få honom att tröttna på mej efter bara några timmar för jag kommer inte att kunna vara mer än en cm ifrån honom, jag kommer att krama honom såååå!! Sen förstår jag också att jag inte kan ha allt för höga förhoppningar, så jag tänkte på det, att jag inte ska ha så höga förhoppningar. Jag behöver inte ens tänka tanken att det kan vara ett nej, jag behöver bara tänka att jag inte ska hoppas för mycket så tåras mina ögon.
Jag längtar. Jag hoppas. Låt mej få älska den man som har stulit mitt hjärta ♥
Jag var otroligt försiktig i början, för jag visste ju att han hade känslor för mej, samtidigt som jag inte hade samma känslor för honom. Jag trivdes OTROLIGT bra i hans sällskap och det var aldrig tråkigt. Att se honom med sina vänner var (och är) helt fantastiskt! Jag kan bara titta på dem hur de bara kompletterar varandra. Underbart hur de kan ha kul utan en droppe alkohol!
Plötsligt var jag i den situationen att jag insåg att jag älskar honom. Känslan var plötslig och oväntad. Jag blev själv överraskad av den! Vi hade ju inte kännt varandra så länge! Jag var fortfarande försiktig, jag ville inte såra honom. Men sen fick jag bara inse att jag kan inte ljuga åt mej själv eller honom mer, jag ÄLSKAR honom!
Lyckan var kort. Hans visum löpte ut 4 månader efter att vi hade träffats. Vi hade inget val annat än att säga hej då och hoppas att ses snart igen. Tja, visst fanns det alternativ, men inget som passade oss just då.
Nu har det snart gått 5 månader. Vi har varit tillsammans 9 månader, men vi har varit ifrån varandra över hälften av den tiden. ÄNDÅ när jag ser på bilderna så känner jag samma känsla, jag älskar honom! JAG ÄLSKAR HONOM!
Jag är rädd. Vi ska försöka att han får komma hit snart. Jag är rädd att det kan bli ett nej. Att han inte får komma. Jag har annat i mitt liv som jag också behöver fokusera på. Jag känner mej inte stressad, men ibland inser jag att jag kanske är det i alla fall. Jag har jobbet och allt vad det innebär, möten som kommer att vara snart. Ett extra jobb som jag nyligen börjat med, det kräver extra energi nu, eftersom det är så nytt. Allt jag ska komma ihåg, allt jag ska planera....en massa att hålla i huvudet samtidigt! Jag är med i en styrelse, vi har möte där också snart. Privat har jag fått lite att fundera på. Summerar jag allt detta så kan jag inte förstå att jag inte känner mej mera stressad. Mitt blodtryck var en aning förhöjt när jag senast kollade (förra veckan), jamen inte att undra på!
Jag vill inte säga när det är meningen att min pojkvän ska komma. För jag vill inte höra alla positiva kommentarer och förhoppningar. Jag vill inte krossas flera gånger om och om igen om han får ett nej. Jag kan istället berätta om och om igen om han får ett ja! Några vet, de närmaste som vet allt redan. Men om alla håller tummarna en månad framåt så kan det inte skada! Jag lär skriva en blogg när jag vet svaret, för oberoende svaret så kommer jag att reagera starkt. Antingen med obeskrivlig glädje eller obeskrivlig sorg.
Hur kan jag älska honom så? Jag förstår inte? Jag tänkte på honom idag på jobbet. Jag tänkte på de datum vi har pratat om. Jag tänkte på att jag måste låna bilen då och åka och hämta honom från flygfältet. Jag tänkte på hur jag kommer att få honom att tröttna på mej efter bara några timmar för jag kommer inte att kunna vara mer än en cm ifrån honom, jag kommer att krama honom såååå!! Sen förstår jag också att jag inte kan ha allt för höga förhoppningar, så jag tänkte på det, att jag inte ska ha så höga förhoppningar. Jag behöver inte ens tänka tanken att det kan vara ett nej, jag behöver bara tänka att jag inte ska hoppas för mycket så tåras mina ögon.
Jag längtar. Jag hoppas. Låt mej få älska den man som har stulit mitt hjärta ♥
fredag 20 april 2012
Run, run, run, don't keep me waiting!
Now I have actually started to try and run :) I ran a short round this morning! Having the help of Liftoff to get out from bed! Everything that gets me bright and willing to get up from bed is a miracle :) So that is a miracle pill! From Herbalife of course! An energy pill, put into water and it melts into an energy drink.
I managed better than I thought! But I still have a long way to go before I run the 5 km that the guy that promised to help me said we should start with :) ....and I haven't seen any of the help he promised! Because if we don't start at 5km we don't start at all!
torsdag 19 april 2012
Takkay
Jag handlade lite smycken igår. Ett halsband som jag trånat efter en längre tid :) Men sen också ett örhänge, sånt där som man inte behöver hål till....vad heter de....ear clip! och så fastnade jag för en ring :) En ring som dessutom annars skulle falla i kategorin "no no" men som är så skön så jag måste bara ha den!
Sötaste lilla apan :) Jag tycker annars om rena ringar utan ens en endaste liten sten. Så egentligen faller den så långt utanför kategorin för ringar jag skulle välja. Men det räckte med att jag satte den på fingret så var det kärlek! Den var dessutom på rea, så valet var enkelt.
Ear clippen, eller hur man nu böjer det :) Gillar den! Tycker den är diskret.
Och sist men inte minst, halsbandet jag trynat efter! Jag gillar det faktum att det har en ring runt korset, samtidigt som jag gillar skriften på korset! Har inte sett efter vad det står :) Det bryr jag mej mindre om. Snyggt är det!
Bara att gå in på Takkay och kolla! Där finns en massa fint, och inte dyra priser :)
Sötaste lilla apan :) Jag tycker annars om rena ringar utan ens en endaste liten sten. Så egentligen faller den så långt utanför kategorin för ringar jag skulle välja. Men det räckte med att jag satte den på fingret så var det kärlek! Den var dessutom på rea, så valet var enkelt.
Ear clippen, eller hur man nu böjer det :) Gillar den! Tycker den är diskret.
Och sist men inte minst, halsbandet jag trynat efter! Jag gillar det faktum att det har en ring runt korset, samtidigt som jag gillar skriften på korset! Har inte sett efter vad det står :) Det bryr jag mej mindre om. Snyggt är det!
Bara att gå in på Takkay och kolla! Där finns en massa fint, och inte dyra priser :)
söndag 15 april 2012
Can a hallucinogen from Africa cure addiction?
I found this article on BBC, Can a hallucinogen from Africa cure addiction?, I got interested and red the article. I was amazed, why isn't this known? If there is a possibility to cure addiction, why isn't it tested? Addiction destroys so many peoples lives....if it could save only a few, it is worth it! Then I came crossed the following quote....and I understood why....
"Usually, this money would come from big pharmaceutical companies but drugs like ibogaine offer little potential for profit.
It only has to be taken once, unlike conventional treatments for heroin addiction such as methadone which is a substitute and addictive itself."
Welcome to the reality! People have no value....money has value! People that have the opportunity to help, doesn't care to, if they don't get anything from it...
lördag 14 april 2012
Dancing queen!
Shit vad jag fått dansa! Love it! Däremot så konstaterade jag för en stund sedan att detta faktiskt inte är världens största ställe att bo på, så jag får säkert höra om hur jag dansade. Meeeeen, har folk inget bättre för sig så kan jag väl få bjuda på det då! Det pratas tydligen ändå om mej på stan, för vad jag skriver på facebook och vad jag skriver på bloggen, så om dom dessutom kan prata om vad jag gör live så skulle de väl få lite mer variation!
Trångsynta, men ack så fega, personer finns också på denna lilla area....may the carma mess them up! Fick uppleva messa-spalten live, typ. Jamen ids man klaga kan man väl göra det face to face....
Ja, ja, är man trångsynt å feg så är man....
Tillbaka till dansgolvet! Jag fick dessutom dansa snurrbugg, blev erbjuden hångel, och sedan informerad att han inte tänker ödsla nån mer tid på mej (eftersom jag såklart nekade hångel), till vilket jag svarade att det är klart att han inte ska! Han har en ½ timme på sig att hitta nån annan att hångla upp! Gillar hans första försök dock, han pratade om en tjej, så hade de hånglat, såhär... sa han, och försökte göra samma med mej! Jamen, sku säkert fungera på en singel! Och kanske idé att kolla läget! Jag HAR en ring på mitt finger! ....av orsaken att det är det enda finger där ringen inte blir för tätt mot fingret, alla andra fingrar så får jag allergisk reaktion på....ok, lillfingret räknas inte, och jag har faktiskt konstaterat att den passar på tummen. Men I kind of got used to att den är på mitt ringfinger.
Tycker man att det är för trångt på den ena nattklubben kan man gå till den andra! Där var det i alla fall svängrum på dansgolvet igår! Två dansande personer ryms det på ett av deras bord, kan konstateras, då blev det väl en aning mindre svängrum. Men i övrigt var dansgolvet tomt....fail!
Trångsynta, men ack så fega, personer finns också på denna lilla area....may the carma mess them up! Fick uppleva messa-spalten live, typ. Jamen ids man klaga kan man väl göra det face to face....
Ja, ja, är man trångsynt å feg så är man....
Tillbaka till dansgolvet! Jag fick dessutom dansa snurrbugg, blev erbjuden hångel, och sedan informerad att han inte tänker ödsla nån mer tid på mej (eftersom jag såklart nekade hångel), till vilket jag svarade att det är klart att han inte ska! Han har en ½ timme på sig att hitta nån annan att hångla upp! Gillar hans första försök dock, han pratade om en tjej, så hade de hånglat, såhär... sa han, och försökte göra samma med mej! Jamen, sku säkert fungera på en singel! Och kanske idé att kolla läget! Jag HAR en ring på mitt finger! ....av orsaken att det är det enda finger där ringen inte blir för tätt mot fingret, alla andra fingrar så får jag allergisk reaktion på....ok, lillfingret räknas inte, och jag har faktiskt konstaterat att den passar på tummen. Men I kind of got used to att den är på mitt ringfinger.
Tycker man att det är för trångt på den ena nattklubben kan man gå till den andra! Där var det i alla fall svängrum på dansgolvet igår! Två dansande personer ryms det på ett av deras bord, kan konstateras, då blev det väl en aning mindre svängrum. Men i övrigt var dansgolvet tomt....fail!
fredag 13 april 2012
Think once, think twice!
This is a copy-paste directly from facebook. Read it!
I don't know where the original of this photo came from. It was on one of those emails that are supposed to be funny. And when I saw it, it made my heart race. Small child, dog on chain, dog trying to escape - recipe for disaster. Why am I so very bothered by "Hug Your Dog Day"?
It's been many years ago that I received a call from a woman who said they'd taken their dog in to be euthanized. The vet that had taken care of their dog since puppyhood said she would only do it if they called me for a consult and that I agreed that it was the best decision.
The 3-year-old girl had been bitten by the family dog. The bite required reconstructive surgery to re-attach her ear. No one saw what happened (red flag) as the toddler and the dog were alone in the living room.
When I arrived I saw a picture perfect family, two pretty blonde daughters, 6 & 3, and a beautiful 6-year-old Golden retriever. Nothing I did showed me any signs that this dog had a mean bone in its body. No resource guarding. Patient to a fault.
The girl couldn't tell me what happened, so I asked her to show me and I asked the dad if he would be willing to role play the part of the dog. "Where was the dog?" she pointed to a narrow spot between the couch and the coffee table. Dad assumed the position. "Where was her head? Was she lying down?" The girl nodded. "What was she doing?" She ran and got the dog's rawhide bone and giggled as she gave it to her dad who was lying on the floor. "Where were you?" She ran around behind him. "And what happened next?" She belly flopped in a big hug around her dad's neck.
The dad closed his eyes and hugged his daughter. The mom's eyes welled with tears and she apologized to the dog. "It wasn't your fault," she sobbed.
The dog didn't lose her life that day. A hug gone wrong. It could happen to any parent. It could happen to any really nice dog who was "good with kids."
It's not okay to encourage kids to hug dogs. Even really nice dogs who often solicit kid hugs. Because that one time, when all the stars align and that dog who has a mild case of hip dysplasia, has a bone, is trapped in a tight place, with a bone, on a day when she played hard and is tired and a little sore, becomes a target for that wonderful kid hug, and very bad things happen.
It's been many years ago that I received a call from a woman who said they'd taken their dog in to be euthanized. The vet that had taken care of their dog since puppyhood said she would only do it if they called me for a consult and that I agreed that it was the best decision.
The 3-year-old girl had been bitten by the family dog. The bite required reconstructive surgery to re-attach her ear. No one saw what happened (red flag) as the toddler and the dog were alone in the living room.
When I arrived I saw a picture perfect family, two pretty blonde daughters, 6 & 3, and a beautiful 6-year-old Golden retriever. Nothing I did showed me any signs that this dog had a mean bone in its body. No resource guarding. Patient to a fault.
The girl couldn't tell me what happened, so I asked her to show me and I asked the dad if he would be willing to role play the part of the dog. "Where was the dog?" she pointed to a narrow spot between the couch and the coffee table. Dad assumed the position. "Where was her head? Was she lying down?" The girl nodded. "What was she doing?" She ran and got the dog's rawhide bone and giggled as she gave it to her dad who was lying on the floor. "Where were you?" She ran around behind him. "And what happened next?" She belly flopped in a big hug around her dad's neck.
The dad closed his eyes and hugged his daughter. The mom's eyes welled with tears and she apologized to the dog. "It wasn't your fault," she sobbed.
The dog didn't lose her life that day. A hug gone wrong. It could happen to any parent. It could happen to any really nice dog who was "good with kids."
It's not okay to encourage kids to hug dogs. Even really nice dogs who often solicit kid hugs. Because that one time, when all the stars align and that dog who has a mild case of hip dysplasia, has a bone, is trapped in a tight place, with a bone, on a day when she played hard and is tired and a little sore, becomes a target for that wonderful kid hug, and very bad things happen.
onsdag 11 april 2012
onsdag 4 april 2012
Springa
En kille erbjöd sig att hjälpa mej träna, så jag kommer ner de sista 5 kilona.Vi sku börja lite lätt med 5km....eh... lätt??
Jag insåg igår att jag klarar typ 100meter!
Jaja, han har redan lovat att jag kommer att hata honom för han är tuff, nå, jag kan väl lova att han kommer at hata mej eftersom jag inte klarar av så mycket som han tycligen tror att en otränad person ska klara av!
Bäst of luck! (Jag vet att jag stavade det första svenskt!) Ska testa springa lite när jag har möjlighet, så jag får lite förträning innan vi börjar med hans "lätta" program....
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)