Spontan promenad med picknick

Visserligen en tid sen nu. Men jag ringde en kompis som jag inte träffat på länge, vi bestämde att träffas senare samma dag. När hon sedan ringde upp fick jag en idé, jag tittade ut och tänkte att det skulle vara skönt med en promenad. Inte en sådan där "nu fan ska vi motionera"-promenad, utan en lugn promenad för att träffas och prata och ta vara på det fina vädret. Jag föreslog också att jag skulle ta med en muffins och hon skulle fixa något att dricka.

Vi började med att strosa ner mot vattnet. En bra årstid, möjlighet att se djur med ungar. Vi mötte bland annat vitkindad gås. Jag kunde inte namnet på den. Jag tänkte först på kanada gås, men sen tyckte jag att det var något konstigt med det. Min kompis var inne på samma, så vi googlade, men det var tydligen inte meningen att vi skulle googla för hennes telefon dog och min ville inte ha internet.

Vi mötte också en spansk snigel, kallad mördarsnigel. Vi har en miljon, så det är egentligen inte så speciella. Men vi bestämde oss för att den skulle få vara med på bild, och att vi skulle titta lite närmare på den.

Den hade ett mystiskt hål på ena sidan. Annars tycker jag att det blev riktigt lyckade bilder. Snigeln överlevde och en förbipasserande skrattade nog lite åt oss när hon förklarade att det finns hur många som helst av dessa.

Efter vår promenad bestämmde vi oss för att sätta oss ner för att äta muffins och dricka cola. Vi valde till slut nere vid vattnet. Här på bilden posserar vår pickning mat i en järn-ring, fast det kanske inte syns så bra.

Lite blommor och andra växter. Enjoy!

Tankar och funderingar

Jag håller på och ser på CSI, alltså den första ursprungliga serien, Las Vegas! Dels är det den jag har fastnat för och de andra ser jag som dåliga kopior (fast efter att Miami kollegerna var med i ett Las Vegas avsnitt så har jag förlåtit dem och kommer att kolla den serien efter att jag är klar med den här).

Hur som helst. I ett avsnitt var det en sexuell avvikelse (okej, jag kommer direkt att tänka på två, men i alla fall). Det vill säga att mannen ville vara baby och kvinnan skulle ta hand om honom. Och med "ville vara baby" så menar jag hela kittet! Blöja, med allt vad det innebär, nappflaskor, ja, med modersmjölk, eget "baby-rum"... Jag kan inte säga att jag förstår avvikelsen....

Hur som helst, mannen var alltså offret, därför kom hans hemlighet tillslut fram. Och som en del av detta så pratade de med mannens mamma. Hon berättade att när han föddes så sa hennes mamma åt henne att han inte skulle bröstmatas utan att han från första stund ska lära sig den hårda verkligheten, ingen måltid är gratis.

Jag tror det är Freud som pratade om orala stadier och anala stadier och allt vad han nu pratade om, men jag undrar om det ligger något i det?

En (okej då, fiktiv) man som inte har fått sitt orala behov tillfredsställt som barn, som dessutom inte ens verkar ha fått sitt moderlig-kärlek-behov tillfredsställt som barn, ser till att få det tillfredsställt som vuxen?

Kanske finns det ingen förklaring...

Jag brukar ha en massa tankar och funderingar om en massa saker,men här måste jag ärligt säga att även om det snurrar i mitt huvud, så finns det ingenting konktret som jag kan skriva ner....

Olika sätt att fostra barn i all ära, men jag håller nog med Astrid Lindgren när hon säger att man ska ge barn kärlek och mer kärlek, så kommer nog folkvettet av sig själv.

Definiera "Vacker"

Från små lär vi oss vad som är vackert och vad som är fult. En tjej som jag läste saga för hade bestämt sig för att tjuven i den sagan var ful. Hon frågade mig om jag inte tyckte likadannt, men jag föll inte i den gropen. För jag tyckte egentligen inte att de var fula. Okej, de var fula på insidan, men det ser man inte från en bild. Kanske jag skulle ha tagit upp det till diskusion? Nåja, kanske lite sent att tänka på det nu....Dessutom vet jag inte i vilken ålder man borde börja diskutera att man kan vara ful på insidan fast man är vacker på utsidan....

Hur som haver. Det som gjorde att jag ens funderade på definitionen vacker är en ... tja, kanske jag kan kalla det story, för jag vet inte om det är en artikel eller en blogg eller vad det är. Hur som helst, så läste jag en story jag hittade på facebook. Det handlar om hur bruden med skägg ändrade definitionen av vacker.

Första gången jag skannade genom bilderna tyckte jag att kombinationen såg lite märklig ut, ja, jag ska väl vara ärlig! Men nu var det ju inte kombinationen jag skulle se på, utan på "vacker".

Hon har verkligen vackra ögon, tycker jag, och hur hon bär sin sjukdom är helt fantastiskt! Jag kollade upp hennes instagram, och visst, brudbilderna är fina, men för att se hennes riktiga skönhet så behövde jag verkligen se hennes instagram. Jag vet inte varför, men jag tyckte i alla fall att de bilderna var mera naturliga, och därför mer vackra.

Kanske det är bara jag, men under fotograferingar så är man så stel och tillgjord, fotografen säger att man ska stå si och man ska stå så. Det spelar ingen roll hur man känner eller inte känner.

Ett bra exempel på det är en bild som blev tagen på mej och mitt ex under perioden som vi separerade. Vi skulle ta ett kort på oss två, ett turistfoto, och vi ställde oss bredvid varandra. Men fotografen tyckte vi skulle stå olika, jag med handen på hans bröst bland annat. Då för stunden så spelade det inte så stor roll. Men i dagens läge ser jag falskheten i fotografiet. Det var inte vi. Det är inte vi. Det är uppstyltat och oäkta.

Hur som helst. Tillbaka till den skäggiga damen. Hon bär verkligen sitt skägg med stolthet. I alla fall verkar hon göra det. I alla fall om man läser hennes texter, så har hon bestämt sig för att bära sitt skägg med stothet. Kanske det finns dagar hon inte gör det. Gudarna ska veta att det finns dagar då jag inte ser på mig själv med stolthet. ....på tal om det så undrar jag om jag ens medvetet har dagar då jag ser på mig själv med stolthet.... hur som helst!

Att acceptera sig själv som vacker är en del av att kunna vara vacker! Att acceptera andra som de är är också ett sätt att vara vacker.

Se inte till media för att lära dej om vad som är "vacker", se till dej själv. Du är vacker som du är! Och om du inte ser det vackra, koncentrera dej på det som DU tycker att är vackert på dej! Det spelar inten roll om du tycker att du har vackra lill-tår eller om dina öron är vackra. Koncentrera dej på det och låt sedan ditt sinne utvidga sig till att omfatta mer och mer av dej!

För att hitta det vackra i mig så började jag med ögonen. Efter det kunde jag utvidga mitt seende till att omfatta mer. Under den perioden hade jag en kompis som tyckte att jag var fåfäng. Men det brydde jag mig inte om. Jag hade första gången i mitt liv insett att jag KAN vara vacker!

Det KAN du också vara!

Att skämmas

Jag läste nånstans att känslan att skämmas är en inlärd känsla. En känsla som endast människor har. Jag tänkte inte mer på det efter det, inte före igår.

Jag såg en kråka (kaja....I don't know!) som flög till en annan kråka (ja, de var samma art i alla fall). Kråka ett är alltså en ung-kråka, och kråka två vuxen. Kråka ett hade hittat ett gult löv, det såg ut som ett björklöv, som den flög med upp till kråka nummer två, som satt på en stolpe (eller lampa, eller vad det nu var...). Vad som egentligen var meningen med lövet, det vet nog vara kråka nummer ett.

Men direkt när kråka nummer två får lövet erbjudet åt sig blir det ett himla liv! En riktig tillsägelse! Kråka nummer ett låter lövet dingla ner och böjer ner huvudet, som om den skulle skämmas, medan kråka nummer två kraksar på, viftar med vingarna och liksom hackar med näbben.

Kråka nummer ett hängde med huvudet medan den blev utskälld. Kråka nummer ett verkade helt klart skämmas för att lövet inte var bra nog. Kanske det var meningen att den skulle hitta nåt gott att äta, vad vet jag! Kanske den lärde sig att stjäla skinande objekt.....ja, fast det var ju skator...

Hur som helst så funderade jag vidare. Hundar kan skämmas. Fast det kan faktiskt gå att argumentera för att det är en inlärd känsla, eftersom hundar är husdjur och tränade.

Men kråkan är nog inte tränad. Där köper jag inte att det är ett inlärt beteende!

Visserligen, vi ska väl inte skämmas över en massa som vi skäms över. Men själva känslan borde ju existera som sådan. Känslan man får när man gör fel.

Vi lever i en låtsas-värld

Jag träffade en flicka, 4½ år ungefär. Hon är för mig en helt okänd flicka, men under omständigheterna började hon prata med mig. Jag träffade henne med sin pappa. Flickan bestämde sig nästan omedelbart för att jag var någon att lita på, Redan det tyckte jag att var märkligt måste jag säga. Hon valde att komma till mej istället för till sin pappa med vissa saker (som titta på mej! titta vad jag kan, jag har ramlat....). Fast vissa barn är väl bara så.

Hennes mamma och pappa var separerade. Det fick jag veta, och hon hade två syskon, tydligen ett från mammas sida och ett från pappas sida. Tja, det är väl den moderna familjen då! Inkluderat då förstås en låtsas-mamma och en låtsas-pappa. Så långt är jag med! Så modern är jag faktiskt!

Sen berättade hon att hon egentligen bor hos sin mamma, så just nu när hon bor med pappa, så bor hon i sitt låtsas-hem.

Va?? Alltså VA? Är det här något som pappan i fråga tycker att är okej? Han var inte i närheten, utan han tog hand om lillan från sin sida just då, och jag kände att jag har inga befogenheter att gå och snoka runt i deras lilla låtsas-värld. Men jag funderar.

Med alla extra föräldrar och låtsasföräldrar så kan jag förstå att det är förvirrande. Men att kalla sin pappas hem för låtsas-hem tycker jag endå att är lite att ta i!

"Mitt andra hem" skulle jag tycka var okej Sen får man väl kalla det styv-mamma, låtsas-pappa, extra-mamma, plast-pappa....vad finns det ens till? allt vad man önskar.

Jag känner också till en flicka som kallar sin extra-pappa till pappa. I sig tycker jag att det är ok, om det då också inkluderar att extra-mamman kallas för mamma. Men också i det fallet känner jag inte flickan.

Vad är era åsikter i denna låtsas-värld?

Lite funderingar en vanlig vardag.....ehm...söndag :)

Jag kollade igenom gamla inlägg från bloggen pyssligtliv.blogspot.com och snubblade över en bröllopsgåva som jag gjort.

Det borde vara ett vackert minne, som väcker kärlek och glädje, men det gör det inte. Det väcker sorg. För äktenskapet höll inte. Personerna i fråga är säkert lyckliga på sina egna håll, men det som jag funderar över, vad gör man med saker som ett fotoalbum om bröllopet....vad gör man med den gemensamma gästboken?

Jag har inget brutet äktenskap bakom mig, men jag har ett brutet förhållande. Och där funderar jag också på vad jag ska göra med den gästboken. Den är från en gången tid. Men den är inte slut, den är knapt påbörjad!

Bilder från en gemensam resa finns fortfarande inte i det album som jag hade tänkt. För mig spelar det ingen roll att det är ett ex som jag hade med mig på resan, Det är en del av mitt förflutna, så som min man har sitt förflutna.

Ja....det var väl egentligen det.

Kanske jag skulle ta och sopa lite förflutet från mitt nu och limma in lite fler bilder i fotoalbumet. Kanske det skulle kunna finnas en hel låda som skulle vara tom istället för att ha allt scrap-book material liggandes i den :)

CSI

Jag har kommit på att jag ska ha maraton av C.S.I.! Det är alltså den ursprungliga C.S.I. jag är intresserad av, den som utspelar sig i Las Vegas, tillsammans med Warrick, Sarah, Grissom och gänget!

Såklart har jag ju stört mig på vissa saket. Bland annat: episoden börjar...låt säga, vi är ute i öknen, det är ljust, förmiddag kanske, ett människoben hittas. C.S.I. kommer till platsen, det är natt, så de måste använda ficklamporna......episoden börjar: det är ljust....C.S.I. kommer till platsen, det är kväll/natt, de måste använda ficklamporna. Jösses! Klart att om det är en ny brottsplats, då ska man väl vara på plats fast det är mörkt. Men om det är något gammalt ben...kan det inte ligga kvar till morgonen? De är inte som att de andra benbitarna springer iväg någonstans under natten!

Det att de är noggranna är ju det som gör att serien är så spännande! De löser fall efter fall genom att hitta just den biten av bevis som gör att den misstänkte sätts dit, eller sätts fri. Ibland ligger jag steget före i hur de tänkter, eller hur de kommer att tänka, ibland har jag ju helt fel.

Men det jag funderar....i verkliga livet. Har vi verkligen tid med att dissikera ett tuggummi för att få fram dna från en misstänkt skjutare när all annan bevismaterial pekar på att de redan har fångat den skyldige?

Jag är inne på säsong 2. På kort tid har jag plöjt mig igenom snart två säsonger. Alla episoder är fristående, men den röda tråden som följer med såklart, men vill man så kan man titta på episoderna helt random. Jag gillar egentligen det, för då får jag ett avslut efter varje gång! Det blir inte den där känslan av att man drar ut på något som egentligen borde ha varit klart för längesen....men det gör också att när jag tittar på ett avsnitt så kommer jag på mig själv med att inte komma ihåg vem som hittades död var i början av episoden, hur sakerna hänger ihop eller om det var så att det var frågan om en kidnappning eller ett försvinnande....
Nåjo, I-landsproblem!

Men en mycket bra serie! I senaste avsnitter introducerades CSI miami när de var i Florida på grund av ett fall. Jag har alltid varit emot CSI miami, och CSI new york för den delen! Men nu när miami blev introducerad på detta sätt så känns det inte helt främmande att ta en titt på det också.....efter att jag har kommit igenom de 15 säsongerna av CSI las vegas vill säga :)