Många är de gånger jag har skrivit om min frustration över mitt lands system. Pappersarbete, tålamod, ologik, mer pappersarbete, mer tålamod och hur det känns att stampa på stället i ett system som ibland känns som ett ekorrhjul.
Många har säkert läst mina inlägg. Min kärlek, min längtan, min ångest...till mina resor, pappersarbete, kämpa för att få visum.
Jag sa alltid att det kommer att synas på bloggen vad svaret än kommer att bli. Om det är så att det blir ett ja på den fråga jag så länge väntat på att få ett ja på, att äntligen få bo tillsammans med min kärlek i samma land under samma tak.
Och vad hände? Ja, i alla fall fick inte bloggen veta något!
Efter år av väntan, längtan, kämpande, ångest....jag måste säga att min kropp var på gränsen till att vara sönderstressad (och tänk det...på grund av ett land som ska skydda mig...men sånt är systemet, och det verkar som att systemet kommer att bli ännu hårdare. Så alla ni som hittar er kärlek utanför landets gränser, utanför EU gränser, sök reda på allt det tålamod ni bara kan hitta! Använd det väl! Gråt när du vill gråta, skrik när du vill skrika, för den sista tiden orkade jag varken gråta eller skrika, jag försökte vara stark, jag stände det inom mig. Som en flaska med kolsyrat innehåll skakades jag om, men när trycket ökade öppnade jag inte korken och lät det komma ut, jag samlade det inom mig. Så när svaret sedan kom, var trycket inom mig så stort. Och flaskan....ja....den håller inte i all evighet. Släpp på trycket! Det är mitt tips!). Men till slut kom svaret. Jag gick till polisstationen i stan, jag hade varit på jobb och slutade tidigare för att jag skulle hinna innan polisstationen stängde.
Jag visste att om det blir ett ja, så kommer vi att bli kontaktade. Han först, sedan jag. Han var säker på att det skulle ske via telefonsamtal, för det skulle vara antingen telefonsamtal eller mail. Så vi väntade. Jag hade redan tidigare varit till polisstationen, med samma gråga. Och svaret hade varit att det är under behandling, svaret på behadlingen borde komma inom 2 veckor efter mitt tidigare besök. Det hade redan gått mer än 2 veckor, så jag gick dit igen. Beredd på ett nytt "ha tålamod", men med förhoppning om att jag skulle kunna få reda på något som ingav hopp.
Jag sitter i ett rum, framför ett skrivbod. Kvinnan bakom knapprar in våra uppgifter på datorn och meddelar att tillståndet är beviljat. Beviljat! (Bara jag tänker på det så tåras mina ögon av glädje :) )
Känslan av att min man är i ett annat land, det är hans födelsedag och jag har inte kunnat ge honom någon gåva ... och så får jag ringa honom och säga att hans tillstånd är beviljat! Finns det någon bättre gåva man kan få på sin födelsedag?
Det finns inga ord att beskriva känslan av lycka som rusar genom en! Så jag tänker inte ens försöka beskriva.
Efter det telefonsamtalet var vi ju ännu inte i mål. Vi hade redan tidigare bestämt att när han kommer, så kommer vi inte att berätta åt någon. Han kommer att vara i landet, och han kommer själv att få berätta. Och så blev det!
Så dagen efter att jag hade varit på polisstationen gick jag till jobbet, som om ingenting hade hänt. Visst var det de som misstänkte, men jag sa ingenting. Förutom till min familj, de visste såklart!
Flygpriser, resedatum, allt diskuterades i flera dagar innan vi kom fram till det slutgiltiga, 1½ månad efter det att jag hade fått reda på att han skulle komma landade han äntligen på finsk mark.
Ärligt, och man ska väl vara ärlig, första dagen....eller kvällen/natten...han kom fram på kvällen, den kändes konstig. Det var lite på 3 år sedan han senast var i denna lägenhet. Men efter det har det märkligt nog känts som att han aldig har varit härifrån. Det är som om dessa 3 år aldrig har existerat!
Visst finns det dagar som jag gråter, är arg, irriterad, you name it, men konsigt skulle ju vara annars. För det mesta är jag glad! Glad åt att han är här, glad åt att jag får ta en paus i allt pappersarbete (för Gud nåde....det är inte slut med det än!), glad åt att mina stressymptom verkar ha försvunnit...
Och lycklig över att jag får vara gift med den man jag älskar över allt annat på denna jord! ♥
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar