Jag pratade med en vän om att hans fru alltid vaknar fast det är så att hon har somnat innan han kommer hem. Jag svarade att så gör nog jag också!
Jag berättade om en insident med mitt ex. Han jobbade på sjön, jag var inte medveten om att han skulle komma hem. Jag ligger och sover när jag hör att dörren öppnas! Jag blir klarvaken!
Det första jag tänker är, "Katterna rymmer!" det andra jag tänker är, var fan ska jag ta vägen? Jag är instängd i vårt sovrum, och jag är klädd för natten, det vill säga inget jag vill möta en okänd inkräktare med. Jag hinner inte längre i mina tankar inna sovrumsdörran slår upp...
...jag gör det första mina instinkter säger åt mig att göra! Jag drar täcket över huvudet och GÖMMER MIG!
Idioti, ren och skär idioti :) Men må så vara, jag tänkte inte, jag reagerade. Och OJ OJ OJ vad mitt ex retade mig för det!
Sen kommer jag på att jag ofta pratar om mitt ex, men det är för att vi har gått igenom så mycket, jag har så många exempel som jag kan dela med mig. Så jag känner att jag faktiskt måste jämna ut det och berätta att jag också vaknade när Honey kom hem mitt i natten.
Det var när han var här. Jag fick inte prata, jag var sjukskriven. Vi var osams om någon löjlig liten småsak. Så fick han ett samtal från sin bror, och av någon anledning blev de osams över telefonen. Jag vet orsaken, men det har inte med mitt inlägg att göra. Så jag kände att det är bäst att han bara går hem till sin bror.
Jag sa/skrev åt honom att han skulle gå hem. Han blev totalt paff, jag förklarade, men jag sa ju såklart inte vad jag hade tänkt, jag delade bara med mig av min ilska över vårt löjliga lilla gräl. Jag gick iväg, lämnade honom kvar. Han följde efter. Jag sa igen åt honom att gå hem. Han följde mig enda till min lägenhet, men det finns en gräns för allt.
Jag var oerhört glad att han inte gav upp. Jag var glad att han följde mig, men jag var förbannad, så det var vad jag visade.
Han gick. Och jag blev totalt förkrossad. Jag ville springa efter honom, be honom stanna...men hur kan jag göra det när jag just hade bett honom gå? Min stolthet tog över. Jag grät och grät och grät. Jag la mig rak lång över sängen och kunde konstatera att jag kommer inte att kunna sova.
Skulle jag messa honom? Nej....jag fick inte prata, så att ringa var inte på tal... Men jag visste att han promenerade, och jag hade cykel. Jag tog beslutet snabbt. Jag rusade ner för trappan, öppnade förrådet och stod som förstenad. Min älskling hade varit tillräckligt smart. Vi delade cykel. Han hade den. Jag insåg att jag aldrig skulle hinna upp honom om jag gick....
Till slut gav jag upp, jag ringde. Jag bad om ursäkt, jag sa att jag förstår om han är arg. Hans svar förvånade mig mer än något annat. Han är inte arg, men om jag inte vill ha honom i lägenheten så är det väl klart att han inte ska vara där!
Logiskt!
Men jag ville inte att han skulle gå! Jag sa det! Jag ville aldrig att han skulle gå, jag sa att jag blev glad när han följde efter. Ingen har någonsin följt mig så.
Han var nästan hemma. Det är en cykeltur på 20 minuter. Jag ville be honom komma tillbaka, men det var sent. Klockan kan ha närmat sig midnatt, kanske till och med över. Jag kunde inte be honom komma tillbaka, det har jag inte rätt att göra. Jag kunde bara sitta i den skit jag hade ställt till med.
Ledsen och förstörd, men ändå glad att ha fått prata med honom och veta att han inte är arg, gick jag upp till mig. Jag kröp ner under täcket och lyckades på något sätt somna.
Plötsligt vaknar jag av att dörren öppnas. Lampan i hallen tänds. Jag tittar förvånat och oförstående. Jag ser min älskling titta på mig när jag ligger i min säng, sen går han in i vardagsrummet. Jag stiger upp och går efter honom.
"Varför kom du tillbaka?" frågar jag
"Vill du att jag ska gå igen?" var det något irriterade svaret.
Nej, absolut inte! Jag vill aldrig att du ska gå igen.
Hans kärlek är så stor, ändå förstår jag fortfarande inte idag varför han kom tillbaka....som jag betedde mig den kvällen så förtjänade jag inte att han kom tillbaka. Jag vet att jag hellre såg att han är arg på mig än att två bröder är arga på varandra. Familjen före allt. Och även om jag förklarade det, så förstår jag inte...
Jag kan inte beskriva hans kärlek i ord. Den är för stor. Den är förs stor för att jag ska kunna förstå den. Hur kan en person som är så liten på denna jord som jag, förtjäna en så stor kärlek, en kärlek som rymmer mer än denna värld?
I detta liv önskar jag mej inget mer, än att få vara tillsammans med min Älskling ♥
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar