Jag skrev till mina föräldrar att jag skulle komma hem till jul, eller ringde och sa, jag minns inte. Jag tänkte inte så noga på det, bara att jag skulle minnas att informara dem så att de kan plocka upp mig från tåget.
Jag kom hem till dem. Julen kom, vi firade jul, det var mysigt, och sen kommer annandagen när vi sitter runt köksbordet och slappar och pratar. Plötsligt säger pappa att han tycker att det var ganska intressant att jag valde att säga att jag kommer HEM till julen.
Jag tittar på honom. Har jag sagt hem? Jag minns det inte ens själv? Jag har inte sagt det på länge, att jag ska åka hem, när jag åker till mina föräldrar...
Han fortsätter. Jag har ju aldrig bott i huset var dom bor, de flyttade in förra året, eller var det året före det. Innan det har jag bott hemifrån sen 2003, fast jag var hemma över somrarna fram till 2006 när jag flyttade ut för gott.
Men ändå. Så är det hem jag åker när jag åker till mina föräldrar.
Jag visste inte vad jag skulle svara. För det var ju sant, men jag hade inte tänkt på det. Han försäkrade att han tyckte att det var positivt, och visst, det tycker jag också att det är. Men visst är det märkligt.
Hem.
Så där säger jag också ibland, fast jag medvetet försöker undvika det. Eller, det var åtminstone en period de första åren efter att jag flyttat som jag försökte undvika det, för att markera att jag faktiskt flyttat ut. Att hemma var min studentbostad, och det andra var "hemmahemma". Men min mamma kallar fortfarande sitt föräldrahem för hemma, så jag antar att det är ok...
SvaraRadera