Orka...

Jag ser fram emot om två veckor när vi börjar med samtal på jobbet. Not. Det är väl baksidan av jobbet. En chans för mej att säga som jag tycker om barnen, men också en chans för föräldrarna att säga vad de tycker om oss, och speciellt en chans att säga vad de tycker om att jag säger vad jag tycker....

De barn det inte är något speciellt med, de är enkla att ha samtal om. Det är barn där personal och föräldrar har olika åsikt som är jobbiga. Jag tycker INTE att det är nåt fel på barnen. De är underbara! Alla har sina fel och brister, även barnen, alla behöver hjälp på ett eller annat sätt, alla kan ha svårt i vissa situationer. Varför inte ta emot all hjälp man kan få för att klara av det som är svårt?

Nu är det inte så att jag har något barn som jag känner att jag behöver ha ett svårt samtal om. Jag bara filosoferar i största allmänhet.

Jag tänker på mej. Mina föräldrar gjorde allt som stod i deras makt för att jag skulle få den hjälp jag behövde. Och ändå lyckades de inte hitta det jag behövde. Det jag behövde var väl inte så vanligt då, tror jag. Jag har ingen diagnos, men jag har en misstanke om diagnos. Därför vill jag att alla som får den möjligheten för sina barn skulle ta emot den hjälpen! Det handlar INTE om att barnet är mindre värt! Det handlra INTE om att peka ut barnet! Det HANDLAR OM att hjälpa barnet att inte bli utpekat, att få behålla sitt värde utan att känna att det är midre värt bara för att det inte klarar av det som krävs.

Som 7 eller 8 åring visste jag att jag var värdelös på rättstavning. Gång på gång kämpade jag med att lära mej, gång på gång fick jag bekräftat att jag var värdelös. Jag minns ännu en rättstavning där jag fick 4-

Jag kan väl tillägga att 4 betydde underkänt. Jag var alltså sämre än underkänt! Hur känns det för en 7-8 åring som verkligen inte KAN?? Ja, jag kan ju tala om för er att jag sket fullständigt i att försöka efter det. Vad skulle ha hänt om jag fått den hjälp jag behövde? Jag vet inte, jag kanske skulle ha kännt mej mera värd. Jag skämdes för att jag var så dålit, för att jag inte kunde.

Varför vill man som förälder utsätta sitt barn för detta? ABSOLUT INGET ONT OM MINA FÖRÄLDRAR! JAG MINNS ATT DE KÄMPADE FÖR ATT JAG SKULLE FÅ HJÄLP! Men fanns det inte så fanns det inte. Jag bara undrar varför föräldrar som får erbjudande om hjälp struntar i det...

Jag minns att jag var i årskurs 4, alltså jag var 10 år, när jag fick min första rättstavningsövning tillbaka felfri! Jag vet att jag året innan hade kämpat med att vara underkänd. Jag hade helt klart mognat under sommaren. Jag minns förvåningen än idag! Om jag ansträngde mej mera till just det provet? Nej, det tror jag inte. Så som jag fortfarande MINNS att jag ansträngde mej som 7 åring. Hur jag var frustrerad på att rättstavningsövningarna hemma inte gick bra, hur jag stavade samma ord om och om igen och till slut bara lärde mej vissa ord utantill. Jag har fortfarande vissa ord som jag kan utantill, jag uttalar dem som man skriver dem för att minnas.

När jag kom upp till årskurs 7 och vi började ha ordförhör på engelska. Ja, då hade jag INGEN motivation kvar! JAG HATADE DEN RÖDA PENNAN!! Så enkelt var det. Jag vet att jag inte hade någon motivation för på ett ordförhör hade jag en massa blåa understräckningar och bockar. OJ vad glad jag blev! Det var rättat med blått! följande förhör hade jag verkligen motivationen och satte ner energi på att verkligen lära mej! Fatta besvikelsen när jag fick en RÖD 10 på mitt förhör....RÖD!! Jag tappade motivationen direkt. Jag struntade i att läsa, vad var det för vits? Jag skulle ändå måsta titta på den RÖDA färgen.

Förstör inte ditt barns skoltid! Ge ditt barn en chans. Behöver ditt barn hjälp, låt henne eller honom få det, för det kanske gör att han eller hon får en chans i livet!