Du har blivit vägrad visum

Jag såg på orden i mailet. Jag vägrade tro på betydelsen. Jag kopierade meningen och klistrade in den i google translate. Vägrad.

Hjärtat stannade i bröstet på mej. All energi gick åt att hålla mej samlad. Jag skakade så att jag hade svårt att hitta telefonen. Jag måste ringa. Jag ringer C, ber att han ska komma hit. Han är på gymmet, han kan komma sedan. Det har blivit vägrat, får jag fram. Vadå, han förstår inte. Visum, svarar jag. Han har blivit vägrad visum.

Du skämtar! Oh my god! jag hör hur han svär. Han lovar att komma. Jag kan inte vara ensam. Jag ringer nästa person, jag ringar L. Han jobbar, så jag vet att han inte kan komma, men jag måste berätta.

Jag skakar så att jag inte klarar av att skriva. Jag skriver fel på chatten. Jag vet inte vad jag håller på med. Jag har messat Honey, han vet ännu inte svaret. Han messar tillbaka och ber mej ringa. Jag kan inte förstå hur jag lyckas klara av ett samtal. Jag minns inget av det....

Jag bara måste ut! Bort från lägenheten! Jag har bestämt mej! Jag tänker åka dit! Jag skiter i att det inte är säkert. Han säger att det inte är säkert. Att jag inte får komma. Jag ber att han antingen låter mej komma, eller så kommer jag att ringa honom därifrån och informera honom om att jag är där. Han kan inte hålla mej därifrån. Han inser det, och ber att jag i alla fall ska hålla mej i de områden som är säkrast. Hans område är inte säkert, så jag kanske inte kan träffa hans familj. Det är hans beslut, svara jag. Han missförstår mej och tror att jag tror att jag inte vill träffa hans familj. Men nej, jag vet att det är hans land, och säger han att det inte är säkert så kommer jag att respektera det, det är hans beslut om det är säkert eller inte!

Jag kommer säkert att tänka annorlunda när jag är där. Jag kommer sannoligt att vilja träffa hans familj. Men till att börja med ska jag prata med min egen familj, diskutera. Jag vet att det är mitt beslut. Jag vill åka. Det beslutet tog jag för längesedan. Jag kommer att åka. Att det blir nu och inte senare beror ju på omständigheterna.

Eftersom jag lämnade lägenheten missade jag C. Men vi bestämde att träffas senare, eftersom jag hade ringt M och bestämt att vi skulle luncha. Inser ju att jag måste se till att äta. Och det gör jag om jag har sällskap.

Senare träffar jag C, han har med sig Honeys bror och tillsammans åker vi till L. Gud så skönt att få vara tillsammans med hans vänner och hans bror! Alla saknar vi honom, något fruktansvärt! Men tillsammans kan vi prata och skrata. Vi kan vara förbannade på beslutet och på orättvisan.

Orsaken till att han inte får komma? De har inte fått garanterat att han kommer att åka tillbaka innan hans visum löper ut. När han var här senast var han noga med att resa på rätt resedatum, så att han inte skulle få problem om han vill komma tillbaka. Vad fick han ut av det? Det lönar sig inte att vara ärlig! Inte blev det lättare för det....

Nu ska det överklagas!

Jag har inte brutit ihop. Jag kan skratta och le, jag kan prata och fungera. Men jag kan inte sova. Jag har sovit max 3 timmar. Jag vill inte sova. Och även om jag försöker så kan jag inte sova. Ädå ska jag försöka sova. Min kropp behöver sova!