Frustrationen äter på mig!! Folk frågar hur jag klarar av att vara ifrån den jag älskar, hur jag klarar av att vara utan sex....egentligen är det väl den biten de har mest svårt att förstå. Hur jag kan vara utan sex.
Vad är det för svårt med det? Jag förstår inte?? Jag förstår faktiskt inte!! Vill ni veta så läs, vill ni inte ha privata detaljer (jag vet ännu inte hur privata, så hoppa över) Jag skriver när det är dags att hoppa, jag börjar lite lätt.
Att leva utan sex är faktiskt bland det lättaste jag har varit med om. Jag har mycket bra fantasi, så bra att jag kan sitta ner och flyta iväg i mina tankar, så att jag när jag ser upp inte ens vet VAR jag är eller varför. Hände mig senast igår på jobbet, jag var på toaletten, av alla platser, medan jag sitter ner funderar jag. Jag funderar hur det var när jag var i Lagos. Skillnader på toaletterna (av alla saker). Jag minns vårt hotellrum, jag vet hur badrummet ser ut. Jag är klar och stiger upp för att tvätta mina häder och ser in i spegeln. Surrealismen som slåt mig är otrolig! Jag VET faktiskt inte var jag är! Det tar flera sekunder innan jag kan placera och förstå var jag är. När jag sedan förstår var jag är dröjer surrealismen kvar. Hur kan det vara så att jag så helt och fullt kan förflytta mig till ett annat tid och rum?
Och för er som inte vill veta mina privata detaljer,
så sluta läsa här och hoppa till följande tjocka text. Denna fantasi kan man använda på många sätt. Jag kan minnas alla gånger vi hade sex (ehm...knappast alla, men många) och i minnet gå tillbaka till hur det kändes helt emotionellt. Det emotionella höjer sexet kvalitetsmässigt hur mycket som helst. Jag kan alltså använda min fantasi och mina fingrar.
Det tog flera månader innan jag hade något intresse överhuvudtaget att ens använda mig av mina fingrar. Att tillfreddsställa mig på det planet existerade inte. Jag var så totalt förstörd på alla andra plan, så det blev ett behov som jag inte hade behov av. Efter att jag sedan blev redo att försöka kunde jag konstatera att kombinationen fantasi och fingrar kunde lyfta mig till oanade höjder! Jag levde flera veckor på min nyfunna ....vad ska jag kalla det...talang..?
Men sen kom det. Bakslaget. Och det kom hårt och skoningslöst. Helt intet ont anande fick jag med hjälp av mina fingrar en orgasm som först tog mig upp och hela jag fylldes av välbehag, men redan innan jag hann njuta av det kom det från ingenstans....smärtan, saknaden, det svarta djupet...det fyllde mig, HELA mig med en smärta jag inte hade väntat mig! Jag kastade mig av och an i min säng, jag gråter och jag skriker och smärtan känns som att den aldrig tar slut! Till slut klingar den av och lämnar mig gråtande som ett barn.
Naivt tror jag att det är en engångsgrej. Hur ska något som ska ge njutning orsaka smärta? Så jag gör samma igen. Och igen...tills jag inte vågar göra det mera. Det är inte värt smärtan. För smärtan kommer inifrån, den börjar i hjärtat och exploderar ut i hela kroppen så att det inte lämnar en cell oberörd! Ju högre jag kan ta mig, desto lägre och snabbare faller jag. Men det känns omotiverat att missa själva poängen.
Jag är faktiskt rädd att jag ska uppleva samma sak när jag är tillsammans med min man i Nigeria. Men jag behöver inte vara orolig. Närheten till honom tar bort allt det svarta, all smärta, allt...och lämnar mig i ett avslappnat och härligt tillstånd, där jag inte endast svävar på rosa moln utan det faktiskt känns som att det är menat att det ska vara vi två.
Nu är vi inne på 6 månader....6 MÅNADER sedan jag träffade min man! Frustrationen river i mig! Både den rent fysiska frustrationen, men också bara det lilla simpla, att få vakna upp tillsammans med honom. Komma hem till honom, höra nykeln vridas om i låset och veta att det är han....
Lyckan när jag hör låten som är ringsignalen endast för honom är obeskrivlig! Hela magen dras ihop och fylls med pirr, ett lyckligt kärlekspirr som pulserar ut i kroppen.
Smärta är att vara så obeskrivligt lycklig att få vara tillsammans med den man jag älskar, samtidigt som jag är obeskrivligt ledsen och nere eftersom jag tvingas vara ifrån honom på obestämd tid utan att någon av oss kan påverka det.....
Jag vill inte gråta mera! Jag vill SKRIKA!! Jag vill skrika tills det inte finns smärta kvar i mig!
....samtidigt som jag inser att jag har klarat mig utomordentligt bra de senaste 5 månaderna. Och jag inser också att jag under det senaste 1½ året har jag sen jag varit i Nigeria klarat av att klättra upp ur en depression mycket djupare än jag kunnat föreställa mig. Det är det jag lever på, jag lever på att jag vet att jag mår bättre nu.....varför måste jag leva på att jag mår bättre nu? Varför kan jag inte bara få leva på att jag mår bra??
Sälja allt och starta på nytt i ett nytt land??
....och en annan sak verkligen stör mig....är att jag inte hittar en enda bild som beskriver den smärta jag känner!!!
