Att ha ett visum i sin hand!

Jag fick hem en lapp från posten. Jag kan komma och hämta ett rekommenderat brev från Nigerias ambassad i Stockholm. Jag tittade på klockan. Jag har 9 minuter på mej att hinna till posten. ... ... nä....jag kommer inte att hinna, jag väntar tills imorgon.

Jag sätter mej och kollar ett youtubeklipp.....jag kollar klockan.....16.52.....16.54.....nä TUSAN heller! På med skorna och så RUSAR jag nerför trappan! I mitt bakhuvud är jag medveten om att skosnörena flyger och flänger kring mina oknutna skor och jag susar ner för trappan! Jag slänger mej i bilen, i med backen! I med ettans växel! På med bälte när man i rasande fart rattar ut från gården. Jag kommer fram till posten precis när radion meddelar att det är dags för 5:ans nyheter! Jag RUSAR till dörren bara för att konstatera att den inte går upp..... Jag hinner cirkla två varv runt min högra axel innan jag ser en kille komma gående mot dörren. Jag trycker upp mej mot dörren och trycker lappen mot fönstret. Jag försöker se så bedjande ut som bara möjligt med pulsen rusande så att jag knappt hör vad jag själv tänker.

Gudarna tack! Han visar att de ska öppna dörrarna och jag smiter in. Valsar fram till disken där jag löst ut ett annat paket bara minuter tidigare. Räcker fram lappen, kvinnan i kassan knapprar in, tittar på mej och meddelar att jag behöver visa ID.

....ID....mitt hjärta hoppar över ett slag....ID???? Nej....jag hade tur som hade skor på fötterna när jag rusade ut från lägenheten! Att jag hade telefonen i fickan och nycklarna i handen....ID....NEJ! Det lämnade jag i handväskan som jag slängt på sängen när jag kommit hem.

Jag cirklar pånytt runt i osaliga cirklar, vad som helst som skulle duga som ID! Jag vill ha det NU! Jag vill se mitt visum! Jag vill veta att jag har fått det! Jag vet, jag VET att jag har fått det. Men jag vill se det! Jag vill SE!!

Så säger kvinnan i kassan att jag kan ha någon annan som kan identifiera sig, som kan lösa ut det åt mej. Har jag någon i närheten som kan identifiera mej och lösa ut det istället för mej? Jag kikar ut genom fönstret, det är lika tomt där som i mitt huvud. Vem kan jag ringa???

Då slår det mej, som en blixt från klar himmel! Mitt EX! Jaaaa! Jag tar upp telefonen, hittar hans namn och ringer upp. Han svarar. Jag frågar frågan som är så viktig just då "Är du i stan??" Ååååh!! Han är i stan! Ååååh han har sitt ID!

Men hur ska jag göra?? Om jag lämnar posten blir jag utlåst?? Jamen hur ska jag göra??

HÄRLIGA kvinna på posten! Hon säger åt mej att komma till fönstret så att hon ser mej, så kan hon släppa in mej!! AAAAAaaaaaaah!!! Lycka!! Jag går mot utgången, ännu med telefonen vid örat, ber mitt ex att skynda sig, jag är på väg!!

Väl framme ringer jag igen, VAR ÄR DU?? Jamen, klockan är ju redan 17.11?? Hur länge kan de orka vänta på mej på posten?? ÄNTLIGEN kommer han! In i bilen och i raserfart mot posten! Fort en parkeringsplats och så är det bara att springa till fönstret! ...ja,ja, släpa benen efter sig kan han nog fast mitt hjärta dundrar i hyperspeed!

Skulle dom se mej?? Där var ingen inne!! Men sen äntligen såg jag en! Fick ögonkontakt och vi fick komma in! Tänk att jag inte får lösa ut mitt brev utan ID, men jag kan ge fullmakt åt en annan utan att visa mitt ID...hur som haver!

Jag fick mitt BREV!! AAAAaaahh!! Jag öppnade det direkt utanför posten! Hittade mitt pass....stackars mitt ex som följde efter mej och fattade inte ens vad han hade löst ut. Han frågade vad det handlade om, jag svarade, omedveten om att jag egentligen inte hade tänkt berätta än. Jag var så totalt ut kontroll att jag inte ens visste var jag hade parkerat bilen!

Lyckorusad kommer jag till sist ihåg var bilen är, men än vågar jag lita på min lycka! Mitt ex mumlar att han hoppas att jag inte fått visumet. Jag ignorerar honom, men meddelar att det var just därför som jag inte ville att han skulle veta. För att han oroar sig. Och så känner jag mej fruktansvärt dålig som låtit honom veta på detta sätt att jag ska åka.....

Senare när jag skjutsar honom hem pratar vi om att jag ska åka. Jag förklarar för honom att jag inte bryr mej om att det är farligt! Jag bryr mej inte om att jag riskerar mitt liv! Han förklarar att ingenting är värt att förlora sitt liv för! Jag säger att jag vet. Men jag mår inte bra! Jag mår verkligen inte bra! Inte av att älska Honey SÅ mycket som jag gör och INTE få träffa honom! Jag saknar honom varje dag! Jag kan inte njuta av livet för jag vet att han finns där. Och jag vill njuta av livet tillsammans med honom! Jag mår inte bra!

Det tar flera minuter. Vi diskuterar fram och tillbaka. Jag stannar bilen för att låta honom kliva av. Jag är redan redo att köra vidare när jag hör honom säga. "Se nu till att passa på å gifta er när du e i Nigeria så han kan komma hit sen!"

Mina ögon tåras! Vad ska jag svara?? Finns det något vettigt svar..? Tack för att du finns ♥

Gula febern och poloi

(Bloggen är skriven den  30 maj 2012, jag bara inte orkar med all negativ kritik jag kommer att få för att jag vill åka och hälsa på min pojkvän, so bloggen publiceras EFTER att jag har åkt. Oberoende när det blir!! Tankarna är från maj 2012)

Om man åker till Afrika (nu har jag inte kollat om det gäller alla länder...men hur som helst...) behöver man ha en massa vacciner på klart. Polio, stelkramp, hepatit A + B, gula febern. Gärna ska man ha Kolera också, men det var inget måste, så jag tror faktiskt att jag förljer rekommendationen och skippar den, rekommendationen innebär också att jag inte ska dricka kranvatten utan vatten på flaska eller kokat vatten. Malariamedicin är ett måste.

Billigt är det inte, ska jag säga! Hepatiten hade jag tur med och fick den via mitt extrajobb ifjol. Den lär annars kosta en del. Stelkrampen tog jag för 6 år sedan, polio är bara att fylla på, 4€ kostade det mej. Gula febern gick på 39€ och själva besöket 22€. Malariamedicinen behöver jag 2 askar, de kostar 50€ styck. Koleran var också 50€.....kanske en av orsakerna till att jag lämnar bort den!

Då ska vi inte heller glömma bort att själva visumet kostar 700kr plus någon annan avgift. Blir väl 85€, cirka gurka, om inte min omräknare har helt fel.

Då är vi alltså uppe i 300€ och det är alltså innan resan. Får jag avslag på turitsvisumet har jag kastat 300€ i sjön? Nja, inte riktigt, vaccinen håller ju i 5 år, gula febern i 10 (om jag minns rätt), så det är ju egentligen bara turistvisums pengarna som åker i sjön. Och malariamedicinen behöver jag ju inte lösa ut före jag vet att jag åker. Då ska vi också minnas att samma summa lades ut för att ansöka om hans visum, det visum han fick avslag på, eftersom dom inte kan garantera att han kommer att lämna schengenområdet innan visum löper ut... Så innan det är klart har vi lagt ut 600€ på att få träffa varandra!

På detta tillkommer själva resan och boendet! Ca.1000€ tur och retur plus boende. Som jag blivit rekommenderad att boka på plats. Redan en sådan sak.....tror ni jag orkar lyssna på alla som säger åt mej att jag är galen som åker till ett av de farligaste länderna i afrika utan att veta var jag kommer att bo?Tror ni inte att jag fattar själv att det är risky business?? Men bokar jag härifrån kan jag få betala 100$ per natt. Har jag råd med 70€ per natt?? Till och med min pojkvän som avråder mej från att komma på grund av oroligheterna i landet, håller med om att jag ska boka på plats. Jag kan inte söka boende via nätet, säger han, han måste söka boende åt mej. Jag vill ALDRIG höra talas om att han har lurat mej att komma till hans land!! Han är medveten om var han bor och hur oroligt det är! Han är orolig för mej och vill inte att det händer mej något. Han har frågat mej hur han ska kunna leva med att jag kommer till hans hemland på grund av honom och det sedan händer mej något.

Inte ens det att han älskar mej och vill skydda mej kan hålla mej från att åka. Jag svarade att antingen låter han mej komma, eller så meddelar jag honom när jag har kommit till landet. Oberoende så kan han inte hålla mej från att åka. Detta vet min käre far redan. Jag pratade med honom och ville att han bara kunde säga att det är okej att jag åker. Han svarade att han inte kan säga det, men jag kommer att åka i alla fall, så han säger ingenting! Älskade pappa!!

Jag får väl räkna med en utgift på 2000€ för en resa till ett Afrikanskt land! Vill du veta vilket så framkommer det med största sannolikhet i bloggen. Bara att leta sig fram. Jag berättar troligtvis också var jag har varit så snart jag kommer hem :) DÅ kan jag orka med alla som bannar mej för att jag åkte!

I'm counting the days ♥

Ah!! Nu har jag bestämt mej :) Eller, beslutet är taget för längesen, men NU (16 augusti). just NU har jag visumansökan ifylld och redo att lämna in på tisdag (21.8)! Oh my god oh my god oh my god :) Jag är så nervös att jag knappt kan sova!! Åååååååååååh vad jag läääääängtar!!!

Det som pinar mej mest just nu är alla som frågar om Honey. För jag kan inte säga sanningen. Eller, jag vill inte säga sanningen. Sanningen att jag vet precis vad som händer! Precis vad vi planerar som följande!

Att ljuga, oj vad jag hatar att ljuga!

....men.....jag kanske hatar att ljuga, men det sårar mej och gör mej förbannad att höra era åsikter om vad jag vill och tänker göra, oberoende av era åsikter. Jag sparar mej själv smärta. En kompis sa en gång, att jag aldrig ska göra något som skadar mej! Oberoende vad det är och vem det gäller! Jag ska inte heller låta honom övertala mej att göra något som skadar mej!

Han har rätt! Jag har inte följt det rådet förr. Jag har skadat mej själv. Men det får vara slut på det nu! Nu följer jag mitt hjärta! Jag har slutat att följa sånt som jag redan från början vet att skadar mej, fast jag vet att jag har åsiktsfrihet och frihet att göra vad jag vill så länge jag inte skadar mej själv eller andra.

Men vad jag längtar! Och vad jag önskar att jag kunde berätta åt alla! Dela med mej av glädjen som bubblar i mej! Ååååååh!!! Om ni bara kunde förstå!! Jag önskar av hela mitt hjärta att det kunde vara 22.september idag! Så att jag kunde sitta på Arlanda, nervös och förväntansfull!! ♥ Nervös, för att jag inte vet vad som väntar mej, jag kommer att resa till en väld jag aldrig har vait i förut. Förväntansfull, för jag kommer att resa till en värld jag aldrig varit i föut!!

Jag har svårt att sova :) För det pirrar i mej! Jag är så glad!! Jag vill bara skrika och skratta :)

Märkligt! Att jag känner så, och inte får säga ett ord. Oj oj oj!! Jag har fått bita mej i tungan många gånger! Senast idag, när en kompis frågade om jag tänker gå med på att ha ett långdistansförhållande i all evighet. Jag fick slå dövörat till för att inte försäga mej.

Älskling! Honey Bunny!! Jag får äntligen se hur du bor! Var du bor!

Det är en risk. Jag vet. Men det är en risk jag är villig at ta. Min familj vet om mitt beslut. Eller, jag har inte allt klart än, så jag har endast informerat lite. Min familj är de som vet!

Jag tycker att du ska komma till Nigeria ♥

Jag är ledsen. Jag har just fått veta att en kompis som har pojkvän i Nigeria har fått avslag på sin ansökan om visum. En ansökan som enligt mej är vattentät! Arbetskontrakt som väntar! Vad kan det finnas för orsak till avslag? Vad har då jag för chans?? Jag har inget kontrakt? Jag har inget fotbollslag som kan bjuda in honom, jag har ingenting!! Jag har en inbjudan som turist!

Jag har dessutom i färskt minne svaret som Honey gav när jag ville att vi skulle söka igen, inte vad han sa, utan hur han formulerade det så att jag missförstod och det gjorde ont. Så ont! Men jag förstår vad han ville ha sagt, och jag förstår att han har rätt. Men det gör inte mindre ont för det!

Jag berättar åt honom vad jag fått veta. Jag är ledsen, besviken, vilsen....jag vet inte vad vi ska göra. Lönar det sig ens att söka turistvisum eller är det att kasta pengarna i sjön? Vad tycker han att vi ska göra? Han svara att för tillfället vet han inte. Jag nöjer mej inte med det. Jag känner mej utan hopp. Jag säger som det är, jag vill inte ge upp, men det känns hopplöst.

Det tar en stund, men så frågar han, vad menar jag med det.

Jag sitter på min sida av datorn, med honom på facebook chat, den enda möjlighet jag har att vara ledsen när jag är ledsen. Ringer jag, hör jag hans röst, då blir jag glad! Det är som att inga sorger existerar! Nu hör jag inte hans röst, jag gråter, jag svarar att jag menar precis det som det står. Finns det alls något hopp att få honom tillbaka? Jag berättar, för första gången, att han på riktigt krossade mitt hopp med sitt svar att söka turistvisum igen. Att jag verkligen inte vet vad jag ska göra eller tänka just nu.....

Det tar en stund, det känns som en evighet, innan han svarar. Jag vet att vad jag skriver kan utvecklas till ett gräl. Jag VET det! Men jag har inget hopp, jag saknar honom för mycket för att låta denna brist på hopp förstöra vad vi har. Jag sätter allt på spel och visar vad jag känner, innerst inne. Den bit som jag gömmer, för att jag vill vara stark...

Till sist kommer hans svar. Han tycker att jag måste komma till Nigeria ♥

Jag tittar på meningen...jag känner värmen, jag känner tårarna komma....jag vågar inte tro att det är sant! Jag vill fråga honom om han verkligen menar det! Men jag vill inte att han ska tro att jag inte till komma... så jag frågar! Men skriver också att jag verkligen vill komma.

Han skriver och påminner mej så att jag är medveten att vi tar en risk.

Jag vill bara skrika!! Jag bryr mej inte om vilka risker Nigeria medför!! Jag vill få honom att förstå hur mycket mycket jag vill komma!! ....han kanske vill få mej att förstå hur mycket mycket han skulle hata om det händer mej något i Nigeria.... så jag låter bli. Jag skriver att jag vet att det innebär en risk att komma till nigeria, men att jag är villig att ta alla risker som innebär att risken att jag aldrig får se honom igen försvinner.

Jag har länge sagt att jag tänker åka till Nigeria. I början var jag ärlig med det. Jag berättade åt allt och alla, hur jag känner, vad jag vill, vad jag tänker. Men nu orkar jag inte strida mot alla trångsynta som verkar bosätta sig på denna planet. Nu vill jag bara glädjas åt det faktum att jag FÅR ÅKA TILL NIGERIA!! ♥ Jag får koncentrera mej på att skaffa alla papper, ansöka om visum, fixa flygbiljetter, och sist men inte minst. Hitta på en lämplig lögn så att jag kan vara ledig från jobbet! Bara min familj kommer att veta när jag åker. En handfull människor vet att jag kommer att åka. De har varit positivt inställda och frågat om jag inte tänker åka dit, så jag tänker inte ljuga för dem.

Min högsta önskan just nu, förutom att få spendera resten av mitt liv med den jag älskar, är att jag skulle få leva ett liv där jag inte behöver ljuga för att få vara lycklig.

Vill du se mej olycklig? Vill du att jag ljuger? Fortsätt då att motarbeta mej!! Då vet jag vem jag kan ta bort från min vänbok, jag tänker inte spendera energi på att försvara mitt val, för jag anser att jag inte har gjort något val. Mitt hjärta har gjort ett val som jag har valt att acceptera. För jag vill verkligen vara lycklig! Jag vill verkligen njuta av att vara kär!

Om kärleken dör, låt den dö. Men jag vill njuta av den så länge den lever! Jag tänker inte döda den!!

(Inlägget är skrivet 8 augusti, ca. 2 veckor efter att konversationen ägt rum)

Hej allihopa!

Nu har jag under en längre tid skrivit många inlägg, men valt att inte publicera dem på grund av förutfattade meningar om folk, kulturer och mina egna förutfattade meningar om hur folk reagerar. Vissa inlägg är fruktansvärt negativa och agressiva! Jag tänker inte ändra på något, inte ett ord! Eftersom det visar vad jag kände just då!

Jag har fått veta att jag lämnar ut mej för mycket, men så är detta ett bra ställe för mej att vara ärlig, för antingen så läser du det eller så låter du bli!

Jag kommer imorgon kl.6.00 på morgonen att lyfta från Helsingfors-Vanda flygfält med destination till den enda plats i världen jag vill flyga till! Följ med under de följande 7 dagarna så kommer det att poppa upp blogginlägg efter blogginlägg som jag inte har velat eller vågat publicera innan jag verkligen är ute ur landet.

Ni som förstår varför jag åker, jag är ledsen att jag inget har sagt. Ni som tycker jag är totalt från vettet, ni kanske kan förstå varför jag inget sagt! Ni som vet....tja, ni vet inte min berg och dalbana av känslor!

Jag svarar inte på frågor innan jag kommer tillbaka till Finland den 3 oktober :) Jag updaterar facebook i mån av möjlighet till internet!

Tack för visat intresse!!

En dag kvar

EN DAG KVAR!!!

Undra om jag kommit ihåg allt.....undra om jag glömt något...??

Doesn't matter! Nu är det för sent :)

Hur man förstör dagen för alla andra!

man inser att vissa saker behöver berättas även om mottagaren inte gillar det.

reaktionen blir som väntat, en inre ilska som lyser igenom så starkt att man ryser inombords.

vad har det med personen att göra? Egentligen inget, men reaktionen var väntad så därför väntade man med att berätta tills senare.

Nu är det senare. Och reaktionen blev som väntat.

vad som inte var väntat var att personens ilska mot det som blev berättat skulle gå ut över andra.

är jag förvånad? Egentligen inte!

men något onödigt eftersom personen inte har någon orak att bli arg eller låta ilskan gå ut över andra!

sen undrar man varför man inte vill säga sanningen från första stund....