Fast tiden går så oootroligt långsamt när man saknar!
Att bara vara tillsammans helatiden och aldrig sakna är väl inte bra, att sakna är viktigt. Men hur är det om jag saknade honom medan jag var på jobb? De nätter han sov över hos sin bror?
Den gången jag saknade honom så vettlöst efter att vi hade stridit och jag bett honom gå, hur glad jag blev när vi sedan kunde reda upp det och han kom tillbaka samma kväll.
Dessa exempel handlar om timmar. Nu ska jag stå ut dagar! Inte bara dagar, veckor! Månader!
Och hur många missförstånd uppkommer inte under ett samtal! Jag som har så lätt att höra fel i telefon...och på det en linje som inte är den klaraste.
Om jag säger att jag inte är orolig för dessa 3 månader så ljuger jag. Jag är rädd, men jag kan inte sätta fingret på exakt vad. Egentligen är jag rädd att vårt förhållande inte ska hålla...
Jag har fått höra som tröst att avståndet kan göra att förhållandet rinner ut i sanden. Men det är ingen tröst! Det är min värsta mardröm!
Jag mår bra, jag säger att jag mår bra för jag mår så bra som jag kan må. Jag saknar honom så att jag bara skulle villa gråta! Men att sitta och gråta i 3 månade är nog inget som någon rekommenderar. För även om gråt lindrar smärtan, så kommer smärtan inte att försvinna fören jag får vara nära honom igen.
Och jävlar vad han kommer att bli irriterad på att ha mej fastklistrad i sig konstant de första veckorna :)
Jag tror du bara ska tillåta dej själv vara jätte ledsen nu, sakna honom som faan. Inte kämpa emot det. Bara framtiden vet vad som händer sedan. Kramis Jossan
SvaraRaderaDet kommer i vågor, ibland är jag jätteledsen och saknar han som faaan! Och ibland är jag bara superglad, speciellt när jag just har pratat med honom. Glädjen håller ju inte i sig så länge. Inte sorgen heller förstås. Saknaden håller i sig! Den känner jag oberoende vad jag gör
SvaraRaderaMissförstå mig rätt nu, men det låter som att lite distans trots allt kunde göra er gott. Det är det jag tycker är den största fördelen med att inte vara tillsamman hela tiden, man hinner tänka efter mellan varven och fundera på vad man egentligen vill och känner och önskar, i stället för att bara svepas med och riskera tappa bort sig själv. Nu märker jag att jag låter lite tråkig och förnumstig, menar bara att det kan finnas fördelar också, som märks sen när det värsta gått över.
SvaraRaderaJo :) Jag missförstår dej rätt! Orsaken till att jag tycker att det är rent ut sagt för jävligt är att de flesta långdistans förhållanden har ett slut, eller en möjlighet att i alla fall åka och hälsa på varandra. Detta vet jag inte om har ett slut, för jag vet inte om han får komma hit igen (vilket jag ju räknar med att han får!) och han säger att det är för farligt för att åka och hälsa på honom. Och även om så skulle det bli sjuka reseräkningar, för att inte tala om telefonräkningar!
SvaraRaderaMen överlag gillar jag långdistansförhållanden, bara inte just nu!
Nä, jag förstår nog att det där är extra besvärligt. kram! /Temumriken
SvaraRadera