Jocke ♥

Oh my god! Det är 8 år sedan min älskade kisse dog. Någon dag före halloween....jag minns det som igår! Hur jag först fick meddelandet på morgonen, att Jocke var dålig....och tanken som ila genom mitt huvud var "Shit!! Han var dålig när jag kom hem från Interrailen! Så fans dålig att jag in te trodde han skulle klara sig....och DÅ meddelade ingen att han var dålig...hur illa är det inte nu??"Det var en torsdag eller fredag och det skulle vara halloweenfest på skolan på helgen och den ville jag vara med på. Jag vägde lite hur jag skulle göra...åka hem eller stanna..? Jag valde att stanna. Skitnervös var jag ju, men han är en stark kisse! Jag gick till skolan, hade kort dag, sen hem och hade tvättstuga. Cirka kl.12-13 fick jag meddelandet, en uppmaning att läsa min mail. Jag visste....jag visste!! Men jag vägrade ta det till mig. Jag skundade till skolan, upp till datarummet, sorgen och smärtan ville riva i mig, men jag ville inte...jag ville inte att det skulle vara sant! Så läste jag meddelandet. Det var från min pappa, han klarade inte av att ringa, han valde att meddela mig per telefon. Min älskade katt var död! Jag läste det...jag läste det igen....sen loggade jag ut och gick hem....eller, jag kom knappt utanför skolan så bröt jag ihop, jag klarade inte av att hålla tårarna borta, jag klarade inte av att hålla smärtan borta, så jag sprang! Ville fly från allt!! Ville bara hem så att jag inte behövde svara på några frågor!!

Att springa gjorde mig andfådd. Jag stannade bara för att se mig för innan jag gick över vägen.... väl hemma var jag så andfådd att jag andades flåsande genom munnen. Luften skyndade in, luften skyndade ut....jag vet inte hur jag klarade av att få syre. Jag satt på golvet och andades så tillika som jag grät och grät och grät! Plötsligt insåg jag att det har gått hur länge som helst, och jag bara fortsatte att hyperventilera....jag KUNDE INTE sluta!! Jag tvingade mig att koncentrera mig på att lugna ner mig! Men det gick inte....istället kom jag till ett skede där jag måste springa till toaletten för jag höll på att börja spy...x-antal kräkreflexer senare, men jag spydde inte på riktigt, tvingade jag mig att blunda och lugna ner mig....

Till slut lyckade jag. Jag satt på toalettgolvet bredvid toaletten och kände mig tom innuti! Jag ångrade SÅ mycket att jag hade bestämt att jag skulle stanna kvar...varför åkte jag inte bara hem?? I detta virrvarr av sorg och skuld kom jag i alla fall på att jag hade tvätt-tid och måste hämta min tvätt...

Jag vet inte hur många timmar jag var ensam innan äntligen min rumskompis kom hem! Hon tittade på mig...hon visste om meddelandet jag fått på morgonen...och hon visste! Första gången jag sett henne gråta. Men sedan fick hon mig på bättre humör...hon fick mej att skratta.

Och senare har jag insett att det skulle inte ha hjälpt fast jag skulle ha störtat till tåget, jag skulle inte ha hunnit hem innan min kisse var död.. det gick så snabbt...

Sorgen jag kände var stor! Jag har tänkt på att jag har förlorat min morfar, min mormor och min farmor, men sorgen att förlora min katt var större! Att förlora min mormor var jobbigt, för det var så oväntat. Min morfar och farmor var mer väntat och det var deras tid. Jag sörjde, men inte på samma sätt! Jag svor på att aldrig skaffa en annan katt. Folk säger att det går om. Jag har två katter, de bor nu hos mina föräldrar. Jag gillar dem, de är mina älsklingar och de betyder mycket för mig. Ändå är det inte mina, det känns inte som mina. Jag har inte låtit dem komma mig nära, de är katter för mig. Medan Jocke var som min son.

Något år senare drömde jag om honom. Han gick längs vägen. Han var lycklig. Han gick precis så som han alltid gjorde, med sin stora gula yviga svans rakt upp och en böj högst upp. Han gick ifrån mig. Men jag visste, att låtsas jag att jag är ledsen så kommer han att svänga om och komma tillbaka för att se att jag är okej. Det gjorde han alltid! Han kom alltid springande när jag kom körande hem med bilen. Men var det min mamma som klev ur bilen tvärnitade han och gick åt andra hållet. Han svarade när mina föräldrar ropade på mig, han visste när jag skulle komma hem från skolan. Jag kunde diskutera med honom, han visste när det var hans tur att "prata" och när han skulle vara tyst. Det var min pappa som påpekade att det är roligt att lyssna på oss, för vi har faktiskt en dialog!

Inatt var jag efter en vän till färjan mitt i natten. Jag var hemma kl.4 på natten. Jag parkerar bilen, kliver ur och ser en katt sitta ett par meter ifrån mig. Jag brukar hälsa på katter och säga "ksksks!". Ibland svarar dom, ibland kommer dom och hälsar, ibland ignorerar dom mig totalt eller går iväg. Den här katten svarade. "Prrrr!" svarade den och satte svansen i vädret och kom emot mig. Det var skymt, det var ju natt, jag satte mig på huk för att hälsa på katten. Och då ser jag det! Det är Jocke som kommer emot mig!

Jag tror att hjärtat ska stanna! Det kan inte vara sant! Han har varit död i 8 år.....drömmer jag? Jag bara gapar...han kommer enda fram till mig, han beteer sig precis som Jocke....Jag vet inte om det är sant....men hans päls känns annorlunda, strävare, katten är större, min Jocke var smärtare. Men jag kan fortfarande inte skaka av mig känslan, Jag måste ta ett kort! Bara för att vara säker på att det är sant!

Jag vill inte gå in, jag vill stanna med katten, jag vill tro att det är min Jocke! Jag skulle kunna göra vad som helst för att få honom tillbaka! Så jag måste slita mig, jag vet att jag måste gå in! Det är inte sant.....

Katten går iväg när jag stiger  upp. Den går längs med huset. Jag följer efter, för jag är på väg mot min dörr. Katten väljer vilken dörr den vill gå in genom, den vill komma in i mitt trapphus! Jag vet att jag inte kan släppa in en katt i trapphuset, den blir instängd och kissar inne. Så jag smiter in utan att katten kommer in. Så han sätter sig utanför dörren och tittar på mig genom glaset.

Jag tittar på honom. Det är svårt att gå. Jag går runt hörnet och ska just gå upp för trappan, men jag måste svänga, jag måste se en gång till, är han kvar? Är han verklig?? Ja det är han....jag går upp för trappan och tittar genom trappfönstret....är han kvar? Är han verklig? Ja, han sitter kvar.... Jag kommer in och går direkt till hyllan där jag har bilder av min katt. Jag tar upp telefonen och jämför bilderna.

Det känns nästan skönt att se att deras teckning är olika! Katten på min gård har mer vitt på nosen än Jocke har. Men det känns fortfarande absurt.....



Och ja, jag saknar honom ännu!! Att minnas den dagen han dog.....jag gråter när jag tänker på det!

Alla bilder är tagna i natt. Det är the Jocke-lookalike