Jag blir tokig om jag inte får prata med Honey. Jag känner det i mej, hur viljan att ringa igen och igen tar över! Och när jag säger tar över, menar jag tar över! Då har jag ingen kontroll mera!
Och varje minut som går utan att jag får prata med honom blir det bara värre. Känslan när jag totalt förlorar kontrollen och förståndet och allt kretsar kring att försöka få tag i honom.
Nej! Jag orkar inte!
Så igår lämnade jag telefonen hemma! Jag kände hur galenskapen höll på att ta över, hur jag mycket hellre ville kasta grejer och förstöra, skrika och gråta. Jag ville inte höra en förklaring till varför han inte hört av sig. Jag orkade inte med en till logisk förklaring. För känslan jag får är så ologisk!
Jag lämnade telefonen hemma för att skydda mej från mej själv, men också för att han skulle få känna hur det känns att inte få tag på mej, för omväxlingsskull. När han fick vänta 10min en gång så fick jag nog veta att han hade ringt för 10minuter sen. Jaha, jag brukar vänta 10 timmar ibland!
Så nu har jag inte pratat med honom sedan torsdag, och eftersom jag inte hade telefonen igår kunde jag inte bli galen av att veta att han inte hört av sig. Så jag är rätt okej.
Han hade ringt, när jag tittade på telefonen då jag kom hem. Och han hade skickat meddelande på facebook. Så visst kan jag väl kalla det att han har försökt. Jag antar att han också sökt mej på skype, eftersom han var inloggad där en stund, såg jag via en kompis skypekonto.
Jag är väl okej, men inte är det så att jag kan säga att det är bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar