Kan jag räkna 7 dagar??

Idag är tisdag. Om exakt en vecka den här tiden sitter jag på Amsterdam flygplats! TÄNK det!! OM EN VECKA! Om en vecka kl.7 på kvällen, lokaltid, kommer jag att stiga av planet. Om EN VECKA låt säga med passkontroller, visumcheck och vänta på väskor, kl.20 så får jag HÅLLA MIN MAN efter SJU F*****G MÅNADER!!

Försök inte ens föreställa er hur det känns, för det går inte, om du inte har varit ifrån den du älskar i 7 månader förstås, DÅ kan du föreställa dej.

Hur känns det nu då innan? Många har frågat om jag är nervös. Har jag resfeber?

Nej. Jag är inte nervös. Jag har inte resfeber. Inte än, har jag svarat. Jag vet vad som väntar mig. Jag vet att jag ska åka flyg, först från Helsingfors till Amsterdam, sedan från Amsterdam till Lagos. Jag ska vänta, om det var, 5 timmar i Amsterdam. Och på den tiden kommer jag att hinna springa en miljon gånger på toaletten, jag kommer att vara uttråkad till den milda grad att jag inte vet vad jag ska hitta på. MEN det är jag på färjan från Åland till Åbo också, så det är lugnt. Kanske läge för en film?

Sedan vet jag att från Amsterdam till Lagos får jag se på film på planet. Jag får en egen skärm där jag får välja mellan olika filmer. Jag hoppas redan att en specifik film finns att välja, samtidigt som jag hoppas att den inte finns det, för jag skulle villa se den tillsammans med min man, meeeeeen den finns inte på DVD ännu så det är väl lite svårt. Så knappast finns den väl på planet heller kan jag tro.

I Lagos väntar ett till köande i otrolig hetta, för planet är så förbaskat kallt att jag gärna har mycket kläder på mig när jag flyger, vilket kommer att betyda att jag kommer att vara nära smältgränsen när jag äntligen kliver av planet. Man ska köa för att komma fram för att visa sitt pass med ifyllt visumpapper. På pappret ska stå bland annat var jag bor, vem jag är och hur länge jag ska stanna.Efter det en otrolig väntan på att få sina väskor. Honey hade förklarat att mina väskor kommer att komma så gott som sist eftersom de borde vara först i planet, om det stämmer eller inte vet jag inte, men mina väskor kom så gott som sist oberoende. På den tiden hade vi pratat i telefon 2-3 gånger, varpå jag till sist måste påpeka att jag ringer med finsk nummer och det blir dyrt! Denna gång har jag ett nigerianskt nummer, som jag har fått veta att vi inte vet om fungerar eller inte före jag är i landet. Nåja, det lär visa sig! Jag vet att jag kan ringa med mitt nummer också. Jag vet att jag inte behöver stressa, för mina väskor kommer sist.

Jag kommer ändå att stressa, för jag vet att min man står utanför, min man som jag inte har sett på 7 månader! Åååååh va härligt att få träffa honom!

Är jag orolig då? Nä, det är jag inte. Det sägs att det är så farligt, men jag tror att det är farligt var än på jorden jag befinner mig. De hotar med skolskjutningar på Åland, de varnade i tidningarna och de berörda har varit in för förhör. Ska jag vara orolig på Åland? Det är ett litet samhälle, skjuter någon där är det stor risk att jag träffas! Skjuts det i Lagos kan det faktiskt vara i fel område av Lagos, och jag kanske inte ens är medveten om det även om jag är där. Sen tror jag inte på skolskjutningar i Lagos. Skolskjutningar är ett I-landsproblem, skjuts det i U-länder så är det troligtvis något verkligt problem bakom, pengar, mat, överlevnad....inte att "oj vad lite uppmärksamhet JAG får då" ....JA JA JAG VET!!! Det är att förminska problemet och det är att bortse från att den som skjuter verkligen mår psykiskt dåligt, MEN jag anser ändå att det är en person som mår psykiskt dåligt i det SAMHÄLLE som har skapat personen. Jag tänker inte analysera skolskjutningar och deras "varför". Jag vill bara påpeka att jag kan vara var som helst där jag förväntas vara trygg, men jag är inte det.

Däremot känner jag mig trygg i Lagos! Att känna sig trygg kan vara en falsk illusion, såklart, men det kan också vara för att jag är skyddad från allt det farliga, skyddad av personer som känner området och bara låter mig vistas i områden som är trygga för mig.

7 dagar....7 dagar.....Åh.....hur kan en vecka vara så kort, men ändå vara så lång??

Talang 2013??

Jag är på jobbet, sista dagen innan semester. Jag funderar skarpt vad det är jag behöver göra innan jag ska gå på semester. Jag ska t ut lite bilder och limma in i mappar, jag ska ta ut lite dokument, jag ska sortera foton på datorn som håller på att bli överhettad med alla miljoner foton som finns där! Alltså seriöst! Jag borde förbjudas att ha en kamera i handen! 1004 foton sedan augusti! Woops! Så många foton tar vi inte ut, så många foton behöver inte sparas....så det blev att TOTALsolla.

Jag väljer vilka jag ska ta ut, printar och gör flera saker samtidigt. Det går smidigt, jag till och med hjäler en del kolleger att radera deras avdelnings foton innan jag tar mina papper och hämtar mapparna, sax och lim. 

Jag sitter och klipper och klistrar när jag inser att jag har bilder borta. SUCK! Jag går tillbaka där jag lämnade resten av dokumenten, TYPISKT att jag lämnade foton bland dem så jag måste flänga fram och tillbaka i dörren! Jag går dit, lyfter på högen och tar sista pappret...eh...inga foton? Jag söker igenom högen...INGA foton?? 

Jag går tillbaka till datorn och printern....inga foton! Jag möter min kollega och nämner att jag har tappar bort en hel A4 med foton bara från det att jag lämnade datorn, satte av dokumenten och plockade med mig mapparna. Ja, svarar hon, du är duktig på det! 

Jag bara gapar! Hon säger det så neutralt, utan spår av sarkasm. Ja, svarar hon, alla har vi våra talanger. ...ja, jag hade ju önskat att jag hade en lite mer nyttig talang förstås...men visst, jag måste ju erkänna att det var rätt otroligt att jag lyckades tappa bort en hel A4 på knappa 100meter...INOMHUS!

Talangen fortsätter! Jag lämnar jobbet med alla vintersaker som jag inte behöver när jag kommer tillbaka från semestern. Jag cyklar hem och i tankarna funderar jag allt vad jag ska packa för min resa. Jag stelnar till mitt i ett tramp...LADDAREN! Jag har tappar min egen laddare....också talangfullt, tog jag den ur uttaget och den borde vara i vardagsrummet på vardagsrumsbordet redo att gå till en väska. Det är den inte! Så min kollega sa att jag får låna hennes. MEN den är kvar på jobbet....jag suckar och inser att minnestickan som är hemma och borde vara på jobbet gör att jag ändå måste cykla dit senare.

Väl hemma reder jag upp och organiserar medan jag snabbt skriver en status om min virrighet. Plötsligt inser jag att jag har 2 föeselsedagspresenter hemma som borde ha varit till mina kolleger...ena för 2 veckor sedan, men jag glömde ta den med innan hon gick på semester....den andra för 1 vecka sen, för jag bara inte fick den med mit till jobbet! Så jag bestämmer att packa in dom och ta dom med på samma gång. Samtidigt hittar jag ett motionskort som vi hade sagt skulle samlas in på jobbet och skickas alla samtidigt. Det går ut sista april, men jag ritar streck på dom och bestämmer att den ska också med. Så med alla saker packade cyklar jag en sista gång till jobbet. Samtidigt skriver jag på tavlan att jag har semester och info vem som är min vikarie, för den som vill veta men inte jobbar på min avdelning. Sedan en liten lapp om sista fredagen, som jag glömt att säga. Phu! Mycket nu!

I färskt minne ligger ett facebook experiment som gick fel. Tanken var väl god, men den urartade. Till det lägger vi lite mailkontakt som inte fungerade som tänkt.

Vissa har tydligen talanger! Jag undrar om jag kan ställa upp i talang 2013?? Undra om jag skulle ha chans att vinna eller om jag skulle lyckas tappa bort mig på vägen?? 

Det känns i alla fall skönt att få ta semester från alla måsten så att jag kan låta bli att involvera så många människor med min talang. Tack och hej! Leverpastej! En dag kvar! Sen åker jag färja hem till mamma och pappa!

"Jag vill bara säga, ni gör ett jätte bra jobb!"

Jag vet inte, men vissa kvällar sticker ut mer än andra. Gårdagen stack ut på det viset att jag har aldrig fått så många fina kommentarer om hur vi jobbar som igår.

Det är ingen hemlighet att jag dansar när jag går. Och en kund satte i system att dansa med mig varenda gång jag kom ut från disken. Han kom från ingenstans och ställde sig mitt i vägen och dansade! Det skulle ha kunnat vara jobbigt, men han var väl medveten om att jag jobbade, så han dansade ett par steg, och steg sedan åtsidan så att jag kunde fortsätta jobba.

Men att kunder uppskattar att jag dansar, det är heller ingen hemlighet, det har jag fått höra om och om och om igen!

Men igår fick jag utöver det flera kommentarer på att vi gör ett bra jobb! Kunder som kommenterade att det var bra service, speciellt en gång när jag plockade bort en bricka med tomma shottglas och torkade av bordet samtidigt, blev kommentaren ett förvånat hur bra servicen är. Jag fick också veta hur effektivt vi jobbar.

Och visst, det var jag som hörde kommentarerna, det var till mig dessa sades, MEN jag jobbar inte ensam! Utan mina underbara kolleger blir det till ingenting! Så ett stort cred till ALLA diskplockare!! Ni gör ett aldeles fantastiskt jobb! 

Jobba jobba jooooobbba!!

Ah! Tänk att få säga att man verkligen älskar sitt jobb!

Idag har jag jobbar på mitt dagjobb, som vanligt, och även om jag ibland kan vara irriterad och lättretlig, det tar en massa energi och barnen visar sig alla från sin värsta sida....så måste jag säga att övervägande positivt att jobba!

Om jag tänker på alla gosiga kramar! Igår roade sig två pojkar med att springa 5-10 meter ifrån mig och sen komma rusande emot mig för att springa rakt in i min famn! Detta upprepades tills jag trodde att de aldrig skulle tröttna! Sedan sa en av dem att han skulle göra nåt annat, den andra såg också ut att vara på väg bort och plötsligt vänder sig ena om igen och kommer springande! Härligt med kramgoa killar! Tjejerna brukar också göra lika, komma i tur och ordning och ge en kram. Det är egentligen inte så mycket kramen som är viktig som själva leken!

Snart ska jag göra mig klar för mitt nattjobb. Jag jobbar med att plocka glas av människor som är lagom nyktra och lulliga. Jag skulle inte kunna hitta ett mer givande jobb! Att gå runt, i takt med musiken, på gränsen till att dansa fram, ibland överskrider jag gränsen och dansar fram. Detta uppskattas av kunderna! I alla fall de flesta! Flera som tar tillfället i akt och passar på att dansa med mig/brevid mig medan jag reder upp glas från ett bord. Och av någon konstig anledning älskar folk att ta sopborsten ifrån mig och sopa undan glas! Jag brukar försöka att inte låna ut min borste, men jag undviker samtidgt att hamna i en situation där jag lämnar kunden i en dålig stämning.

I båda mina yrken gäller det att vis stress och irritation ta ett djupt andetag och LE! Det gör underverk! Det kanske inte gör mig glad alla gånger, men det ger mig energi att vara positiv!

Och tro mig! Jag kan verkligen säga till på skarpen om det behövs! På ingen av mina yrken får man ställa till bråk! På det ena stället jobbar jag på att lägga grunden till att utveckla en förmåga att lösa konflikter utan att ta till handgripligheter, i mitt andra yrke försöker jag lugna ner kunder som tar till handgripligheter. Märker jag att det är mer än jag kan hantera så är det ju såklart vakterna jag springer efter, men till stor del pejlar jag läget och bedömer därefter hur jag ska hantera situationen.

Men jag älskar mina jobb! Att få jobba natt, att få "dansa" fram mellan kunder som är där för att roa sig! Att få vara kreativ på dagarna och utmana tänkandet medan jag försöker följa med hur barnen tänker och resonerar, för alla sätt att tänka är olika, men det betyder inte att alla andra utom mitt är fel.

Utmaningar i livet!

Vad du är stor i käften då!

Jag kommer till ett bord. En kund tycker att han hade planerat ta hem vissa glas i fickan, bara att säga det högt är ju ett täcken på en kund med humor! Så jag svarar jasså, tittar i min korg, väljer det absoulut smutsigaste glaset med mest is och drink och hakar på när han tycker att han ska ta hem ett glas i fickan. Det här kan du ta hem, svarar jag! Han blir eld och lågor, jamen visst! Jag skrattar och lägger glaset tillbaka innan han får för sig att visa att det går.

