Att planera

Jag har hört att det är viktigt att planera. Att ha framförhållning!

Oh, den arma framförhållningen! Speciellt när jag jobbade på ett annat daghem. Och HUR jag misslyckades helatiden! För det är min svaga sida, framförhållning.

Men hur ska man kunna ha framförhållning när livet har lärt mig att det inte blir som jag planerar?

Jag planerar att träffa en kompis. Vi får förhinder, det skjuts upp. Jag planerar att åka pulkka med en kompis och hennes 7 åring. Plötsligt så smälter all snö!

Så gör jag det igen! Jag sitter hemma och inser att jag har kommit på var jag får tag på skidor! Jag har inte kollat om det stämmer, men jag har hört. Rykten har ibland en nypa sanning i sig.

Jag hör med en kompis vad han ska göra på eftermiddagen på onsdag. Detta är måndag kväll.

På tisdag blir det milt. Jag svär. Jag kommer till jobbet och får höra att det ska bli regn följande dag! Jag svär lite till....

Onsdagen kommer. Äckligare väder får man väl leta efter! Under lunchen står regnet som SPÖN i backen! Jag tackar min lyckliga stjärna att jag har bil och inte cykel!

Inte en gnutta skidbar snö kvar....så varför ska jag ha framförhållning?? Svara mig det!

Dagen på jobbet idag blev väl bästa på länge, för jag på 5 minuter kom på att jag skulle ändra hela dagens koncept och göra på ett helt annat sätt än jag ursprungligen hade tänkt!

Det är bra att jag har flexibla kolleger som klarar av att jobba på det sätt som jag jobbar. Det krävs en flexibilitet och en förståelse som inte alla har.

Jag trivs oftast bäst i sällskap av killar. Dem klarar jag lättare av att hantera! ...eller om de har lättare att hantera mig...jag vet inte....

Varför är det okej??

Hur kan det vara okej att pojkar spionerar på tjejer när de är på toaletten? Var det inte den värsta mardrömmen när man var barn? Att pojkarna skulle komma in på omklädningsrummet när man duschade eller på toaletten? Varför ska den rädslan få förlöjligas på det sättet?

Ska det vara RÄTT?

Jag mår inte dåligt av bilden. Hur skulle jag kunna må dåligt av den, det är ju ett skämt...men jag gillar inte att den exponeras på detta sätt på en skola!

Samma finns ju i otaliga filmer! ....VUXEN filmer! Polis skolan till exempel, när Mahoney står och kollar in i kvinnornas dusch.

Men det som gör mig riktigt förbannad, är när det finns en flicka på 14 år, som har reagerat på bilden. Hon har vågat stå på sig och uttryckt sin åsikt. Hon har vågat, trots att hon vet att hon kommer att ha så många mot sig....Och HON pekas ut av skolan på det mest fula sätt man man tänka sig! Det har på LÄRARNAS initiativ gjorts en enkät var man fick säga sin åsikt om målningen i fråga. Svaret i den, som föll till skolans fördel, hängdes på väggen intill övriga artiklar och komentarer från tidningar och internet.

VAD GER DET FÖR SIGNAL?? "Ha för fan inte en annan åsikt än alla andra för då kommer vi alla att ha häxjakt på dig och korsfästa dig som exempel för alla andra att inte ha en egen åsikt!"

FY FAN!! Stå på dig Astrid! Du har rätt!! Skolan har fel! Det är inte rätt att kränka och hänga ut en elev så som de har gjort för att de uttrycker sin åsikt! Att förstora upp ett skämt och trivialisera sexuella trakaserier på detta sätt för barn som ännu inte är fullärda i vad som är okej och vad som är trakasserier... jag finner inte ord....

Högre makter

Jag har en vän, han har en speciell kraft. Tillsammans fungerar vi otroligt bra. Vi kommer så bra överens, samtidigt som vi inte ska vistas allt för länge allt för nära, för då går vi varandra på nerverna, jag tror han går mig mera på nerverna än jag går på hans nerver.

Han har introducerat mig till en värld jag inte visste fanns. Där finns varelser som inte existerar i denna värld. Vi tror inte på dem, helt enkelt. Men de finns. Och jag tror på ett sätt på det. Kanske inte på samma sätt som han, men det finns sanning i det han säger.

Jag har fått lära känna min skydsängel. Inte med namn, inte med handslag. Men som beskrivning. Hon berättade något. Han sa det till mig, men det var ett annat språk, ett språk jag inte kan. Men det är ett språk som finns i min släkt. Långt före min tid.

Ibland känns det som att hon finns där. Precis bakom mig. När jag svänger runt ett hörn så snabbt att jag en sekund hinner se bakom mig. Då ser jag något där, men när jag tittar tillbaka, så finns där inget.

Ibland när jag släcker alla lampor i min lägenhet. Jag går in i ett rum, tänder lampan för att hitta det jag sökte, och går ut. Jag rör mig mycket i totalt mörker. Jag älskar det! Så när jag går ut ur rummet är det ofta det sista rummet som var tänt. Jag kan inte räkna alla de gånger som jag ser ljuset komma bakom mig, det är starkt! Jag inser att jag inte har släckt lampan, så jag vänder mig om.

Och finner rummet i komplett mörker.....

Ett annat perspektiv

De vill att deras historia ska bli känd, så jag delar en länk. Jag känner till lite och jag rekomenderar att du läser inläggen, börja med första.

Så mycket likheter, men ändå så många olikheter.

Känslan att mötet var förutbestämt, men på olika sätt.

Livet, som går ut på att strida mot en myndighet, mot ett land, som jag trodde var tryggt. Som jag trodde jag kunde lita på.

Realism vs. hopp och tro
Förtvivlan vs. kärlek och glädje

Jag vet att vi slåss mot samma motståndare, men vi har olika tänk. Jag är inte realist, jag har aldrig varit. Jag balanserar på gränsen mellan hopp och förtvivlan, och det är här jag vill vara.

Jag vill inte få mer hopp, för jag har för mycket att förlora.
Jag vill inte få mer förtvivlan, för då kommer jag inte att överleva.

Jag vill i min egen takt ta reda på mina begränsningar, och våra begränsningar. Låt mig balansera här, mellan hopp och förtvivlan.

Jag tänker inte ge någon information. För jag vet att processen kan bli lång.

Hej!

Var hos en kompis igår och vi spelade Trivia pursuit. Det är mitt lags tur att svare och jag sitter och funderar. Vi har all fokus på oss och plötsligt blir jag medveten om det, så jag titta på min kompis, ler och utbrister "Hej!" han blir så förvånad att han börjar skratta.

Senare under kvällen ska jag säga något men blir avbruten precis när jag öppnar munnen, blir och titta påmin kompis, som jag pratade med, han tittar på mig och frågar om jag ska säga hej igen. Så jag sätter huvudet på sned, ler och säger "Hej!". Han ramlar skrattande ihop i soffan och hans fru tittar konstigt på honom, och funderar vad hon missat. Jag kunde inte riktigt förklara, för jag förstod egentligen inte hur det kunde vara SÅ roligt :)

Idag när jag var ute och fotograferade vid vattnet hände en liknande situation. Jag gick från vägen ut mot isranden. Där väntade jag in silja-line som var på väg in och tog lite bilder på den, på väg tillbaka därifrån jag kom, men fortfarande inte tillbaka till vägen kom det ett gäng människor. En gubbe blev och titta på mej, så jag tittade tillbaka, sen log jag och sa "Hej!". Han blev också helt ställd! Han svarade hej tillbaka, så stannade han och var helt som att, vad ska han göra nu, så jag fortsatte gå dit jag skulle och koncentrerade mig på var jag skulle sätta fötterna så han kunde koncentrera sig på vad han skulle göra och inte fundera på vad jag ville av honom.

Lite kul faktiskt!

Säg "Hej!" ät nästa person du möter på gatan! Kanske folk blir vana vid att man säger hej till dem sen....

10 minuter för att få komma till receptionen!

Jag kommer i tid. Platsen jag ska besöka är inte mera där den var tidigare, så jag frågar om vägbeskrivning. Får beskrivningen ditåt till korsningen sen vänster sen upp 3 våningar. Jag ser tydligen ut som ett levande frågetecken för hon vill hjälpa och vara tydligare. Var det inte där förr? säger jag och pekar.

Jo, men det har flyttat...jaha, är det skyltat? Frågar jag. Jo det ska det vara. Så jag traskar iväg. Kommer fram, frågar om jag kommit rätt, personen jag hittar tror det. Det är bra att vi tror! Jag går in och frågar om jag kommit rätt.

Ja, det har jag.

Bra, jag sätter mej ner. En person ropas upp. Jag hör inte namnet, men personen i fråga känner tydligen igen sitt namn. Ett annat namn blir uppropat, det är jag. Stiger upp och fäljer med henne, så börjar hon prata....jag känner mig som ett levande frågetecken. Är det säkert att det är mej du vill ha? frågar jag. Hon säger ett namn, nä, det är inte jag, det bara liknar. Jag går tillbaka.

Snart får jag komma rätt. Lite kallprat och sen down to business. Provbitar tas, det är lagom obehagligt. För ett prov används en maskin som ska täckas med skydd, jag ser när hon förbereder och frågar "innehåller den latex?" hon utbrister Shit! Minnet är bra men kort, hon ska genast kolla det. Det råder tvivel så hon använder ett alterativt skydd som fungerar lika bra. Hon ser vad jag redan misstänkt, jag får det bekräftat och förklarat och det verkar vara i sin ordning. Jag förstår vad hon menar och jag känner mig trygg med svaret.

Så kommer vi på något vänster in på att min man befinner sig i ett annat land. Hon frågar om han är därifrån, vilket jag bekräftar. Hon frågar om vi har använt skydd, frågar om jag tagit HIV test, frågar hur det är med hebatit? Påpekar att han faktiskt befinner sig i ett annat land och att det inte är hundra procent säkert att han är trogen. Han kan vara frisk, men han kan få smittan av någon annan.

Ja! Jag är medveten om det! Ja jag håller det i tankarna. Men ska jag gå och fundera på det dag ut och dag in så kommer jag att förgås av svartsjuka, så jag funderar inte på det. Jag kontrade med att han faktiskt är i samma situation! Jag är här utan honom, hur ska han kunna vara säker på att jag är trogen?  Till det hade hon inget svar.

När jag är klar får jag telefontid som jag ska hämta från receptionen. Jag går till receptionen, ser på klockan och inser att jag fortfarande har tid! Perfekt! Bara att sköta det här så hinner jag få skjuts!

Går till receptionen. ...ingen där! Jahaaa....jag tänker att de måste ju komma snart. Jag får samtalet, är jag klar. Ja, jag ska bara via receptionen, svarar jag. 5 minuter senare ringer jag ock frågar när han måste åka för att hinna. Några minuter till svarar han. Jag känner mig frustrerad, jag ber honom åka, för det finns ju inga livstecken här. 5 minuter senare börjar jag irriterat söka. Jag ser en dörr där det står PERSONAL på, så jag knackar. Det visar sig vara en toalett....score! Tack och lov ser jag en städerska som kan gå och hämta någon från personalen.

20 minter efter att jag blivit klar är jag äntligen redo att lämna  stället! Jag kan säga att jag är inte lycklig att måsta vänta så länge för att få en telefontid! Jag missade min skjuts och måste promenera vad det nu blir 1,5 km för att hämta bilen.

Var har jag då varit? Ja, det tänker jag faktiskt inte skriva ut. För jag vill bli av med min frustration, men jag vill inte hoppa på någon. Det kanske framkommer var jag varit. Men det är inte utskrivet, så må så vara då.

SP dagar

Alltså, semesterpenningsdagar. Såna dagar som man måste ta ut när man inte får ta vikarie. Jag var inte medveten om att jag hade såna dagar. Det är första året jag har rätt till dem. 

Plötsligt kommer det upp en lista i kafferummet. Jag vet att jag har 4 semesterdagar kvar, så jag tittar inte ens på listan. Men en kollega kollar igenom den, hon pratade om det och jag sa i förbifarten att jag har 4 semesterdagar, visst?

Hon bekräftade att jag hade fyra plus sju dagar kvar.

....4 + 7 ?? Vadå plus sju?? frågade jag, hon sa att det står så! Jag måste gå och kolla, ja, det stod fyra plus 7! Jag kollade lite närmare och konstaterade att det är 7 SP dagar! NO!! Jag som inte kommer att kunna ta ut dom dagarna innan det är för sent! 

Så nu har jag en kampanj, att ta ut dagar lite här och där, så att jag får ut alla innan april...så imorgon ska jag vara ledig! Inte för att jag känner att jag vill, utan för att jag måste.... 

Nå, bara 6 dagar kvar efter det här då! ....kul att vara hemma utan vikarie när man vet att de egentligen skulle behövas vara alla på jobb.....