Att ha ett visum i sin hand!

Jag fick hem en lapp från posten. Jag kan komma och hämta ett rekommenderat brev från Nigerias ambassad i Stockholm. Jag tittade på klockan. Jag har 9 minuter på mej att hinna till posten. ... ... nä....jag kommer inte att hinna, jag väntar tills imorgon.

Jag sätter mej och kollar ett youtubeklipp.....jag kollar klockan.....16.52.....16.54.....nä TUSAN heller! På med skorna och så RUSAR jag nerför trappan! I mitt bakhuvud är jag medveten om att skosnörena flyger och flänger kring mina oknutna skor och jag susar ner för trappan! Jag slänger mej i bilen, i med backen! I med ettans växel! På med bälte när man i rasande fart rattar ut från gården. Jag kommer fram till posten precis när radion meddelar att det är dags för 5:ans nyheter! Jag RUSAR till dörren bara för att konstatera att den inte går upp..... Jag hinner cirkla två varv runt min högra axel innan jag ser en kille komma gående mot dörren. Jag trycker upp mej mot dörren och trycker lappen mot fönstret. Jag försöker se så bedjande ut som bara möjligt med pulsen rusande så att jag knappt hör vad jag själv tänker.

Gudarna tack! Han visar att de ska öppna dörrarna och jag smiter in. Valsar fram till disken där jag löst ut ett annat paket bara minuter tidigare. Räcker fram lappen, kvinnan i kassan knapprar in, tittar på mej och meddelar att jag behöver visa ID.

....ID....mitt hjärta hoppar över ett slag....ID???? Nej....jag hade tur som hade skor på fötterna när jag rusade ut från lägenheten! Att jag hade telefonen i fickan och nycklarna i handen....ID....NEJ! Det lämnade jag i handväskan som jag slängt på sängen när jag kommit hem.

Jag cirklar pånytt runt i osaliga cirklar, vad som helst som skulle duga som ID! Jag vill ha det NU! Jag vill se mitt visum! Jag vill veta att jag har fått det! Jag vet, jag VET att jag har fått det. Men jag vill se det! Jag vill SE!!

Så säger kvinnan i kassan att jag kan ha någon annan som kan identifiera sig, som kan lösa ut det åt mej. Har jag någon i närheten som kan identifiera mej och lösa ut det istället för mej? Jag kikar ut genom fönstret, det är lika tomt där som i mitt huvud. Vem kan jag ringa???

Då slår det mej, som en blixt från klar himmel! Mitt EX! Jaaaa! Jag tar upp telefonen, hittar hans namn och ringer upp. Han svarar. Jag frågar frågan som är så viktig just då "Är du i stan??" Ååååh!! Han är i stan! Ååååh han har sitt ID!

Men hur ska jag göra?? Om jag lämnar posten blir jag utlåst?? Jamen hur ska jag göra??

HÄRLIGA kvinna på posten! Hon säger åt mej att komma till fönstret så att hon ser mej, så kan hon släppa in mej!! AAAAAaaaaaaah!!! Lycka!! Jag går mot utgången, ännu med telefonen vid örat, ber mitt ex att skynda sig, jag är på väg!!

Väl framme ringer jag igen, VAR ÄR DU?? Jamen, klockan är ju redan 17.11?? Hur länge kan de orka vänta på mej på posten?? ÄNTLIGEN kommer han! In i bilen och i raserfart mot posten! Fort en parkeringsplats och så är det bara att springa till fönstret! ...ja,ja, släpa benen efter sig kan han nog fast mitt hjärta dundrar i hyperspeed!

Skulle dom se mej?? Där var ingen inne!! Men sen äntligen såg jag en! Fick ögonkontakt och vi fick komma in! Tänk att jag inte får lösa ut mitt brev utan ID, men jag kan ge fullmakt åt en annan utan att visa mitt ID...hur som haver!

Jag fick mitt BREV!! AAAAaaahh!! Jag öppnade det direkt utanför posten! Hittade mitt pass....stackars mitt ex som följde efter mej och fattade inte ens vad han hade löst ut. Han frågade vad det handlade om, jag svarade, omedveten om att jag egentligen inte hade tänkt berätta än. Jag var så totalt ut kontroll att jag inte ens visste var jag hade parkerat bilen!

Lyckorusad kommer jag till sist ihåg var bilen är, men än vågar jag lita på min lycka! Mitt ex mumlar att han hoppas att jag inte fått visumet. Jag ignorerar honom, men meddelar att det var just därför som jag inte ville att han skulle veta. För att han oroar sig. Och så känner jag mej fruktansvärt dålig som låtit honom veta på detta sätt att jag ska åka.....

Senare när jag skjutsar honom hem pratar vi om att jag ska åka. Jag förklarar för honom att jag inte bryr mej om att det är farligt! Jag bryr mej inte om att jag riskerar mitt liv! Han förklarar att ingenting är värt att förlora sitt liv för! Jag säger att jag vet. Men jag mår inte bra! Jag mår verkligen inte bra! Inte av att älska Honey SÅ mycket som jag gör och INTE få träffa honom! Jag saknar honom varje dag! Jag kan inte njuta av livet för jag vet att han finns där. Och jag vill njuta av livet tillsammans med honom! Jag mår inte bra!

Det tar flera minuter. Vi diskuterar fram och tillbaka. Jag stannar bilen för att låta honom kliva av. Jag är redan redo att köra vidare när jag hör honom säga. "Se nu till att passa på å gifta er när du e i Nigeria så han kan komma hit sen!"

Mina ögon tåras! Vad ska jag svara?? Finns det något vettigt svar..? Tack för att du finns ♥