Drygaste eller ärligaste??

Jag mötte antingen den drygaste eller den ärligaste personen igår....jag kan inte riktigt bestämma mig.

Situationen enligt följande:

Du är på den lokala nattklubben och svänger runt enligt bästa förmåga när plötsligt ångvält á la ryska-tåg-i-snö väller fram över dansgolvet och skuffar till dig!

En lätt touch är väl inget, men när det känns som att man blir undanföst med vilje så tände jag till. Snärtade till honom med handleden när jag hade hittat balansen, ungefär när han just skulle lämna min räckvidd.

Min tanke: Att ge en lätt slag för att visa att det inte är okej. Ett "fatta att det finns andra folk här" liksom.

Reaktion: Svarta ögon tittar tillbaka mot mig (nu pratatr jag alltså om hans pupiller. Hans ögonfärg var högst antagligen blå. Men av någon anledning tänkte jag inte så mycket på det just då)

Jag tittar på honom en sekund, ifall han skulle koppla utan förklaring. Men sen går jag fram till honom och säger helt ärligt att jag inte tyckte om att han kluffades.

"Varför slog du mig?" får jag ett halvaggressivt svar. Jag ser på hans ögon att han kanske inte är på det bästa humöret. Kanske till och med en sådan där "slå först fråga sen"-typ. Så jag svarar helt lugnt: "Jag ville ha din uppmärksamhet" ....tystnad från honom.... "Jag ville säga att jag inte gillar att bli knuffad. ....mer tystnad...

Sen var det som att det gick upp ett ljus. Och det är här jag inte vet om det var ett ljus av "Oj! Jag betedde mig som en ångvält!" eller ett "Men för jävlar vad det ska nojsas om en liten touch!"

Han bad så hjärtligt om ursäkt, tog min hand och skakade min hand, höll om den med båda händer och bad om ursäkt. Det var verkligen inte meningen. Han hade ingen avsikt att knuffa mig.

Vid första ursäkten svarade jag att jag accepterar den, ursäkten. Men efter att utläggningen fortsatte funderade jag på om jag verkligen skulle le och acceptera hans ursäkt eller be honom dra dit solen aldrig ler för att han är så jävla dryg.

Antingen så tröttnade han på sitt skådespel, eller så ansåg han att han hade bett tillräckligt mycket om ursäkt, för till sist släppte han min hand och vandrade vidare.