Filmer under julhelgen

Jag har mina favoriter, absolut. Till dem hör Noitarumpu, alltså Trolltrumman, av Mauri Kunnas. Eftersom jag kan så brukar jag se den på orginalspråk, alltså finska. En annan som jag gärna ser är Mickey's Cristmas Carol. En julsaga baserad på Charls Dickens. Sen något år tillbaka såg jag Niko lentäjän pojka, tror den heter Niko siktar mot stjärnorna på svenska, jag ser den också gärna på orginalspråk, alltså finska. En mysig historia om hur Niko söker efter sin pappa.

I år struntade jag i mina fördomar mot Grinchen, How the Grinch stole Christmas alltså, och tittade på den. En mycket vacker historia <3 p="">

För den som inte har sett någon av dem så kommer jag att förklara kort i bildordning.

Niko Lentäjän pojka. En renpojke som vet att hans pappa är en av jultomtens flygande renar. Han drömmer om sin pappa, den stora hjälten som drar jultomtens släde. Han övar och övar och övar för att också lära sig flyga. Denna önskan att lära sig flyga sätter såklart honom och hela renflocken i fara. Han känner sig utanför och oönskad och bestämmer sig för att rymma till Korvatunturi för att träffa sin pappa, som inte ens vet om att han finns. Hans adoptivpappa, flygekorren Julius, försöker gång på gång övertala Niko att återvända till flocken.En vacker saga om en faders kärlek, ett barns dröm och att övervinna rädsla.

The Grinch, om jag förkortar det. The Grinch är egentligen en Who, men han bor utanför Whowille. Alla Who älskar julen, men Grinch, han hatar den. Alla i Whowille känner till Grinch, det är den där som bor utanför Whowille, som hatar julen, en som man kan prata illa om och försöka komma nära för att imponera på flickorna. Inte så konstigt att The Grinch hatar julen, tycker jag. Nåja. Det finns en liten flicka, Cindy Lou, som träffar The Grinch när han är i stan för att göra hyss. Hon träffar honom och inser att han är inte så illa som alla tycker att han är, så hon vill gärna att han ska inkluderas i gemenskapen. Hon försöker ta reda på varför han hatar julen så mycket. En berättelse om utanförskap och mobbning, till största delen, men också om julens budskap och att kärleken kan övervinna allt. Mycket gullig film som definitivt kommer att läggas till mina julfilmer!

Mickey's Christmas Carol. Tja, den är baserad på en Charles Dickens, men jag har faktiskt inte läst originalet. Cratchet (ja...stavningen? Musse Pigg!) jobbar för Ebenezer Scrooch (....phu...staaaaavning??? Joakim Von Anka). Scrooch är som sin tilldelade figur, en snål person som vänder på alla sina slantar, som inte kan ge åt de fattiga och som verkligen inte betalar ut en vettig lön till sin arbetare. Men Cratchet är lika glad för det, han har ett jobb. Scrooch tycker att julen är humbug, Bah, Humbug!, men när han kommer hem på julafton möts han av spöket av sin föredetta collega Marley, det är alltså Långben. Marley berättar att Scrooch kommer att träffa på 3 julspöken. Dessa tre kommer att ge honom viktig information som om han lyssnar på dem kan rädda sig själv från det öde som väntar. En vacker historia som visar hur man kan ändras som person, hur saker som är viktiga under en del av livet tas över av andra saker, hur prioriteringar kan förändra hela ens liv och vad som egentligen är viktigt här i livet. Den visar att det aldrig är försent att ändra sig, vi får en andra chans.

Joulupukki ja noitarumpu. Vi är tillbaka på Korvatunturi, i tomtebyn. Jultomten har fått den sista säcken med barnens önskelistor och går igenom dem. Det sista brevet i påsen är från Pikku Vekara, Lilla Vekara. Det är en teckning, men jultomten kan inte riktigt tyda den. Medan han går på inspektionsrunda i tomteverstaden passar han på att fråga mästar tomtarna om deras åsikt. Tillsammans har de kommit på många olika förslag, men de vet inte vilket som är rätt. Samtidigt börjar konstiga saker hända i tomtebyn. När en trumma hörs verkar allt gå på tok för jultomten. Så smångingom förstår de att det är en av Lapplands shamaner som är i farten, men de förstår inte varför shamanen har något emot tomtarna, och speciellt jultomten. En historia om övergivenhet, hur missförstånd eller miss i komunikationen kan förstoras upp och förtära en inifrån. Hur man kan reda ut saker bara man förstår vad det var som gick fel till att börja med. Om barns nyfikenhet och mod. Men mest av allt att det löser sig till slut.

Det är ju såklart min tolkning, alla har fritt fram att göra sin tolkning, och varför inte skriva den som komentar här nedan. Det är längesen jag har fått någon kommentar.

Det där med samhällsfostran

Ibland skulle jag önska att det var okej för andra människor att lägga sig i hur föräldrar uppfostrar sina barn, hur de tar hand som sina barn och att man skulle kunna ge tips och idéer utan att vara orolig att man får "blickar kan döda"-blicken tillsammans med värsta utskällningen.

Jag tänker på en situation där jag bara skulle ha velat gå fram till föräldrarna och be dem söka läkarhjälp. Men jag tog beslutet efter att ha sett hur lugna och utan oro föräldrarna verkade vara.

Barnet sov på allmän plats, och man kunde höra dess snarkningar tydligt, Jag tänkte ganska snabbt att det skulle vara bra om föräldrarna lutade barnets huvud lite bakåt så att luftvägarna skulle bli mera fria. Men det är väl inte min sak att gå fram och säga. Det var ju det där med samhällsfostran...

Efter en stund lät det som att andningen var riktigt ansträngd och jag höll på att få hjärtat i halsgropen när barnet plötsligt fick andningsuppehåll! Antingen är det så att barnet har det ofta och de får hjälp för det, men för mig känns det obehagligt!

Det är ingen fara för barnet på det viset. Men jag har haft att göra med andningsuppehåll och jag vet hur mycket energi det tar från sömnen. Man sover och sover men det känns som att man inte har sovit alls. I alla fall upplevs det så när man ser från sidan.

Skulle det vara allmänt accepterat skulle jag ha gått fram till paret och frågat om det är så att barnet ofta snarkar när det sover. Om det är så att de tycker att deras barn verkar trött fast det har sovit länge... Men som det är nu kände jag att det hjälper inte barnet alls att jag går fram och pratar. Det skulle till och med kunna göra att föräldrarna blundar ännu mer för det. Nej, jag hoppas att personer i barnets närhet ställer de frågorna istället.

Och ett bra tips om någon överlag snarkar. Tippa huvudet lite bakåt, så där som man ska göra när man ska göra hjärt- lung-räddning. Det finns en orsak till att man gör det, det friar luftvägarna och tar bort den snarkande andningen som man kan få när tungan täpper till luftvägarna.

Tagen från internet

Spectral

Jag var hos en kompis för några dagar sen. Jag skulle egentligen hjälpa honom med att dekorera ljus. vilket jag hade gjort ett år innan. Inte beskrivningen från bloggen, den är äldre :)

Hur som helst så hade han ingen förkunskap alls och det slutade med att han gav upp innan vi ens börjat och jag envisades med att i alla fall visa hur det skulle gå till så att han visste vad han gav upp. Resultatet blev faktiskt helt bra! Han var nöjd, jag var nöjd!

Som tack fick jag niddag :) Nokaw, alltså kikärtsoppa. Riktigt gott! Gillar att bli bjuden på mat från andra länder!

Till middagen tittade vi på film. Vi velade fram och tillbaka en stund men sen valde vi Spectral, en film som jag inte hade hört talas om men som såg intressant ut (jag tittade på en bild bara egentligen när jag valde). Den var faktiskt riktigt bra! Jag hade inte förväntat mig en sådan film. Tja...vad kan man förvänta sig från en bild liksom :)

Det handlar om vad som ser ut att vara en störning i deras videokamera men som också tycks vara vilsna själar som dödar soldaterna. Det blir en spännande film där den egentliga hjälten är en tekniker som en officer inte ens vill ha med ut på fältet eftersom han ansåg att han var en "turist" i en krigszon. Mycket sevärd!

Hur det här med mobbning egentligen fungerar...

Så länge man står utanför men inte har en hög status, så ska det vara "rätt" att retas med en. Men så fort statusen ändra så kan det vara det där som gjorde att man stod utanför som gör att man blir populär!

Se bara på Rudolf med röda mulen, först fick han inte vara med och leka med de andra renarna, sen plötsligt bara för att samma sak som gjorde att de inte kunde leka med honom gjorde att jultomten valde honom som ledare, då skulle de plötsligt vara så viktiga och tycka att han kommer att gå till historien.

Jag vet inte om jag skulle villa ha något att göra med de där andra renarna jag. Om jag inte hade ett värde förut så kan de verkligen gå och gömma sig nu när jag plötsligt har fått ett värde. Undantaget är om de kan komma krypandes och faktiskt inse att de har gjort fel, att de klarar av att be om ursäkt för sitt synnerligen fula beteende och fråga om det är okej att umgås med mig.

Ja, skulle mina gamla mobbare komma krypandes och be om ursäkt skulle jag be dem dra åt skogen! Jag skulle säkert kunna acceptera deras ursäkt och tycka att det var modigt av dem. Men att jag skulle villa umgås i samma rum med dem? Pytt heller! Jag har mitt liv fyllt med underbara människor! Kärleksfulla, empatiska vänner som ställer upp när jag behöver dem. Såklart ställer jag upp när de behöver mig!

En orsak till att jag har lättare att förlåta mina mobbare. De har faktiskt format mig till den människa jag är idag. På gott och int. Men jag tror att jag är en mycket mer empatisk människa tack vare att jag hade styrkan att kämpa mig igenom åren av mobbning. Men det är inte alla som har samma tur som jag.

Ser ni mobbning, på vilken nivå som helst, stoppa det! Om mobbarna säger "men det var bara på skoj!" ...ja, och, det är inte skoj om inte alla inblandade tycker att det är roligt. Om en gråter och de andra skrattar, ja då är det fel sorts skoj.

Varför firar vi jul?

Hur ofta funderar du på det? Varför firar vi jul? Samtidigt som så många skriver ut sig från kyrkan och religion inte ska vara en stor del av vardagen, den ska tas bort från skolor, från daghem....barn ska få möjlighet att välja själva....

Men julen är en kristen högtid. Vi firar jul för att vi firar Kristi födelse. Har ni hört julevangeliet? Ja, det heter väl julevangeliet av en orsak. När jag var barn spelade vi julevangeliet som teater för föräldrarna på julfesten. Nuförtiden har det varit debatt om vi får eller inte får gå med barnen till julkyrka från daghemmen. Barnen som älskar julkyrkan! De kanske inte förstår julkyrkan eller julens budskap, men oj vad länge de kan prata om "När vi var till kyrkan och sjöng!"

Jag är inte uppväxt med kyrkobesök, men jag vill verkligen ändra på det. I alla fall vill jag gå i kyrkan på högtider. Mina favoriter är Lucia och julottan. I år fick jag veta att det finns ett midnattskyrkotillfälle! Visst låter det mäktigt! Att gå i kyrkan vid midnatt! Det är den 24:de. Det betyder att om jag vill gå till midnattkyrkan och till julottan så kommer jag att gå i kyrkan vid midnatt natten till den 25te och sedan tillbaka till kyrkan den 25te klockan 7. Jag funderar allvarligt på det!

Julen är en tid för glädje, för tacksamhet, för kärlek. Det är en tid att ge gåvor.

Men det känns som om julen nu mest handlar om ego, få och såklart jultomten. Visst, det är viktigt att älska sig själv. Men det är en viss skillnad mellan att älska sig själv och att vara egoistisk. Det är klart att du inte kan ge utan att det är någon som får, men när betoningen blir på "jag vill ha" är det fel. Jag hade redan i unga år hittat glädjen av få ge gåvor. Inte dyra gåvor, nej, sådana uppskattas inte så ofta. Visst, man blir glad och så. Men det blir ett mervärde i gåvan än det blir av att få ge något.

Jultomten. En märklig, magisk varelse som kommer för att ge gåvor till de barn som har varit snälla. Det är klart att barnen ska få ha sin rätt att tro på julgubben! Jag tror att så länge vi tror på julgubben så finns han. Och visst, han sprider glädje, magi och julkänsla!

Men så var vi tillbaka till barnens rätt att välja. Barn får lära sig om jultomten i unga år. Första gången barnen träffar jultomten är de små, de är till och med rädda för gubben, men så småningom lär de sig att vara förväntansfulla och vänta på honom. När de sedan växer upp väljer de flesta att inte tro på tomten mera.

Varför kan det inte vara det samma med religion? Varför kan inte religionen och tron få vara en del av barnens uppväxt? Så mycket gott kommer ur religionen. Varför ska vi stirra oss blinda på det negativa i religionerna? Terroristdåd hit och dit...att jämföra terrosrister med vissa religioner är väl som att jämföra tomten med en flaska 40% glögg. Du hittar båda på julen, javisst. Men det hjälper väl inte att ta bort julen? Man kan väl inte skylla på julen att någon blir redlöst berusad och slår ner kvinnor, barn och män?

Om man däremot skulle lära barn vad religionen går ut på. Vad som är viktigt, vad som är grunden, Guds kärlek....det är först efter det som barnen verkligen har fått en rätt att välja vilken religion de vill tillhöra!

Eller?

Den familj som redan har valt att inte ha någon religion, som inte vill tillhöra en kyrka. Ja, det är ett val och det är en livsstil som barnen växer upp med. De känner till den och de har rätt att välja att följa den eller inte när de blir äldre. Men jag saknar den religionsfostran som jag hatade så mycket i skolan. Jag minns morgonsamlingarna i lågstatidet, i högstadiet. Det var inget man uppskattade då, men jag tror faktiskt att det är bra. Att få samlas, att få ha en gemenskap.

Jag tror att jag egenltigen har tappat tråden. Men vad jag vill säga är att i all julstress, kom ihåg varför vi firar jul. Skulle vi inte ha en religion som Kristendomen som har en person som Jesus, så skulle vi inte ha någon jul. Inga tomtar, inga renar...och vill man bojkotta julen, varsågod!

Själv älskar jag julen! Det är en verkligt mysig tid som jag anser är en tid för familjen.
(även om jag i år har valt att fira utan min familj. Men de finns i mitt hjärta, och så många har erbjudit sig att jag ska få fira julen med dem)

God jul på er!

En promenad i Åländska skogarna

Jag om min kompis Z hade planerat att gå på hike. Jag är inte riktigt så duktig på det här som hon, så jag litade helt och fullt på henne. Det visade sig vara en mycket bra idé!

Naturen var helt fantastisk! 

När vi sedan tittade på klockan efter att hiken var slut insåg vi båda att vi inte riktigt hade trott att det hade gått så lång tid :) En härlig hike på 6 timmar. Rekommenderas! Den är troligtvis kortare om man inte stannar varannan meter för att ha en fotosession. 

Vi startade på kartan där den gröna linjen korsar "stora vägen", där det står Lemland. Jag rekommenderar den varmt, speciellt i slutet av sommaren, när vi var på promenad, och jag egenltigen trodde att jag skulle skriva och publicera detta inlägg

Tidsdyslexi eller vad?

Jag hatar ordet "tidsoptimist". Folk brukar säga att jag är en tidsoptimist, men då borde jag ju vara optimistisk över att jag har mer tid än vad jag egentligen har. Inte som jag känner det; att tiden flyter som ett hav och jag vet inte egentligen hur mycket jag har.

En tidsoptimist kan ta 1 dl tid och räkna att det nog räcker till 2 fulla dricksglas.

Medan jag tar en skopa tid och innan jag har hunnit fundera ut hur mycket det ska räcka till så inser jag att jag skopar tid med ett durkslag....typ....

Så jag fick förslaget att googla på tidsdyslexi. Det är nog inte ett riktigt ord, men jag kunde försöka googla i alla fall. Så jag snubblade på en blogg om just tidsdyslexi. Det beskriver ganska bra hur jag känner det! Hur jag kan se på klockan och göra en bedömning av hur mycket tid jag har kvar, bara för att 2 minuter senare inse att bedömningen är fel och att jag egentligen redan är sen.

Vetskapen om det här har jag ju, och jag är så medveten om det så egentligen har jag utvecklat ett system där jag försöker vara i förtid. Det fungerar inte på vardgssituationer som jobbet. Men där har jag utvecklat ett annat system. Jag har en app på telefonen, AlarmDroid, där jag kan ställa in larm beroende på när jag ska vara på jobb. Då vet jag när larmet ringer vilken tid jag ska vara på jobbet, alltså vilken tid jag borde gå hemifrån, och sedan använder jag snooze funktionen inte bara till att faktiskt få sova de där viktiga 10 minutrarna, utan också för att dela upp min morgon i 10-minutrar så att jag vet hur mycket tid jag har kvar och hur många "10.minutrar" jag har kvar innan jag måste få det eller det gjort.

T.ex. "Jag kan snooza 2 gånger till....sen MÅSTE jag verkligen stiga upp för att hinna". Sen att jag kan sätta ner telefonen och blunda 2 minuter för att sedan nästan vakna i panik för att jag har försovit mig, är en annan sak. Men då VET jag vad jag hade bestämt att klockan skulle vara, så det gör att jag har kontroll över min förvirrade tillvaro.

I min egen lilla värld har jag kontroll över tiden. Jag skapar kontroll över den genom att inte låta den styra mig. Det är egentligen andra som har "problem" med mitt "problem". De som lite skämtsamt ska kalla det tidsoptimist och försöker få mig att planera min tid bättre. De som inte förstår att jag ser utan att se tid, de som tror att jag nog skulle komma i tid om jag skulle ha en "riktig klocka".

Ja, det hjälper mig lika mycket med en riktig klocka som det hjälper en döv att man pratar lite högre. Ibland gör de digitala siffrorna det enklare att förstå tid, ibland gör en vanlig urtavla det enklare, ibland är de båda som rena rama ryskan för mig.

Men jag har min AlarmDroid! Den och jag är goda vänner! Jag kan skapa hur många larm jag vill. Jag bara ser till att snooze är 10 minuter så jag har koll, och är det riktigt viktigt så har jag olika alarm-melodier för att jag ska reagera på att nu är det något som är annorlunda

bilden är hittad på internet