Jag vet att jag skriker, men det är inte DEJ jag är arg på!

Jag och Honey pratade i telefonen, som vanligt  ♥  nästan alla dagar pratar vi. Ibland händer det att vi inte pratar, att jag inte får tag på honom, eller att han inte får tag på mej. Ibland är jag inte hemma när han ringer, och sen är han inte hemma när jag ringer tillbaka, eller så ringer han och jag får inget missat samtal, eller så ringer jag och han får inget missat samtal. But that's life! Vi pratar ändå så ofta, och jag har vant mej vid att jag kan ringa när jag vill, han finns ändå här, så nära någon kan komma, han bor i mitt hjärta  ♥ 

Jag har en kompis som sa åt mej att jag inte är en person, jag är två. Två? frågade jag. Ja, Nettan och killen som bor i mitt hjärta  ♥ :)

Men det var inte det jag skulle prata om.

Vi kom in på hans gamla fotbollslag. Jag nämnde att det har stått något om dem i tidningen, såklart ville han veta vad. Jag plockade upp närmaste tidning och bläddrade i den, ifall det skulle stå något i den om det, såklart gjorde det inte det, så jag svarade ärligt att jag fortfarande är så arg på dem så att jag inte har velat läsa. Han blev förvånad och frågade om det var för att han inte fick vara kvar där.

Jag svarade att det är så. Jag svarade också att jag inte går på några av fotbollslagets matcher, jag har inget till övers för det laget! Så länge Honeys bror är sjukskriver behöver jag inte ha något med laget att göra. Jag har lovat att gå på matcherna när brodern kommer tillbaka från sin sjukskrivning, och då känner jag att jag kan stöda honom.

Folk som känner mej vet att jag har en stark röst, och när jag blir ivrig eller upphetsad så höjer jag rösten. Jag förklarade att jag är arg på laget för att jag anser att det är deras fel att Honey inte är här med mej, de har tagit min man ifrån mej!

Honey frågar om jag är arg på honom eller på laget? En sekund blir jag förvånad, sen inser jag att jag har skrikit, så jag förklarar att jag inte är arg på honom utan på laget, jag upprepar att de har tagit honom ifrån mej, att jag bara råkar skrika på honom för att han lyssnar. Han säger tack.

Försiktigt svarar jag varsågod....men det är bara vad jag känner!

Åååååh vad jag älskar och saknar när han sjunger! Han svarade med att sjunga "that is just how you feel" oh vad jag blev förvånad! Glad och förvånad!

En annan orsak till att jag är glad. Jag fick prata med hans son. Eller, prata och prata, jag sa hej och han svarade hej tillbaka, och Honey berättade att det var jag som sa hej. Jag kan inte förstå att det kan betyda så mycket att veta att han "presenterat" mej för sin son. Jag vet, jag har pratat med sonen förr, men det är första gången jag hör honom nämna mej med namn till sin son. Och jag visste inte att det betydde så mycket ♥