Jag vet precis var jag var när jag fick veta om World Trade Center. Jag var hemma i vardagsrummet hos mina föräldrar, där jag då bodde. Jag vet att jag skrattade, för jag förstod inte att det var sant. När jag förstod att det inte var en film....jag var chockad. Jag bara satt och stirrade på TV:n, förstod inte att det var sant även om jag visste....
Det finns så mycket att basera en film på. De väljer att basera den på två män som blir fångade i ett husschakt. Jag säger inte att det inte är en bra vinkel. Det är bara så mycket som går förlorat. Jag förstår delen av att de faktiskt inte hade den minsta lilla aning om vad som hände uppe vid ytan, men på något vis försvinner den också. Förtvivlan hos de anhöriga, att vägra låta hoppet dö, att hoppas på att de bära och kära ändå ska ha överlevt. Att kastas mellan hopp och förtvivlan.
Att det är baserat på en sann berättelse så nära inpå....jag känner sorgen oberoende om den kommer från skådespelarna eller från manuset. Jag minns händelsen och behöver inte påminnas om att tusentals människor påverkades världen över. Tycker siffran av döda var otroligt liten, med tanke på att det var två hus som kollapsade. Siffran av överlevande som hittades i ruinerna var mikroskopisk. 20 personer, om jag minns rätt.
Jag vill även se dokumentären 9/11. Jag vill se hur de har dokumenterat detta i film.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar