Follow my blog with Bloglovin

Reflexer

Reflexer ska växa bort.  Det är ju den stora sanningen!  Visst? Dom är bara primitiva kvarlevor...so what liksom.

Eller? Efter två dagars kurs, 4 timmar per kurs, så okej. En kursdag á la korvstoppnings metoden. I varje fall, så ser jag annorlunda på reflexer.

Reflexer ska integreras. Så mycket bygger på reflexer. Andningen, att blinka...gud nåde om de växer bort! Att hålla huvudet stabilt, ryggradsreflexen...

Att se reflexer väckas till liv är helt magiskt.  Jaja, bla bla, tänker du kanske. Men en så enkel sak som att ligga på mage och lyfta armar och ben och flyga. En I gruppen frågade om det stämmer att man endast ska lyfta överkroppen eller underkroppen, aldrig båda samtidigt. Kursledaren bad henne då komma fram.  Hon fick lägga sig ner och lyfta endast överkroppen.  Han bad henne gång på gång att slappna av I benen,  tills han till slut fick oss att förstå att de jobbar som en helhet.  Om det skulle skada ryggen att lyfta endast överkroppen eller underkroppen så skulle vi ha en massa barn med ryggproblem. Det är det naturliga att lyfta båda samtidigt.

Och att se hur det med hjälp av enkla metoder gick att få till en högre och fram för allt starkare böjning. Jag är imponerad!

Jag roade mig idag med att böja mig bakåt. Jag hade fått mina reflexer aktiverade igår,  för vi fick prova på varandra. Hur som helst.  Jag sträckte upp armarna och huvudet bakåt.  Det har jag alltid klarat av. Men sen roade jah mej med att böja mej bakåt, lite i taget, tills jag stod bakåtlutad med armarna i jämnhöjd med ett stäck på väggen. Det sträcket är i höfthöjd....och bakom mej, såklart.  Jag ser alltså mina händer nudda sträcket! Jag? Som annars tappar balansen bara jag ens försöker vika ryggen bakåt!?

Hur är det möjligt att lite tryck här och där gör att en person som aldrig har lyckats böja sig mera bakåt än att böja huvudet bak, plötsligt viker sig i 90° vinkel från en dag till en annan?

Jag tycker detta är intressant!  Jag ska fortsätta att försöka.  Kanske jag en dag står i 180°! Det skulle vara mer än jag vågar hoppas. Men jag klarade 90° så varför inte mer?

Att betala räkningar

Det kom till dagen när räkningarna ska betalas. Jag plockar fram internetsidan. Kollar mina räkningar. Betalar....och hoppsan! Det händer sällan! För mycket pengar över??? Varför?

Bäst att kolla lite, vilka räkningar hag jag betalar förut, när har de betalats....ja....som jag misstänkte! Två räkningar borta! Kul...

Jag kollar runt lite....ja, där var en i högen med papper....men den andra? Jag har inget minne av att jag har fått den...

Borde man ringa och kolla? Så att man inte får en onödig påminnelse...?

Nja, det är väl inte jag som ska nojsa med dem att skicka räkningar eller?

(Ett par dagar senare)

Jamen siddu! Nya hyrorna! Bra, då vet jag det! ....jasså den har höjt....och den började gälla från den hyra jag redan har betalt...? ....cooolt.....så jag ska betala de extra eutona skillt ..eller? Ja, kanske lika så bra så blir det inte nojs!

Och hoppsan! Där är den försunna räkningen!

Ordningen återställd! Inte finns det alls för mycket pengar på kontot i alla fall :p

Att erkänna

Jag fastade för min man. För att han skulle få komma hit. Ingen visste varför jag fastade. Jag sa att jag kan berätta efter att jag fastat klart, om det är någon som fortfarande frågar.

Det var en vän, som frågade, som jag lovade ska vara den första som får veta efter att jag bruit fastan. För vännen ville veta, men jag stod fast vid mitt besut.

När fastan var slut, var det jag som tog upp det. Vännen hade bestämt att det är okej, om jag inte vill berätta så ska jag inte behöva det. Men jag stod fast vid mitt löfte.

Jag öppnade munnen. Jag sa: *Jag fastade för att.....* sedan släppte all spänning, all hopplöshet, allt jag hade burit på ensam, *jag saknar honom* fick jag till slut fram. Jag vet att vännen har svårt med när jag gråter, det är inte lätt att se någon annan gråta. Så jag försökte att lugna mej så mycket att jag kunde återfå kontrollen, när vännen helt oförväntat sätter armen runt mej.

Jag visste då, jag kan inte säga orsaken till varför jag fastar till någon annan. Det kommer att stanna mellan oss. Hur fel hade inte jag. Att säga det en gång hade hjälpt, det var lättare att säga nästa gång. För såklart, var det de som frågade. Och såklart kände jag att jag behövde säga, i alla fall en del av sanningen.

På ett sät kändes det skönt att bryta ihop, för det var en hopplöshet som lämnade mej.

Nu är det längesen jag har gråtit. Jag har inte något behov av att gråta just i denna stund. Visst är jag i en situation som är hopplös i sig. Men att gråta för varje munut vi är ifrån varandra är inte lösningen.

Lösningen är att hitta glädjeämnena i vardagen.

Svaret lyder...

Under en tid som är så längt borta från min verklighet, att jag har glömt bort dess existens och förträngt dess ångest, skrev jag en rad med blogginlägg. För ångestladdade, för färska, för sköra för att dela med mej. Istället valde jag att schemalägga dem. Jag schemala dem till en tid då jag trodde att allt detta skulle vara över. När jag visste att allt detta var över, var såren ännu för djupa, jag senarelade min schemaläggning.

Tiden går. Nytt kommer in i mitt liv. Gamla slag faller i glömska för nya stider som kämpas med.

Plötsligt får jag ett meddelande av en vän. Ett meddelande om att hon har läst vad som står på min blogg. Jag känner mej förvirrad. Jag har inte skrivit något alls på så länge! Jag har inte varit inne på min blogg på så länge! Plötsligt slår det mej! Som en blixt från en klar himmel! Mina schemalagda blogginlägg! Vad har jag skrivit? Är jag redo att få dom publiserade?

Jag klickar in på min blogg. Ser att jag har redan publiserat 3. Jag svettas. Men jag inser att gjort är gjort. Det är helt enkelt bara för mej att läsa igenom bloggarna för att veta om det är något jag inte vill att ska publiseras ännu.

Jag börjar med de bloggar som ännu ska komma. De känns okej. Jag kollar de bloggar som jag redan har publicerat. De känns okej.

Ni som har läst. Ni undrar säkert. Hur gick det sen? Alla ni har inte den inblick som mina vänner har.

Min fasta. Jag bestämde att jag skulle fasta tills det att Embassaden gav sin dom. Det var 3 veckor som det skulle ta. Det var två veckor av väntan. Efter det skulle jag göra ett beslut om jag skulle fortsätta fastan de resterande 2 veckorna eller inte. Jag gjorde beslutet redan innan de två veckora hade gått. Oberoende om det är ett ja eller ett nej, så kommer jag att fasta en full månad.

Att fasta i sig är inget bekymmer. Det är bara att inte äta eller dricka. Att få ett Nej skrivet svart på vitt, det är en pina. Jag vet var jag var, det var sent en kväll. Jag vet direkt att något är fel Jag kan bara inte förstå vad. Vi har tidigare samma dag kollat mailen. Inget svar. Men av en händelse kollar Honey mailen innan han går och lägger sig. Där finns det. Svart på vitt. Det är ett nej.

Allt känns hopplöst. Jag minns natten som om den var igår. Känslorna är svåra att återkalla, men kanske lika så bra, för jag minns att jag skakade. Det hände så snabbt. Beslutet att jag skulle åka ner. Vi behövde båda något att se fram emot. Något som gav oss hopp.

Vi hade just fått det värsta svaret någon kan få. Nej, den du älskar får inte komma och hälsa på dej. Och ingen här visste. INGEN här visste att papprena var inne. Ingen visste varför jag fastade. För jag ville ha det så. Jag ville att jag skulle vara den enda som led, som pinades, som hoppades. För jag vet. Jag vet hur mycket ett släckt hopp skadar. Hur mycket det skadar mej, men också hur mycket det skadar de som hoppas med mej.

Jag ville inte det. Jag ville vara den enda som kunde skadas.....här, bland mina nära. Hur Honey resonerade med de i sin närhet, det var upp till honom. Jag var tydlig med att här var det ingen som skulle få veta.

Fasta

Idag, 11.2.2012, har jag inlett min fasta. Jag kommer att fasta tills dess att Finska ambassaden ger sin dom. Från och med idag och två veckor framåt kommer jag att fasta, för då borde vi veta något. Sedn beror det på resultatet om jag forstätter min fasta ytterligare 4 veckor, eller om jag avbryter den.

Han har fastat för mig. Nu fastar jag för honom. Eller, jag fastar för oss båda. Jag har ändrat timmarna som jag får äta till på morgonen. Så att jag kan vara med på lunchen på dagis.

Detta gör inte bara att det är lättare för mig att komma genom min arbetsdag, det tar också bort all möjlighet för mig att längra till att min fasta bryts. Jag får inte välja vad jag vill äta, eftersom jag får äta det som serveras, punkt. Jag måste planera mitt matintag så att det passar min förmiddag, vilket gör att jag bryter fastan med vatten, sen tröningspass, sen shake, sen till dagis för min frukostshake, sen blir det lunch, och sen blir det inget mer. Jag behöver alltså få i mig e mål mat och 1½ liter vatten, plus en extra shake efter träning, så jag får se om jag måste trycka i mig tre shakes på morgonen. Eller om jag äter något smått istället innan jag går till jobb för min frukostshake.

För att detta ska lyckas måste jag stiga upp kl. 6 och bryta min fasta då, annars hinner jag inte träna så att jag får i mig en shake efter.

Jag har alltså tagit bort allt jag älskar med fastan, möjligheten att längta till mat, möjligheten att njuta av det jag väljer, för jag får inte välja.

Förra gången jag fastade var ingen pina. Detta känner jag på mig att kommer att vara en pina. Men jag vet varför jag gör det och jag ska kämpa för att lyckas!

Jag är inte religiös, men jag tror på en högre makt. Och finns det någon sannolikhet att fasta kan ge "poäng" så då fastar jag! Jag måste tro på något och göra något konkret annat än bara rulla tummar.

Älskling! Honey! Pray!

En strimma hopp

Jag kollar min hotmail, för jag vill veta om Embassaden har svarat på mitt mail. Jag ser inget intressant. Bara en massa jox mail om en massa som jag inte är intresserad av. Plötsligt får jag för mig att kolla under ämne, vad är det för meddelanden riktigt?

Blicken faller på ett svar. Ett svar på ett mail som jag har skickat! Ett mail som jag har skickat till Embassaden! Ögon stora som tefat följer till avsändaren, hur kunde jag missa det? Väntar mig att se den välkända avsändaren och märker att det inte är det, utan en okänd avsändare.

Jag läser mailet med stigande puls. De vill att jag ska komplettera! Förra gången hörde de inte av sig alls. Nu vill de veta att jag förbinder mig att vara ekonomiskt ansvarig för min man under hans vistelse och att jag betalar hans resa.

Ett sådant dokument är på väg och ska ha varit framme hos dem redan i början på veckan! Jag skakar, för jag kan inte påverka posten på något sätt. Men jag ska kunna skanna in dokumentet och skicka det direkt till henne. Så det gör jag.

Jag fixat papper, printar ut, skriver under, skannar in, fixar och trixar och får så småningom ihop ett mail på finska (Finska??) som jag kan känna att är okej att skicka.

Min man ringer mig samtidigt som jag formulerar för fulla muggar. Jag säger hej, lite frånvarande och meddelar att jag är lite upptagen just nu. Upptagen med vad? frågar han, och jag säger att de vill att jag ska skicka någå dokument till embassaden. Först förstår han inte, han hade ju pappren med sig! Ja, svarade jag, han hade pappren med sig. Men jag hade ju skickat originalen, har de inte fått dem? Nej, svarar jag lugnt, de sitter på något postkontor i Nigeria sedan snart en vecka tillbaka.....

(Jag börjar förstå varför han inte vill att jag ska skicka något åt honom...)

Medan jag förklarar och vi närmar oss samma plan av förståelse väcks hoppet i honom att han ska få visum!

I mig bor samma hopp, men jag svarade honom att jag vill se visumet i hans han innan jag tror på det!

Och det är så! Jag tror inte på visumet före jag ser det i hans hand!