Och då visste jag....

....att mina känslor aldrig kommer att ändra! Wow! Trodde det var slut på den där delen av mej som saknar så mycket att jag tror att hjärtat ska gå sönder...

Varför en söndag? Jag har i snart ett års tid lärt mej att hata söndagar.....men välj en annan dag då, kära ödet...eller ska jag bara måsta inse att det är söndagar som kommer att vara jobbigaste dagen på veckan? Och HUR ironiskt är inte det på en skala...???

Och varför är det så att just den dagen som jag har saknat och längtat mej sjuk, ska vara den som jag inte får det jag längtar efter?

Men du (jag pratar till mig själv)....det är så länge sen jag kände så här, så det är bara att inse att livet går upp och livet går ner...det bara har kommit till det att det är dags att påminnas om hur ont det kan göra att sakna den man älskar ♥

Fast jag trodde allvarligt att jag skulle överleva en dag utan dej...det är märkligt hur en känsla inte kan bli svagare ju längre tid som passerar....istället verkar den bli starkare...

Jag har hört om sådan kärlek. Där man tror att det är omöjligt att älska någon mer än man gör. Men så går en tid, och man inser att det är omöjligt att älska personen mer än man redan gör! Så går en tid och känslan blir i alla fall starkare, tills man tror att det är omöjligt att älska någon mer.... Jag trodde att det var en omöjlig känsla. Att man någongång kommer till "vardagen".

Okej.....vardagen kanske kommer när det blir en vardag.....men jag trodde att distans också kunde bli vardag. Tydligen trodde jag fel!

Nej, det är inte något speciellt skäl till mitt inlägg, annat än att det inte var möjligt för mej att prata med min man idag.