Jag plockar alla glas och vänder mig om, varpå en av killarna tappar sitt glas. Jamen vad håller du på med! säger jag på skoj när jag svänger mig tillbaka. Jag hämtar en trasa och torkar upp på bordet. Den första killen berättar att han redan har fått torka själv och jag konstaterar att ja, jag var väl lite långsam, för de hade spillt redan tidigare och hade torkat med papper.

Nej, det var inte jag som var långsam, det var han som var kärringaktig, svarade han! Jag bara gapar! Kärringaktig! Som att kärringar...kvinnor skulle vara mera fumliga och spilla mer?? eller vad? Jag finner mig och svarar att ja, det är han nog, det måste ju vara frisyren. Vi kommer fram till att han klippt den själv, så jag kontrar med att kanske det skulle ha varit bättre att gå rill en frissa för att få en mindre kärringaktig frisyr. Jag aktar mig noga för att inte säga en mer manlig, för det är ju att påstå att han inte är manlig.

Han påstår att det inte skulle hjälpa. Jag börjar tappa intresset för skämtet men säger ändå att det nog är attityden som han ska ändra, min tanke är faktiskt att säga något snällt som avslutning, men... Jag säger att han kan ju ändra attityden, kanske han blir mindre kärringaktig, kanske han rent av skulle bli....(här kan jag inte låta bli) mera kvinnlig!

Han blir förvånad och svarar "Vad du är stor i käften då!" Jag skrattar samtidigt som jag går runt bordet och ger honom en kram. Han mumlar något om att vi ska gå hem nu (han och tjejen mitt emot), konstaterar att han faktiskt kramar mig samtidigt som han säger det, så han svarar hastigt, alltså inte du och jag! Varpå jag hastigt låtsas bli förvånad och svara "Varför inte då??"

Nånstans har jag lyckas för han svarar tack innan jag går vidare.

No hard feelings heter det på engelska, jag ser honom senare på kvällen. Jag har just hittat en skorpion. Jag känner igen killen, han känner igen mig, så jag promenerar med skorpionen i luften framför honom, han låtsas bli rädd, sedan tar han skorpionen och sätter den i håret (vilket jag tycker att är underbart kul just för att jag gjorde exakt likadannt när jag visade den åt en vän...som annars påstod att den liknar mig, skorpionen alltså). Jag lämnar skorpionen med killen när jag går vidare.

Tidigare samma kväll hade jag fått veta att jag ju måste vara Världens bästa diskplockare! Att det är SÅ man ska jobba!

Så medeltalet för kvällen måste ju vara helt okej!!

Kundens funderingar

Jag är påväg ut från diskpentryt. Jag väntar på att tre killar ska ge mig fri passage, de är mitt uppe i någon livlig diskussion och ser mig inte, så jag väntar. När jag ser möjlighet smiter jag mellan.
Killen: Träng dej förbi du bara!
Jag tittar på honom, när han mopsar upp sig och verkar tuff. Jag noterar att han inte är hotfull så jag tar ett steg närmare honom, ställer mig på tårna så jag kommer jämnhöjd med honom och svarar med samma ton: Ja, det gör jag!
Killen: Är du nån sorts vakt här eller?
Jag: Nej, det är jag inte (fortfarande på tårna för att komma i jämnhöjd med honom)
Kompisen tycker att han borde kastas ut, på skämt. Jag hör, men noterar inte.
Killen: Men det står Arkipelag på dina tuttar (pekar hastigt på namnet och ser mig i ögonen igen, fortfarande tuff och uppnosig), vad gör du här då?
Jag: Jag är diskplockare, jag reder upp efter dej när du stökar till!
Killen vänder blicken uppåt när jag svarar, så tänker han efter, skiner upp och utropar: RESPEKT!
Han high-fivar mej innan jag leende lämnar kompisgänget för att sköta mitt jobb.

Och så var dagen slut!

Jag tittar på klockan och inser att den är halv 9....och jag funderar på att gå och lägga mig?? Varför??

Ja, för jag har pratat med min man. Och så många gånger har jag pratat med honom just innan jag ska sova ,så nu är jag inställd på att jag ska sova när jag har pratat med honom.

Så godnatt! Det ska bli en nattshake här och så en bra (bäst) bok så kryper jag ner under täcket!