Jag set New Moon tillsammans med en vän. Jag har sett den förr. Men plötsligt...är det helt annat...att sitta i en soffa med lamporna av och se...se höra och vittna den smärta som Bella har efter att Edward har lämnat henne. Se hur hon vrider sig i sängen, hur saknaden och smärtan visar sig inte bara psykiskt utan fysiskt så att det enda man kan göra är att skriva och vrida sig och hoppas att smärtan någon gång ska ta slut.
Min Honey lämnade mej aldrig, men han försvann från min sida.Och saknaden efter honom.....den gav sig utryck på samma sätt. Jag grät när jag såg denna del av filmen, smärtan är för nära, den är för sann, den är för verklig för att jag ska lämnas oberörd. Jag kämpar med gråten när jag skriver detta.
För detta var min verklighet! Jag vaknade inte av att jag saknade, men jag spenderade mina kvällar med smärtan rivande i bröset, vridande på soffan....att skrika hjälper! Det ger smärtan en kanal. Att gråta som vanligt folk...det går inte.....smärtan är....det finns inte ord! Det är bara att se filmen, då finns en möjlighet att man förstår hur ont det gör att sakna den man älskar.
Känslan när pappan säger att det inte är ett normalt beteende....det är fullkomligt normalt tycker jag! Jag skulle ha velat att alla skulle ha tagit min saknad på allvar, min smärta....allt....men det var inte många som förstod.
Jag känner inte denna oändliga smärta mera. Jag har vant mej vid att leva med honom långt borta, men jag har också fått bekräftat att distans inte kan komma mellan oss. Jag saknar, men jag saknar på ett sånt sätt att jag kan gråta som vanligt folk. Ibland rinner tårarna ner för mina kinder så att man skulle kunna tro att det bor en flod i mej, ibland gör det ont. Men det är längesen jag har känt den sorts smärta som Bella genomgår i denna scen.
Känslan att världen runt en rör sig, medan man själv inte bryr sig ett piss! Det tog mej ca. 3 månader innan jag kände känslan av glädje när jag skrattade! En sån sak! Jag kunde skratta, ja, det kunde jag, mina vänner fick mej alltid att skratta och jag njöt av att vara i deras sällskap så att jag kunde få glömma smärtan bara för en liten stund. Men vad jag inte visste var att jag inte kände glädje....det var först när jag läste ett skämt hemma vid datorn, jag skrattade åt det, och jag kände att något hände i mitt bröst, en helt ny känsla! En känsla som jag totalt hade glömt bort! Men jag kände igen den! Det var glädje.
Jag tror att ingen, inte ens jag, egentligen har vetat hur totalt nere jag har varit....kanske lika bra det! Annars skulle folk då rakt ha varit SÅ mycket mer oroliga för mej! Fast å andra sidan, kanske folk skulle ha haft lite mer förståelse..??
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar