Idag slog det mej på riktigt. Det surrealistiska i mina känslor för min pojkvän. Vi träffades i augusti. Jag var absolut emot förhållande av alla de slag. Att binda mej var nog absolut det sista jag kunde tänka mej. Att träffas och ha kul, ja det var ju en annan sak!
Jag var otroligt försiktig i början, för jag visste ju att han hade känslor för mej, samtidigt som jag inte hade samma känslor för honom. Jag trivdes OTROLIGT bra i hans sällskap och det var aldrig tråkigt. Att se honom med sina vänner var (och är) helt fantastiskt! Jag kan bara titta på dem hur de bara kompletterar varandra. Underbart hur de kan ha kul utan en droppe alkohol!
Plötsligt var jag i den situationen att jag insåg att jag älskar honom. Känslan var plötslig och oväntad. Jag blev själv överraskad av den! Vi hade ju inte kännt varandra så länge! Jag var fortfarande försiktig, jag ville inte såra honom. Men sen fick jag bara inse att jag kan inte ljuga åt mej själv eller honom mer, jag ÄLSKAR honom!
Lyckan var kort. Hans visum löpte ut 4 månader efter att vi hade träffats. Vi hade inget val annat än att säga hej då och hoppas att ses snart igen. Tja, visst fanns det alternativ, men inget som passade oss just då.
Nu har det snart gått 5 månader. Vi har varit tillsammans 9 månader, men vi har varit ifrån varandra över hälften av den tiden. ÄNDÅ när jag ser på bilderna så känner jag samma känsla, jag älskar honom! JAG ÄLSKAR HONOM!
Jag är rädd. Vi ska försöka att han får komma hit snart. Jag är rädd att det kan bli ett nej. Att han inte får komma. Jag har annat i mitt liv som jag också behöver fokusera på. Jag känner mej inte stressad, men ibland inser jag att jag kanske är det i alla fall. Jag har jobbet och allt vad det innebär, möten som kommer att vara snart. Ett extra jobb som jag nyligen börjat med, det kräver extra energi nu, eftersom det är så nytt. Allt jag ska komma ihåg, allt jag ska planera....en massa att hålla i huvudet samtidigt! Jag är med i en styrelse, vi har möte där också snart. Privat har jag fått lite att fundera på. Summerar jag allt detta så kan jag inte förstå att jag inte känner mej mera stressad. Mitt blodtryck var en aning förhöjt när jag senast kollade (förra veckan), jamen inte att undra på!
Jag vill inte säga när det är meningen att min pojkvän ska komma. För jag vill inte höra alla positiva kommentarer och förhoppningar. Jag vill inte krossas flera gånger om och om igen om han får ett nej. Jag kan istället berätta om och om igen om han får ett ja! Några vet, de närmaste som vet allt redan. Men om alla håller tummarna en månad framåt så kan det inte skada! Jag lär skriva en blogg när jag vet svaret, för oberoende svaret så kommer jag att reagera starkt. Antingen med obeskrivlig glädje eller obeskrivlig sorg.
Hur kan jag älska honom så? Jag förstår inte? Jag tänkte på honom idag på jobbet. Jag tänkte på de datum vi har pratat om. Jag tänkte på att jag måste låna bilen då och åka och hämta honom från flygfältet. Jag tänkte på hur jag kommer att få honom att tröttna på mej efter bara några timmar för jag kommer inte att kunna vara mer än en cm ifrån honom, jag kommer att krama honom såååå!! Sen förstår jag också att jag inte kan ha allt för höga förhoppningar, så jag tänkte på det, att jag inte ska ha så höga förhoppningar. Jag behöver inte ens tänka tanken att det kan vara ett nej, jag behöver bara tänka att jag inte ska hoppas för mycket så tåras mina ögon.
Jag längtar. Jag hoppas. Låt mej få älska den man som har stulit mitt hjärta ♥
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar