Tidsdyslexi eller vad?

Jag hatar ordet "tidsoptimist". Folk brukar säga att jag är en tidsoptimist, men då borde jag ju vara optimistisk över att jag har mer tid än vad jag egentligen har. Inte som jag känner det; att tiden flyter som ett hav och jag vet inte egentligen hur mycket jag har.

En tidsoptimist kan ta 1 dl tid och räkna att det nog räcker till 2 fulla dricksglas.

Medan jag tar en skopa tid och innan jag har hunnit fundera ut hur mycket det ska räcka till så inser jag att jag skopar tid med ett durkslag....typ....

Så jag fick förslaget att googla på tidsdyslexi. Det är nog inte ett riktigt ord, men jag kunde försöka googla i alla fall. Så jag snubblade på en blogg om just tidsdyslexi. Det beskriver ganska bra hur jag känner det! Hur jag kan se på klockan och göra en bedömning av hur mycket tid jag har kvar, bara för att 2 minuter senare inse att bedömningen är fel och att jag egentligen redan är sen.

Vetskapen om det här har jag ju, och jag är så medveten om det så egentligen har jag utvecklat ett system där jag försöker vara i förtid. Det fungerar inte på vardgssituationer som jobbet. Men där har jag utvecklat ett annat system. Jag har en app på telefonen, AlarmDroid, där jag kan ställa in larm beroende på när jag ska vara på jobb. Då vet jag när larmet ringer vilken tid jag ska vara på jobbet, alltså vilken tid jag borde gå hemifrån, och sedan använder jag snooze funktionen inte bara till att faktiskt få sova de där viktiga 10 minutrarna, utan också för att dela upp min morgon i 10-minutrar så att jag vet hur mycket tid jag har kvar och hur många "10.minutrar" jag har kvar innan jag måste få det eller det gjort.

T.ex. "Jag kan snooza 2 gånger till....sen MÅSTE jag verkligen stiga upp för att hinna". Sen att jag kan sätta ner telefonen och blunda 2 minuter för att sedan nästan vakna i panik för att jag har försovit mig, är en annan sak. Men då VET jag vad jag hade bestämt att klockan skulle vara, så det gör att jag har kontroll över min förvirrade tillvaro.

I min egen lilla värld har jag kontroll över tiden. Jag skapar kontroll över den genom att inte låta den styra mig. Det är egentligen andra som har "problem" med mitt "problem". De som lite skämtsamt ska kalla det tidsoptimist och försöker få mig att planera min tid bättre. De som inte förstår att jag ser utan att se tid, de som tror att jag nog skulle komma i tid om jag skulle ha en "riktig klocka".

Ja, det hjälper mig lika mycket med en riktig klocka som det hjälper en döv att man pratar lite högre. Ibland gör de digitala siffrorna det enklare att förstå tid, ibland gör en vanlig urtavla det enklare, ibland är de båda som rena rama ryskan för mig.

Men jag har min AlarmDroid! Den och jag är goda vänner! Jag kan skapa hur många larm jag vill. Jag bara ser till att snooze är 10 minuter så jag har koll, och är det riktigt viktigt så har jag olika alarm-melodier för att jag ska reagera på att nu är det något som är annorlunda

bilden är hittad på internet

Film, igen

Jag har bestämt att jag ska kolla lite nya filmer. Hittade en som jag tyckte lät bra. Abducted.
Jag hade däremot inte så höga förhoppningar efter den senaste filmen jag såg. Den jag klassade till en D-film, D som i Dålig!

Men den här var helt bra faktiskt! Rätt spännande. Visserligen med manshovinistiska mansgrisar till poliser. Jag blev riktigt slut av att se på deras förskräckliga polisarbete. Men men, allt har sin mening.

Jocelyn (det står 7 år på IMBD men jag tyckte de sa 6 år i filmen...nu blev jag osäker) är plötsligt spårlöst borta. Mamma Catlin och hennes nya man Javier har ett affärsmöte, egentligen ska Jocelyn ha en barnvakt, men barnvakten blev sjuk så hennes man skulle hoppa in istället, men han kommer att bli lite sen. De ska vara nära, så de bestämmer att Jocelyn kommer att klara sig, hon sover ju redan och de kan gå och kolla till henne med jämna mellanrum.

När Catelyn kollar till Jocelyn är sängen tom, det finns bara en kudde under täcket. Först tror hon att det är flickan som leker, och hon ber henne komma fram. Snart inser hon att det är allvar och får panik. De har dessutom just flyttat till Colombia, något som tydligen både polisen (minns min åsikt om den) och media påpekar. Hur kan man flytta till Colombia och sedan bara lämna flicka ensam? I ett främmande land? Javier svarar på det att det inte är ett främmande land, det är där de bor, men media tycker inte att han har en talan, han är landsman, hon är Amerikans medborgare.

Det har tydligen mycket stor skillnad när det gäller att skuldbelägga modern, men när hon går till embassaden för att söka hjälp får hon veta att det inte finns något de kan göra.

En helt ok film, som jag sa. Spänning och aktion.

The other wife

Jag kollade igenom vilka filmer som finns från 2016. Jag hittade en vid namn The other wife. Jag tänkte att tja, det kan ju vara en helt ok fílm. Det var det inte. Det var en riktig B-film! ...finns det C-film? Eller, ja, D-film....som i Dålig.

Hur som helst. Mannen i förhållandet begår självmord. Frun börjar forska lite i deras ekonomi, för det är något som inte stämmer. Plörsligt hittar hon en annan fru. Till mannen alltså. De tror båda att den andra kanske var en älskarinna. Men de hittar varandra, helt utan värre bråk eller fysiska påhopp.

Idén verkar vara helt ok. Men själva allting är bara en flopp.

Kolla trailern om ni är intresserade

Spontan promenad med picknick

Visserligen en tid sen nu. Men jag ringde en kompis som jag inte träffat på länge, vi bestämde att träffas senare samma dag. När hon sedan ringde upp fick jag en idé, jag tittade ut och tänkte att det skulle vara skönt med en promenad. Inte en sådan där "nu fan ska vi motionera"-promenad, utan en lugn promenad för att träffas och prata och ta vara på det fina vädret. Jag föreslog också att jag skulle ta med en muffins och hon skulle fixa något att dricka.

Vi började med att strosa ner mot vattnet. En bra årstid, möjlighet att se djur med ungar. Vi mötte bland annat vitkindad gås. Jag kunde inte namnet på den. Jag tänkte först på kanada gås, men sen tyckte jag att det var något konstigt med det. Min kompis var inne på samma, så vi googlade, men det var tydligen inte meningen att vi skulle googla för hennes telefon dog och min ville inte ha internet.

Vi mötte också en spansk snigel, kallad mördarsnigel. Vi har en miljon, så det är egentligen inte så speciella. Men vi bestämde oss för att den skulle få vara med på bild, och att vi skulle titta lite närmare på den.

Den hade ett mystiskt hål på ena sidan. Annars tycker jag att det blev riktigt lyckade bilder. Snigeln överlevde och en förbipasserande skrattade nog lite åt oss när hon förklarade att det finns hur många som helst av dessa.

Efter vår promenad bestämmde vi oss för att sätta oss ner för att äta muffins och dricka cola. Vi valde till slut nere vid vattnet. Här på bilden posserar vår pickning mat i en järn-ring, fast det kanske inte syns så bra.

Lite blommor och andra växter. Enjoy!

Tankar och funderingar

Jag håller på och ser på CSI, alltså den första ursprungliga serien, Las Vegas! Dels är det den jag har fastnat för och de andra ser jag som dåliga kopior (fast efter att Miami kollegerna var med i ett Las Vegas avsnitt så har jag förlåtit dem och kommer att kolla den serien efter att jag är klar med den här).

Hur som helst. I ett avsnitt var det en sexuell avvikelse (okej, jag kommer direkt att tänka på två, men i alla fall). Det vill säga att mannen ville vara baby och kvinnan skulle ta hand om honom. Och med "ville vara baby" så menar jag hela kittet! Blöja, med allt vad det innebär, nappflaskor, ja, med modersmjölk, eget "baby-rum"... Jag kan inte säga att jag förstår avvikelsen....

Hur som helst, mannen var alltså offret, därför kom hans hemlighet tillslut fram. Och som en del av detta så pratade de med mannens mamma. Hon berättade att när han föddes så sa hennes mamma åt henne att han inte skulle bröstmatas utan att han från första stund ska lära sig den hårda verkligheten, ingen måltid är gratis.

Jag tror det är Freud som pratade om orala stadier och anala stadier och allt vad han nu pratade om, men jag undrar om det ligger något i det?

En (okej då, fiktiv) man som inte har fått sitt orala behov tillfredsställt som barn, som dessutom inte ens verkar ha fått sitt moderlig-kärlek-behov tillfredsställt som barn, ser till att få det tillfredsställt som vuxen?

Kanske finns det ingen förklaring...

Jag brukar ha en massa tankar och funderingar om en massa saker,men här måste jag ärligt säga att även om det snurrar i mitt huvud, så finns det ingenting konktret som jag kan skriva ner....

Olika sätt att fostra barn i all ära, men jag håller nog med Astrid Lindgren när hon säger att man ska ge barn kärlek och mer kärlek, så kommer nog folkvettet av sig själv.

Definiera "Vacker"

Från små lär vi oss vad som är vackert och vad som är fult. En tjej som jag läste saga för hade bestämt sig för att tjuven i den sagan var ful. Hon frågade mig om jag inte tyckte likadannt, men jag föll inte i den gropen. För jag tyckte egentligen inte att de var fula. Okej, de var fula på insidan, men det ser man inte från en bild. Kanske jag skulle ha tagit upp det till diskusion? Nåja, kanske lite sent att tänka på det nu....Dessutom vet jag inte i vilken ålder man borde börja diskutera att man kan vara ful på insidan fast man är vacker på utsidan....

Hur som haver. Det som gjorde att jag ens funderade på definitionen vacker är en ... tja, kanske jag kan kalla det story, för jag vet inte om det är en artikel eller en blogg eller vad det är. Hur som helst, så läste jag en story jag hittade på facebook. Det handlar om hur bruden med skägg ändrade definitionen av vacker.

Första gången jag skannade genom bilderna tyckte jag att kombinationen såg lite märklig ut, ja, jag ska väl vara ärlig! Men nu var det ju inte kombinationen jag skulle se på, utan på "vacker".

Hon har verkligen vackra ögon, tycker jag, och hur hon bär sin sjukdom är helt fantastiskt! Jag kollade upp hennes instagram, och visst, brudbilderna är fina, men för att se hennes riktiga skönhet så behövde jag verkligen se hennes instagram. Jag vet inte varför, men jag tyckte i alla fall att de bilderna var mera naturliga, och därför mer vackra.

Kanske det är bara jag, men under fotograferingar så är man så stel och tillgjord, fotografen säger att man ska stå si och man ska stå så. Det spelar ingen roll hur man känner eller inte känner.

Ett bra exempel på det är en bild som blev tagen på mej och mitt ex under perioden som vi separerade. Vi skulle ta ett kort på oss två, ett turistfoto, och vi ställde oss bredvid varandra. Men fotografen tyckte vi skulle stå olika, jag med handen på hans bröst bland annat. Då för stunden så spelade det inte så stor roll. Men i dagens läge ser jag falskheten i fotografiet. Det var inte vi. Det är inte vi. Det är uppstyltat och oäkta.

Hur som helst. Tillbaka till den skäggiga damen. Hon bär verkligen sitt skägg med stolthet. I alla fall verkar hon göra det. I alla fall om man läser hennes texter, så har hon bestämt sig för att bära sitt skägg med stothet. Kanske det finns dagar hon inte gör det. Gudarna ska veta att det finns dagar då jag inte ser på mig själv med stolthet. ....på tal om det så undrar jag om jag ens medvetet har dagar då jag ser på mig själv med stolthet.... hur som helst!

Att acceptera sig själv som vacker är en del av att kunna vara vacker! Att acceptera andra som de är är också ett sätt att vara vacker.

Se inte till media för att lära dej om vad som är "vacker", se till dej själv. Du är vacker som du är! Och om du inte ser det vackra, koncentrera dej på det som DU tycker att är vackert på dej! Det spelar inten roll om du tycker att du har vackra lill-tår eller om dina öron är vackra. Koncentrera dej på det och låt sedan ditt sinne utvidga sig till att omfatta mer och mer av dej!

För att hitta det vackra i mig så började jag med ögonen. Efter det kunde jag utvidga mitt seende till att omfatta mer. Under den perioden hade jag en kompis som tyckte att jag var fåfäng. Men det brydde jag mig inte om. Jag hade första gången i mitt liv insett att jag KAN vara vacker!

Det KAN du också vara!

Att skämmas

Jag läste nånstans att känslan att skämmas är en inlärd känsla. En känsla som endast människor har. Jag tänkte inte mer på det efter det, inte före igår.

Jag såg en kråka (kaja....I don't know!) som flög till en annan kråka (ja, de var samma art i alla fall). Kråka ett är alltså en ung-kråka, och kråka två vuxen. Kråka ett hade hittat ett gult löv, det såg ut som ett björklöv, som den flög med upp till kråka nummer två, som satt på en stolpe (eller lampa, eller vad det nu var...). Vad som egentligen var meningen med lövet, det vet nog vara kråka nummer ett.

Men direkt när kråka nummer två får lövet erbjudet åt sig blir det ett himla liv! En riktig tillsägelse! Kråka nummer ett låter lövet dingla ner och böjer ner huvudet, som om den skulle skämmas, medan kråka nummer två kraksar på, viftar med vingarna och liksom hackar med näbben.

Kråka nummer ett hängde med huvudet medan den blev utskälld. Kråka nummer ett verkade helt klart skämmas för att lövet inte var bra nog. Kanske det var meningen att den skulle hitta nåt gott att äta, vad vet jag! Kanske den lärde sig att stjäla skinande objekt.....ja, fast det var ju skator...

Hur som helst så funderade jag vidare. Hundar kan skämmas. Fast det kan faktiskt gå att argumentera för att det är en inlärd känsla, eftersom hundar är husdjur och tränade.

Men kråkan är nog inte tränad. Där köper jag inte att det är ett inlärt beteende!

Visserligen, vi ska väl inte skämmas över en massa som vi skäms över. Men själva känslan borde ju existera som sådan. Känslan man får när man gör fel.