Papprena ska nu lämnas in till att ansöka om visum. Allt är så gott som klart. Det är bara att få iväg allt, för honom att printa ut det som ska printas ut, sedan boka tid för intervju.
Låter det enkelt?
Jag vet att svaret har 50-50 chans att antingen lyckas eller misslyckas. Jag vet inte om jag klarar av ett nej. Jag vet inte om han klarar av ett nej.
Det tar på krafterna, psykiskt, att lämna in dessa papper. Det är inte som när deadlinen på skoluppgifterna närmar sig. Ångesten man känner är intet i jämförelse.
Just nu är jag totalt nere. Från och med måndag (imorgon, 2 februari) så kommer allt att vara med honom och vi kommer att boka tid. I alla fall är det planen. Biljetten är bokad. Inbjudan är skriven. Bara en stämpel och underskrift kvar, och den fixar jag på måndag. Kostar säkert något, men det får kosta vad det kosta vill just nu.
Jag måste tvinga mig att fortsätta framåt! För någon styrka finns inte kvar. Min man har börjat påpeka att tiden går, och jag vet att tiden går. Jag bara inte orkar mera. Han orkar inte heller. Vi måste vara starka tillsammans. Vi måste hitta styrkan att fortsätta kämpa och fortsätta hoppas.
Jag vågar inte tänka på framtiden, för jag vet inte hur den ser ut.
Så jag ska passa på att tacka mitt land, för all den otrygghet det ger mig. (Måndag 4.2.2013)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar