Att skämmas

Jag läste nånstans att känslan att skämmas är en inlärd känsla. En känsla som endast människor har. Jag tänkte inte mer på det efter det, inte före igår.

Jag såg en kråka (kaja....I don't know!) som flög till en annan kråka (ja, de var samma art i alla fall). Kråka ett är alltså en ung-kråka, och kråka två vuxen. Kråka ett hade hittat ett gult löv, det såg ut som ett björklöv, som den flög med upp till kråka nummer två, som satt på en stolpe (eller lampa, eller vad det nu var...). Vad som egentligen var meningen med lövet, det vet nog vara kråka nummer ett.

Men direkt när kråka nummer två får lövet erbjudet åt sig blir det ett himla liv! En riktig tillsägelse! Kråka nummer ett låter lövet dingla ner och böjer ner huvudet, som om den skulle skämmas, medan kråka nummer två kraksar på, viftar med vingarna och liksom hackar med näbben.

Kråka nummer ett hängde med huvudet medan den blev utskälld. Kråka nummer ett verkade helt klart skämmas för att lövet inte var bra nog. Kanske det var meningen att den skulle hitta nåt gott att äta, vad vet jag! Kanske den lärde sig att stjäla skinande objekt.....ja, fast det var ju skator...

Hur som helst så funderade jag vidare. Hundar kan skämmas. Fast det kan faktiskt gå att argumentera för att det är en inlärd känsla, eftersom hundar är husdjur och tränade.

Men kråkan är nog inte tränad. Där köper jag inte att det är ett inlärt beteende!

Visserligen, vi ska väl inte skämmas över en massa som vi skäms över. Men själva känslan borde ju existera som sådan. Känslan man får när man gör fel.