Nykär

Det är vad jag räknar känslan som. Den pirrande känsla som känns i magen när man tänker på den man älskar. Jag har alltid haft den känslan i början av ett förhållande. När det är nytt och spännande. Men den avtar, och den avtar fortare än jag egentligen har velat att den ska göra det.

Därför blev jag så förvånad med Honey. För det första var den pirrande känslan inte liten! Den var så stark att den kunde ta andan ur mej i början! Om jag bara gick och lät tankarna flyga, utan att tänka på något speciellt, och tankarna oförhappandes letade sig till Honey, så var jag helt oberedd på styrkan!

Jag älskade den känslan! Men ibland funderade jag om det är så hälsosamt att den var så stark. Men kan man älska för mycket? Känslan tog andan ur mej, men lämnade en glädje i mej, starkare än jag tidigare känt!

Jag säger absolut inte att jag inte har älskat mina tidigare pojkvänner! Det har jag! Jag skulle inte ha varit tillsammans med dem om jag inte skulle ha älskat dem! Ja, pojkvänner och pojkvänner....jag har haft ett långt förhållande, och där blev jag berövad första tiden tillsammans, så jag kan inte jämföra om jag kände samma styrka då.

Men jag vet i alla fall att känslan aldrig varar mer än de första veckorna. Månaden. Inte längre. Men med Honey....jag kände den känslan från det att jag insåg att jag hade känslor för honom, till det att han åkte. Trodde jag.

Tills jag en dag satt och funderade, jag lät tankarna flyga och jag mindes stunder vi haft tillsammans. Och jag känner samma känsla! Hur det pirrar i magen! Känslan som jag räknar som att vara nykär! Är jag fortfarande nykär??

Vi har varit ifrån varandra ... oj, oj, oj...jag vill inte ens tänka på det, så jag säger som det är, sen sista november, eller egentligen dagen innan, så 29 november. Känslor svalnar väl när man inte umgås? Man kommer väl till ett stadie av att inte vara nykär, i alla fall....

Men så är det inte för mej. Jag kan uppleva den pirrande känslan! Och jag älskar den! Jag blir glad av den!

Och idag, när vi pratade på telefon (okej, jag ringer från datorn, men i alla fall) så säger jag något, jag hr totalt glömt bort vad jag ens pratade om. Och han skrattar! Behöver jag ens säga att jag älskar att höra hans skratt? Jag älskade det då, och jag älskar det nu! Jag älskade att se honom le också! ♥ Han skrattar, och jag blir alldeles varm inombords! Jag glömmer helt och fullt vad jag höll på att säga, och bara förundras, HUR kan jag älska honom så? Hur kan jag älska honom så att jag bli alldeles varm inanför bara jag hör honom skratta?

Jag älskar dej ♥ Jag älskar dej fortfarande lika mycket som innan du åkte ♥ De som trodde att detta skulle rinna ut i sanden.....tji fick ni! Ni som önskar att jag skulle lämna honom och hitta en annan man som är närmare, lättare, säkrare framtid....Inser ni att ni då önskar att jag ska vara mindre lycklig? Ni önskar att jag ska hitta någon jag inte älskar lika mycket. Ni önskar att jag ska spendera resten av mitt liv med att fundera om jag gjorde ett rätt val. Eftersom det då skulle betyda att jag skulle lämna den enda mannen som har lyckats hålla mej nykär i ett års tid! ♥ Okej, nästan ett år...jag minns inte när vi träffades, jag vet inte när vi blev tillsammans. Sånt var inte viktigt! Det viktiga var att vi var tillsammans ♥