Men du måste ha en febertopp!

Jag vill utesluta malaria som sjukdom. Denna influensa som går nu är något i hästväg, alla insjuknar, den är långvarig och den är aggressiv! Jag har haft känningar länge, flera månader, sen jag kom tillbaka från Nigeria ungefär.

Så bryter den ut, lördag kväll, jag ska jobba om 3 timmar....jag har huvudvärk, kroppsvärk, trötthet....kan det vara för att jag varit inne hela dagen, slappat framför datorn? I bakhuvudet sitter att båda mina kolleger hade känningar på feber på fredagen och den ena av dem sedan fick 39 grader. Jag har ALDRIG feber.

Men bara för att hämtar jag mitt 15 sekunders febertest, konstaterar, SÅKLART, att jag inte har feber, ska just ta bort det när det händer som aldrig händer! Febertestet ändrar.....det visar feber!  Som i chock kikar jag på testet och kontrollerar med tempen under armen, ja, 37,5...bara att ringa att jag är sjuk då....Lördagslön! Vet du hur mycket det harmar....jag jobbar ju efter 12slaget så egentligen söndagslön...MED nattillägg!

Nå, har jag feber en gång på 4 år så får det väl vara då....Den stiger till 38,7, jag har så hög feber i 2-3 dagar. Jag har alltså feber när jag söker mig till läkare för att få kollat min hosta och mina öron. Jag ventilerar mina malariamisstankar, jag får veta att jag måste till HVC och att jag behöver en remiss.

Jag söker mig dit. Jag kommer till en kvinna i receptionen som tar mig på måttligt allvar, men när jag säger att jag kommer från en annan läkare så tittar hon bland tiderna min läkare har och konstaterar att det finns en tid 1½ vecka senare. Hon konstaterar ju själv att det är länge. Men jag konstaterar att är det malaria så har jag haft det sen oktober så det ska väl gå bra. Jag är sjuk hela veckan ut förutom fredag, och på lördag sjukskriver jag mig igen från mitt helg jobb, för jag orkar inte.

Tiden går, jag blir bättre, fortfarande trött, men feberfri. Jag jobbar, och jag får till slut komma till läkare. Han och jag diskuterar, egentligen känner jag att ingen egentligen VILL ta ett malariaprov på mig. Vad är det? Är ni rädda att jag har det eller är ni rädda att det ska kosta staden pengar att ta testet om det visar negativt? Jag får inte ett direkt nej, så jag står på mig, det skulle jag ha gjort oberoende. Jag vill eliminera malaria som sjukdom! Ibland tror jag att jag har det, ibland tror jag inte.

Läkaren trycker in en massa test som han tycker jag ska ta, många rutintester, bland annat socker...socker?? Ja, nå ta det då, tänker jag. Men min trötthet handlar nog inte om sockersjuka....

Men jag får alltså min remiss! Äntligen! Jag tar testena på fredagen, tänker jag, min läkartid var på onsdag. Så idag, fredag, går jag dit, tar en kölapp och sätte mig ner. Jag kommer ganska snabbt in och får sätta mig i första rummet till höger.

Sköterskan kollar i datorn och konstaterar att jag har många remisser, jo svarar jag, han plockade dit många . Där fanns många gamla också som jag sa att redan har tagits. Så konstaterar hon att det finns en remiss till malaria. Ja, svarar jag, det är på min begäran. Så hon diskurerar malaria med mig och frågar om jag har en febertopp nu. Jag blir helt ställd, skulle jag komma och ta blodprov när jag har feber? Det har jag väl aldrig hört talas om! Men jag svarar lugnt och förvånat, nej, inte just nu.

Men ett malariatest måste tas när du har en febertopp! svarar sköterskan.

Alltså vad? Jasså, svarar jag, det sa läkaren ingenting om! Sen förklarade jag att jag HADE feber när jag beställde min tid till att få en remiss, men jag fick ju tid 2 veckor senare....fast jag måste ju ändra till 1½ vecka sen, för det var mera sant. Sköterskan var något förvånad! Och är läkaren inte medveten om att testet måste tas när man har febertopp? hon försökte få tag i honom, men med min tur var han ledig just idag.

Flickan i receptionen förlåter jag, hur ska man som receptionist i ett land där det inte förekommer malaria veta att det ska behandlas som ett akutfall, att jag har rätt att komma in på jourtid och lämna ett malariaprov... läkaren har väl samma, det förekommer ju inte i Finland. MEN hur visste sköterskan som skulle ta mitt prov? Det måste alltså finnas som information någonstans.

Ska jag måsta veta vad som är fel på mig INNAN jag går till läkare så att jag kan kräva att få den behandling som jag behöver?  Jag har följt med min kompis som kämpar för att få sin 1 åringa dotter till läkare, och gud vad han kämpar! Eftersom jag är i en situation var jag ibland inte vet var jag får energi ifrån, så VET jag att i situationer där det krävs så FÅR man energin att kämpa vidare...annars skulle jag inte förstå hur han orkar kämpa mot hela sjukhussystemet för att hans flicka BEHÖVER hjälp!

Som vuxen kan jag säga vad som felas mig och prata för mig själv. Men som 1 åring kan man inte uttrycka vad som är fel. När det gäller ett barn ska det väl för fan inte behöva vara så att föräldrarna ska måsta veta vad som felas barnet och kämpa för att någon ska lyssna!

Men tillbaka till mig.....jag får ju aldrig feber....så enligt läkarna så har jag inte malaria? Hur är det med den som ger symptom som sjukdomskänsla, kräkningar och diarré? Som sätter sig i levern och kan orsaka koma?

Men vi väntar. Jag känner mig faktiskt bättre nu än före min förkylning. Och får jag feber igen under en kort period så har jag faktiskt min malariaremiss som väntar på mig. Så jag får väl den hjälp jag behöver, OM jag står på mig. Men sköterskan skulle sätta en lapp åt de som jobbar i "luckan" så att jag kan komma in på jour om det är så att jag behöver ta malariaprov.

Nigeriabrev

Jag vet vad Nigeriabreven står för, så därför just väljer jag som min rubrik just det.

Jag slutade tidigt från jobbet igår, sedan hämta upp en kompis från jobbet/praktiken och sedan lite häng hemma hos honom. Han flyttade i början av december och jag hade ännu inte varit och sett hans nya lägenhet, så det var riktigt kul!

Sedan via en annan kompis med mat innan jag äntligen kom hem runt kl.21 på kvällen. På väg upp till mig håller jag tummarna hårt hårt hårt för att jag ska hitta ett brev som jag har väntat på i 1½ vecka.

Jag öppnar dörren och där finns ett brev, ett A4 brev, ganka intetsägande, vitt. jag vänder på det, ser mitt namn, försöker se att det faktiskt är rätt avsändare, hittar avsändarens logo stämplad på kuvertet.

Jag går med kläder och allt till vardagsrummet, bestämmer i alla fall att fokusera och tar av mig jackan och hänger upp den innan jag öppnar.

Och där ligger dom! De legaliserade vigselbeviset! Orginalet som jag inte har sett sen jag lämnade Nigeria i oktober!

Nu har vi alltså den lätta biten undan! NU börjar jobbet på riktigt! Ett steg i rätt riktning, många steg kvar att ta.

3½ månad sen jag har sett min man, kramat min man, kyss min man....är det värt det? Varje minut, varje sekund vi är ifrån varandra saknar jag honom och längtar tills dess att jag ska få se honom igen! Krama honom! Kyssa honom! Se honom i ögonen och veta att han älskar mig lika mycket som jag älskar honom!

Ja! Det är värt det! För hittar man The love of my life så kämpar man tills det att man får vara tillsammans för resten av våra liv!

Konstigt...det luktar...

Har öppnat kylen och konstaterat att det är något som luktar märkligt. Nu är det ju så att jag har ingenting i min kyl som kan bli dåligt!

Jag har ketschup, två olika sorters senap, smör (kan väl bli härsket i och för sig), kokosfett, chilipasta, tomatpuré, breezer, cola (som egentligen borde hällas ut, men den borde inte lukta), hemgjort godis...

Jag har tittat runt och konstaterat att jag bara måste ta ut allting och rengöra hela kylskåpet och slänga allt jag har där så jag kommer åt vad det är som har blivit dåligt!

Idag sökte jag efter tomatpuréen, jag hade för mig att jag hade två öppnade tuber, för jag hade för mig att jag hade varit oobservant senast jag öppnade en och hade en kvar i kylen färdigt. När jag letar så drar jag ut lådan med breezer, där det också finns en plastpåse med cassava. Jag kikar runt och inser plötsligt att där finns en påse till! En genomskinlig påse med något äckligt i sig!

Jag lyfter upp påsen...och konstaterar att det förmodligen varit en tomat och en gurka någongång i tidernas begynnelse...inte konstigt att det luktar! Jag har inget minne av att jag har köpt någon tomat eller gurka liksom.

Nå, ett problem mindre att oroa sig för! Rengöring av kylskåp står fortfarande på schemat, för där finns en massa jag inte egentligen behövar, så varför spara det då! Oliver, t.ex. två potatisar, dadlar, pistachnötter....jordnötsmör....nyköpta ägg från idag! De kan jag koka och äta med kaviaren jag har där på tub. Jag borde ha bröd i frysen....frysen är också ett kapitel för sig...den är FULL! men där finns nog inget jag har nytta av...märkligt det där.

Att sväva på rosa moln ♥

Facebook, min andra sociala verklighet förutom verkligheten. En plats som har blivit en viktig plats för mig att chatta med vänner och med min man. Skype är också SÅ viktig för mig när jag pratar med min man, att både få höra honom och se honom är helt underbart!

Jag har en rutin när jag loggar in. Jag ser om jag har nya meddelanden eller om jag har nya "notification" men sedan kollar jag genom min newsfeed och ser vad folk har lagt upp, om det är något jag vill kommentera, någon bild som blivit delad som är extra rolig. När jag kommer så långt att jag har kollat allt nytt så går jag upp till meddelanden. Jag vill alltid alltid alltid se ett meddelande av min man, men det får jag ju inte alltid.

Så igår när jag öppnade mina meddelanden ser jag ett meddelande från min man. Han hoppas att jag ska se meddelandet. Jag läser meddelandet, jag läser det igen! Jag är så lycklig så jag bara gråter! Det är ett av de där meddelandena som man ÖNSKAR ÖNSKAR ÖNSKAR att man ska få av killen man älskar. Men det är ett meddelande som man väntar på förgäves, för inte skulle det falla killen in att på ett sådant sätt uttrycka hur man känner för sin kvinna. Men ett SÅDANT meddelande FÅR jag!

Jag vill bara hålla honom! Kyssa honom alla dagar! Se honom i ögonen och säga att jag Älskar Älskar Älskar honom! Jag vill vakna upp med honom varje morgon! Jag vill att han älskar mig på samma sätt som jag älskar honom!

Jag vill bara säga till alla som tror att killar från hans kultur behandlar sina kvinnor sämre än vår kultur gör.....Jag har ALDRIG trott att man kan bli så bra behandlad! Jag har ALDRIG veta att man kan bli älskad så starkt! Jag önskar att VÅR kultur skulle kunna behandla sina kvinnor LIKA BRA som jag blir behandlad! För VÅR kuktur har MYCKET att lära!!

Och så öppnas en dörr

Jag ligger på soffan, vilar efter en arbetsdag. Jobbigt att vara sjuk för det tar så mycket energi, härligt att jag fick ta lugn start.

Ligger alltså på soffan och slappar med facebook och chattar med en vän när jag hör ett duns eller liksom knackning på balkongen. Till saken hör att jag bor på tredje våningen. Jag tittar förvånat dit och hinner bara bestämma att det nog kom från grammbalkongen när jag både hör och ser balkongsdörren öppnas!

Det gäller att inte vara lättskrämd. Dörren är svår att få att hållas fast, så enkelt, jag stiger upp och går till dörren och försöker stänga den med ordning.

Drömmar

Igår pratade jag med en kompis, och konstaterade att jag inte minns mina drömmar. Idag vaknar jag och minns!


Jag är en liten flicka, en fattig flicka, med långt rufsigt brunt hår. Jag söker efter något att säja för jag behöver pengarna. Jag hittar ett par ringar. De bara ligger där, halft synliga. Jag vet att det är ringar, så jag plockar upp dem. Kanske de kan ge någon slant.

Plötsligt får jag se två män dra ett lass med något liknande tegelstenar. Den ena tappar några varpå de båda stannar och plocka upp dem. Den fattiga flickan, jag, kommer till stängslet som separerar mig från männens arbete. De går längs med en sandgång/-väg med stängsel på båda sidor. Jag ser dem plocka upp och jag ser dem gå vidare. Jag vet att snart kommer det att komma någon annan gående samma väg med liknande lass. Jag håller i stängslet med båda händer och kikar igenom, jag ser att de har glömt två stenar. Jag vet inte om jag flyttar mig eller hur, men plötsligt blänker solen till i stenarna. De blänker! Det spritter till i mig, plötsligt blir jag fullt medveten, jag vet att jag (flickan) tänker "ringarna blänkte inte!" Jag tittar stressat åt båda hållen, inga arbetare på vägen. Grinden som finns i staketet har en hake som man ska dra upp. Den krånglar, jag känner paniken i mej! De kommer snart att komma och mina skatter blir förlorade!

Jag får upp grinden och springer fram till stenarna. Det är guldtackor, OJ vad tunga de är! Jag lyckas gömma båda under min tröja och på något vis lyckas jag ta mej därifrån. På väg därifrån möter jag en kvinna, helt silverfärgad. En sådan där som brukar stå på torget och underhålla för pengar. Jag stannar till. Hon går förbi mej, hon haltar. Bakom henne kommer 2-3 barn och hennes man. Jag förstår att de också är fattiga. Hur ska de kunna försörja sig och barnen om de inte klarar av att gå? De klarar inte av att jobba! Jag minns inte varför mannen inte kunde jobba. Jag tittar på dem när de går och sätter sig på en bänk. De ser ut som att de har tappat allt hopp. Jag går fram till dem. Jag ber dem att uppträda för mej. Först är det som att de ite orkar, men jag ger mej inte! Så småningom börjar de uppträda, de går in i sin roll och de har roligt. Jag skrattar. När de är klara låter jag en av guldtackorna glida ut under tjöjan ifrån. De vägrar ta emot den. Jag ger den igen. De vägrar. Jag går iväg. Då tar pappan tackan och slänger den efter mej. (javisst funderar jag hur han orkar kasta den, för den är tung!) Jag tittar på den och puttar den närmare dem, sen vänder jag om och springer. Om jag bara lämnar den med dem så kommer de troligtvis att ta den.

Men hur ska jag sälja mitt guld. Jag kan inte gå in till en guldsmed med ett helt stycke guld! Jag smiter in i en lagerbygnad. Jag måste ha varit där förut, för jag tittar upp och konstaterar att bästa platsen att gömma mitt guld på är på övre våningen. För att komma dit måste jag klättra upp med en stege och det står en stege redan där jag vill klättra.

Jag klättrar upp och när jag är uppe måste jag förflytta mig från min stege till en annan stege på våningen över som står i 90 graders vinkel med min, Jag grabbar om hörnet, det har ingen list så jag får inget tag. Jag tar i stegen, men den sitter inte fast så jag kan inte hålla i där. Jag försöker och kämpar och plötsligt håller min stege på att tappa balansen och falla bakåt! Jag får panik och lutar mig mot den andra stegen och kämpar för att komma dit, när plötsligt min stege svänger sig 180grader och jag ramlar av på rätt våning. Jag inser att stegen var fel svängd, att den borde vara så som den är nu, för att stå stabilt. Men jag inser också att om jag lämnar den så kommer någon att veta att jag är där uppe, så jag fixar stegen tillbaka så som den var, ostabil och farlig.

Jag går längs med kanten och kommer till ett rum. Mitt mål är att tälja bitar av guldet och sälja flisorna, lite i taget för att inte skapa misstankar.

---

Jag vet inte om jag lyckades, för sedan vaknade jag. Det sista jag gjorde innan jag vaknade var att lossa stenar från ett smycke. Var jag hade fått det ifrån vet jag inte. Det var röda stenar, och de var värdefulla.

Att såna drömmar!!

Så mycket ett så litet ord kan betyda

Jag var ledsen. Av en orsak som jag förklarade. Jag fick ett svar, som inte gjorde mig glad, det sårade mig bara mer. Jag förstår det som sades, det verkar vettigt...om det inte var så att själva sättet att meddela mej motsade det som sades.

Vilket jag också informerade. Och igen poängtera att jag faktiskt var ledsen, inte arg. Och detta gjorde mej inte gladare.

Det tog länge innan jag fick ett svar. Men det beror på att det var ett meddelande som ska läsas och svaret fick jag när det lästes. Svaret var mer än jag hade hoppats på. Så enkelt, men kräver så mycket styrka att säga, så mycket mod att erkänna.

Förlåt, jag är inte glad över mej själv

Tänk att så lite kan betyda så mycket ♥