Att erkänna

Jag fastade för min man. För att han skulle få komma hit. Ingen visste varför jag fastade. Jag sa att jag kan berätta efter att jag fastat klart, om det är någon som fortfarande frågar.

Det var en vän, som frågade, som jag lovade ska vara den första som får veta efter att jag bruit fastan. För vännen ville veta, men jag stod fast vid mitt besut.

När fastan var slut, var det jag som tog upp det. Vännen hade bestämt att det är okej, om jag inte vill berätta så ska jag inte behöva det. Men jag stod fast vid mitt löfte.

Jag öppnade munnen. Jag sa: *Jag fastade för att.....* sedan släppte all spänning, all hopplöshet, allt jag hade burit på ensam, *jag saknar honom* fick jag till slut fram. Jag vet att vännen har svårt med när jag gråter, det är inte lätt att se någon annan gråta. Så jag försökte att lugna mej så mycket att jag kunde återfå kontrollen, när vännen helt oförväntat sätter armen runt mej.

Jag visste då, jag kan inte säga orsaken till varför jag fastar till någon annan. Det kommer att stanna mellan oss. Hur fel hade inte jag. Att säga det en gång hade hjälpt, det var lättare att säga nästa gång. För såklart, var det de som frågade. Och såklart kände jag att jag behövde säga, i alla fall en del av sanningen.

På ett sät kändes det skönt att bryta ihop, för det var en hopplöshet som lämnade mej.

Nu är det längesen jag har gråtit. Jag har inte något behov av att gråta just i denna stund. Visst är jag i en situation som är hopplös i sig. Men att gråta för varje munut vi är ifrån varandra är inte lösningen.

Lösningen är att hitta glädjeämnena i vardagen.

Svaret lyder...

Under en tid som är så längt borta från min verklighet, att jag har glömt bort dess existens och förträngt dess ångest, skrev jag en rad med blogginlägg. För ångestladdade, för färska, för sköra för att dela med mej. Istället valde jag att schemalägga dem. Jag schemala dem till en tid då jag trodde att allt detta skulle vara över. När jag visste att allt detta var över, var såren ännu för djupa, jag senarelade min schemaläggning.

Tiden går. Nytt kommer in i mitt liv. Gamla slag faller i glömska för nya stider som kämpas med.

Plötsligt får jag ett meddelande av en vän. Ett meddelande om att hon har läst vad som står på min blogg. Jag känner mej förvirrad. Jag har inte skrivit något alls på så länge! Jag har inte varit inne på min blogg på så länge! Plötsligt slår det mej! Som en blixt från en klar himmel! Mina schemalagda blogginlägg! Vad har jag skrivit? Är jag redo att få dom publiserade?

Jag klickar in på min blogg. Ser att jag har redan publiserat 3. Jag svettas. Men jag inser att gjort är gjort. Det är helt enkelt bara för mej att läsa igenom bloggarna för att veta om det är något jag inte vill att ska publiseras ännu.

Jag börjar med de bloggar som ännu ska komma. De känns okej. Jag kollar de bloggar som jag redan har publicerat. De känns okej.

Ni som har läst. Ni undrar säkert. Hur gick det sen? Alla ni har inte den inblick som mina vänner har.

Min fasta. Jag bestämde att jag skulle fasta tills det att Embassaden gav sin dom. Det var 3 veckor som det skulle ta. Det var två veckor av väntan. Efter det skulle jag göra ett beslut om jag skulle fortsätta fastan de resterande 2 veckorna eller inte. Jag gjorde beslutet redan innan de två veckora hade gått. Oberoende om det är ett ja eller ett nej, så kommer jag att fasta en full månad.

Att fasta i sig är inget bekymmer. Det är bara att inte äta eller dricka. Att få ett Nej skrivet svart på vitt, det är en pina. Jag vet var jag var, det var sent en kväll. Jag vet direkt att något är fel Jag kan bara inte förstå vad. Vi har tidigare samma dag kollat mailen. Inget svar. Men av en händelse kollar Honey mailen innan han går och lägger sig. Där finns det. Svart på vitt. Det är ett nej.

Allt känns hopplöst. Jag minns natten som om den var igår. Känslorna är svåra att återkalla, men kanske lika så bra, för jag minns att jag skakade. Det hände så snabbt. Beslutet att jag skulle åka ner. Vi behövde båda något att se fram emot. Något som gav oss hopp.

Vi hade just fått det värsta svaret någon kan få. Nej, den du älskar får inte komma och hälsa på dej. Och ingen här visste. INGEN här visste att papprena var inne. Ingen visste varför jag fastade. För jag ville ha det så. Jag ville att jag skulle vara den enda som led, som pinades, som hoppades. För jag vet. Jag vet hur mycket ett släckt hopp skadar. Hur mycket det skadar mej, men också hur mycket det skadar de som hoppas med mej.

Jag ville inte det. Jag ville vara den enda som kunde skadas.....här, bland mina nära. Hur Honey resonerade med de i sin närhet, det var upp till honom. Jag var tydlig med att här var det ingen som skulle få veta.

Fasta

Idag, 11.2.2012, har jag inlett min fasta. Jag kommer att fasta tills dess att Finska ambassaden ger sin dom. Från och med idag och två veckor framåt kommer jag att fasta, för då borde vi veta något. Sedn beror det på resultatet om jag forstätter min fasta ytterligare 4 veckor, eller om jag avbryter den.

Han har fastat för mig. Nu fastar jag för honom. Eller, jag fastar för oss båda. Jag har ändrat timmarna som jag får äta till på morgonen. Så att jag kan vara med på lunchen på dagis.

Detta gör inte bara att det är lättare för mig att komma genom min arbetsdag, det tar också bort all möjlighet för mig att längra till att min fasta bryts. Jag får inte välja vad jag vill äta, eftersom jag får äta det som serveras, punkt. Jag måste planera mitt matintag så att det passar min förmiddag, vilket gör att jag bryter fastan med vatten, sen tröningspass, sen shake, sen till dagis för min frukostshake, sen blir det lunch, och sen blir det inget mer. Jag behöver alltså få i mig e mål mat och 1½ liter vatten, plus en extra shake efter träning, så jag får se om jag måste trycka i mig tre shakes på morgonen. Eller om jag äter något smått istället innan jag går till jobb för min frukostshake.

För att detta ska lyckas måste jag stiga upp kl. 6 och bryta min fasta då, annars hinner jag inte träna så att jag får i mig en shake efter.

Jag har alltså tagit bort allt jag älskar med fastan, möjligheten att längta till mat, möjligheten att njuta av det jag väljer, för jag får inte välja.

Förra gången jag fastade var ingen pina. Detta känner jag på mig att kommer att vara en pina. Men jag vet varför jag gör det och jag ska kämpa för att lyckas!

Jag är inte religiös, men jag tror på en högre makt. Och finns det någon sannolikhet att fasta kan ge "poäng" så då fastar jag! Jag måste tro på något och göra något konkret annat än bara rulla tummar.

Älskling! Honey! Pray!

En strimma hopp

Jag kollar min hotmail, för jag vill veta om Embassaden har svarat på mitt mail. Jag ser inget intressant. Bara en massa jox mail om en massa som jag inte är intresserad av. Plötsligt får jag för mig att kolla under ämne, vad är det för meddelanden riktigt?

Blicken faller på ett svar. Ett svar på ett mail som jag har skickat! Ett mail som jag har skickat till Embassaden! Ögon stora som tefat följer till avsändaren, hur kunde jag missa det? Väntar mig att se den välkända avsändaren och märker att det inte är det, utan en okänd avsändare.

Jag läser mailet med stigande puls. De vill att jag ska komplettera! Förra gången hörde de inte av sig alls. Nu vill de veta att jag förbinder mig att vara ekonomiskt ansvarig för min man under hans vistelse och att jag betalar hans resa.

Ett sådant dokument är på väg och ska ha varit framme hos dem redan i början på veckan! Jag skakar, för jag kan inte påverka posten på något sätt. Men jag ska kunna skanna in dokumentet och skicka det direkt till henne. Så det gör jag.

Jag fixat papper, printar ut, skriver under, skannar in, fixar och trixar och får så småningom ihop ett mail på finska (Finska??) som jag kan känna att är okej att skicka.

Min man ringer mig samtidigt som jag formulerar för fulla muggar. Jag säger hej, lite frånvarande och meddelar att jag är lite upptagen just nu. Upptagen med vad? frågar han, och jag säger att de vill att jag ska skicka någå dokument till embassaden. Först förstår han inte, han hade ju pappren med sig! Ja, svarade jag, han hade pappren med sig. Men jag hade ju skickat originalen, har de inte fått dem? Nej, svarar jag lugnt, de sitter på något postkontor i Nigeria sedan snart en vecka tillbaka.....

(Jag börjar förstå varför han inte vill att jag ska skicka något åt honom...)

Medan jag förklarar och vi närmar oss samma plan av förståelse väcks hoppet i honom att han ska få visum!

I mig bor samma hopp, men jag svarade honom att jag vill se visumet i hans han innan jag tror på det!

Och det är så! Jag tror inte på visumet före jag ser det i hans hand!

Jag blir yr....

....av alla papper! Alla blanketter....alla fomulär....alla formuleringar....

Nu tittar jag på blankett Bokstavskombination understreck bokstäver och nummer....den skiljer sig från en i mina ögon absolut likadann blankett...med undantag att sista siffran i "namnet" är en 2:a, inte en 1:a.....och att ettan betyder att jag skulle vara av utländs härkomst.

I formuläret ska jag skriva att vi ansöker om ett första permit. ...men jag förstår inte! Det är ju hans andra? Han har ju varit här?

Jag söker på migris sidor som en galning och kommer äntligen till ett formulär där man får förlänga sitt uppehållstillstånd. Det är inte vad jag söker efter, men det är en början!

Jag öppnar formuläret och läser. Bla bla bla bla bla bla bla bla.....har relationen ändra så att det inte är samma partner så använd blankett.....

Jag klickar mig vidare, hoppet tänds! Tills jag inser att det leder till blanketten där jag är av utländsk härkomst, men annars så är jag tillbaka där jag började....med att söka om ett första uppehållstillstånd....

Jaja....mitt största bekymmer just nu är väl alla pengar jag ska sätta ner på allt innan jag ens får ansöka! Jag förstår varför man ska ha en lön på 2500€ eller vad det nu var.....för man behöver alla cent man kan skrapa ihop för att få pengar till alla papper som Finska staten kräver!

Total sinnesfrid

För ett ögonblick. Alla papper är klara. Alla fotokopior är tagna. Alla mail är utprintade. Bara ett fotografi kvar att ta.

Resekostnaderna räknade. Pengarna skickade. Kontot är tömt och pengar har lånats. Pengar som är skyldiga till mig har inte betalats så jag behövde låna den summa som jag sedan ska få imorgon.

Stressen över pengarna är över. De är utreknat, jag har det som behövs. Osäkerheten över resan har lagt sig, det fixade Honey, med att säga att han är redo, han känner sig redo!

Men nu ska jag njuta av min sinnesfrid!

Sen ska jag börja fylla i papper för stadie två.

Det gäller att ligga steget före. Helst tre steg före, så att takten inte stannar av på grund av smärre motgångar!

Åh älskade vän!!

Som ställer upp i vått och torrt! Som inte frågar varför? Som bara accepterar att finnas där, på utsatt tid, för att ta emot det svar som jag kommer att få, som jag inte vågar berätta att jag väntar på.

Bara att säga, du, jag ringer om 3 veckor ifall du behöver hålla mig flytande! Han svara va? och jag säger att jag inte vill säga mera. Han säger att han har sina aningar, men att han inte tänker säga något.

Jag kan känna mig trygg. I min värld fylld av otrygghet med inget som är säkert, kan jag i alla fall ringa en person som inte vill veta varför.

TACK!!

(februari 2013)