Detta är hur mångte filmen regisserad av David Fincher. Jag måste väl erkänna att jag gillar den regissören. Tydligen. Jag valde honom på måfå, så ganska bra val må jag säga.
Benjamin föds gammal, och blir med tiden yngre. Hans liv berättas via en dagbok. Den är läst för en gammal kvinna vid hennes dödsbädd, läst högt av hennes dotter på hennes begäran.
En absolut intressant film. Man börjar verkligen fundera. Vill man som 10 åring veta allt det som man vet när man var 70? Demens måste väl vara en pina samtidigt som det är en frälsning när man kommer till 10 år och all livserfarenhet av en 70 åring. För att inte tala om att vara 1 år och ha livserfarenhet av en 80 åring.... Eller hur gammal han nu sen blev. Visserligen så blir en gammal människa som ett barn på nytt. Jag vet inte.
Visste inget om filmen innan jag såg den. När jag började se den visste jag att jag hade hört om den, men inget mer än att det finns en film där en person åldras bakvägen, om man kan uttrycka det så.
Bara det att jag kan skriva så mycket, att den väcker så mycket tankar, gör att jag klassar den som bra. Jag rekommenderar den verkligen! En vacker film.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar